Skip to content

Front National

oktober 15, 2008

– en serie om fyra reportage kring den franska nationalhögern. Mars 1998

1. De röstade bort demokratin. Maciej Zarembas reportageserie om Europas mäktigaste extremiströrelse
DN 98 03 08

När motorvägen börjat äntra höjderna över Marseillebukten stiger ett oljeaktigt hav ur dimmorna till höger. I det flyter båtar av alla modeller, i luften rör sig flygplan och helikoptrar och vid kajerna står kranar, skorstenar och fabriker. Allt i leksaksstorlek och man har lust att sträcka ur handen och putta till den tröga oljetankern. Det är då man missar en halvt igenvuxen skylt mot en brant kurva och motorvägsavfarten: Vitrolles.

Jag hade väntat mig en annan syn. Inte en slum, men tydligare förfall, en och annan utbränd bil och i övrigt gråhet. Men Vitrolles går i ockra, beige och gult. Breda, palmkantade alléer skär igenom ett slags förvuxet Vällingby med passande balans mellan radhus, trevåningslängor och högre betongblock. Många och spatiösa parkeringsplatser, gångvägar, frisörer, video- och matbutiker. Mycket rymd och luft och kommunal service: daghem med praktiskt asfalterade lekplatser, skolor täckta med plåt eller glas, simhallar, gymnastikanläggningar och socialbyråer. ”Vitrolles – Frankrikes sportigaste stad”, står det förhoppningsfullt på en skylt.

Det blev inte så. Vitrolles vann sin ryktbarhet som den första västeuropeiska stad som i demokratisk ordning röstade bort demokratin. Så ser det i alla fall ut: Efter 6 år av kommunistiskt styre och därefter 14 av socialistiskt övertogs i februari i fjol makten i arbetarstaden Vitrolles av Jean-Marie Le Pens Front National, ett parti som hånar idén om mänskliga rättigheter, lovar att kasta ut människor med fel sorts blod, återupprätta Frankrikes militära makt, rensa kulturen från ”dekadenta” inslag och politiken från ”förrädare”, ”kosmopoliter” och ”parasiter”. Det står inte riktigt i programmet hur det skall gå till.

Var det så 52 procent av Vitrollesborna ville ha det? De måste under alla omständigheter haft starka skäl, eftersom de förlikade sig med en i det närmaste operettartad valkampanj. Front Nationals andreman, Bruno Mégret, som i tio år bearbetat staden, hade använt för mycket pengar för sin kampanj (det finns regler för sådant) och förbjöds av regeringsrätten att ställa upp. Då skickade Mégret fram sin hustru. Och den långbenta Catherine debuterade som offentlig person genom att tala hem Front Nationals hittills största seger (med maken Bruno tyst och stel som en totempåle på en pall bakom talarstolen). Hon hade en vänlig framtoning och talade mycket om tryggheten och barnens välfärd. Så man kan tänka sig att en och annan väljare blev en aning förbryllad när hon sedan intog stadshuset omgiven av ett garde i svarta bombarjackor som gjorde nyfascisthälsning (V-tecken men med armen framkastad som till Sieg Heil).

Sedan dess är hotet från Front National franskt förstasidesstoff. Vitrolles är den första stad där Le Pens rörelse vann egen majoritet i direkt konfrontation med socialistpartiet. Dessförinnan etablerade lepenisterna minoritetsstyre i Nice, Toulon, Orange och Marignane. Och lägger man ihop alla valanalyser framträder en hisnande realitet: Frankrikes största arbetarparti heter numera Front National.

Dagen för maktövertagandet blev det förstås motdemonstrationer, kravallpolis och äggkastning. Det upprepades när Catherine Mégret stängde diskoteket Ubåten (”det förgiftade ungdomens sinnen”), när hon började döpa om gator och parker (Nelson Mandela till Provence och Olof Palme till Antoine Saint-Exupéry) och när självaste Le Pen gästade staden. Det var i september. Sedan blev det tyst och mycket stilla i Vitrolles.

Kring klockan sju slamrar det av nedfallande järnjalusier. Detta behagliga ljud som kring Medelhavet markerar övergången mellan arbete och tidsfördriv får här effekten av ett flyglarm. Efter några få minuter är staden avfolkad. Inom gånghåll hittar jag två öppna barer och på parkeringen Franks Pizzeria, inhyst i en skåpbil. Det är ett par kilometer till en restaurang, två mil till en teater, och lika långt till en befolkad gata. Ett predikament som inte behöver förundra i Hästveda, men här bor nästan 40 000 människor och bland kullarna omkring finns det Provence man får hem med vykorten: folkvimlet i gränderna, kaféer under platanerna och boulevänliga grusplaner.

Pierre Morin är präst i Vitrolles Centrumkyrka, ett skjul med kala bruna väggar, plaststolar och med en riktig garageport till entré. Morin tar fram ett papper, ritar en lång linje och på den en rad cirklar, som smultron på ett grässtrå. ”Det här är Vitrolles. En remsa på elva kilometer. Inget centrum! Här kan man inte promenera, monsieur. Här går alla hem till sig, inte därför att de är rädda, utan för att de inte vet vart de skall gå. Den här staden har ingen själ! Därför är det så svårt att leva här.”

Jag bekänner för fader Morin att även där jag bor finns det några själlösa städer, och några rent av fulare än Vitrolles, men än så länge ingen Front National. Då fyller han på med sociologi: att nästan alla är nyinflyttade, att befolkningen tiodubblades på 30 år, att de flesta kom hit av slump eller nödtvång. Fransmän från Marseille och Algeriet, portugiser, vietnameser, jugoslaver, människor som inte känner varandra, som misstror varandra och inte bryr sig . . . en stad utan historia, monsieur, förstår ni vad det innebär?

Fader Morin borde vara välinformerad. Det är hos honom Vitrolles biktar sina synder. Han beklagar publiciteten kring Vitrolles. ”Alla här känner sig skyldiga. Döm dem inte. De är inte fascister, inte rasister, inte ens särskilt elaka. De är bara olyckliga. Och glöm inte att de röstade mot socialisten Anglade och något annat alternativ än Front National hade de inte.”

Jean-Jacques Anglade, en följetong i Vitrolles. När man frågar folk på torget i Le Pins (Tallskogen), det mest etniskt blandade området, vem de röstade på röjer Abdel Gasmi en viss vana vid journalister. ”Jag lade min röst på koleran, monsieur. Men min granne, det svinet, han röstade på pesten. Ville väl pröva på något nytt. Eller så är han rasist, haha.” Sedan kommer en klagovisa över denne Anglade, hans maktberusning, hans vanskötsel av staden, hans skumma affärer . . . Det var också vad Front Nationals propaganda gick ut på.

Det är bara det att Vitrolles under Anglades tid uppnått en högre social service än de flesta jämförbara städer. Inte heller är det ovanligt vanskött. Och vad affärerna beträffar rör det sig än så länge om en förundersökning för ihopblandning av kommunens och partiets kassa.
Också Alain Castan klandrar Anglade. Så sent som 1993 var de allierade i stadshuset, Castan, invald som oberoende vänster (”extremvänster, förstår ni, jag är en gammal trotskist”). Men det skar sig när Anglade ville bygga nytt stadion till priset av sociala nedskärningar. Castan och tre andra opponenter åkte ut ur vänsterkoalitionen. Liksom fader Morin menar Castan att Front National vunnit på proteströster.

”Ni förstår, under sina 14 år vid makten hade Anglade fått in sina partikamrater på alla viktigare kommunjobb, så var ett trapphus ostädat i något hyreshus var det osvikligen en socialist som var skyldig. Litet orättvist, men mänskligt.” Men det allvarligaste, menar Castan, var att Anglade kom att underblåsa nationalisternas propaganda. Han pekar på en glasbubbla på hustaket som jag trott var någon sorts konstnärlig utsmyckning.

”Anglades kamera. Tidningarna skriver att det var Front National som började bevaka oss, men det var, skam att säga, socialisterna.” När lepenisten Bruno Mégret började skrämma oss med kriminalitet och våld svarade Anglade med att beväpna lokalpolisen och installera kameror överallt. ”Och då tänkte folket: de måste ju ha rätt, det är osäkert i Vitrolles. Så varför rösta på socialister, som bara säger efter Front National, låt oss satsa på äkta vara. Et voilà! Tack vare Anglade kan nu Mégrets folk i stadshuset se vem jag träffar på torget, haha” Han skrattar ofta och stort och förefaller riktigt upplivad av situationen, som hade han äntligen fått en fiende som passar hans begåvning.

Gymnasieläraren Castan är ordförande i den konfederation av 42 lokalföreningar i Vitrolles som svurit sig samman mot stadshuset. Det första målet är att få folk att åter börja tala med varandra. Han ger inte ut några tidningar, sprider inga flygblad, han ler vänligt mot alla och låter dem förstå att när allt kommer omkring är de kanske inte helt förtappade.

Joëlle Hanachi är franskfödd av tunisisk far och en fransk mor. Hon hävdar med stor bestämdhet att det var på själva valdagen som de mänskliga banden brast i Le Pins. ”Redan på morgonen såg min granne ut som om han hade något fult i hågen. När jag sedan såg honom smyga till vallokalen förstod jag. Sedan dess har det bara varit goddag och adjö.”

Vi står i ett litet köpcentrum och plötsligt kan man se skillnad på arabiska och övriga fransmän. De senare kastar en frånvarande blick på oss och skyndar förbi och in mellan husen. Solen lyser, det är absurt, alla de som samlats kring Joëlle är infödda fransmän med marokanska, tunisiska eller algeriska föräldrar. ”Där ser ni”, säger någon, ”de skäms.” Joëlle Hanachi menar att sedan valdagen har till och med barnen förändrats: börjat gasta glåpord efter vuxna och kallar läraren rasist när han ber om att få tyst i klassen. Nej, hon förstår inte riktigt sin granne. När hon en gång tryckt honom mot väggen erkände han att han röstade för ”ordning”, men att det inte var riktat mot Joëlle, som är ett rekorderligt fruntimmer. Det var mot dem, de andra . . . ”Nej, sök inte upp honom. Han säger inte ett ord.”

Också Joëlle Hanachi klandrar socialisterna och den notoriske Anglade. För att de inte kan hålla sams inom partiet . . .

Jean-Jacques Anglade, socialist, en gång elitcyklist, advokat med privatpraktik. Jag förstår inte riktigt hur han uthärdar i Vitrolles. Hans namn framkallar föraktfulla grimaser på gatan och till och med partikamraterna har tagit avstånd från honom. Utan Anglade, förstår man, hade allting gått annorlunda. Till och med Le Monde har ägnat ett helt bokkapitel åt mannen som kvaddade demokratin i Vitrolles. Men om Jean-Jacques Anglade är en sådan olycka, hur hade han då kunnat vinna tre tidigare val och styra Vitrolles i hela 14 år?

Han tar leende emot på ett kontor inte helt olikt gatorna i hans stad. Ljusrör i taket, kala väggar, spartanskt och effektivt. Han är inte ens femtio, brunbränd och rastlös och talar litet för fort för att väcka den riktigt obetingade tilliten.
Han talar om skuld: Mitterrands, som för att splittra högern hjälpte Front National på traven (genom en valreform och genom att 1982 personligen beordra tv-ledningen att lyfta fram Le Pen i rutan).

Men sådant har man inte råd med i södern, bland rasistiska pieds-noirs och arbetslöshet. Han beklagar socialistpartiets splittring som försvagade hans valkampanj, han anklagar Front National för spionage (det stämmer, Bruno Mégret har belåtet erkänt att han haft en spanare i Anglades kampanjledning), han beklagar till och med högerns svaghet. Är det kanske hans fel att det enda kraftfulla alternativet till Anglade var Front National? Varför blev han lämnad ensam? Han har varit politiker sedan tonåren och nostalgiskt minns han Uppsala 1977 och Ungdomsinternationalen.

När han fått fram detta slappnar han av och blir tyst en stund. Sedan säger han: ”Ni förstår, här i Vitrolles lever alla på drömmar om det förflutna. Fransmän från Algeriet drömmer sig tillbaka till Oran och Annaba, och så gör också algerierna, fast på ett annat sätt. Gamla Vitrollesbor svärmar för det sömniga Vitrolles utan motorväg och köpcentrum, och alla de andra för de gränder i Marseille eller Toulon som de lämnat i hopp om en bättre framtid.”

Ja, Anglade har rätt. Vitrolles är en fälla. Från denna framtidsstad är det nästan omöjligt att flytta. Och det är numera belagt att Front National formligen landsatt en kommandostyrka i Vitrolles. De flesta av de nya makthavarna kommer utifrån och detsamma gällde för de hundratals aktivister (enligt en intern instruktion minst tre från varje partidistrikt) som under ett par år bearbetade befolkningen. De knackade dörr, undrade vänligt och intresserat vad det fanns för problem, talade om våldet som breder ut sig överallt och som var ”arabernas” verk, lovade bättring med Front National och rev konsekvent ned de andra partiernas affischer. De drog sig inte heller för att sprida flygblad i namn av fiktiva lokalföreningar.

Vitrolles hade valts ut som det perfekta bytet. Men det betyder att Jean-Marie Le Pen och Bruno Mégret hade förstått någonting som varken Jean-Jacques Anglade eller ens François Mitterrand förmådde uppfatta.

Vitrolles är frukten av ”ett utvecklingsprogram”. I botten ligger idén att man alls kan skapa en stad. Man skulle bygga ett anti-Marseille från grunden: hälsosamma promenader i stället för rökiga kaféer, standard, som förenar, i stället för historia, som splittrar, topputrustade kök i stället för krångliga fasader, funktionell uppdelning mellan arbete och fritid, mycket litet kultur, ty den oroar, men mycket idrott, för den är sund, och mycket konsumtion.

I början var Vitrolles ett starkt vänsterfäste, på 70-talet kom till och med maoisterna upp i fem procent. Vitrolles var den moderna staden i meningen att den var helt beroende av rörelse och tillväxt, det vill säga av hoppet. Och allt gick bra så länge människor bara tänkte framåt. Anglade kan inte klandras för att industrin började sacka kring slutet av 70-talet. Men han bemötte nedgången med den enda åtgärd han förstod: investerade vidare, utvecklade den materiella välfärden, byggde nya bostäder (han behövde nyinflyttade skattebetalare) idrottsarenor och simhallar och putsade på utanpåverket, fast nu för lånade pengar. Men då hade framtiden redan lämnat staden.
Det var då som Vitrollesborna började tänka bakåt. Det var först då som de upptäckte att Anglade inte var deras man.

Anglades mentalitet, antar man, hade inget rum för tanken att en stad inte bara är simhallar utan kultur, föreningar, vanor, lojaliteter, det man kallar civilt samhälle. Sådant kan vara särskilt behövligt just i södra Frankrike, som hyser ett oläkt historiskt sår: här bor både pieds-noirs (franska kolonialister som kastades ut ur Algeriet 1962) och en stor fransk-algerisk befolkning. Anglade började emellertid bekämpa lokala sammanslutningar, som han såg som omoderna och som potentiell opposition. (Mycket riktigt, när folk gaddat sig samman ville de inte ha en ny idrottsarena, de ville ha mediecentrum.) De välutbildade flydde i tid. I dag har endast två procent av Vitrollesborna högre utbildning.

När Front National tog över Vitrolles var det en stad som på ytan företedde de flesta tecken på välfärd: många daghem och prydliga simhallar. Men också 2 200 kronor i kommunal skuld per capita, 20-procentig arbetslöshet, osäljbara radhus och kommunala lägenheter bebodda av förbittrade och misstänksamma människor. För något år sedan tillfrågades ungdomen i en enkät om vilka aktiviteter som staden skulle anordna. Man fick in tre svar.

Alla som sökt förstå Vitrollesbornas vägval har fäst sig vid dessa omständigheter. Historien om Vitrolles fall, heter det till exempel i L´Express, är samtidigt dödsstöten för drömmen om ”rationell samhällsplanering”.

Endast två mil från Vitrolles ligger emellertid Marignane. Lika många invånare, huvudsakligen arbetare i Aerospace (världens största helikopterfabrik) men i motsats till Vitrolles inhysta i en ganska anständig provensalsk stad, skuggad av plataner och historia, med gränder, centrum och allt. I Marignane går det utmärkt att promenera, men där tog Front National makten redan 1995 och denna gång från högern. (Eftersom, som det heter, det inte fanns någon vänster.) Den mest kraftfulla motreaktionen kom från Tyskland, vänorten Wolfsburg sade upp bekantskapen. Men i motsats till Vitrolles borgmästare är Daniel Simonpieri en grabb från orten, och han uttalar sig aldrig i rasfrågan, (det där är rikspolitik, men jag bryr mig om Marignane, brukar kan svara). Likväl är staden nedklistrad med affischer ”Kasta ut illegala invandrare”, men de illustreras med Bruno Mégrets varma leende.

Till och med ledarna för den antirasistiska Alarme Citoyen! som bor granne med stadshuset, tillstår att Simponeri i flera avsenden tjänat sin stad. ”Han har avskaffat de feodala maktstrukturerna i stadshuset och skapat en fackförening som aldrig funnits där. Han är modern, på ett egendomligt sätt blandar han ihop element av höger och vänster.” Simonpieri har också militariserat lokalpolisen och på statsbiblioteket kan man numera läsa antisemitiska skrifter.

Nästan 50 procent av franska väljare säger sig dela några av Nationella Frontens idéer. Fler än var fjärde har vid något tillfälle röstat på Le Pen. Vad röstar de på?

MACIEJ ZAREMBA

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: