Skip to content

Lega Nord 1

oktober 24, 2008

1. Norditalienarna vill spela i egen liga
Fyra artiklar om Norditaliens nya politiska rörelse
DN 93 02 04

Christians mamma har röstat på socialisterna, hans pappa på fascisterna. Men nu röstar hela familjen på Lega Nord. För tre år sedan var det ingen som tog den nya rörelsen på allvar. I dag är Lega Nord det välmående Norditaliens största parti och det fortsätter att växa.
”Vi är inga sydlänningar, vi vill vara som svenskar”, säger Giuseppe.
I fyra artiklar skildrar Maciej Zaremba norditalienarnas politiska drömmar.

DET ÄR FULLT på träbänkarna i andra klass på tåget till Parma. Jag sätter mig i första klass. Litet riskabelt, det är höga böter på irreguljärt klassbyte hos Ferrovie dello Stato.

Konduktören, en vackert grånad och milt leende herre lyssnar förstrött till mina förklaringar. Sedan frågar han om hemorten. Sverige, jaha . . . Polen? Så angenämt! Han är nämligen också kommunist. Vad mera är, han föddes sådan.
Konduktören knäpper av väskan, slår sig ned. ”Jorden kommer att färgas röd över min grav”, försäkrar han. Redan som ung stödde han inmarschen i Ungern genom att sminka sig med en Stalinmustasch. Skolfröken kallade på karabinjärerna . . . Det är dåliga tider nu . . . Men polacker, ungrare och andra kamrater åker alltid gratis på hans tåg. Vill jag komma på middag? Den bästa salamin i hela Lombardiet! Nej, inte lombardisk, fattas bara. Han är från Södern, Abruzzo.

Ljuvligt, inte sant. Men den här mannen, har jag just fått veta, är en olycka för Ferrovie dello Stato och även för den italienska demokratin. Inte på grund av hans marxism, ty den är obefintlig. På grund av hans premoderna trohet. Han är en meridionale, en Medelhavsmänniska, och för sådana existerar inte den abstrakta kategorin ”passagerare”, inte heller ”samhället”. Det består i stället av personer av olika rang och betydelse, sympatiska eller osympatiska, av familjen, eller partiet, eller kanske av maffian. Han accepterar bara personliga relationer och han är trogen: mot familjen, kamraterna, den röda färgen, vännerna från Abruzzo, deras svågrar och deras kusiner. Och alla får de åka gratis på hans tåg.

Kulturklyftan mellan Nord- och Syditalien är gammal, ymnigt beklagad och analyserad. Men i våras blev den därtill politisk dynamit. Det var när Lega Nord, en rörelse för Norditaliens autonomi, gick från 0,8 till 8,7 procent i parlamentsvalet. Och sedan dess har stödet till Lega Nord bara vuxit. I Milano, i Mantua, i Como och Brescia, det sedan kriget statsbärande kristdemokratiska partiets starkaste fästen, är Lega Nord redan det största partiet med mellan 20 och 40 procent av rösterna.

Norditalien: 20 miljoner människor i Piemonte, Lombardiet, Venetien, Emilia-Romagna. Städerna: Milano, Turin, Venedig, Verona, Bologna . . . Etruskernas, de venetianska köpmännens och stadsrepublikernas gamla landskap. Uppfinningar: renässansen, humanismen, elektriciteten, den dubbla bokföringen, begreppet konto, fascismen, eurokommunismen. Ur-Europa. Tillstånd: gott, egentligen välmående. Önskemål: att i görligaste mån slippa Syditalien. Föregivna skäl: syd dränerar ekonomin, korrumperar politiken och hotar nu även nords traditionella livsmönster.

Hittills har makrokonflikten mellan den första och den tredje världen mest behandlats på seminarier och toppmöten. Fenomenet Lega Nord har gjort den till ett dagligt samtalsämne och föremålet för ett mycket konkret politiskt val.

Och hur går samtalen?

Ingen kan säga hur rikt Parma egentligen är. Men skall man gå efter synintrycken eller antalet Ferrari per tusen medborgare är det kanske Europas rikaste stad. Elbussar, skurade trottoarer, oanständigt diskret eleganta gångkläder, soldis och lagom men målmedveten brådska.
Lega Nord Emilia finns under en ståndsmässig mässingsskylt vid Borgo Scaccini. Men de välklädda och mycket unga aktivisterna har inrett högkvarteret i traditionell revolutionsstil: enorma plakat, enkla träbord, stapelbara stolar, pappershögar, fyllda askkoppar i en behaglig röra. De har just varit ute och klistrat affischer – tillsammans med sin regionsordförande!

”Har ni sett Craxi på stan med en borste någon gång?”

De är beresta, högutbildade, vältaliga. Och misstänksamma. Är jag verkligen utlänning? Partierna spionerar, försöker skandalisera Lega Nord. Men som svensk är jag deras vän och allierad. ”Vi kunde vara som ni. Om det inte vore för Rom och i meridionali.”

Och hur är de, i meridionali?

Giuseppe del Canale (ekonomistudent) hoppar upp av upphetsning. En meridionale är en skymf mot civilisationen, lagen och kulturen. Han sitter orakad i luckan hos myndigheten, tuggar pizza, låtsas inte förstå vad man vill, skickar Giuseppe till en annan lucka, och när denne vänt ryggen till gör han en obscen gest av samförstånd till en annan meridionale. Il meridionale är också en politiker i Rom som byter byggnadskontrakt mot röster, delar ut invalidpensioner till arbetsföra eller helt enkelt stjäl statens pengar.

”Nå? Skulle ni svenskar finna er i sådant?”

Giuseppe gör ingen skillnad på i meridionali och det offentligas funktionärer. Och han har sociologin på sin sida. Praktiskt taget alla poliser i Parma och Milano kommer från Södern, liksom majoriteten av skattmasar, byråkrater, sköterskor, bussförare, men också universitetslärare, sociologer och läkare och riksdagsmän. Den ineffektiva och arroganta offentliga sektorn som djävlas med Giuseppe och lever på hans skatt bryter på någon syddialekt. En ekonomisk klass som nästan liknar ett folk . . . som de judiska penningutlånarna i medeltidens tyska städer.

En gymnasist i Parma får genast arbete. En jämnårig i Söderns Bari utbildar sig – och flyttar sedan norrut.

Nu har Giuseppe kommit upp i varv, han håller på att knäppa upp byxorna för att förklara ett annat problem. ”Tirarsi su le brage de soli.”

Det betyder att i meridionali måste lära sig att hålla uppe brallorna själva, utan hjälp av farbror staten. Vi är inne på ”assistentialismo”, ”statalismo”. Södern är passiviserad av den hjälpande staten, tar inga initiativ, väntar på hjälp, hoppas på offentlig livstidsanställning. Han blir avbruten av en äldre legist. Man får inte överdriva, vi är inga rasister. Det finns mutkolvar och lättingar som är födda i Milano. ”Det är inte syditalienarna vi bekämpar utan det syditalienska.”

Häromveckan demonstrerade unga legister i Trento: ”Meridionale – åk hem!” Ett beklagligt missförstånd, och partiledaren Umberto Bossi fick själv rycka ut och ställa till rätta.

Somliga av demonstranterna hade inte förstått att det var deras egna föräldrar som de ville sätta på tåget. Det är numera ont om tvättäkta milaneser i Milano.

Men bara var fjärde italienare svarar spontant ”italienare” på frågan om identitet. Hälften nämner en stad. ”Det tar ett år för en holländare att bli en perfekt Parmabo”, försäkrar Giuseppe. Och för en meridionale? ”En generation.” Och därför, menar han, måste Parma sluta försörja Rom. Först en skattestrejk, sedan en federal författning, som i USA.

Lega Nord har upphört att hota med separation. ”Repubblica del Nord var en provokation. Vi är för ett federalt Europa”, säger Christian Giuffredi (turistguide). Och vad är Europa? ”Rättsstat och produktivitet. Och respekt för lokala skillnader.” Men varken han eller någon annan kan säga vad som skall hända dem som brister i respekt. Och de är många.

Vårt samtal bekräftar sociologernas rön: Christians värld består av ett ”vi” och ett ”de”: alla partier (partitocratia), Rom, i meridionali, kyrkan (prästen sade: Rösta inte på Lega Nord!), och även Parmas borgmästare, fd kommunisten Lavagetto. ”De” har förstört Italien. ”Dem” skall man inte ens tala med. Och åter blir han hejdad av sin mentor, som viskar att denne Lavagetto skött om Parma bättre än någon annan . . . en utmärkt parmesan, faktiskt. Ty kommunisterna i Parma har alltid brytt sig om staden och även respekterat religionen . . .

En ny dröm? Kanhända. Men tar Lega Nord makten i Parma, flyttar man ut parkeringen från city, bygger färdigt ringleden och rustar upp sjukhuset. Vi befinner oss i utkanten av det röda Emilien. Christians mor har tidigare röstat på socialisterna, hans far på nyfascisterna. ”Men nu”, säger han stolt, ”röstar bägge på Lega Nord.” Opinionsundersökningar ger Lega Nord 30 procent. En försoning? Ett framsteg? Och om en ny dröm – så vilken?

MACIEJ ZAREMBA

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: