Skip to content

Lega Nord 2

oktober 24, 2008

2. Vi betalar inte! Lega Nord gör uppror mot Rom
DN 93 02 09

Lega Nord vill bota övriga Italien från korruption och ineffektivitet med den rena marknadens stålbad. Men hemma i Piemonte och Venetien är man förstås redan så kultiverad, rationell och hederlig så där behövs inte dylika excesser, skriver Maciej Zaremba i sin andra artikel om Lega Nord.

DE VANLIGASTE förklaringarna till Lega Nords framgångar är två och förrädiskt enkla. Dekalen ”Skatt till Rom? Nej tack” uttrycker ju ingen ordinär skattetrötthet. Italiens rikedomar uppslukas av Västeuropas mest ineffektiva centralbyråkrati och av södern, där varje investering hamnar till hälften i maffians eller något partis budget. Syditalien kostar årligen 500 miljarder kronor, pengar som inte längre finns. Statens utlandsskuld är större än BNP.

Legas krav på autonomi för Norditalien är därför dräktigt med en ljuv förhoppning: Vi slipper betala! För detta klandras Lega av samtliga partier, av pressen och även av kyrkan: Är vi inte tillsagda att taga vara på vår broder? Svarar Lega: Förvisso. Om brodern bara förvaltar sitt pund.

På denna replik finns det inget enkelt och dräpande svar. Och de mera sofistikerade svaren drunknar i det simpla rasslet från fotboja och handfängsel. I regionfullmäktiges byggnad i Milano står till exempel vart tredje rum tomt. Somliga skrivbord ser ut att ha övergivits i stor brådska. Av de 80 vördade regionalråden är 25 avstängda eller sitter i häktet: mutor, förskingring, trolöshet mot huvudman . . .

Nästan ensam ruvar finansborgarrådet Giovanni Orsenigo i kristdemokraternas korridor. ”Nej, ögonblicket är inte lämpligt för nyval, landets enhet står på spel, vi måste vara solidariska med syd…” Det låter förnuftigt och ansvarsfullt, men nästa dag läser jag att också Orsenigo hämtats av polisen, (”oegentligheter vid tillståndsgivning”).

De flesta mutåtalen gäller dusörer till partikassorna: som tack för byggnadslov och investeringsbidrag. Inte heller den eviga oppositionen går fri: kommunistpartiet visar sig ha haft procent på all handel med forna Östeuropa. Och där står alltså Lega, ensam obefläckad av makten, ropar ”tjuvar och parasiter” söderut, lovar skadeslöshet i norr, och vinner 40 procent i kommunalvalen. Ett ordinärt missnöjesparti således, men som råkat hamna i en extraordinärt gynnsam situation: med Sovjet borta kan italienaren för första gången slippa tvånget att välja mellan kommunism och korrupt kristdemokrati. Enkelt och begripligt.

Och här skulle jag kunna sätta punkt, om det inte vore för herr Rossi som sitter en hel lördag i en vitkalkad industrihall och tillsammans med ett hundratal lika billigt klädda diskuterar vad demokrati bör vara. Han är kontorist, medelålders och fackligt ombud, och han har aldrig ansett det lönt att rösta i något val. Men Lega, säger han, gör medborgare av undersåtar. Diskussionsledaren (en företagskonsult) säger att Lega vill vända de politiska pyramiderna enligt förebilder från näringslivet, och Rossi nickar instämmande.

En dröm om en ny och folkligare medborgerlighet? Med sina 200 000 medlemmar, 600 lokalkontor och tusentalet kvarterskommitteer är Lega en folkrörelse. ”Folket är numera vuxet och behöver inte ledas vid handen av en upplyst minoritet”, säger till exempel Mara Anderlini (exportchef). Hon sitter med sina bekanta på Legas kontor i Milano och privatiserar flygplatsen. Än så länge på papperet, men projektet lär nog bli av.

Staten, säger Anderlini, skall endast ombesörja utrikespolitiken, centralfinanserna, försvaret och ett och annat strategiskt företag. Aha, säger jag, nyliberalism, nattväktarstat. Å nej, federalism och sunt förnuft. Anderlini talar nedlåtande om ideologierna: ”depasse, cher monsieur, depasse”. Icke desto mindre är hennes tilltro till marknaden mycket stor. Också kulturen, anser hon, måste lyda dess lagar.

Det är bara det att hennes tänkta marknad inte är av det vanliga slaget. Där
saknas till exempel storföretagen (i Legas propaganda är de nästan lika skurkaktiga som den förhatliga centralstaten, oöverblickbara och människofientliga), medan vinstens kalla logik rent av balanseras av lombardisk sammanhållning . . .

En marknad av familjeföretag kanske, och där alla är släkt med varandra? I de lokala valmanifesten är nyliberalismen som bortblåst: Får bara Lega makten i Brembate skall kommunen inrätta studiestöd åt obemedlade och rusta upp biblioteket, i Monza blir det ungdomscentrum och teater. Och överallt: mindre bilism, fler parker och gågator, ramper för handikappade, ålderdomshem, stöd till biodynamisk odling (!), länkföreningar för narkomaner, elbussar, kommitteer för jämställdhet mellan könen, upprustning av fornminnen, museer och sjukhus.

Helt inkonsekvent och mycket mänskligt. I enlighet med samma logik som fick många europeiska socialister att anse planekonomin helt nödvändig i Afrika men umbärlig hemma, vill nu Lega Nord bota övriga Italien från korruption och ineffektivitet med den rena marknadens stålbad. Men hemma i Piemonte och Venetien är man förstås redan så kultiverad, rationell och hederlig, så där behövs inte dylika excesser . . .

Anklagelsen för rasism har åtföljt Lega från första början. Det öppna föraktet för ”i meridionali” har nu visserligen tonats ned. Men står det ”nazionale” i Legas tidning betyder det ”lombardisk” eller kanske ”piemontisk”. Aldrig ”italiensk”. Och Anderlini höjer rösten en aning när hon försäkrar: ”Vi accepterar inte att andra förändrar vårt livsmönster.” Partisekreteraren Fabio Dosi i Parma finner å sin sida att ett samhälle högst kan suga upp fem procent främlingar per generation utan att desintegreras. Han vill ha norditalienare till skollärare, men vill inte, jurist som han är, upplysa om vilka lagstycken som fordras för denna reform.

Enligt opinionsmätningar är Lega näst fascistpartiet MSI mest främlingsfientligt. 58 procent av fascisterna och 42 procent av legisterna tycker att ”de” är för många. Det är, noterar jag, betydligt under svenskt genomsnitt. (70 procent av svenskarna lär plågas av invandringen.) Men Italien har inget invandrarverk och de tre miljonerna illegala invandrare och flyktingar (mestadels från Nordafrika) belastar därför inte statsbudgeten. Den rena rasismen har därtill alltid haft svårt att slå rot i Italien och det hände mer än en gång under kriget att italienska fascister räddade judar ur den franska Petainregeringens händer. Dagens nyfascister i MSI har också konsekvent tagit avstånd från antisemitismen och de fåtaliga nynazisterna förföljs föredömligt hårdhänt av domstolarna.

Statsvetare och journalister (Renato Mannheimer: ”La Lega Lombarda”; Stefano Allievi: ”Le parole della Lega”) har också noterat att invandringen ligger lågt bland Legans älsklingsämnen. Man startade visserligen en namninsamling för en ändring av den liberala utlänningslagen, men brydde sig inte om att slutföra den. När främlingsrädslan ändå åkallas låter Legaledaren Umberto Bossi snarast som Sverker Åström eller Christina Rogestam: att ”de” har en så avvikande och felaktig kultur att de får svårt att finna sig till rätta bland oss nordbor.

Just det. Nordbor. Legas fixering vid de strävsama dygderna föranleder rent av forskarna att tala om latent protestantism. Så menar till exempel Gian Maria Fara vid Institutet för politisk forskning i Rom att Legas förakt för södern är mera nordeuropeiskt än rasistiskt: ”luthersk vämjelse inför de onyttiga, de svaga och dem som inte gör rätt för sig.” En svår synd, anser romaren Fara, dock inte rasism. Och vad skall man tro?

En kulturlös slentriandemokrat kan när han uttrycker sig vårdslöst om folk från Kalabrien eller Kosovo låta snarlikt en fullblodsrasist från Marseille när denne försöker verka en smula rumsren. Le Pen talar sällan om ras, men gärna om kulturskillnader. Och hur skall man veta om vederbörande menar precis vad han säger, eller sänder ut kodade signaler till packet?

En bra testfråga är den om Maastricht. Och i motsats till alla rasistiska partier i Europa är Lega helt för Unionen. Tankeväckande nog av samma skäl som en del av svenskarna är emot. Man vill slå vakt om Nords relativa välstånd och försprång och vill slippa beblandas med fattigare och efterblivna regioner. Och som federal medlem av Europa tror Lega att Norditalien kan vinna i suveränitet . . .

Man tänker, kort sagt, i första hand på sig själv. Men visst är det ofint med själviskhet. En stark impuls förvisso, men så helt utan glans! Så händer det sig att för varje anklagelse för norditaliensk egoism (och sådana haglar över Lega från alla håll, inte minst från den socialt engagerade kardinal Martini i Milano) blir Legas federalism alltmer idealistisk, det vill säga allt ädlare. Och man omfamnar Slovenien och Kroatien, välkomnar Tjeckoslovakiens delning och trycker upp böcker med flaggor och hyllningar till alla frihetstörstande folk: basker och valloner, walesare och tyrolare, men också ingermanlänningar, preussare, pomeranier och skåningar. Samt, och med särskilt eftertryck, vendeer.

Vendee är en märklig trakt. Den enda i hela Frankrike där man än i dag vägrar att fira minnet av 1789. Och som mest mangrant röstade ja till Maastricht.

MACIEJ ZAREMBA

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: