Skip to content

Rivningen av Gimo: 6

december 13, 2008

6. Ännu mera om svenska normer

Bland Gimos 500 flyktingar finns 27 unga män mellan 15 och 18 år som kriget eller någon polismakt skiljt från deras familjer. De flesta härstammar från forna Jugoslavien. Av någon anledning, som varken socialen, Röda Korset eller gimoborna förstår, bor de tillsammans tre lägenheter utan vuxet sällskap. Av samma svårbegripliga skäl placerades sommaren 92 den 17-årige Faruk (som rymt från Kosova undan serbisk militärtjänst) i en enrummare med fem jämnåriga.

”Från början fanns det mat i kylskåpet, men efter några veckor fanns det bara öl”, uppger hans handläggare. Enligt samstämmiga uppgifter var Faruk vänlig och tillmötesgående som nykter, men helt oberäknelig i berusat tillstånd.  Vilket han varit så gott som varje kväll. Det blir således Faruk – även kallad sheriffen – som skickas fram var gång det blir bråk. Ibland slår han svenskar, ibland sina egna landsmän. Alla ungdomar i Gimo känner till Faruk. Sju polisanmälningar för misshandel, ett antal förmaningar från fältassistenter och andra föranleder emellertid ingen åtgärd från invandrarverket. (Jo, det vidtas förresten åtgärder. Än idag talar gimoborna upprört om att det blev Faruks offer som förflyttades till Norrland, medan han blev kvar.) Trond Olsson: ”Han var ju inte farlig för oss”. Rikard Grönlund, en av de tre särskilt ansvariga för relationerna mellan gimoborna och flyktingar: ”vad asylsökande gör utanför min arbetstid – det skiter jag fullständigt i.”

Parantes. Rikard Grönlund arbetar fem dagar i veckan mellan 9:00 och 16:40. Fram till 1989 fanns personalen mitt bland flyktingarna. Men sedan det nya kontorhuset byggdes utanför samhället flyttade alla anställda dit och kort därefter beslutade Trond Olsson att lägga ned nattjouren. ”Onödigt, för dyrt.” Flyktingarna antastade nämligen invandarverket med bagateller: ett barns skrubbsår, en läckande kran, en trasig glödlampa – kort sagt, någon att prata med när natten blir för lång.

När klockan slagit 16:40 och invandrarverket lämnat Gimo (de flesta bor på andra orter) består förläggningen av 500 flyktingar inne i byn samt en plåtlåda femhundra meter därifrån. I lådan finns telefon med direktlinje till bevakningsbolaget Cubab (fem mil från Gimo, specialitet värdetransporter och där man bara förstår svenska). I flyktingbostäderna finns givetvis inte telefoner. Samma ordning gäller mellan fredag kväll och måndag morgon. Något socialjour finns inte i kommunen och den ende fältassistenten avpatrullerar på kvällarna ett 1452 kvadratkilometer vidsträckt område med ytterligare en stor flyktingförläggning i Österbybruk. Polisen finns i Tierp, fem mil från Gimo. Slut parentes.

Faruk passar snällt barn på dagarna, dricker och slåss på kvällarna. Han har fått ett första avslag på asylansökan, är redan straffad i Sverige, har inte längre mycket att förlora. Visst behöver han hjälp, men den mest hjälpbehövande är nu den allt skörare freden i samhället. Sedan sommaren 91 rapporterar fältassistenten allt flera etniska slagsmål. Därför det det som händer efter den 9 maj 93 nästintill ofattbart.

Efter en fyllefest vid Gimodammen provocerar ett gäng gimoungdomar en grupp jämnåriga flyktingar. Faruk hämtas och under ett handgemäng sticker han en kniv i magen på sin vedersakare. Magen innehåller för tillfället sju mellanöl och tre till fyra folköl, Faruks magsäck är fylld med liknande varor. Den skadade hamnar på sjukhus och redan samma dag vet polisen att det var Faruk som hållit i kniven. Men han grips inte. Inte denna dag och inte dagen därpå, och inte heller på tredje dagen. Däremot syns han på byn, enligt sägnen nöjd och utmanande belåten. Trond Olsson finner inget anmärkningsvärt i detta. ”Polisens sak, inte vårt. Och vad menar du att jag skulle ha gjort? Förflyttat honom? Det är vår princip att inte flytta på problemen.”

En natt klockan 03:30 samma vecka rusar en svensk mobb in bland flyktingbostäderna. Män beväpnade med tillhyggen bankar i dörrarna, hoppar in på balkonger, slår på fönsterrutorna. Man letar efter Faruk, ropar hans namn. Flyktingar har, som sagt, inga telefoner. En familj som nyss räddats ur Sarajevo och en ensam somalisk kvinna med två barn bryter ihop i sina lägenheter.

Trond Olsson förnekar all kännedom om detta överfall och det är inte heller polisanmält. Men varför har i så fall invandrarverket begärt polisbevakning till natten därpå?

Knappt två månader senare äger det numera rikskända möte rum som får Gimo att framstå som Sveriges svarta baksida. I TV-sändningen syns bland andra Trond Olsson beklaga sig över gimobornas bristande humanitet och, i ett annat inslag, läxa upp en flykting för att en annan flykting, någonannanstans, dragit upp potatisblasten för en hederlig gimoit. Det är, förstår man, denne iraniers uppgift, att se till att albaner inte knivhugger svenskar, att bosnier avstår från att beträda privata tomter och att somalier paketerar sina sopor litet bättre. Möjligen skall han också se till att det inte bor nazister i flyktinghusen.

I inget av de fem tv-inslagen får man så mycket som en antydan om de dramatiska händelser som föregått mötet, varför de församlades oartikulerade utbrott framstår som uttryck för ren och osjälvisk främlingsfientlighet. Ingen tv-reporter har heller bemödat sig om att undersöka hur mötet egentligen kommit till. Initiativet kom bara till synes från invandrarverket. Idén och tidspunkten härstammar istället från en osedvanligt argsint ung man med en tydlig böjelse att lasta flyktingar för nästan alla sina olyckor. Det var på hans inrådan som Trond Olsson kallade till möte, men det var den argsinte som mobiliserade publiken.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: