Skip to content

Den obarmhärtige samariten

december 13, 2008

Den obarmärtige samariten

(Ursprungligen publicerad i Moderna tider 1992. Här återges den verion som redigerats med Max von Sydow för uppläsning i  Sveriges Radio. )

”Det är inte vår uppgift att leverera medmänsklighet”, säger Sigbritt Lindberg.

Sigbritt är hemsamarit. Fast numera heter det hemvårdare. Hon ser inte helt övertygad ut. Men medmänskligheten har vållat henne stora bekymmer. Två av hennes kollegor står under åtal – de anses ha gått förlångt i sina omsorger om de gamla i Bollnäs.
Det var Sigbritt själv som anmälde Maria och Magdalena för polisen. Hon betonar att hon bara gjorde sin plikt. Det finns de i Bollnäs som ger henne rätt. Andra talar uppbragt om sårad rättskänsla.

”Rättskänsla? Rättsmedvetande? Det skall jag säga att det struntar vi rättsjänare i. Vi har ju åtalsplikt.” Chefsåklagaren i Bollnäs Björn Lundberg är säker på sin sak.

Denna historia börjar i oktober 1989. Hemvårdaren Maria ringer till socialförvaltningen i Bollnäs. Hon vill berätta att hennes närmaste vän och granne, den 78-åriga Emmy, överlåtit sin gård på Maria och hennes man. De tänker ta emot gåvan.
Maria och hennes man har bott grannar med Emmy sedan 1982 och nästan lika länge har Maria skött om den sjuka kvinnan: läst för henne, städat, lagat mat, handlat och även reparerat huset. Emmy får så småningom även hjälp av kommunens hemvårdare och. Sedan 1987, då Maria blir kommunal hemvårdare, besöker hon Emmy även ”i tjänsten”. Det är därför som hon ringer till sin arbetsledare. Hemvårdarena får ju inte ta emot gåvor från ”kunderna”. Men för henne är ju förstås Emmy inte någon kund…

Det går tre veckor. I gryningen den 29 november kommer polisen hem till Maria. Hon förs till polisstationen i Bollnäs  och blir inlåst i en cell: två gånger tre meter, väggfast brits, vid dörren en tratt att kräkas i, galler och plåtbrädor för fönstren. Hon förhörs, anhålls, förs till häktet i Gävle. Under nio dagar får hon inte meddela sig med sin man.

Hon är misstänkt för ”mutbrott och ocker”. Misstanken grundas på hennes telefonsamtal till Bollnäs socialförvaltning.
Magdalenas historia börjar litet annorlunda. Som hemvårdare brukar hon besöka sju olika pensionärer. En av dem heter Per.
När Pers syster dör på hösten 1988 blir Per mycket sorgsen, han gråter ofta. Magdalena stannar  litet längre hos honom, de pratar. Hon kramar om honom. Hon brukar pussa honom när hon kommer och när hon går. Och även vid andra tillfällen, när han ber om det. Det händer att han drar ned henne i knät. Ibland låtsas hon glömma godnattkramen. Han låtsas då arg och ledsen och frågar om han varit stygg på något sätt.

Så brukar inte de andra hemvårdarna göra. Per längtar efter Magdalena, han säger det till henne och även till de andra hemvårdarna. Han vill ha en bild av henne vid sängkanten.
En dag får Per besök av en systerdotter från Stockholm. Per berättar om Magdalena. Systerdottern lyssnar uppmärksamt. ”Har du gett henne pengar också?” Ja, det har Per gjort. Men det har ingen med att göra, anser han. Systerdottern far hem till Magdalena. Ja, hon har fått pengar av Per. Hon ville inte ta emot dem, hon visste att det var förbjudet, men han insisterade, blev först arg, sedan sårad. Han har sammanlagt gett henne 2750 kronor, som hon förvarar i ett kuvert i bokhyllan. Hon vet inte vad hon skall göra med dem. 250 kronor har hon använt en gång när familjen helt saknade pengar.
Och Magdalena överlämnar kuvertet till Pers systerdotter som säger: ”Nu håller vi tyst om det här. Säg framförallt inget till Per.”

Det är juni månad.

Tre månader senare, den 3 oktober på morgonen kommer polisen. Magdalena förs till häktet i Bollnäs. Hennes 4-åriga dotter får se på när polisen öppnar byrålådor och letar i bäddsoffan. Magdalena är misstänkt för mutbrott. Grunden för misstanken är vad hon sagt till Pers systerdotter. Hon förbjuds att använda telefonen. Andra dagen börjar hon gråta i cellen. Hon får då en bok att läsa.

I januari 1990 ställs Magdalena inför rätta. Bevisningen består av hennes egna ord. I sin slutplädering säger åklaragen Lena Lundberg: ”Det finns försvårande omständigheter. Magdalena, som är ung kvinna, har utnyttjat situationen så att den snart 90-årige mannen blivit kär – och det har skett genom pussandet och det är mycket fult och en försvårande omständiget. Man kan också misstänka att tjänsten påverkats genom belöningar. Hon har stannat hos Per tiden ut och sutitt över en halvtimme ibland. Med de omständigheterna får man se relativt allvarligt på mutbrottet.”

Tingsrätten i B finner Magdalena skyldig. Lagrum: brottsbalkens 20 kapitel om myndighetsmissbruk, 2 paragrafen.
”Arbetstagare som mottager, låter sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning, dömes för mutbrott till böter eller fängelse i högst två år.”

Eftersom Magdalena tidigare berövats friheten i två dygn och dessutom förlorar sin anställning finner tingsrätten att det räcker med en villkorlig dom.

Maria blir däremot frikänd. Också i hennes fall har åklagaren visserligen bevisat en personlig relation mellan hemvårdaren Maria och vårdtagaren Emmy. Han har även lyckats göra troligt att Maria varit vållande till de känslor Emmy kom att hysa för henne (sympati, vänskap, tillgivenhet) och antyda samband mellan vänskap och gåva. Men eftersom vänskapen bevisligen hade sin början långt före Marias anställning som hemvårdare fann tingsrätten att överlåtelse av gården inte kunde betraktas som muta.

För socialförvaltningen blev rättegångarna en stor och delvis obehaglig händelse. Men man välkomnade de klargöranden av yrkets professionella status som domarna skulle föra med sig.

Också åklagarna var nöjda. För Björn Lundberg var det inte så viktigt att hemvårdarna fick hårda straff. De har redan, som han sade,  ”fått smaka på cellen och är förhoppningsvis botade för all framtid”. Det var den avskräckande effekten som räknades.
För socialtjänsten i Bollnäs fick åklagarnas aktion en snabb effekt. Yrkesetiken klarnade. Alla som haft med Maria och Magdalena att göra har förhörts av polisen. Den bild som träder fram ur nära hundra sidors polisförhör är entydig: Maria och Magdalena har inte levt upp till de krav som ställs på en professionell i välfärdstatens tjänst.

Karin Andersson, till exempel, tycker att det var ”onödigt och märkligt” att Maria hjälp Emmy utanför sin arbetstid. Hon försäkrar att hon själv ”aldrig utfört sysslor hos vårdtagare på annan tid än det som är schemalagt för henne”.
Signe Nilsson vittnar om sin och arbetskamraternas häpnad över Marias agerande. Maria har till exempel sagt att Emmy vill att man sitter hos henne eftersom hon känner sig ensam. Det tycker Signe är ”helt onödigt”. ”Maria…använder uttryck som ‘lilla gumman’ mm när hon talar med Emmy”, antecknar polisen.

Arbetsledaren Sigbritt uppger i förhören att Maria hon går in till Emmy före sin arbetstid, ”hämtar in morgontidningen, att hon läser ur denna och gör upp eld i spisen och ger Emmy något att dricka.” ”Besöket … bedöms vara helt onödigt ur vårdsynpunkt”, antecknar polisen.

Samma personer förhörs även i Magdalenas fall. Karin Andersson uppger att de ”reagerade kraftigt” när de upptäckte ett foto av Magdalena vid Pers huvudgärd. Hon försäkrar samtidigt polisen att hon själv sällan pratar med vårdtagarna medan hon lagar deras mat och absolut inte om något personligt. Och så vidare.

Sigbritt Lindberg är numera nöjd med sina anställda. De håller hårt på yrkesrollen. Tag tystnadsplikten, till exempel. Ofta vill vårdtagarna veta hur deras grannar mår. Men man svarar ‘tack bra’ även om de är döende. Hon berömmer särskilt en av sina flickor: ”Fick en blomma till mors dag – tog inte emot den. Ville hålla sin yrkesroll klar.”

Sigbritt avråder sina anställda från privata besök utom tjänsten. ”Att vara både granne och vårdbiträde är besvärligt.” Jo, det blir ”mänskligt litet konstigt”, byn är liten, de flesta vårdbiträden är ju grannar. Men att bli bjuden på middag av en vårdtagare kan ju lätt betraktas som muta.

Det är förstås inte lätt. Många gamla blir fästa vid sina vårdare och vill ge dem gåvor. Därför ser man till att flera besöker samma vårdtagare. Och de passar på varandra. Jo, det blir problem. Den där Åkermark ville till exempel inte ha någon annan än Maria. Nog blir de gamla irriterade i början. Men de vänjer sig.

”Vår profession”, säger Sigbritt Lindberg, ”kan inte ersätta mänskliga relationer.  Det är inte vår uppgift att leverera medmänsklighet”. Stefan Jonäng, föreståndare på servicehemmet, fyller i: ”Vi kan inte vara medmänniskor. Gör vi det har vi misslyckats i yrket”.

Trots att hemtjänstens etik klarnat genom åtalen väckte likväl rättegångarna en viss förstämning i Bollnäs. De diskuterades livligt i affären och på bensinstationen. Det fanns de som var helt emot och menade att åklagaren löpt amok och att denna lag, skriven för poliser och skattefogdar, inte kunde tillämpas på människor som läste högt för blinda och bytte blöjor på gamlingarna. Varför inte? Svårt att säga. ”Det blir sjukt på något sätt. Den där Magdalena var ju den enda som brydde sig om Per. Och just henne får han inte ge någonting.”

Också häktningen av Maria väckte harm på sina håll. Nio dygn i cellen. Skulle man själv klara det? Hon var ju oskyldig. Kanske inte så konstigt att hon försökte ta sitt liv sedan. (Det försökte nämligen Maria.)

Åklagaren säger: ”När det gäller att åtala eller ej – då kan jag säga utan att blinka – då ger vi fullkomligt tusan i vilka konsekvenser vi får. Vi har ju åtalsplikt. Det ankommer inte på mig att kolla hur det går för fru Pettersson om jag åtalar henne.”
Också de gamla vägrar inse att tiderna förändrats. Per upprepar i förhören att han ger sina pengar till vem han vill och det har ingen med att göra. Och Magdalena älskar han, och det har inte heller folk med att göra. Trots sitt skarpa sinne har han svårt att förstå varför främmande människor frågar ut honom om vad han tror är hans privatliv.

Kanske beror det på att han inte behöver förstå. När han utfrågas om hur ofta och på vilket sätt Magdalena kramat honom vet han inte att hon sitter i cellen. Han är mycket stolt över deras vänskap och talar gärna om den. Ingen berättar nämligen för Per att han är målsägare i en rättegång mot Magdalena och att hans ömhetsbetygelser kommer att fogas till anklagelseakten. När han undrar varför hon inte kommer mer svarar socialtjänsten att Magdalena blivit sjuk. Idag, två år senare, vet han ännu inte att han vunnit mutmålet mot sin vän och att det är därför som hon inte kommer mer.

För Emmy gick det emellertid inte att dölja att hennes vän hämtats av polisen. Under förhören och i rätten bekräftar hon gång på gång sin vilja att överlåta gården på Maria och hennes man. Om de blir fällda och inte får behålla gården vill hon få gåvobrevet ogiltigtförklarat, så att hon sedan kan skänka gården till dem en gång till. (Åklagaren har yrkat att gården skall tillfalla staten ”såsom utbyte av brotten”. Han vill alltså vräka Emmy.).

Emmy säger sig ha tre skäl att vilja skänka gården till sina grannar: hon ”tycker så hemskt mycket om dem”, hon har inga arvingar och hon vill inte hamna ”på hemmet”. Om Maria och hennes man övertar hennes ägor kan hon emellertid bo kvar där så länge hon lever.

I rättegången mot Maria står Emmy formellt som målsägare. Men hon vägrar. Alltså blir staten, representerad av åklagaren, hennes företrädare – mot henne själv. Staten ifrågasätter hennes känslor. De är inte förenliga med hennes ställning som vårdtagare. Likaså med Marias känslor. De är inte förenliga med hennes ställning som vårdare och de är inte trovärdiga. Visst var hon ute efter gården. Vem går frivilligt till en gammal dam och byter blöjor på henne? Välfärdsstaten stödjer sig härvidlag på de övriga hemvårdarnas omdömen: Maria är ”avvikande”, hon är ”inte som andra”.

*   *   *

Utstötningen av avvikande av Marias sort gar pågått länge inom välfärdsapparaten. Men för det mesta lämnade den inga spår i offentligheten. Det brukade heta ”samarbetssvårigheter” och de olämpligt engagerade omplacerades eller tvangs sluta efter några rundors MBL-förhandlingar. Att processen nu börjar få spektakulära uttryck antyder att värfärdsapparaten blivit mycket säkrare på sin sak. Kanske har den efter decenniers uppbyggnad funnit sin egentliga form och blivit medveten om sin moral. Och nu går det undan. Räfsten hos hemvårdarna i Bollnäs har motsvarigheter på många andra håll.

I mars förra året avskedades språkläraren Annika Östman från Norrfällsvikens flyktingförläggning. ”Hon kunde inte hålla sig till sin yrkesroll”, förklarade förläggningschefen Anna Britta Hasth. Hon har på sin fritid eskorterat en sjuk flykting till läkare och även besökt honom på sjukhuset.

Marianne Tamini, sjuksköterskan i flyktinglägret i Bollnäs får också se sig om efter ett annat arbete. Hon har visat intresse för hälsotillståndet hos några flyktingbarn, vilkas föräldrar inlett en hungerstrejk. Enligt invandrarverket har hon därmed visat illojalitet mot staten. Hungerstrejken ägde nämligen rum utanför hennes arbetsplats.

Siv Johansson, lärare i flyktinglägret i Orfa, har åkt skidor med asylsökande och är därför inte önskvärd på sin arbetsplats. En handläggare vid flykringförläggningen i Bollnäs och tillika själasörjare har hotats med avsked och omplacerats då han ”behandlat religion och politik i samtal med asylsökande”. Och så vidare. Men nu blir det problem.

Sjuksköterskan säger att hennes yrkesetik stannar inte vid lägergränsen i Bollnäs, lärarinnan anser att det är hennes ensak vad hon gör på fritiden samt att åka slalom för en libanes kan vara ett välkommet avbrott i den passiva väntan på asylbesked. Även Lärarförbundet har protesterat och uppmanat sina medlemmar att strunta i Invandrarverkets regler. Står det inte skrivet i Invandrarverkets broschyrer om yrkesetik att det övergripande målet för verksamheten är ett värdigt, respektfullt och medmänskligt flyktingmottagande.”

Det står mera. Nämligen att förläggningspersonalens värderingar, handlingar och arbetsmetoder är för de flesta den första kontakten med den svenska kulturen och bör därför avspegla ett svenskt förhållningssätt. Detta för att klienterna skall slippa förvirring vid kommande möten med t ex sjukvård, skola och arbetsplatser.

Vad bör man då veta för att slippa bli förvirrad i mötet med välfärdsstaten. Vad är ett svenskt förhållningssätt? De etiska detaljerna förmedlas av invandrarverkets utsända Gunlög Gustavsson och Gunilla Perlkvist. Under en kursdag den 24 januari 1991 fick personalen vid flyktinglägret i Orfa utanför Bollnäs lära sig följande:

En dagisfröken begår tjänstefel om hon hälsar på ett barn som fyller år och äter en tårtbit. Lärare begår tjänstefel om han går hem till en flykting och de lagar mat tillsammans. En tolk får inte översätta brev på fritiden. Det är fel av en tolk att försöka trösta en asylsökande. En lärare får inte samtala med flyktingbarnens föräldrar. Har han något att säga dem får han vända sig till invandrarverket som kontaktar föräldern. Personalen får inte umgås med flyktingar på fritiden. Går man hem till en flykting och dricker kaffe väljer man bort sitt yrke. De anställda uppmamas att kolla varandra och se till att regler efterlevs. Vid överträdelse meddela arbetsledningen.

Etiklektionen splittrade de anställda i två läger. En stor grupp, inklusive arbetsledningen, fann regelsamlingen helt korrekt.
Chefen förlägret i Bollnäs Bengt  Östling berömmer särskilt den städerska som lämnade sitt arbete på förläggningen sedan hon förälskat sig i en av flyktingarna. ”Det fanns ju en risk för misstankar att hon skulle favorisera mannen i sin tjänsteutövning.”
Här bör det för säkerhets skull kanske nämnas att varken sjuksköterskan, läraren, handläggaren eller ens städerskan äger något inflytande på asylbesluten.

En minoritet av de anställda vid flyktinglägren i Bollnäs och Orfa har dock funnit invandrarverkets etik helt oförenlig med deras moral som lärare, sjuksystrar, socialarbetare eller rentav som människor. De flesta av dem har nu fått sluta.

*   *   *

Det förefaller som om två helt skilda moraluppfattningar strider om välfärdsstatens själ. En äldre, som ser den organiserade omsorgen som en förlängning av vanlig medmänsklighet. En modernare, som tycks uppfatta samma omsorg som i första hand en demokratisk maktutövning. Den förra intresserar sig i första hand för personen: hur det går för fru Petterson eller Ahmed El Tantawy. Den senare har större ambitioner: hur det går för jämlikheten, solidariteten och rättvisan. Dessa två talar helt olika språk och möts de blir det allt oftare i domstolen. Så här resonerar man på Invandrarverket och hos hemtjänsten i Bollnäs:

Om en hemsamarit stannar längre hos en penionär  eller säger ”lilla gumman”, eller om en flyktinglärare åker skidor med några av sina elever uppstår det orättvisa och ojämlikhet i samhället. Det säger sig självt. Några klienter har fått förmåner som andra gått miste om. Bengt Östling: ”äter man middag med en måste man vara beredd att göra det med alla”. Men det gör man inte med alla. Det finns flyktingar som inte vill åka skidor. Det finns gamlingar som inte önskar bli kramade eller som inte inbjuder till kramar.

Vårt mål och vår plikt som välfärdsstatens tjänstemän är emellertid att jämte jämlikhet befordra människovärdet. Klienten är beroende av oss. Om han då ser att han genom att väcka sympati kan tillägna sig en personligare behandling kommer han att lockas till sympativäckande åtbörder. Han kommer med andra ord att göra sig till för vårdaren, vädja till hans medkänsla och söka hans blick. Detta är oacceptabelt ur värdighetssynpunkt, ty det förvandlar klienten till supplikant. Våra omsorger är emellertid inga förmåner, de är rättigheter. Det är det som skiljer välfärdsstaten från den kränkande välgörenheten.
För att förhindra att klienten förnedrar sig måste vi från början göra klart för honom att vad han än gör kommer han att behandlas som alla andra. Inställsamhet har han ingenting för. Detta mål uppnår vi bäst genom att demonstrera att hos oss kan han inte väcka någon personlig känsla. Alltså undviker vi att röja våra personliga egenskaper och försöker inte låtsas om hans. Därför får inte prästen i Bollnäs avslöja att han är präst. Bengt  Östling: ”Då finns det risk att någon ställer krav på honom utifrån hans övertygelse.” Ger han då efter för kraven förråder han jämlikheten. Gör han det inte har han lurat klienten till förnedrande åtbördor.

Vi har lyssnat till välfärdsstatens moralutläggning. Som vi ser går den ut på att inte göra människor besvikna. Den som inte hoppas på någonting blir onekligen aldrig besviken. Det är grundtesen bakom invandrarverkets etiska regler. Men också hemvårdens i Bollnäs: ”allt utöver vanlig artighet är otillbörligt”.

Ingen vet hur stora delar av vår omsorgsapparat som redan behärskas av denna svarta pedagogik. För närvarande undervisas daghemsanställda i stockholmstrakten av familjeterapeuten Majvor Eriksson om det olämpliga i att bli vän med föräldrarna. Blir man kompis med dem bör man byta arbetsplats, på det att myndighetsrollen inte bli anfrätt, lär Eriksson. Det kan ju bli svårt att göra en anmälan mot någon man känner för väl.

Också till barnen är det bäst att hålla emotionell distans, lär vi från andra daghem. För barnens bästa, givetvis. Förom de barnen fäster sig vid fröken Lisa och fröken Lisa slutar på daghemmet blir barnen ledsna. , men det skall numer ingen behöva vara ledsen för.

Onekligen logiskt. Den som inget äger riskerar aldrig att sörja en förlust. Säkert också ett steg mot ökad jämlikhet. Förmågan att väcka tillgivenhet är ju ojämnt fördelad

Det blåser kallt av likgiltighet i 90-talets svenska folkhem.Och det vore frestande att skylla avhumaniseringen av vården på ”nyliberal” strömkantring. Men det vore att lura sig själv. Välfärdsstatens pervertering tycks inbyggd i dess egna förträngningar, reflexer och ideal. Jag tänker nöja mig med att nämna några av dem.

Jämlikhet och rättvisa är utmärkta ting, så länge de tillämpas på samhället, där vi alla vill vara lika berättigade och jämställda: rätten, arbetslivet, skatter, tillgång till skola och sjukhus. Men välfärdsstaten hade svårt att notera var samhället slutade och det personliga tog vid. Så kom jämlikheten jämte rättvisan att tillämpas på omsorgens område – där de bara kan generera ondska.
Med sömngångaraktig konsekvens fortsatte staten och kommunen att skipa rättvisa och öka jämlikheten också när den började byta blöjor på gamlingarna och koka deras välling. En hemvårdare och en dagisfröken är tjänstemän och lyder under samma ämbetsmannalagar som tingsdomaren och rikspolischefen. Men den oväld och lidelsefrihet som i domstol är den svages värn förvandlas till ett kallt hån när den tillämpas på daghem och sjukhus. Det är till föga glädje att den som tvättar en i rumpan gör det oväldigt nar han sedan envisas att trösta en jämlikt.

Det är nog ingen tillfällighet att Lärarförbundet och sköterskefacket varit först med att underkänna invandrarverkets etik. De gamla human- och vårdyrkena (också advokater, läkare, präster) hade hunnit utveckla en självständig yrkesetik långt före den moderna välfärdsstatens födelse. Deras främsta lojalitet har alltid varit den till klienten-patienten. De nya humanyrkena är tvärtom statens skapelse och saknar nästan helt en självständig yrkesmoral. Följaktigen har de accepterat att åläggas dubbla roller av hjälpare och kontrollörer. (Därför säger Kaija i polisförhöret: ”Per har berättat för mig i förtroende…”) Deras förhållande till klienten är dubiöst, de lider själva svårt av det. Men eftersom de saknar annan plattform än den de fått ovanifrån förmår de inte att revoltera utan blir utbrända och går i terapi. Som staten självklart villigt betalar. Så omtolkas en samhällelig kris till personliga yrkesproblem.

Representanterna för de nya humanyrkena har blivit uppfostrade till att tro att det personliga ansvaret alltid är något farligt och reaktionärt. Har man ansvar har man makt. Men hos oss skall makten ligga hos institutioner. Inte hos personer. Därför misstror vi det personliga omdömet och ropar efter regler som vi kan följa.

Det ena vårdyrket efter det andra kräver idag klarare regler och handfastare lagstiftning. Till och med bland läkarna hörs det röster att det vore bäst om någon annan tog ansvaret för beslutet att stänga av respiratorn. Om vår tid har någon utopi kvar så är det nog utopin om det goda samvetet. Hemvårdarna i Bollnäs ville ha klara regler. Nu har de fått dem.

De nya vårdyrkerna önskar höja sin status, de vill bli professioner. Då gäller det att vara mera vetenskaplig. Det gäller att ha en teoretisk utbildning. En teori bör vara abstrakt. Då är den vetenskaplig. Den som hänvisar till ”människokännedom” och erfarenhet är nog litet dum. En 20-årig förskollärare anses som barnskötare i alla lägen överlägsen en fembarnsmamma.

Man kan fråga sig vad socialdemokratins förakt för ”hemmafruarna” betytt för eroderingen av den traditionella vårdkulturen. Och vill man resonera i genus-termer kan man lungt beskriva den nya ”etiken” som en krigsförklaring mot allt vad kvinnlig kompetens heter. Att det sedan finns kvinnor som verkställer den förändrar givetvis ingenting i sak.

Sociologerna brukar anse att andelen skitstövlar är konstant i varje samhälle, men att de beroende på omständigheterna söker sig till olika verksamheter. Mycket tyder på att delar av den offentliga omsorgen håller på att utveckla de ekologiska förutsättningar för deras trivsel. Ingen annanstans går det att föra i bevis att det är för barnens bästa som man inte bryr sig om dem eller att det är flyktingens värdighet som befordras när man besvarar hans vädjan med en kall blick. Eller, för den delen, att när ett barn gråter när hon med våld skiljs från sina föräldrar, så bevisar det hur skadligt det är för barnet att få träffa dem igen. Det är bara inom denna verksamhet som det framstår som en adekvat åtgärd att kalla på polis när en flykting, som beviljats asyl, dansar av lycka om natten.

Men även moraliska krymplingar kan lära sig den nya etikens språk och de förklär suveränt människoförakt till vårdideologi och avund till rättvisa. Den goda Sigbritt talar i polisförhören länge om att Maria misslyckats i sin professionalism, och rätt som det är kommer det: Hon trodde sig förmer än andra. ”Flera i arbetsgruppen (det är alltid ”flera” eller ”många”, när det är Jantelagen som talar) har upplevt Maria som mycket självgod och hon har många gånger yttrat ‘man blir så glad när jag kommer'”. Polisen antecknar.

Det är 1990-tal, polisen antecknar: ”Den första kramen utdelades vid påsktid”. ”Den tilltalade brukade läsa tidningen för vårdtagaren.” I televisionen talar statsministern. Han uppmanar oss att tycka om varandra.

Godnatt, Sverige.

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: