Skip to content

Den polske rörmokaren: 3

december 13, 2008

3. Den polske rörmokaren.

I landet Nenozimigs är det inte så noga (15 nov 2005)

Man kan köra ihjäl dem och undgå straff. Man kan köpa deras kroppar, kalla det konst och få beröm. Man kan bjuda ut dem till extrapris – eller ropa ”Go home!”. Varför är letterna inte tacksamma för de svenska omsorgerna? Läs del tre i Maciej Zarembas artikelserie.

En artikelserie om arbetare, fackpampar och kapitalister i det nya Europa.

Vad gör den reporter som lovat sig själv att undvika klyschor, när det första han möter på sitt uppdrag är en vandrande klyscha?
Han får väl berätta, trots allt.

”Rrrappa på där framme!” Den långe mannen med den stora rösten har svårt med balansen. Han kan vara kring sextio, rätt sliten, luktar gammal fylla och saknar bagage. Nu går han över till engelska för att alla skall begripa vad han tycker om infödingarna i landet. Och när han kommit till luckan blåser han sin andedräkt över den unge passpolisen och ropar ut över terminalen: ”I…m back to Riga, you see! I come for more Laaatvian pussy!”

Den svenske sexturisten raglar vidare. Och avläser jag stämningen rätt önskar vi att poliserna skall släpa in vår landsman i en skrubb där han gör våldsamt motstånd så att de får bruk för batongen. Men de stirrar bara uttryckslöst framför sig. Då vänder också passkön bort blicken och låtsas att ingenting varit.

Jag har kommit till Riga för att förstå varför LO:s blockad i Vaxholm, som påstods värna underbetalda letters intressen, inte blivit uppskattad efter avsikten. I stället för tacksamhet kom protester: från den lettiska regeringen, från pressen – men också från fackföreningar.

Redan på Östersjön började jag ana att reportaget skulle vålla problem. Det är som om M/S ”Baltic Kristina” varit en Titanic på en resa i tiden. I vilken bar hör jag hemma? Bland de uppspelta svenska pensionärerna på fördäck som tackar ja till en ny omgång? Eller midskepps, där röken står tjock, kyparna blundar för matpaketen och bleka 30-åringar försöker få en kopp te att räcka till Sandhamn?

Hon är en arbetarbåt, ”Baltic Kristina”. Här reser inga kommunalråd, de tar flyget. Här seglar svensk folkpensionär österut för en smula flärd eller en tandprotes, och på samma köl reser arbetsfolk hem till Rezekne och Balvi.

Anna i baren midskepps säger att hon är en flyttfågel, men med fasta vanor. I fyra år har hon och maken Andrejs pendlat till samma norska bondgård, till ensamme Fritiof utanför Bergen. ”Han hade bara ögon för sina rävar och minkar, så frun gick från honom till slut.” Nu sköter Anna och hennes man pälsdjuren och jordgubbarna, som de ansar i april och skördar i juni. Utan dem hade Fritiof fått ge upp farmen. För numera är Norge ett land där inte många står ut med rävlukten.

Det är bra hos Fritiof, säger Anna. Allt är bra utom fjällen. De kväver henne. Nu längtar hon efter den väldiga himlen i Balvi. Hon är utbildad sekreterare men en kvinna på femtio får inte sådant jobb i Lettland. Vi talar ryska, kolonialfolkens linguafranca. Hon är egentligen från Litauen, säger hon. Då ber jag om hennes namn. Det är svårt att stava, säger Anna:. ”Zeta, a, r, e, m, b, a…Vill du att jag upprepar?”

Jag sväljer. Sedan räcker jag över mitt kort. Innan hon hunnit ta det känner jag skammen komma. Vem äger visitkort i Balvi? Vi har samma ovanliga efternamn, vi stammar nog från samma klan i Litauen, som historien började förskingra för 600 år sedan. Slumpen har gjort att hon har hamnat i den fattiga, jag i den rika världen. Och det första jag gör är att dra upp beviset på denna åtskillnad.

Fågelvägen tar det ett par timmar, med buss och båt tar det tre dagar från EU:s rikaste till dess fattigaste hörn. De ser trötta ut, jag törs inte fråga om de sover i en hytt eller på golvet i teverummet under bildäcket. Tänker sedan att Anna och Andrejs har ordnat det bra. Ingen ropar ”Go home!” till dem borta i Bergen. Tvärtom, Fritiofs syster har komponerat en sång till deras ära. Man anser att de gör Fritiof och Norge en tjänst. Och 70 norska kronor efter skatt plus mat och logi, det är mer än vad en svensk undersköterska får ihop. Respekt… Men de har hållit på i många år, de vet vad de gör.

De oerfarna, som bara börjat sina osäkra arbetsvandringar, kan hamna i händerna på företag som i Riga tar 5 000 kronor för att förmedla ett jobb i Dublin som kanske inte finns. Och minst erfarna är de mest desperata, som saknar uppehållstillstånd. Då kan det hända att svensken som bett dem lägga om taket är försvunnen på avlöningsdagen. I stället anländer en ombudsman från Byggnads som ser till de blir utvisade samma dag.

Mitt emellan dessa ytterligheter finns möjligheten att lagligen bli utauktionerad till extrapris.”Kampanj-erbjudande! Hela oktober, personal för bara 95 kr/tim!” utropar webbsajten http://www.hyrlett.nu. Beställ nu, ty ”det är lätt med en lett”.

”Jag vägrar tro att det var en lett som kom på denna slogan. Det måste ha varit en svensk”, säger en vän i Riga. Varför är hon så säker på det? ”Därför att det är så nedlåtande. ”Vi är nenozimigs för er”, säger hon, ”nenozimigs i Vaxholm, nenozimigs för det där kräket Hollender, nenozimigs för Per Andersson”.

Nenozimigs betyder ”lätt vägande”, eller ”ringa”. Ordet dyker upp förr eller senare när jag frågar Rigabor om Vaxholm. Ingen här vill tro att någon svensk fackförening försökt hjälpa letterna. I Riga ingår Vaxholm i en helt annan berättelse, som tycks börja med en Per Andersson.

Vem är Per Andersson? Jag söker i arkiven, men hans gärning har inte efterlämnat så mycket som en notis i Sverige. En åklagare i Stockholm som hanterat fallet är först osäker på om saken hände i Lettland eller kanske i Polen.
Alla viktiga berättelser har en lång och en kort version. Den långa är rik på nyanser och frågetecken. Det är den som fascinerar historikerna. Men det är den korta som människor minns, den som gör historien.

Här är de korta versionerna, i kronologisk ordning:

Den 3 juli 1997 körde den svenske affärmannen Per Andersson för fort på en 50-sträcka på en väg utanför Riga. Han körde på två kvinnor som avled på platsen. Dagen därpå flydde han till Sverige. Därifrån blev han inte utlämnad. Inte heller blev han rannsakad. Hans brott var enligt svenska myndigheter att betrakta som ”ringa”. Som på lettiska heter nenozimigs.
Den andra kortversionen: Tre år senare kom en annan svensk till Riga. Pål Hollender hette han. Han köpte sig prostituerade för svenska skattepengar, förnedrade dem framför kameran samt upplyste om att varannan ung kvinna i Riga var en hora. Sedan visade han filmen på festivaler och i svensk teve. För detta blev han av en rad kulturradikaler i Sverige hyllad som ett konstnärligt geni.

Och så Vaxholm: På sommaren 2004 kom lågbetalda lettiska arbetare för att bygga en skola. Då förklarade sig sju svenska fackförbund solidariska med dem. De fann det inte nödvändigt att tala med någon av arbetarna, eftersom de redan visste vad som var rättvist och rätt. Nämligen att de borde åka hem. Och det gjorde de.

Så verkar det hänga ihop från Rigas horisont. Blockaden i Vaxholm ingår inte i debatten om utstationeringsdirektiv eller kollektivavtal. Den hör hemma i en berättelse om en svensk sexturist som hycklar socialt engagemang och om ett rättsväsen för vilket två lettiska liv är att betrakta som ringa.

Man kan fråga sig om det är rättvist. Det är inte många som sett Pål Hollenders ”Buy Bye Beauty”, knappast någon i Sverige har hört om den smitande bilisten. Man kunde misstänka att den lettiska känslan av kränkning beror på massmediala överdrifter.
Det är inte säkert att den här reportern är rätt person att svara på den frågan. Han är inte så opartisk längre. Denna resa har väckt ett gammalt obehag till liv, som bara vuxit sig större under vägen. Å andra sidan sägs det att postkoloniala folk har rätt till en aning oresonlig vrede.

Är det tänkbart att en fartsyndare som hade kört ihjäl två svenska poliser (Vita Darzniece och Iveta Bagane var civilklädda poliser) skulle ha lämnats i fred i 18 månader? Så lång tid tog det innan svensk polis för första gången hörde Andersson. Åklagaren Barbro Herrmann tror att de hade mycket annat att göra.

Är det vidare troligt att en åklagare, utan att hört andra vittnen än bilistens passagerare, skulle finna att platsen där kvinnorna dog hade kunnat vara bättre upplyst, att det var väldigt mörkt (den 3 juli), att kvinnorna kunde ha varit oförsiktiga och dessutom hade druckit, vilket kan ha påverkat deras omdöme, så trots att bilistern kört för fort och torde ha vållat deras död behövdes ingen rättegång, ty det fanns så många förmildrande omständigheter att brottet kunde bedömas som ringa och hade hunnit preskriberas medan Barbro Herrmann funderade på hur ringa det var. Nenozimigs.

När två lettiska liv inte anses värda prövning i Sverige (inte ens när saken skapat diplomatisk frost) får man förstå de letter som inte tror att det var alla människors lika värde som stod på spel i Vaxholm. Det var förstås något annat, deras olika värde.

”Anser ni att varannan lettiska är en hora? Varför tror ni det?”

Varför skall jag svara? Är det någon stake i Pål Hollender skall han svara själv. Men liksom den smitande bilisten har han inte satt sin fot i Lettland efter filmen. Han känner sig inte välkommen, säger han. Det skall väl inte hindra en sann radikal? Ställ dig på Doma Laukumus och förklara för Riga att du förnedrat dess kvinnor för socialismens skull, om du verkligen tror på det själv.
Vill man förstå den djupare kulturbakgrunden till Vaxholm bör man se ”Buy Bye Beauty” och särskilt den efterföljande diskussionen i ”Folkhemmet” i TV 3. Det är till en början ofattbart att någon som far till Riga för att kopulera framför kameran, och sedan fäster ett snömos till reportage till dessa scener, kunde framkalla en kulturdebatt i Sverige. Eller att de kulturradikaler som försvarade filmen (Carl Johan De Geer, Nina Lekander) utan vidare svalde uppgiften att varannan Rigaflicka är prostituerad samt att ”varje bar, hotell och restaurang … har en lista på minst 15 prostituerade till din disposition”. Vilket är rent nonsens, inser man efter tre timmar Riga. Men de valde att tro. Liksom de accepterade Hollenders förklaring att när han förnedrade lettiskor och ryskor framför kameran, med ansikte, sköte, namn och pojkvän, så var det för att visa hur taskig kapitalismen är. ”Genialt!” utropade Carl Johan De Geer.

Man frestas att vara rå: Hade det varit lika genialt om närbilder på kulturradikalernas döttrar under betalsamlaget fått illustrera globaliseringens avigsidor?

Det intressanta är varför den tanken var så fjärran för humanisten De Geer. Varken han eller Lekander förmådde se det som visades från de andras perspektiv. Som om dessa kvinnor bara varit statister i ett skådespel som egentligen handlade om dem själva.

Jag förstår inte många ord lettiska. Men dessa Hollendrar och de Geerar fick mig att känna mig som en lett, en av dessa negrer som den svenska radikalismen tycks behöva – på det att världsåskådningen inte går i kras. Det förefaller vara för deras skull som Rigas kvinnor gärna framställs som tillspillogivna, Estlands arbetare som viljelösa offer och villkoren i postsovjetiska länder som särdeles föraktliga. Och allt detta med ett stänk av – ja, hemlig skadeglädje, draperad till indignation. Kan det vara för att dessa balter så helt utan hänsyn till Carl Johan De Geers känslor förkastade den reella socialismen? Som ju inte var något paradis, har vi förstått, men i alla fall ett alternativ…

Ockupationsmuseet i Riga är en påminnelse om den terror som regerade i Lettland i över femtio år. Dokument över deportationer, massavrättningar och svält. Och bland dem slöjd från fånglägren: träslevar och skor av trasor. På ett gulnat polisfoto ett utmärglat ansikte som jag känner igen. Knuts Skujenieks, poeten, en av de första dissidenterna i Lettland, för vilket han 1962 bestraffades med sju år i straffläger. Vad skulle han ha att säga om det som hände i Vaxholm?

Han är över 70 nu, väldig och osannolik. Har översatt Lorca från spanska, Fröding och Bellman från svenska, Inger Christensen från danska, Janis Ritsos från grekiska och nu senast Stanislaw Jerzy Lecs aforismer från polska. (Jag minns några ännu: ”Hans samvete var rent. Han använde det aldrig.”)

”Ju mera en människa äger”,

säger Skujenieks, ”desto mindre vill hon dela med sig. Det låter som en paradox, men det är en objektiv sanning”. En sanning från Gulag? ”Ja. För solidaritet krävs litet jämnare levnadsvillkor.” Alltså förstår han att svenska fackföreningar slår vakt om sitt. ”Bara de inte talar om solidaritet, man kan ju inte kräva av de fattiga att de skall solidarisera sig med rikedomen.”

Knuts Skujenieks är optimist, säger han. Han tror att solidariteten kommer tillbaka, men först måste de rika få det litet sämre och letterna litet bättre. Det borde ligga i svenskarnas intresse att hjälpa de lettiska facken. ”Men jag tror inte den insikten mognat ännu.” I hans land har kommunismen ödelagt själva idén om fackföreningar, de var partiets förlängda arm. Människor kröker rygg eftersom de lärt sig att de inget förmår mot övermakten, säger Skujenieks. Han hoppas på ett europeiskt system för arbetsrätt, men det lär dröja, eftersom de rikaste länderna (däribland Sverige) sätter sig på tvären.

”Letterna har vant sig vid orättvisa”, säger Skujeniks, ”men ännu inte lärt sig att man kan kräva rättvisa.”

Då tänker jag på Levs Nogins, han som knogade i Vaxholm, och som inte iddes bli förvånad när det ropades ”Go home!”. På kvällen tar jag spårvagnen till Kurzemes prospekts. Så fort man passerat bron över Daugava upphör det uppsnyggade Riga och sovjetisk gråhet tar vid.

En flaska på bordet, sötsaker, reserverad stämning. Nogins tror att jag vill pumpa honom på hur litet han tjänade i Vaxholm. Men där var allt bara bra. Om livet i Sovjet finns inte heller mycket att berätta. Hans far var politruk, det är kanske militära hemligheter.

Levs och hans hustru Czeslawa är ingenjörer båda två. De brukade resa över hela imperiet och se till cementfabriker.

När Sovjet upplöstes hamnade deras arbetsplatser i femton olika länder. Då var de redan över femtio och hade tonårsbarn. Två dollar i understöd som det fria Lettland hade råd med räckte inte långt. Alltså packade Czeslawa väskorna och satte sig på bussen. Med vodka, linnedukar, kristallvaser och cigarretter de 300 milen till Norge (”en gång i oktober slog några ryssar i Murmansk sönder alla vindrutor när de såg lettiska skyltar, vi åkte i en vecka utan fönster”), med kaffekvarnar, cyklar och klädhängare till Prag och Warszawa. Och med videoapparater tillbaka.

Klädhängare? ”Ja, såna där hatthyllor som man skruvar på väggen. Man fick plats med fem stycken. De fanns inte att köpa i Polen.”

Man kunde tjäna nästan 700 kronor på en tvåveckorsresa och det räckte långt. Värst var gränserna. En gång ruttnade 200 kilo päron för Czeslawa. Tullen var på dåligt humör och bussen fick stå vid gränsen i en vecka. Då var det bättre att resa med guld till Turkiet och med jeans och tuggummi tillbaka. När gränshandeln blev mindre lönsam började de sälja grönsaker på marknaderna i Riga. Men sedan kom snabbköpen så även detta tog slut. Det var då som Levs, året då han fyllde 63, for till Vaxholm för att gjuta betong. Det var första gången han stod på ett bygge.

Jag vet inte riktigt varför jag berättar allt detta.

MACIEJ ZAREMBA

PS. Man kan säga att en sak gjorde Pål Hollender bra. Det lär stå i kontraktet med de kvinnor han utnyttjade i Riga att ”Buy Bye Beauty” inte får visas i Lettland. Därav kan alla journalister dra en lärdom. Har du gjort ett reportage som inte tål att visas där det gjordes är du förmodligen ett svin. Och har du den klausulen i kontraktet är du ett svin med adekvat självmedvetande.
Per Andersson och Fritiof utanför Bergen heter egentligen något annat.

Filmen ”Buy Bye Beauty”, delfinansierad av Svenska filminstitutet, sändes i TV 3 i februari 2001.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: