Skip to content

Den polskre rörmokaren: 4

december 13, 2008

4. Den polske rörmokaren…Hur spöket ser ut beror på vem som tittar (17 nov 2005)

Billig, mållös, namnlös, utan verktyg. Så framställdes gästarbetaren i Byggnads annonskampanj. Det är inte så lite önsketänkande. Fackets problem har i själva verket både namn och verktyg. Han heter Stanislaw Smulski och bygger en skorsten i Jönköping för 36 000 kronor i månaden. Maciej Zaremba har träffat honom.

En artikelserie om arbetare, fackpampar och kapitalister i det nya Europa.

Betrakta bilderna här intill. De påstås föreställa samma spöke: Den vandrande rörmokaren (eller kanske snickaren), av debatten att döma det kusligaste med det nya Europa. Till vänster får vi veta hur Byggnads ser honom, till höger hur han själv vill bli sedd. Två symbolmättade bilder som leder oss till själva kärnan av problemet.
Affischen till vänster anspelar på den berömda annonsen från 90-talet där Anna Nicole Smith sålde damunderkläder med tämligen slampiga åtbörder. Man förstår poängen: Utlänningen bedriver hor med sin arbetskraft – och dessutom för billigt. Men bilden säger mer. Vad man än tyckte om fru Smith framstod hon som väl rustad för sitt värv. Det kan man dessvärre inte säga om denna taniga kropp. Den bjuder ut sig, men tycks sakna förutsättningar för köpslagan. Frånvaron av verktyg på bilden bekräftar den misstanken.

Det tredje och intressantaste signalen uppfattar man först vid jämförelsen med den andra affischen. Byggnads arbetarfnask uppträder i ett vitt limbo. Han saknar bakgrund och personliga känntecken. Inga klädesplagg röjer hans historia eller karaktär. Inte ens klockan har han fått behålla… (En argare analytiker skulle säga att det handlar om avhumanisering.)

På den andra bilden är det tvärtom fullt kulturpådrag. Rörmokaren poserar mot en bakgrund av döda mästares artefakter: klensmide, urmakeri och renässansvalv. Och så har han missat att knäppa högra hängslet fast han är vänsterhänt. Något tankspridd, kantänka.

Den ludna kroppen på Byggnads affisch är som sig bör mållös. Hantverkaren med rörtången talar franska.
Je reste en Pologne. Venez nombreux. ”Jag stannar i Polen. Kom hit i stora skaror.” Budskapet dök upp i juni på den polska turistbyråns webbsajt, som en lugnande kommentar till den franska folkomröstningen där le plombier polonais fick stå som symbol för farorna med arbetskraftens fria rörlighet. (Den blev en oväntad succé: hemsidan tiodubblade sina besökssiffror, bilden lär ha publicerats i 250 tidningar från Sydney till Bogotá och den franska turismen i Polen ökade med 20 procent.)
Byggnads kampanj tillfogade Sverige en viss skada. Man minns den ännu i Riga och hos Europafacket i Bryssel. I motsats till Byggnads ordförande Hans Tilly, som tyckte att affischen var skojig, såg man där en protektionism som spelade på rasliga och sexistiska fördomar. (Själv blev jag inte förvånad över att Byggnads associerade Östeuropa med billiga kvinnor. Det måste ha berott på karaktären av fackledarnas expeditioner till Tallinn.)

Sexuell symbolik är kanske det vanligaste sättet att signalera hierarki. Den feminiserade kroppen med benen i vädret bär löfte om underordning (och lämnar litet tvivel om hur Byggnads tänker sig relationerna till den arbetskraften). Vilka känslor den polske rörmokaren vill väcka kan man diskutera. Men inte är det medömkan.

Med få undantag presenteras emellertid i våra medier den migrerande arbetskraften som ömkansvärd, exploaterad och en aning bakom. Gärna en gubbe med flackande blick som gömmer sig bakom sin skyffel. Sådana finns, liksom det finns litauiskor som sopar för 40 kronor i timmen eller thailändare som lurats till Lyseskil att svetsa rör för en spottstyver.

Men om dessa hade varit huvudproblemet hade vi inte haft blockaden i Vaxholm och affischkampanjer på stan. Bekymret för de svenska facken är inte i första hand diversearbetare som för 60 spänn gör ett jobb som de själva inte vill göra – utan fackmän som för 120 kronor tar ett knog som svenskar gärna vill ha – men för 140. Men det dilemmat gör sig inte på affischer. När Byggnads framställer arbetsmigranten som en tafatt stackare är det därför något av en önskebild.

Inte långt efter blockaden i Vaxholm skulle det gjutas en väldig skorsten utanför Jönköping. Såsom sed är förhandlade byggaren (NCC) med ett svenskt bygglag som redan fanns på platsen. Svåra förhandlingar, ty det var komplicerat, hette det, (glidformsgjutning) och högt (höjdtillägg) och treskift (skifttilllägg) och obekväm arbetstid. När byggstarten nästan stod för dörren undrade NCC om det nu var okej med 58 000 för en månads arbete. Nej, tyvärr, byggarbetarna kom just på att de inte skulle kunna ta raster på bestämda tider och begärde ett särskilt tillägg för det. 62 000 blev deras bud.

Då tackade NCC för sig, förklarade förhandlingen strandad och hämtade in 24 arbetare genom sitt dotterbolag i Polen. Som göt 122 meter skorsten litet snabbare än väntat, på litet färre händer och för 36 000 per man plus kost och logi. ”Lönedumpning!” utropade insändarna i Byggnadsarbetaren. Det kunde man kanske säga att det var. Var det också exploatering? Det anser Byggettans ordförande Torgny Johansson. Enligt hans mening är det alltid upprörande utsugning när en utlänning får ett jobb för några kronor mindre än vad Byggettan hade kunnat få ut för en egen medlem.

När jag kommer till Jönköping är skorstenen nästan färdig. Det berättas att relationerna till de svenskar som gått miste om uppdraget och som nu knogar där nere inte är hjärtliga men korrekta. Fast ibland… ”Jag har fyra kranar här”, säger en svensk montör, ”två körs av polacker, två av svenskar. Men det är de svenskkörda som hela tiden går sönder.” Vad försöker han säga? ”Bara att det är konstigt, rent statistiskt, tycker du inte det?” (Man kör på full sväng och slår samtidigt på bromsen. Då går säkringarna. Ring efter reparatör… Jag vet, har själv gjort det en gång som led en i löneförhandling.)

Gjutformen – där tolv man försöker samsas på en yta som ett vardagsrum – är nu uppe i 120 meter. Man ser halva Vättern ända till Visingsö. Men då måste jag klättra upp på en otillåten stege. Man har svept svart säckväv runt alltsammans för att slippa vindkast och svindel. Det enda obehagliga är att hela bygget rycker till en gång i halvtimmen – när det lyfts på domkrafter allt eftersom skorstenen växer.

”Det har sagts att ni inte får tala med pressen”, säger jag. ”Kanske det. Men jag är könsmogen och talar med vem jag vill.” Så fort jag hör dialekten inser jag det opassande i frågan. Górale! Nästan hela laget på skorstenen är bergsbor från två grannbyar i Karpaterna. De är det enda folkslag i Polen som bär vapen till folkdräkten (en lång och smal stridsyxa). I århundraden har de levt på att föda upp får (och överfalla resande i bergspassen). Varken feodalismen eller kommunismen rådde på dem riktigt, nu får även kapitalismen oväntade problem. När flera hundra górale som tagit sig illegalt till USA fann sig underbetalda på svartjobben hos stormarknaden Wal-Mart i Chicago stämde de företaget – fast de inte ens hade rätt att vistas i landet. Och det verkar som om de skulle kunna vinna den processen. (Se http://www.walmartjanitors.com).

Hur trivs herr Wendelin Duliban i Småland? undrar jag medan hisskorgen rasslar nedför skorstenen. ”Heter det Småland? Rätt bra, men maten var bättre i Cannes.” Han kommer direkt från Rivieran, dessförinnan byggde han i Tyskland och England. Har knappt fått se barnen på flera månader. ”Såna tider. Man måste vandra för att överleva.”

Med samma hiss åker nattskiftet upp. De här är inte bara från samma by, de är fyra bröder. Jag frågar den äldste om det är ett svårt arbete. ”Varken svårt eller tungt. Mest rutin.” Är det bra betalt? ”Annars hade jag inte stått här, för jag äcklas numera av armering.” Stanislaw Smulski gör helst finsnickeri, men har gjutit knepigare saker i Düsseldorf. Det är 20 år sedan han började vandra på Europas byggen. De tekniska termer jag knappt behärskar på två språk fixar han på fyra. Byggsnacket på skorstenen är en blandning av engelska och tyska, men de har fångat upp ett svenskt ord som de funnit lustigt, det fungerar som ett krigsrop. ”Ankarskena!” låter det när betongen kommer eller något viktigt är på gång.

Jag börjar känna olust inför mitt ärende. Men till slut frågar jag ingenjören Wojciech Leskow hur det känns att tjäna drygt hälften av vad svensken intill får för samma arbete. Och som jag anat ogillar han frågan.

”Ni kanske inte tror mig, men på en månad har jag inte tänkt tanken. Jag har njutit av jämlikheten. Polen är fortfarande feodalt, förstår ni, att gå in till chefen är som att beträda ett tempel med sekreterarna som prästinnor… Men här morsar alla på varandra som om de vore lika. Då tänker man inte på pengar. Men eftersom ni frågar: Min svenska kollega kör en 18 år gammal Saab. Han tjänar bättre, men vi lever nog på samma nivå. Så länge jag inte behöver spendera min lön i Sverige är vi lika. Det här är ett kort påhugg. Men hade det varit långvarigt hade jag krävt samma lön som han.”

Jag har en annan och svårare fråga att ställa. Men nu blänker det till över Huskvarna och alla släpper sina don. Hela landskapet vilar ännu i dunkel, det är bara vi som badar i vitt ljus, som stod vi i själva lanterninen på en fyr.

Jag tänker inte förstöra humöret för fler. I stället frågar jag Stanislaw om jag får hälsa på honom när bygget är över. ”Kom till Szczepanow i augusti, då får du träffa alla tio.”

Szczepanow, knappt fem mil från Krakow, är en av de få byar där man ännu kan se traditionella korsvirkeshus. Elva barn fick muraren Stanislaw Smulski med sin Irena. Det första föddes 1964, det yngsta 1985. De bodde länge i ett gammalt lanthus i två rum med kök och en hektar mark men utan toalett eller vatten, eftersom murare som ägde mark var ett suspekt släkte. ”Det var inte så att man svalt eller gick i trasor, men det var knapert”, säger Stanislaw junior. Han bor nu i en murad tvåplansvilla, tunga möbler, kristallvaser och en stor trädgård med alpgranar och äpplen. Barnen har egna rum och sitter mest uppkopplade på internet.

Stanislaw är upprymd, han minns inte när syskonen var samlade senast. Nästan alla har numera egna hus i byn, men de är sällan där. Bernadetta har städat i Norge, Mirek, Stanislaw, Pawel och Leszek kom just från Jönköping, Rafal från Stavanger där han bygger sjukhus, Marta är död, Agnieszka plockar pekingsallad utanför Meinz (43 kronor i timmen, allt betalt), Beata läser till kamrer i Italien, Edyta har gift sig i Schweiz och yngsta Basia tänker skriva in sig vid universitetet i Lausanne. Alla har yrkesutbildning men ingen arbetar i sitt yrke. Ingen har varit arbetslös så länge Stanislaw minns.

Visst finns det arbete i Polen, säger Stanislaw, man jag jobbar inte till det priset om jag inte måste. Han är välkänd bland byggare och eftertraktad. Kan få ihop 9 000 kronor (fyra minimilöner) på ett polskt bygge, ”skall jag kajka runt utomlands får det vara minst det dubbla”. Kvinnorna skrattar i köket, männen sitter något söndagströtta vid det väldiga matsalsbordet. Jag frågar Rafal vad han svarar fackföreningar i Stavanger när de morrar att han dumpar deras löner. Han är uthyrd från firman Adecco, tjänar 126 norska kronor, 30 kronor under norsk bygglön. ”Facken slår vakt om sin arbetsmarknad, inte om min”, svarar Rafal. ”De bryr sig bara om att jag inte skall jobba längre än 7,5 timmar, men vad kan man göra annat än jobba i Stavanger?”

(Nu är han litet orättvis. I motsats till LO har Fellesførbundet sett till att fixera en minimilön i byggsvängen som skyddar de migrerande arbetarna utan att ta ifrån dem deras konkurrenskraft. Också de som arbetar illegalt kan söka en tillflykt hos det norska facket. I Sverige behöver de i stället skydd mot ombudsmännen, som blivit oskiljbara från gränspolisen.)

Rafal Smulski har inga höga tankar om norsk arbetskraft. De behöver bruksanvisning till allting. För att inte tala om tyskar…”De kan väl inte ens närma sig sin kvinna utan instruktion.” Rafal Smulski må låta fördumsfull, men han är mycket vred. På att ses över axeln av folk som gör sämre jobb än han för bättre lön och som redan som unga låter som pensionärer: ”Är det inte kaffe snart?”

Men du kan inte komma ifrån, säger jag, att du drar ned deras löner. Då reser sig Rafal så häftigt så att stolen far i golvet. ”Ta det lugnt”, säger storebrodern. Men Rafal ställer sig mitt på mattan, kör ned händerna i fickorna, sänker huvudet och skjuter fram magen. ”Ser du vad det är? Det är statyn över en norsk motståndsman. Händerna i fickorna, norskt motstånd mot Hitler!”
Nu är han orättvis igen. Men han är rasande. Han säger att om inte Norge och de andra gett upp inför Hitler hade han inte behövt stå på ett bygge i Stavanger och hålla till godo med griniga blickar. Då hade norrmän snickrat på hans veranda i Szczepanow och han kunnat vara lagom vänlig och nedlåtande mot dem. ”Det var Europa som ställde till det för oss!”

Medborgare, svälj förtreten och försök förstå. Pappa Smulski var murare med konstvalv i sina händer, men historien ordnade att han skulle stapla sten för det sista monumentet över Josef Stalin. 50 000 man byggde stålverket Katowice, som stod färdigt 1979 och konkursfärdigt tio år senare. (Nu försöker en indisk affärsman att få det på fötter.)

Rafal Smulskis utfall må vara lika otidigt som Byggnads kampanj, men inte lika oskäligt. Framför allt bär det på en viktig upplysning. De rika kan inte räkna med de fattigas medkänsla. Polacker och letter är mestadels normala människor som inte går och ältar gamla orättvisor. Men om de klandras för bristande solidaritet med folk som dragit de längsta stråna i historien (kanske genom att passa när demokratin stod mot diktaturen) är det fara värt att det förgångna kommer upp.

I Sverige är det kanske extra svårt att inse att vi med EU blev retroaktivt delaktiga i historien. Eller att någon kan ha fordringar på oss. Tyskland har aldrig haft chansen att stiga ur tiden, vilket förklarar det jämnmod varmed man härbärgerat miljoner arbetsmigranter. ”Nyss föstes vi hit till tvångsarbete, nu kommer vi frivilligt”, kan en tysk få i ansiktet. En skamlös replik. Men vad svarar man?

Hos oss är det Byggnads som mest aggressivt värnar sin arbetsmarknad. Det är förståeligt, det finns åtskilligt att försvara. Mindre begripligt är det högspända tonläget. Byggnads låter förstå att utlänningen förutom lägre löner även för med sig undermålig moral in i landet. Dessa människor tänker bara på sitt, de missaktar principen om ”lika lön för lika arbete” och är emellanåt ointresserade av skatter. Alltsammans beteenden som är helt främmande för svenska byggarbetare och deras organisation. Som alltid och överallt försvarat de fackliga principerna, vällustigt betalat sin skatt och aldrig utnyttjat någon eller något.

Jag ber om ursäkt för retoriken, men så låter det faktiskt från Byggnads och en del andra organisationer, som i dessa dagar begär förtroendet att garantera ”ordning och reda” i arbetslivet. I nästa artikel skall jag granska dessa anspråk.

I Warszawa har man just rivit ned den brunaktiga fasaden på hotell Forum, ”Sveriges hämnd” kallat i folkmun, alltsedan det stod färdigt 1974. På 70-talet byggde tusentals svenskar i Östberlin, Prag, Vilnius och Moskva. De var inga gästarbetare. De var ”utstationerade” av Skanska eller BPA, liksom letterna i Vaxholm – fast tvärtom. Tjänade tjugo gånger mer än infödda, betalade ingen skatt, åt på de dyraste restaurangerna och försörjde med den äran glädjesvängen där de drog fram. En och annan är numera ombudsman. Som kanske minns att själva förutsättningen för arrangemanget var att arbetarna i dessa länder kunde få en kula i skallen om de fick för sig att demonstrera för fackliga rättigheter.

Det minns man mycket väl i Riga och Warszawa, och utan bitterhet. Svenskarna gjorde bara vad vem som helst hade gjort i deras ställe.

MACIEJ ZAREMBA

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: