Skip to content

Koloni Kosovo

december 13, 2008
tags:

KOLONI KOSOVO
(DN, juni 2007)

Detta reportage finns även på engelska, polska, tyska (kortare version) albanska, serbokroatiska och estniska. LÄNKAR

1. Välkommen till Unmikistan!

Det var FN:s stora chans och största uppdrag. Missionen, Unmik, skulle bygga framtidens Kosovo från grunden. Åtta år senare vill många i Kosovo kasta ut den ljusblå kolonialmakten. I fyra reportage granskar DN:s Maciej Zaremba ett gigantiskt misslyckande.

Taxichauffören svär på tyska och dunkar nävarna mot ratten. Runt oss stiger larmet av ylande bilhorn. En stor vit Nissan Patrol blockerar korsningen. Där inne rycker en mager man med axelklaffar förtvivlat i växelspaken. ”Nu igen!” vrålar min chaufför. Sedan brister något för honom och han börjar gapskratta. ”Ha ha, först turkar, sedan serber – och nu? Vi är invaderade av Pakistan! Gud, hjälpe oss! Var är vi? Det här är Katanga!”

Just så skrek han. Jag vet inte var han fick Katanga ifrån.

Men var är vi? Polismannen som inte kan växla är pakistanier, det står på hans skjorta. Men flygplatsen jag landade på är isländsk. Och medan vi far genom huvudgatan, uppkallad efter Bill Clinton (vars porträtt vinkar från husväggarna), plingar det till i mobilen som önskar mig fina dagar i Monaco. Vid nästa stoppljus plingar det igen. Nu är jag välkommen i Serbien.

Om jag inte visste vart jag rest, om jag bara dumpats här, skulle jag kunna lista ut var jag hamnat? Troligen inte. Brandinstruktionen på Grand Hotel Prishtina är på många språk, utom det som städerskan förstår.

Det är i alla fall en upplysning. I det här landet är det inte meningen att de infödda skall bo på hotell.

Men väcks man i gryningen av ett gräsligt skärande ljud, som man först tror kommer från rostiga larvfötter, inser man nog var man är. Bakom hotellfönstret tumlar ett svart moln, det dyker, svänger, kastar sig åt sidan. Pristinas berömda kajor… En gång i tiden uppkallades provinsen Kosovo efter sina trastar. Nu har kråkfåglarna tagit över. Det sägs att det är på grund av kadavren.

”Revolution”, säger Albin Kurti och sveper sin cappuccino, ”vi skall göra revolution.” När han sagt det för tredje gången börjar folk på kaféet titta åt vårt håll. De känner igen honom, ger oss uttryckslösa blickar men spetsar öronen.

Han ser inte ut som en revoltör. Snarare som en överårig student från Berkeley. Något rundlagd av timmarna vid datorn, glasögon, blek hy, mjuka vita händer. Men skenet bedrar. Albin Kurti är ungdomens idol, och det vill inte säga lite i ett land där varannan inte fyllt 25. Tio år tidigare hade han rastahår och ledde studentprotesterna mot Milosevic. När fredliga aktioner visade sig lönlösa blev han tolk och ideolog hos den väpnade gerillan UCK.

Han har redan nog med folk för att tapetsera hela landet med Vetëvendosje, (”självbestämmande”, som är också är namnet på hans rörelse). Alltså är det få som betvivlar att han kan få massorna ut på gatan.

Albin Kurti försäkrar att den här revolutionen blir fredlig. Hundra tusen skall omringa högkvarteret, polishuset och domstolen. De stannar där så länge det behövs. En vecka, eller kanske en månad. Så skall kolonialmakten jagas på flykten, den som styckar upp hans land, plundrar dess folk och fördärvar kvinnorna. Vill jag se vart Kosovos pengar tagit vägen, säger Kurti, skall jag leta efter nybyggda skrytvillor i London. Eller i Amsterdam. Vill jag lära om kolonialmaktens moral skall jag räkna Pristinas bordeller. ”De fanns inte här förut.”

Utanför passerar terrängbilar, dieselaggregaten brummar, Albin Kurti citerar FN-deklarationer, Malcolm X och afrikanska nationalistledare. ”Alla folk har rätt till självbestämmande!” Det hade kunnat vara i 60-talets Kongo. Men vi är alltså i Kosovo, ett stenkast från Rom. Och kolonialmakten som skall kastas ut – det är du och jag, bäste läsare. Det vill säga Sverige, den kanske mest hängivne medlemmen i FN, som sedan sju år tillbaka regerar Kosovo eller ”Unmikistan” på lokalslang, efter Unmik: United Nations Interim Administration Mission in Kosovo.

När FN landade för snart åtta år sedan välkomnades vi som befriare. Sedan dess har svenskar sårats och dött för denna mission. Över åtta skattemiljarder (största biståndet per capita någonsin) har vi spenderat för säkerhet, rättsstat, flyktinghjälp, utbildning och ekonomisk utveckling. Men nu händer det alltså att vi får spottloskor på oss eller bilen saboterad. I oktober fann vi en toalettstol utanför Unmikhuset, med förslaget att kacka i porslinet i stället för i landet. ”Det enda sättet att hålla Kosovo rent är att sparka ut er”, hälsade Albin Kurti.

Vad vill Albin Kurti? I samtalet med mig är han belevad, nyanserad och finkulturell. Han citerar rent av den franske psykoanalytikern Jacques Lacan. I sina flygblad är han brutalare: Det finns en femte kolonn i landet, de illojala serberna. De säger att de bara vill ha sina kyrkor i fred, men vi vet vad de smider för planer …

Sådant går hem i dessa trakter, där ”främling” nästan alltid betytt ”fiende” och där fredliga aktioner sällan lett någonvart.

Någon säger att denne Kurti vill bli kosovarernas Gustav Vasa. Eller deras Garibaldi: få sin staty på torgen och namnet i skolböckerna. Det är många som våren 2007 tävlar om den äran: att bli statsgrundaren, mannen som genom beslutsamhet, list eller våld erövrar friheten åt ett förnedrat folk. ”Vi vill inte ha en FN-mission i Kosovo, vi skall ha Kosovos mission i FN!” ropar Kurti. En äventyrare? Kanske det. Det är bara det att den vrede mot FN som han rider på har han inte uppfunnit själv.

Jag läser i en FN-bulletin med den talande titeln ”Early warning report” att bara 30 procent av kosovarerna hyser förtroende för FN. För fyra år sedan var de dubbelt så många. Varannan är beredd att delta i organiserade protester mot världssamfundet. Är det bara för att FN inte kunnat skänka dem den stat som de så häftigt åstundar?

Till avsked ger mig Albin Kurti ett flygblad. Det är instruktionen för min egen utrymning. ”Ten Commandments of Evacuation” är bittert att läsa för en vän av FN. ”Glöm inte att ta med porträttet av Kofi Annan… Ta inte hissen, strömmen kan gå, remember? Bry dig för all del inte om infödingarna. Tänk bara på dig själv, som du gjort hela tiden här. Men framför allt – glöm aldrig Kosovo. För du kommer aldrig mer att få delta i en mission där du kan bete dig precis hur som helst.”

Innan vi skils säger Kurti: ”Minns du Algeriet? De som kastade ut fransmännen hade ‘frihet, jämlikhet, broderskap’ på banderollerna. Vi skall kasta ut FN i namn av FN:s egna ideal, som ni har förrått här i Kosovo.”

Jag kom faktiskt till Kosovo på grund av idealen. Och för att jag trodde att det inte fanns en bättre utsiktspunkt om man vill skåda in i framtiden.

Missionen i Kosovo är inte bara den största i FN:s historia. Den är den första där världssamfundet tar hela ansvaret för ett land där det mesta brutit samman. Så denna gång säkrar vi inte bara freden och pumpar dricksvatten – vi bygger en hel ordning från grunden: stiftar lagar och utbildar poliser, enkelriktar gator, skriver skolplaner och driver in skatter. Världens första FN-stat, således, provisorisk, men komplett, där alla goda principer, från likhet inför lagen till jämställdhet och väjningsplikt kan inpräntas utan hinder, för att småningom överlämnas till en lokal demokrati.

Det är många som hoppas på att humanitära interventioner skall kunna åstadkomma en bättre världsordning, eftersom det numera inte är despotier utan kollapsade stater som åstadkommer mest lidande i världen. Ett ingripande i Kongo för åtta år sedan hade kunnat rädda miljontals liv. Det i Kosovo räddade säkert tiotusentals, alltså var det berättigat. Men hur gick det med den andra uppgiften, landsättningen av FN-staten, av ärligheten, rättvisan och demokratin?

Om vi skall tro Albin Kurti gick det åt helvete.

Kanske vill han bara svartmåla FN? Han är ju revolutionär, han behöver fiender. Men så har vi Maria, en svensk expert som for till Kosovo som FN-entusiast och återvände med en depression: ”Min världsbild rasade. Jag förlorade tilliten. Jag kunde aldrig tro att FN-folket skulle bära sig åt på det viset.”

Hur bar de sig åt? Låt oss börja med effekterna.

Jag räknar kyparna i Grands Hotel Prishtinas kaffebar. Likt en svärm melankoliska kajor häckar de i fönsternischerna och kring baren. De är tjugoen stycken. Då är det naturligt att den ende gästen får vänta en stund på att bli upptäckt. Han gör knappast skillnad.

Enligt statistiken ingår dessa 21 servitörer i den halva befolkning som har ett arbete. Samma gäller gossarna vid de 660 bensinpumparna där sällan någon tankar. I FN-landet går det en bensinstation på sex kilometer, ett fantastiskt rekord, som berättar att många av dessa företag inte enbart hanterar bränsle utan – liksom hotell – tvättar pengar från smuggling av knark, vapen och sexslavar.

På åttonde året av FN-missionen, efter 220 miljarder spenderade på ett område mindre än Skåne (med en befolkning om två miljoner), blomstrar den svarta ekonomin medan den vita närmar sig kollaps. Det finns en standardförklaring till eländet: Så länge som Kosovos självständighet från Serbien inte är säkerställd, vågar ingen investera i landet. Mycket troligt. Men vad krävs det för investeringar för att odla gurka?

Jag finkammar marknaderna efter någon lokal produkt. Tvålen – från Bulgarien. Skjortan – från Taiwan. Mjölet kanske? Tjeckiskt. Dricksvattnet från Ungern. Kosovos BNP per capita är lägre än Rwandas, så det känns surrealistiskt att tvingas köpa tomater från Turkiet och sallad från Italien – i ett jordbruksland vars åkrar ligger i träda.

Varför gör de det? Därför, förklarar herr Bajrami på handelskammaren, att det numera lönar sig bättre att sälja tuggummi till FN-folket än att påta i jorden. Men också för att FN:s domstolar efter sju år inte lyckats fastställa vem åkerlappen egentligen tillhör. Slutligen, det som gör honom mest upprörd, att FN tillåter Europa att prisdumpa sina livsmedel i Kosovo. (Ja, det är märkligt. En liter mjölk som färdats från Slovakien blir bara billigare på vägen. En burk importerad Coca-Cola kan fås för 2:60 kronor.)

Jag tänker att min chafför, som ropade ”Katanga!” inte hade så fel. Kosovos ekonomi minner om kolonialtiden. Men afrikanerna hade i alla fall sina råvaror att byta mot symaskiner. Kosovo har inte ens det, eftersom också gruvorna (bly, zink, silver) ligger för fäfot. Det må vara en symbol för tillståndet att det bokstavligen är ruiner som Kosovo lever på. Den främsta exportpodukten är nämligen järnskrot. Men den täcker bara en procent av importen.

Hur är det möjligt, frågar man sig, att FN-landet som har brunkol nog för att lysa upp hela Balkan, som investerat sju miljarder i sina två kraftverk, inte lyckats generera nog med ström, däremot 70 gånger mer föroreningar än EU-normen tillåter? Det är inte mycket el som Kosovo behöver, 600 megawatt, knappt effekten hos en enda reaktor i Forsmark. Men de flesta har bara ström några timmar om dagen, andra inte alls.

Jag skall inte trötta ut läsaren med mera statistik. Låt mig bara ge en handfull bilder från FN-landet som antyder arten av problemen och nivån på desperationen: En EU-kossa i Frankrike subventioneras med 25 kronor om dagen, varannan kosovar lever på en tredjedel av den summan. Och han vet redan att nästa år inte blir bättre. Blir han rånad är det föga troligt att polisen i Europas polistätaste land hittar förövaren. Hävdar han sin rätt till en jordplätt rycker domstolen på axlarna. (Det ligger 30 000 ouppklarade mål i Kosovos domstolar.) Blir hon krasslig kräver sjukhuset att hon har med sig egna sprutor och bandage. Råkar han vara zigenare eller serb kan han få huset nedbränt – medan Nato-soldaten tittar på.

Ja, detta har hänt, mer än en gång. Ett oförlåtligt svek, men dessvärre inte alls obegripligt.

Jag har ägnat månader åt att studera vad som gick snett med denna mission, bara för att finna att det fanns ett snabbare sätt: Tag ett svenskt kommunalråd, visa henne denna FN-stat, reglerna, hierarkierna, lönelistorna, cheferna, alltsammans – och fråga om man kan regera Nyköping på det viset. ”Otänkbart”, kommer hon att svara, ”såvida man inte önskar att Bandidos tar över stan.”

Det finns förvisso ingen enkel förklaring till debaclet, men det finns ett mönster, ett slags spöklik metod i galenskapen. Det är den som dessa artiklar söker namnet på.

FN:s missioner är svåra att utvärdera i efterhand eftersom de är så flyktiga. Världssamfundet har en ofantlig kropp, men ett minne kortare än Vänsjös fiskeklubb. De ansvariga byts ut hela tiden, rapporter glöms bort, man blickar ständigt framåt, redan fjolåret är avlägsen historia. Från den regeln utgör Kosovo ett lysande undantag. För första gången vet man mer om sina misstag än man kanske vill veta. Och glädjande nog är det två svenska skapelser som gjort denna skillnad.

Den första heter Inga-Britt Ahlenius. När hon blivit för självständig för regeringen Persson tog hon i november 2003 uppdraget att bygga upp en riksrevision i Kosovo. Det andra fenomenet heter JO, ett ämbete som Sveriges riksdag hittade på 1809. Kofi Annan tyckte att Kosovo skulle må bra av en sådan, som övervakade FN. Men ingen kunde ana att den person som fick uppdraget skulle ta det på ett sådant allvar.

Bland det första Inga-Britt Ahlenius gjorde i Kosovo var att sätta upp inglasade skyltar: Kurrë mos harroni se një cent…” På svenska: ”Glöm aldrig att varje förslösad skattekrona är en stöld från de fattiga. Gustav Möller (1884-1970), svensk socialminister.”

Därefter satte Ahlenius i gång att tillsammans med Olaf, som är EU:s organ för bedrägeribekämpning, granska Kosovos internationella flygplats. Man trodde att det skulle ta sex månader att undersöka bolaget. Det tog över två år.

När granskningen på våren 2006 blev sammanfattad av Ahlenius (som under tiden utnämnts till chef för Oios, hela
FN:s revisionsorgan) blev det FN-tumult. Enligt rapporten hade en grupp funktionärer i åratal plundrat företaget. Korruptionen och vanskötseln var ”systematiska” men kunde pågå ostraffat eftersom den högsta FN-ledningen i Kosovo inte skapade tillräckliga kontrollrutiner och struntade i att ingripa mot bedrägeri och korruption: Kosovoguvernören hade fått 33 rapporter om oegentligheter, men de flesta stannade i byrålådan.

Om FN fortsatte att ignorera korruptionen, varnade Inga-Britt Ahlenius, riskerade man att äventyra hela uppdraget.

Det hade folket i Kosovo anat länge. Rötan vid Pristina Airport var en följetong i lokalpressen: mutor för visum, för att få jobb, försvunna fraktavgifter, nepotism … Men nu skulle man äntligen rensa upp, eller?

Betrakta fortsättningen. Guvernören Jessen-Petersen gick till motattack. Någon korruption att tala om förekom inte på flygplatsen, hävdade han, rapporten saknade grund, det var bortkastad tid att prata mera om saken. I själva verket var flygplatsen ett välskött företag, rent av ”a success story”. Så Jessen-Petersen var nöjd med att endast ha implementerat 21 av revisorernas 74 rekommendationer.

Så låt oss då se vad Jessen-Petersen fann det onödigt att beivra eller ens tala om.

Flygplatsen i Pristina har i dag en trafik som Luleå. Men medan Luleå klarar sig med 100 anställda är de i Pristina över 500. Det var under Jessen-Petersens tid som de blev så många. Han fick tidigt en rapport (377/04) om vad det kunde bero på. Han gjorde ingenting. Det tog mig sex månader att via UD få loss detta hemligstämplade dokument från FN i New York. Den är knapphändig och alla namn är utraderade. Men med litet möda och hjälp från tappra spejare i Kosovo kan man rekonstruera historien.

Flygplatsen behöver en personalchef. Enligt FN:s regler måste tjänsten utlysas. Men den brittiske direktören Ioan Woollett städslar i stället en bekanting, vi kallar honom Smith. Därefter vidtar en febril verksamhet. Under sommaren 2004 anställer Smith tre personer om dagen. Somliga kan ingen engelska, saknar all utbildning men skall förstärka ekonomiavdelningen. Påfallande vackra kvinnor, noterar vittnen. Ja, flera är vinnare i skönhetstävlingar.

Efter fyra månader är arbetsstyrkan fördubblad, från 235 till 486 personer. Det är ungefär 200 fler än vad som behövs. Men då har mr Smith redan lämnat Kosovo (för att tjäna världssamfundet i Sudan). Också mr Woollett är numera utflugen ur FN-landet. Ingen vet exakt hur mycket pengar dessa två fick med sig, men det lär vara miljoner. Mutan för en anställning på flygplatsen var mellan tio och trettio tusen kronor. Men attraktiva kvinnor kunde få betala med ”intima tjänster”, berättar källor i Pristina. Förutom britterna var ett tiotal lokalanställda inblandade i tjänstehandeln.

Låt oss betrakta insatserna. Näst det etniska hatet är korruptionen Kosovos största problem. Den dränerar ekonomin och urholkar rättvisan. Men här gör en handfull modiga individer precis vad FN uppmanat dem till. De trotsar klansamhället (”aldrig skvallra på frände”) och de tar stora risker när de vittnar för utredarna. (En person har mördats i samband med mutaffären. Vad de utnyttjade kvinnorna riskerar behöver jag inte berätta.) Alltså förtjänar de beundran och stöd.

Och se, vilket missförstånd. Det tycks vara kanaljerna som åtnjuter FN:s beskydd.

Man får säga att de som litat på FN fått sig en läxa som de sent lär glömma. Man undrar förstås vad som fanns i den andra vågskålen. Var Jessen-Petersen och hans folk hotade av maffian? Det hade åtminstone varit dramatiskt. Men jag är rädd att det var något futtigare som stod på spel.

Jessen-Petersen var den femte guvernören av Kosovo på lika många år. (Det är obegripligt, men tydligen tror man i FN-huset att det går att bygga en stat med vikarier.) Hur resonerar en främmande guvernör som räknar med att stanna halvtannat år och som redan siktar på finare uppdrag? Ställer han till med räfst där det behövs, avskedar han korrupta kolleger som kanske har mäktiga vänner i New York? Riskerar negativ press? Eller är det bättre att rapportera framsteg?

På våren 2005, efter drygt ett halvår i Kosovo, hoppas Jessen-Petersen att få bli chef för Unhcr, alltså högste försvararen av flyktingars rättigheter. Den våren avvisar Jessen-Petersen samtliga elva förslag från FN:s egen revision Oios att ta itu med korruptionen. (Förslag nio, till exempel, går ut på att anställningar skall bygga på meriter.)

Hans rapport till Säkerhetsrådet samma sommar handlar knappast om provinsens verkliga tillstånd. Men som pr-tryck för herr Jessen-Petersen själv är den ett mästerstycke.

MACIEJ ZAREMBA

2. FN-staten och de sju rövarna

Åtta år efter att FN:s mission inleddes är Kosovo präglat av korruption, kaos och fattigdom. Och det är lätt att bli miljonär – på biståndspengar. Om det och om dem som skor sig handlar andra delen av Maciej Zarembas reportageserie.

En dag i december tystnar telefonen hos fru Hisari. ”Ni får väl betala räkningen”, svarar mannen hos telebolaget. Men det är inte min räkning, förklarar fru Hisari. Den är herr Trutschlers, som hyrde hennes hus. Jo Trutschler, det vet väl alla vem det är.

Herr Jo Trutschler är välkänd i Kosovo. Han är högste chef för energibolaget KEK, ständigt omskrivet för sina strömavbrott. Telebolaget kontaktar herr Trutschler. ”Det är inte min räkning”, låter han hälsa. ”Men ni har bott hos fru Hisari och samtalen är till Tyskland.” ”Det vet jag inget om.” Inte ens när tjänstemannen visar att samtalen gick till Trutschlers hemnummer i Bochum låter sig denne bevekas. Han tänker inte betala, och basta.

Fru Hisari är 70 år gammal, änka, har ingen inkomst. Jag har inte kunnat fastställa exakt vad Jo Trutschler har i lön när detta händer, men det är över 200 000 kronor i månaden. Av biståndspengar. Sida understöder företaget där han är styrelseordförande, EU betalar hans lön, allt under FN:s ledning som kommit till Kosovo för att garantera rättvisa, säkerhet och mänskliga rättigheter.

Så därför ger fru Hisari inte upp. Hon skriver till FN. Tyvärr, får hon till svar, FN tar inget ansvar för biståndsfolkets privata affärer. Då klagar fru Hisari på tysken hos domstolen i Pristina. Hon har föga val, telenotan är på 6 900 D-mark, halvannan albansk årslön.

Tyvärr, svarar domstolen, vi har ingen domsrätt över herr Trutschler. Han arbetar nämligen åt FN och åtnjuter därför immunitet i Kosovo. Så han kan smita från räkningar ostraffat? Jo, det verkar så … nej, förresten, immunitet kan upphävas. Av Kofi Annan. Men inte tror väl fru Hisari att man besvärar honom för en räkning?

Detta hände 2001. År 2007 är FN på väg att lämna Kosovo. Missionen att bygga en rättsstat anses så gott som avslutad. Kofi Annan har lämnat sitt uppdrag. Fru Hisaris telefon är fortfarande avstängd. Hon själv tror numera att FN är ett rövarband.

Jag har funnit att fru Hisaris erfarenhet av FN delas av många. Det kan förklara varför ungdomar spänner plastband med ”Brottsplats – får ej beträdas” kring FN-huset. Källan till deras bitterhet skall jag skildra i nästa artikel. Men låt oss först följa herr Trutschler ett stycke till.

Han har ett par FN-chefer över sig. Viceguvernören av Kosovo Andy Bearpark, till exempel. Bryr han sig inte om FN:s anseende? När tysken skämmer ut missionen (Hisaris räkning blir en följetong i pressen), varför tvingar man honom inte att betala? Eller överväger om han är rätt person att hantera biståndsmiljarder?

Ja, varför? Med facit i hand kan man tycka ett en åklagare borde besvara den frågan. Två år senare lämnar nämligen Jo Trutschler Kosovo. Och med honom 4,3 miljoner dollar, överförda till hans skalbolag i Gibraltar.

När FN:s revisorer i New York (Oios) försöker rekonstruera vad som hänt finner de att den man som i två års tid lett Kosovos mest krisdrabbade företag saknade kompetens för uppdraget. Hans meritförteckning var förfalskad. Han var inte ingenjör. Eller ekonom. Hade inte studerat i Boston och Florida eller doktorerat i Aachen. Inte heller hade han tioårig erfarenhet som företagare. (Hur hade han kunnat hinna detta, blott 33 år gammal?) Jo Trutschler var en tysk småsvindlare med ett par brevlådeföretag.

Vill man förstå varför Kosovo efter sju års FN-styre och hundratalet biståndsmiljarder är i så bedrövligt skick bör man studera detaljerna kring Trutschleraffären. Hur fick han jobbet? Oios finner att ingen granskade hans meriter. Varför inte? Oios svarar inte på den frågan.

Men FN:s revisorer upptäcker att Trutschler betalat en rundlig summa till sin efterträdare. Som denne FN-man från Kanada tog emot. Han kan inte förklara den märkliga affären. Det var en privat gåva, svarar han när revisorerna plötsligt ställer frågor. Verkligen, 200 000 dollar, för ingenting? Jo.. nej, det var så att herr Trutschler tyckte att hans dotter sjöng så vackert. Det var ett bidrag till hennes sångkarriär …

Låt oss stoppa filmen. FN har ännu inte hunnit avslöja tjuven herr Trutschler, men redan rekryterat en ny osannolik figur i hans ställe. Kan det vara ren tillfällighet?

När FN:s revisorer skall dra sina slutsatser lånar de ett uttryck från James Bond. Denne Trutschler, skriver de, hade av Unmik utrustats med en ”license to steal”. Ingen kontrollerade vad han gjorde, all normal granskning var satt ur spel, höga chefer hade närmast oinskränkt makt – men ställdes aldrig till svars.

Det var en alarmerande diagnos som utfärdades 2003 – och bekräftades strax därefter. De som anställde Trutschler kunde nämligen lämna FN-landet med goda vitsord och en mindre förmögenhet på fickan. Viceguvernören Andy Bearpark, som in i det sista underlät att ingripa mot tysken, fick rent av förtroendet att återuppbygga Irak.

Inte heller Jo Trutschler blev dömd i Kosovo. Att han alls fick ett straff var en ren sinkadus. Rättvisan i Tyskland slog klorna i honom när den upptäckte att han utgett sig för att vara doktor. Tysk doktor! För det illdådet och för övriga bedrägerier fick han 42 månaders fängelse.

Också Unmik blev rannsakat i denna dom. ”Uppenbar avsaknad av kontrollmekanismer”, står det, ”lätt för folk utan meriter att få uppdrag som de inte skulle kunna få någon annanstans. Oftast räcker det att känna någon som känner någon, och så vidare…” Så med hänsyn till att öppen kista gör tjuven dristigare överväger rätten att döma Trutschler mildare.

”Den som inte lämnar Kosovo med fickorna fulla är antingen dum eller ett helgon”, säger Y. ”Kosovo är en avstjälpningsplats för slöa politiker och ett eldorado för tjuvar”, säger X. ”Somliga stjäl helt öppet, skamlösa som småbarn. Snart drar de väl ner byxorna och gör på gatan”, säger N. ”Jag har varit med om en del FN-missioner, men ingen så rutten”, säger Z.

Dessa fyra kommer från olika länder och har (eller hade) centrala positioner inom Unmik. Men ingen hade bättre insyn än Marie Fucci, som år 2004 varit vd för Kosovo Trust Agency, moderföretaget för alla samhällsägda bolag.

”Mannen på gatan har det sämre i dag än innan västs diplomater kom hit med penningmängder som Kosovo aldrig skådat tidigare”, säger Marie Fucci. ”De som vunnit på biståndet är inte Kosovos folk utan maffior, en del lokala politiker samt en rad fega och inkompetenta ”internationella förvaltare”.” Fucci hävdar att mängder av skattepengar ”har slösats på projekt som inte kom till för att hjälpa Kosovo utan för att göda Kosovos och FN:s nomenklatura”. Hon berättar att hälften av hennes arbetstid gick åt till kontakter med olika institut för korruptionsbekämpning, ”de flesta inte heller särskilt kompetenta”. Tills hon blev persona non grata inom FN.

Marie Fucci klandrar FN. Men säger också att både EU och Usaid är medskyldiga till korruptionen, eftersom de sprätter i väg skattebetalarnas pengar utan att kontrollera hur de används.

”Korruption” är ett relativt begrepp. Först när jag själv grävt ned mig i konkreta fall började jag ana vidden av fördärvet. Jag kan inte förmedla den insikten genom att stapla flera adjektiv. Så hav tålamod. Här kommer ”Berättelsen om de sju rövarna eller lika många metoder att plundra Kosovo”. Några är redan kända, andra har jag spårat upp själv.

Den förste profitören kallar vi Bo Olsson. Han är av den modesta sorten, men desto vanligare. I hemlandet var han kanske en beskedlig tjänsteman. I Kosovo dyker han upp som internationell toppkonsult hos provinsens telebolag PTK. ”Egentligen skulle det jobbet utlysas. Men jag kände en alban i Bangkok som kände den österrikiske chefen i Pristina”, förklarar Bo Olsson. Och vad gjorde han i Kosovo? ”Gav råd hur man skulle organisera … och så hjälpte jag till att utforma anställningsannonser.”

”Han var inte värd en tredjedel av sin lön”, får jag höra på hans arbetsplats. Det kan jag tro. Den var på 110 000 kronor i månaden. Ja, just det. Den fastställdes av marodör nummer två:

Hon heter Lema Xhema. Hon tillhör den kategori lokala förmågor som FN placerat i ledningen för ett företag. Eftersom hon är albanska uppbär hon lokal direktörslön, 10 000 i månaden. Men inget hindrar henne från att städsla ”personliga rådgivare” från utlandet för tio gånger så mycket. Hon hyr sig ett halvt dussin, berättar Olsson. Jag tror att läsaren redan gissat upplägget. Mycket riktigt: när både fru Xheme och herr Olsson hamnar i häktet (misstänkta för korruption) kan hon betala en halv miljon i borgen, med det kan inte han.

Hur många Olsson finns det i Kosovo? Inga-Britt Ahlenius, FN:s chefsrevisor i New York, har granskat hur FN anställer sitt folk. Mellan 2003 och 2005 sökte 403 792 personer 1 758 FN-tjänster. Det är 229 sökande till varje jobb. Enligt FN:s regler skall de meritprövas i flera omgångar. Närstudiet av en enda mission (i Sudan) visade att sex av tio anställdes på samma sätt som Bo Olsson: av någon de kände, utan meritprövning och utan att jobbet blivit utlyst.

Den tredje rövarsorten är besläktad med de förra, men fräckare. Man kunde säga – mer miljöanpassad. Han heter Gavin Jeffery och är vd för samma telebolag. Han går förbi sin ekonomichef och importerar på egen hand en bekant från London. Denne stannar i nio månader, spelar helst nätpoker, berättar kollegerna, men avnjuter 160 000 kronor per månad plus tjänstebil plus – ja, faktiskt – en extra summa för att kunna hyra en bil! (Jag trodde inte det var sant förrän jag själv såg kontraktet.) Är det ofint av mig att påminna om att dessa pengar hämtas från samma budget som skall understödja den miljon kosovarer som lever på åtta kronor om dagen?

Den fjärde rövartypen satsar på fetare byte och tar därför vissa risker. Som britten Roger Reynolds, också han FN-chef inom samma företag. Han hittar en partner som heter Norway Invest. Reynolds betalar ut tre miljoner till dess ägare Ove Johansen, som en utbetalning på ett utlovat kontrakt. Som är på över hundra miljoner … Det heter att bolaget skall bygga ut nödtelefonin. Därefter tackar Reynolds FN för förtroendet och går över till den norska firman och en lön på 200 000 per månad – av Kosovos pengar som han själv beviljat.

Får man verkligen göra så, larmar Kosovos tidningar. Ja, det går bra, upplyser viceguvernören Andy Bearpark. Han ser ingen intressekonflikt.

Här är nog läge att lätta upp stämningen: Allt är inte illa i Kosovo, ty också i onda sagor finns det goda feer. I Kosovo talar de italienska och kör Alfa Romeo. Och sådan tur, denna gång hinner de fram i tid. En morgon stannar två svarta bilar utanför Norway Invest och åtta sorgsna individer stiger ut. Det tar dem (poliserna från Guardia di Finanza) någon timme att upptäcka att direktör Johansen, som i ett års tid förhandlat om jättekontrakt med FN, inte ens får lov att driva en korvkiosk i Oslo. Han är kriminell, har näringsförbud, 9 miljoner i skulder och 45 kronor i utmätningsbara tillgångar. Exit Johansen. (Men de tre miljonerna får Kosovo aldrig tillbaka.)

”När korruptionen är sexsiffrig (i euro) är den lokal. När den blir sjusiffrig är FN självt inblandat”, hävdar Albin Kurti, ledaren för ungdomsrörelsen Vetëvendosje, som hotar att driva FN ut ur Kosovo. Dessvärre har han rätt. Här ger till exempel FN i uppdrag åt det irländska företaget ESB International att avhjälpa Kosovos makabra energiproblem: Elbolaget KEK förlorar 700 miljoner om året, levererar fem till sex strömavbrott om dagen och lyckas bara ta betalt för vartannat kilowatt. Irländarna stannar i tre år, inkasserar 100 miljoner i konsultarvoden och lämnar KEK i ungefär samma skick som de fann det. Nej, Kosovo kan inte klaga. I det hemliga kontraktet stod ingenting om att ESBI måste prestera. De fick betalt för att … vara där.

”Detta avtal är trolöshet mot huvudman”, säger en jurist. Huvudmannen är Kosovos folk, anser han. Och den trolöse är Förenta nationerna, som först slöt och sedan förlängde detta kontrakt, mot de inföddas protester. Min vän juristen är en melankolisk man. Han drömmer om att en dag få se två svarta Alfa Romeo utanför FN:s högkvarter. Men han vet att det aldrig kommer att hända.

Inte heller, tänker jag, kommer Islands regering någonsin ställas till svars. ”Islänningarna plundrar flygplatsen”, larmar en FN-ekonom i ett brev till OLAF (Europeiska byrån för bedrägeribekämpning). Ja, det gör de, men med FN-chefernas goda minne.

Det har hetat att det var av ren välgörenhet som Islands luftfartsverk (ICAA) åtog sig att hantera flygplatsen i Pristina.

Någon måste nämligen göra det. Kosovo är ingen stat, får inte driva internationell flygplats. Alltså lånar ICAA ut sin licens och skall även finslipa arbetsrutiner, övervaka verksamheten och uppgradera flygfältet, så det blir godkänt. Så vänligt, så solidariskt … Men efter en tid börjar kosovarer undra varför välgörarna aldrig blir klara. Hur lång tid kan det ta att resa ett staket runt flygplatsen? Sex månader? Efter tre år har man inte lyckats.

Vad kosovarer inte vet är att islänningarna saknar skäl till brådska. De har redan lyft nära 150 miljoner i traktamenten och konsultarvoden. Och mer lär det bli. (Beloppet motsvarar en fjärdedel av landets vårdutgifter.) I det hemliga kontraktet som FN slutit med Island framgick inte när ICAA skall fullfölja uppdraget. Det bara förlängdes ett år i taget. Därtill brandskattar Island alla upphandlingar. Varje gång flygplatsen beställer ett datasystem eller en konsult rasslar det in 15 procent i Reykjavik.

En gång i tiden var världen mer välordnad. Italienare ansågs korrupta, skandinaver stod för ärlighet. Men i Kosovo är ”the Viking maffia” numera ett begrepp för danska, norska och isländska profitörer. Som man ber till Allah att de omutliga italienarna skall sätta dit.

Den främste rövaren i Kosovos svarta saga är inte heller som den borde vara. Den är en demokratisk stat. Frankrike, under socialisten Lionel Jospin.

Så fort det står klart sommaren 1999 att FN skall ingripa i Kosovo och att en fransk minister (Bernard Kouchner) skall leda den aktionen, bildar regeringen en särskild kommitté, Mission interministérielle pour l”Europe du Sud-Est (Miese). Uppdraget: att förhindra en upprepning av Bosnien. Den gången stod Frankrike för 17 procent av biståndet, men fick bara 5 procent tillbaka i order till franska företag. Nu skulle strömmarna vända.

Frankrike skall ”ge med ena handen och ta tillbaka med den andra”, fastslår kommittén. Men det är bråttom, man måste komma först till denna ”bingomarknad” där ”allt kan säljas dyrare, på grund av nöden”. Franska storföretag får regeringens välsignelse att klä ut sina reservofficerare till Kfor-soldater, i akt och mening att inhägna revir och etablera ”informella kontakter”. Det gäller att skapa välvilja, så ”man får inte tveka att emellanåt göra ett humanitärt handtag”. (Ja, så står det faktiskt. Ibland äger franskan en avundsvärd klarhet.)

Miese ser till att utnyttja alla kanaler inom FN, EU och Världsbanken, på det att missionen gynnar franska företag. Det gäller att formulera hjälpbehovet på rätt sätt. (Inte som i Bosnien, där FN utlyste anbud på minröjning med hundar, utan hänsyn till att fransk militär röjer utan hund!)

Och se – vilken fantastisk succé. Efter tre år låg Frankrike på 13:e plats bland biståndsgivarna (långt efter Sverige), men hade tagit hem över 30 procent av alla Unmik-order! Låt oss se hur det kunde gå till.

När Bernard Kouchner landar i Kosovo sommaren 1999 har landet ingen telefoni. Tyska Siemens och franska Alcatel lämnar var sitt anbud. En panel av lokala experter väljer Siemens. Offerten är den billigaste och den är inte kolonial. Tyskarna erbjuder sig att för ett fast pris bygga ett nätverk åt Kosovo. Enligt det franska budet skulle nätverket förbli i franskt ägo och använda Monacos landsnummer.

Vad händer? Bernard Kouchner, Kosovos lagstiftare, regeringschef och domstolschef i en och samma person, ersätter den albanske teledirektören med en viss Pascal Copin och ger uppdraget till Alcatel. Det är det enda möjliga, hävdar denne Copin, ty endast Alcatel (i samarbete med Monaco Telecom), kan förse Kosovo, som ju inte är en stat, med ett riktnummer.

Facit: Sju år senare har Kosovo Europas sämsta och dyraste telefoni, konstaterar Europarådet. Men varje gång en kosovar lyfter luren klirrar det på franska och monegaskiska bankkonton. Det har blivit en del genom åren. Närmare en miljard, mer än Sveriges årliga bistånd till Kosovo.

Rätt bra betalt, får man säga, för lånet av ett landsnummer (0377) och en del rundtjänster. Men varför, undrar en svensk, som trodde att det var Kosovo han hjälpte och inte Frankrike, varför var det omöjligt för FN att ordna ett eget nummer åt Kosovo, när det är ett FN-organ (ITU), som utfärdar landsnumren? Kosovarerna ställde den frågan från början. Och år 2002 fick de ett svar. De hittade ett brev från FN-mannen Copin till ITU:s styrelse. Där han bad ITU att inte utfärda landsnummer för Kosovo.

Efter det att monsieur Copin lämnat Kosovo krävde den lokale telechefen, Bedri Rama, en oberoende granskning av Alcatel-affären. Den var ”abnorm”, skrev han. Men det blev ingen granskning.

Bedri Rama har skrivit ett öppet brev till FN. Han ville veta hur han skall förklara för biståndsgivarna, som skänker pengar till Kosovos elementära behov, att Kosovos egna tillgångar samtidigt försvinner till Monaco. ”Hur skall vi kunna förklara det för de arbetslösa, för lärare och läkare som lever på existensminimum?”

En omöjlig fråga. Om någon tycker att korruptionen i FN-landet antagit bisarra proportioner, bör han betänka att människan är ett djur som anpassar sig efter miljön. Dessa Trutschlers och Johansens … ingen av dessa organismer hade kunnat fara fram som de gjorde om inte FN skapat en lämplig biotop. Men i Kosovo fick de ett privilegium som inte ens medeltidens monarker kunnat drömma om. Om detta handlar nästa artikel.

MACIEJ ZAREMBA


3.  I Kosovo står FN över lagen

Det var den 18 augusti 2000 som FN-missionen beviljades immunitet.
Därmed hade den högsta makten i Kosovo gjort sig oåtkomlig för lagen. Beslutet gällde dessutom retroaktivt. Ett av få ljus i det rättsliga mörkret klingar bekant, från ett tak i Pristina lyser skylten ”Ombudsperson”.

Kosovo påminner om Sverige så till vida att gästen tar av sig skorna. De tas om hand av värdinnan och bärs fram igen när det är dags att gå.

Sedvänjan från bondlandet passar bra i Kosovos huvudstad. För att komma hem till fru Xhezide Zogjani måste man pulsa i lervälling, spillolja och köksavfall. Den oförsiktige kan lätt försvinna i en kloak. (Ett brunnslock väger 20 kilo och skrot är landets främsta exportprodukt.) Men hemma hos fru Zogjani i betonglängan är det bonad parkett, bländvita dukar och stärkta servetter. Samt lemonad.

Xhezide Zogjani minns mycket väl den långa svenskan från Sida som i april 2003 undervisade alla kvinnor vid järnvägen om deras rättigheter. Att de var lika goda som männens, för nu var Kosovo ett FN-land med lag, rättvisa och likabehandling. Fru Zogjani blev mycket glad över svenskans lektioner.

Kort därefter blev hon uppsagd, efter 29 år vid järnvägen. Företaget behövde banta. Men varför just hon? ”Titta här”, Zogjani tar fram ett diplom till ”Särskilt förtjänstfull medarbetare”. Men hon var den enda kvinnan på sin avdelning. Och på de andra ställena var det likadant. Oerfarna män fick stanna, meriterade kvinnor fick gå. Så fann nitton kvinnor vid Unmik Railways att de blivit diskriminerade. Se upp Sida, här kommer kvittot på biståndsinsatsen: De slår sig samman och kräver att få uppsägningarna prövade i domstol.

Det får de inte. De får veta att hade de diskriminerats av ett privat företag kunde domstolen behandla deras klagan. Men dessvärre lyder järnvägen under FN: ”Unmik Railways” heter det. Och FN, upplyser domstolen, åtnjuter rättslig immunitet i Kosovo. Så det beslutet kan inte ifrågasättas. Det är oåterkalleligt.

Xhezide Zogjani trodde inte sina öron, säger hon. Hon hade nyss fått lära av FN att hon inte skulle tåla diskriminering. Liksom att ”envar skall, när det gäller att pröva hans civila rättigheter … vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång”. Nu fick hon veta att de principer som FN lär ut gäller för alla andra – utom FN självt! Kunde det vara sant?

Ja, det är sant. Ofattbart är det, förödande för FN:s mission i Kosovo, men alldeles sant. Det finns bara två områden i Europa där medborgaren inte kan utkräva sina rättigheter, varken på plats eller hos domstolen i Strasbourg: Vitryssland heter det första, FN-staten Kosovo det andra. Innan vi försöker begripa hur det kunde bli så, låt oss först uppleva hur det kan kännas.

Det finns 17 000 soldater i Kosovo Force (Kfor). De lyder under Nato som i Kosovo sorterar under FN. Så händer det en dag att soldaterna får syn på en misstänkt bil. Kanske gömmer den kokain, kanske är den stulen? De tar in den för undersökning. Nähä, den visar sig vara ren. Men när ägaren, vi kallar honom Paloka, skall hämta bilen hos Kfor är den försvunnen. Ja, nu är den tydligen stulen, konstaterar soldaterna, som kan vara från Azerbajdzjan. ”Bad luck, friend…” Ersättning? Nej, ingen mening att klaga hos FN, det svarar inte för militären. Nej, inte hos Nato heller, det svarar inte för de enskilda förbanden. Så var skall Paloka söka sin rätt? Hos försvarsdepartementet i Azerbajdzjan. Såvida inte en turkisk officer hade ansvaret den natten. Då är det Ankara som gäller. Lycka till!

I Kfor-styrkan finns förband från 36 länder, däribland Rumänien, Marocko och Mongoliet. Jag får överlåta resten åt läsarens fantasi.

Jag har inte själv talat med herr Paloka, så vi kan bara gissa vad han känner. Men jag har träffat tullaren Bedri Shabani. Det är hjärtskärande att höra den väldige mannen berätta sin historia med tonfallen hos ett barn som förlorat sin tro.

Bedri Shabani har gjort precis så som FN önskar att kosovarer skall göra. Han bröt det albanska mönstret. När han upptäckte att en rad av hans chefer inom tullen mutats av smugglare samlade han bevisen och gick till FN-polisen. ”Jag hade fem kilo dokument.” Tiden gick, inget hände. Då gick han ut i pressen. Det var modigt på gränsen till dåraktigt, för i Kosovo kan man bli skjuten för mindre. Och se – ett genombrott! Tullchefen arresterades! Men frigavs kort senare – på order av en FN-domare. Den albanske åklagaren protesterade, han hade blivit överkörd, sade han och anklagade FN för att sabotera rättvisan. Men folk på gatan, de ryckte på axlarna. De har känt igen det albanska mönstret.

Det råkar nämligen slumpa sig så att Kosovoguvernören, tyske diplomaten Michael Steiner, har ett förhållande med dottern till en av tullcheferna, som är bäste vän med den gripne. Inget ont i kärleken, kan man tycka (de gifte sig senare). Men till vem skall Bedri Shabani klaga nu, när guvernören gjort sig jävig? Han skriver till Kofi Annan. Han visar mig brevet. Det är som i sagorna. Troskyldig undersåte frambär sin klagan på guvernören och ber i enkla ordalag att kejsaren skipar rättvisa.

Så långt var det kanske ingen katastrof. Vi kan inte veta vem som felat. Det är först nu som det ofattbara inträffar. Shabani avskedas från tullen. Det var ett oförlåtligt tjänstefel, hävdar Unmik-Customs, att skriva till Kofi Annan. Det var det inte alls, svarar domstolen i Pristina, dit Shabani klagat. Kofi Annan är Kosovos högsta myndighet, till honom må man klaga, Shabani brukade sin yttrandefrihet. Uppsägningen är ogiltig.

Är det inte uppmuntrande? Först Shabani, sexbarnsfar som riskerar livhanken, och så dessa balkanska domare som verkligen läst på om mänskliga rättigheter. Man skulle nästan tro att FN börjat lyckas.

Jag hade helst velat slippa sammanfatta Unmiks reaktion på detta domslut. Det mest adekvata lyder: Mänskliga rättigheter kan ni stoppa upp i arslet. Här gör vi som vi vill.

Låter det för rått? Men så här då: Det har gått tre år sedan domstolen funnit uppsägningen av Shabani olaglig. Men han är fortfarande arbetslös. Chefen för FN-tullen vägrar att lyda den domstol som FN tillsatt och som dömt efter de lagar som FN stiftat. Och det finns ingen som kan tvinga honom.

Jag berättar denna historia i sådan detalj eftersom den är typisk. Det finns tusentals Zogjanis och Shabanis i Kosovo, för vilka FN numera står för rättslöshet och förlorade illusioner. Vill man förstå hur det kunde gå dithän skall man bege sig till ett vitt hus med en svensk skylt på taket. ”Was ist das?” frågar man chauffören. ”Das ist Hilfe!” skiner han då upp.

Då blir man som svensk litet varm om hjärtat. ”Ombudsperson”, står det. (”Ombudsman” var för manligt för FN, som håller på nolltolerans när det kommer till skyltar.) Ombudsmannen, som vi envisas med att kalla honom, kopierad från svenska JO-ämbetet, är Kosovos enda institution där medborgaren kan klaga på makten. Tusentals har gjort det genom åren. Alla fick svar, somliga fick rätt. Men de mest kränkta kunde ombudsmannen inte hjälpa.

Marek Antoni Nowicki, internationell jurist med rötter i den polska medborgarrättsrörelsen, som i fem år varit Kosovos ombudsman, säger sig förstå bitterheten mot FN. ”Den framgår av mina rapporter.” Där kan vi läsa att i Kosovo är det FN självt som står för de flesta brotten mot människorätten. Men just mot FN finns ingen rätt att få.

”Från rättssynpunkt är Kosovo Europas svarta hål”, säger Nowicki. ”Eller som en roman av Kafka. FN anländer för att värna mänskliga rättigheter – och berövar samtidigt befolkningen alla rättsmedel att utkräva dessa rättigheter.”

Berövandet ägde rum den 18 augusti år 2000. Den dagen beviljade FN-guvernören (retroaktivt!) rättslig immunitet åt missionen. Samtliga FN-organ i Kosovo, liksom deras anställda, liksom soldaterna, inalles kanske 60 000 personer, ställdes ovanför lagen. De kunde inte stämmas, åtalas, gripas eller ens förhöras av något lokalt rättsorgan – och inte av någon annan heller (med undantag för soldaterna som kunde rannsakas av respektive regeringar). Endast om en FN-person begick ett allvarligt brott kunde immuniteten hävas – av Kofi Annan, och av honom ensam.

Nowicki säger att det var ett rättsvidrigt, ologiskt och ödesdigert beslut: Rättsvidrigt, eftersom det stred mot Europakonventionen. ”Man kan inte hävda att man har rätt till ”rättvis rättegång” – artikel 6 – om makthavaren är immun mot lagen.”

Ologiskt, eftersom syftet med immuniteten är att skydda FN-folket från påtända poliser i Afghanistan eller islamiska domstolar i Sudan. Men i Kosovo? Där är ju FN den enda och suveräna makten. Det rår över polisen, skriver lagar och utser domare. ”Det som hände i Kosovo”, säger Nowicki, ”var att statsmakten gjorde sig immun mot sig själv. Den behövde inte längre lyda sina egna lagar.”

Jag frågar Nowicki om FN kanske trodde att alla FN-arbetare var änglar. Immuniteten gjorde ju inte bara kosovarerna maktlösa. Också Unmik fick svårt att sätta pli på sina egna anställda. ”Jag tror inte att det tänktes särskilt mycket”, svarar Nowicki.

Alltså frågar jag Hans Corell hur han tänkte. Han var på den tiden FN:s rättschef i New York, han godkände den immuniteten. Var det verkligen klokt att låta FN-tullen och alla andra myndigheter bli immuna mot FN-rättvisan?

Hans Corell låter häpen. ”Vad är det du säger! Naturligtvis inte.” En sådan tolkning, säger Corell, är missbruk av immuniteten. Den är inte ens menad att skydda en FN-polis som kör berusad, eftersom att köra berusad inte ingår i uppdraget. Så vad säger han om direktören som (i min förra artikel) fick smita från telefonräkningen ostraffat? ”Så var det inte alls meningen att immuniteten skulle tillämpas!”

Nej, tydligen inte. Men det var så den tillämpades, framgår av ombudsmannens rapporter. Makten gjorde sig oåtkomlig för rätten. Att förstå hur den glidningen gick till borde vara en brådskande uppgift för FN-juristerna.

På 70-talet genomfördes en del sociala experiment i USA och i Italien (Milgram, Zimbardo) för att se vad som händer då människor ges oinskränkt makt över andra. Somliga fick avbrytas, det blev för otäckt. Man kunde säga att Kosovo är ett sådant experiment, omedvetet, ansvarslöst, men fullskaligt. Vad det fick för effekt på kosovarerna kan härledas av mängden brända FN-bilar. Men vad berättar det om oss, om våra demokratier?

Att de är mycket bräckliga, är jag rädd. Att de kanske mindre består av övertygelsen i varje hjärta och mycket mer av flockbeteendet, av institutionerna och fruktan för sanktioner. När immuniteten befriade från sanktionerna och när grupptrycket försvagades där borta bland balkanerna tog det bara några månader för pålitliga demokrater från Köpenhamn och Paris att kasta bort sina principer, den ena efter den andra: Habeas corpus (att ingen må fängslas utan domslut), domarens oberoende, likheten inför lagen.

Kosovarerna var inte särskilt laglydiga 1999, men blev inte trevligare av att i sju år behandlas som hottentotter. Vilken svensk skulle acceptera att lyda lagar som bara fanns på franska? Betrakta nivån på den koloniala arrogansen: I Kosovo, där var femte invånare inte kan läsa alls och där strömmen går hela tiden, utfärdar FN lagar som emellanåt bara fanns på engelska eller endast kan hittas på internet. Om någon domstol protesterar ändrar det föga, för i FN-landet lyder domstolen under guvernören, som flyttar på domare efter behag och ignorerar domslut när det passar.

Här häktas en välkänd gangster. Men han är populär, ses av somliga som en frihetshjälte. Obehagligt, det kan bli protester … Alltså beordrar Unmik åklagaren att släppa våldsmannen. Det hade inte varit möjligt i Ungern, men i Kosovo är det möjligt. Eller också tvärtom: En domstol (med internationella FN-domare) beslutar att frige en häktad i brist på bevis. Men guvernören vill ha honom inlåst (kanske har CIA framfört ett önskemål?). Så han beordrar fångvaktarna att ignorera domstolen. Det hade inte varit möjligt i Indien, men under FN är det möjligt. ”Executive orders”, kallas det, att hålla folk inlåsta utan rannsakan och utan rätt att klaga.

I november 2005 slog Europarådets människorättskommissionär Alvaro Gil-Robles larm i Le Monde. Är det möjligt att vi har ett Guantánamo i Europa? Si señor, det har vi. Bondsteel heter det, en amerikansk militärbas på gränsen till Makedonien, där fångar i samma orange overaller som på Kuba sitter på obestämd tid, utan rannsakan, advokat eller dom. Därför att FN-guvernören tror att de kanske är terrorister. Ombudsmannen Nowicki, liksom Amnesty med flera, rörde upp himmel och jord i protest mot dessa övergrepp. Men hos vem skulle de klaga? Över George Bush finns i alla fall Högsta domstolen. Över FN-guvernören finns ingen.

”Är det här vad ni menar med människors lika värde?” frågar Fatmir i Pristina. På fotografiet syns män som lämnar en byggnad. ”De är domare”, upplyser Fatmir, ”som dömt en albansk maffiaboss. Mycket ovanligt i Kosovo, och hälsovådligt. Ser du? Han till vänster är britt, omgiven av sina livvakter. De följer honom till bilen, som är skottsäker. De kommer att vakta honom också när han sover. Britten tjänar trettio gånger mer än de två till höger, som är lokala domare. De riskerar mest, de har sina familjer här. Men de lämnas utan skydd.”

Vad kan jag svara honom utom att skära tänder? Av FN:s alla missgrepp är sveket mot de få som stått upp mot korruptionen och maffian det mest oförlåtliga.

”FN förrådde några av de mest lysande och idealistiska kosovarer till förmån för de mest hänsynslösa”, skriver två före detta FN-arbetare, Whit Mason och Iain King. ”FN lär komma att djupt ångra vad man gjort”, skriver den kanadensiske domaren David Marshall, som för Osses räkning bevakat Kosovo.

Hur kommer det sig att allt detta förblivit nästan obeskrivet i sju långa år? Ett möjligt svar är att det tagit mig sex månader att få ihop pålitliga uppgifter till dessa artiklar.

Hur bär man sig åt för att få veta vad ”Claims office” i Pristina sysslar med? Där påstås en kosovar kunna klaga om FN kört på hans bil. Hur många klagar? Hur blir de bemötta? Man anmäler sig i vakten till FN:s högkvarter utanför staden. Där inne trängs fem ungdomar i Unmiks blåa tröjor. Studerade kanske medicin eller ekonomi, nu är de vaktmästare åt FN för tredubbel professorslön. Nej, jag får inte komma in. Alltså ringer jag till chefen för denna klagobyrå. Hon hänvisar till sin chef, som inte heller talar med pressen. Han hänvisar till Unmiks Press Office.

Det är en halv mil därifrån. Det står att kontoret är bemannat sju dagar i veckan, men ingen öppnar klockan tre på en tisdag. Jag ringer de fem nummer som står på dörren, inget svar. Jag går till ett internetkafé, väntar ut strömavbrottet och skickar ett
e-brev till en Gyorgy Kakuk, högst på listan. Efter två dagar har jag inget svar. Jag bankar på dörren igen – och se, en människa! ”Hi, I”m Jeff Bieley”, säger amerikanen, medan han vinkar till en bugande inföding att ställa lunchtallriken på bordet.

Nej, FN har inte fått något brev från DN. ”Skrev ni till mr Kakuk? Ha, ha, det var länge sedan han slutade här … Vad säger ni, står han som ansvarig?”

Nej, mr Bieley kan inte sätta mig i kontakt med Claims Office. Jag får ställa frågorna till honom och genom honom kommer svaren. Högst en vecka tar det. Om jag vill ställa en följdfråga? Tre dagar till, inte mer. ”Hur länge stannar ni i Kosovo?”

Av Unmiks över 6 000 funktionärer är det bara tre som får tala med pressen, förklarar Jeff Bieley. Alla de andra går via honom. Okej, säger jag, här är mina frågor. ”No, you have to send your questions by email.” I Kosovo, där halva landet har ström tre timmar om dagen? Mr Bieley rycker på axlarna till tecken på att informationsstunden är över.

Jag skickade mina frågor till adressen bieley@un.org den 24 oktober förra året. Jag väntar ännu på svar.

Det kan hända att FN-juristerna inte förstod vad de gjorde när de kuschade Kosovos domstolar och satte munkavle på sitt eget folk. Men andra förstod det desto bättre. Efter sju år av detta experiment är Kosovo en europeisk central för handel med kvinnor och droger.

Så tänk på det, när ni ser dessa balkanska människor på teve kasta sten, bränna FN-bilar och bära sig åt. Ni kommer att få höra från New York att de erbjudits det bästa av västerländsk demokrati, men inte haft förstånd att ta emot.

Det är inte sant. De har erbjudits bottenskrapet. Varför det blev så skall jag försöka förstå i den sista artikeln.


MACIEJ ZAREMBA


4. Mandom, mod och landstingstossor

Kan poliser från diktaturer lära ut lag och ordning? Det gör de i Kosovo. Kan en rättsstat byggas av vikarier? I sista delen av reportageserien Koloni Kosovo söker Maciej Zaremba en sann FN-anda och hittar Micke från Gotland.

”Det blev svårt att fokusere”, säger Micke. Men vad kände han? ”Det låter hemskt å säge – men det var inge positive tanker.”

Först när han berättar att han och de andra soldaterna började tacka varandra för det som varit inser jag vad han försöker säga. Negativa tankar hos denne sergeant från Gotland betyder att de inte skulle överleva natten. ”Svårt att fokusera” betyder ”livrädd”. Men så uttrycker sig inte han. I Mickes vokabulär går man inte ens. Man omgrupperar.

Micke har varit med om slaget vid Caglavica, som stod den 17 mars 2004. Jag gissar att läsaren inte känner till det. Det gjorde inte jag heller, förrän jag kom till Kosovo. Ganska märkligt, för när man inser vad som stod på spel måste det ha varit Sveriges viktigaste vapeninsats på kanske hundra år. Och desto märkvärdigare, som det utfördes av bagare, snickare och andra frivilliga, för dagen anförda av en officer som inte lydde order.

Redan det är skäl nog att berätta. Det finns fler: Den dagen led FN:s fredsbevarande styrkor sitt största nederlag sedan Srebrenica. I närvaro av 17 000 Kforsoldater och 4 000 FN-poliser kastade sig albanska ligister över sina minoriteter. 900 människor blev skadade, 19 dog, ett trettiotal kyrkor raserade, 700 hus nedbrända, 4 500 drevs på flykten.

”Jag begriper det inte”, säger Hans Håkansson, överstelöjtnant från Gotland. ”Att försvara klostret vid Prizren – det måste vara soldatens våta dröm! Raviner på alla sidor, en flod, en enda smal bro. Ge mig tjugo man, jag skall hålla den mot tusen. Så vad hände?”

Ja, vad hände? När två hundra albanska extremister, beväpnade med molotovcocktails, nått fram till 1500-talsklostret, skickade de fram en förhandlare med vit flagg. Som upplyste de tyska Kfor-soldaterna att inte ett hårstrå skulle krökas på deras hjälmar, bara de flyttade på sig, så man fick bränna i fred. Men om de stod kvar var de dödens. Varpå tyskarna rullade bort sina pansarvagnar och såg sedan på avstånd hur klostret brann.

”De lydde instruktionen” förklarade deras general, Holger Kammerhoff. Enligt ”Rules of engagement” som varje man hade i fickan, skulle de skydda liv och lem. Men det stod inget om att de fick bruka våld för en byggnads skull. Facit: När den dagen var över hade ingen tysk soldat fått en skråma. Men det mesta de satts att vakta var nedbränt. Liksom det som stod under franskt beskydd: klostret i Drenica och alla de serbiska husen i Svinjare.

Den dagen hade Hans Håkansson 700 man under sitt befäl. Mest svenskar, men också tjecker, finländare, slovaker och irländare. De fick rycka ut i sådan brådska att de varken fick kartor eller vatten med sig. Tusentals albaner var på väg mot de serbiska enklaverna Caglavica och Gracanica med dess berömda kloster. De bar på järnstänger, stenar, en del skjutvapen, samt filtar indränkta i bensin virade kring långa störar. (Det är så man bränner ned hus i Kosovo. Trycker in fönstret och tänder på.)

Håkansson ställde upp sina mannar framför byn, det fanns inte mycket annat att göra. De fick samma förslag som tyskarna fått. ”Flytta på er.” De svarade nej. Sedan stod de på led och höll emot. ”Det var ett medeltida slag”, noterade en observatör. Batong mot påk och sköld mot stålkedja, sju hundra mot tio tusen som attackerade i vågor. Hur länge skulle de kunna de stå emot?

Någon timme, trodde Håkansson. Förstärkning var inte att drömma om, för denna dag stod hela Kosovo i brand. Snart tömdes hela den svenska förläggningen på folk. ”Alla som kunde gå eller stå, folk från köket och från verkstan som aldrig hållit i en batong.” Ingen gav dem order, de kom av sig själva. De slogs i två timmar, i fyra, i sex … de kunde inte dricka, de svimmade av uttorkning, de pissade på sig, de fick ben och armar brutna och hörde kulorna vina över huvuden. Men de slogs i elva timmar utan paus. Tills det blev mörkt och angriparna tröttnade.

Trettiofem soldater blev skadade. Men Caglavica blev inte nedbränt. Och klostret i Gracanica står kvar. När Håkansson insåg att de kunde bli kringrända ropade han i radion: ”Defend monastry… use deadly force if necessary.” Fast han hade samma manual i fickan som tyskarna i Prizren. Varför gjorde han det?

Innan Håkansson sändes till Kosovo trodde han att UD skulle utbilda honom i landets historia. När det inte blev så skaffade han böckerna själv. Så han visste, säger han, att klostret i Gracanica var en serbisk kultursymbol. Om det förstördes kunde hela Serbien komma på fötter. Och för övrigt, säger Håkansson, ”har varje order ett ”bästföre” datum. Sedan står man där och måste fatta egna beslut.”

”Det var Håkansson personligen och hans folk som den dagen gjorde hela skillnaden mellan rätt och fel”, säger general Anders Brännström, som varit Håkanssons chef i Kosovo. ”Hade han prioriterat soldaternas säkerhet, som många andra gjorde, hade Sverige fått ett nytt Srebrenica på sitt samvete.”

Jag berättar om detta så utförligt eftersom i fosterlandets tidningar fick svenskarnas insats mindre utrymme än Robinson-Robbans blottade rumpa. Jag finner det vara en tidsbild. Håkansson tycker bara att det är egendomligt. Men kanske tror man i Sverige, säger han, att ”FN-soldaterna delar ut dockor till barn och i övrigt främjar jämställdheten. Man blir nog mest generad av att se oss i vapen.”

När Nato och oberoende institut analyserar debaclet den 17 mars framgår att det mest ansvarsfulla en officer kunde göra var att bryta mot instruktionen. Men att bara svenskar och italienare gjorde det.

I hela Kosovo upptäckte denna dag militärer att det inte var en armé de anförde utan något som mest liknade ett sanatorium på utflykt. Varje patientgrupp hade sina egna föreskrifter. Amerikaner fick inte slåss med civilister. Slovaker fick inte använda batonger. Tyskar var förbjudna att gå över gatan, för där slutade deras sektor. Och så vidare …

Detta var caveats, förbehåll som varje nation ställt upp som villkor för sin medverkan i missionen. Med den följden att merparten av Kfors styrkor var oanvändbara när de behövdes. Bara 17 av de 55 enheterna hade tillstånd att bekämpa upplopp. Och det fanns inte en general i hela Kosovo som kunde hålla reda på vad de i övrigt var förbjudna att göra. ”Somliga fick nog inte vara ute efter fem”, gissar en svensk officer.

Man vill tro att en FN-mission är som en polarexpedition: Klart mål, beslutsam ledning, rätt utrustning, de mest utsökta specialisterna och hängivna uppgiften. Det har man rätt att vänta, med tanke på de höga lönerna samt att det går 229 sökande på varje FN-tjänst. Men FN-missionen i Kosovo har mycket litet av detta. Den går inte att jämföra med något känt fenomen, men har vissa likheter med vårdcentralen i Sveg.

I Sveg byter man läkare en gång i veckan. I Kosovo skickar man hem soldaterna när de lärt sig hitta. Sex månader är rotationstiden och samma gäller för FN-polisen. Guvernören byts ut en gång om året, de flesta FN-makthavare ungefär lika ofta. Fast där upphör likheten med Sveg. Ty om stafettläkaren ordinerar fel får han Socialstyrelsen på sig. Men en FN-polis som slänger brottsanmälningar i sopen har inget att frukta. FN har inga sanktioner för tjänstefel. Det värsta som kan hända är att kontraktet inte bli förlängt.

En brittisk källa berättar om en skrubb hos FN-polisen, fylld till taket av olästa brottsanmälningar. Det låter troligt, de flesta brott i Kosovo förblir faktiskt outredda. Men varför skulle poliserna utreda när de inte har lust? Det är faktiskt ingen dum fråga. Liksom den här:

Vad gör herr Bangura i Pristina? Han lär kosovarerna att sköta järnvägen, för 80 000 i månaden, ungefär. Lokala järnvägare som skall leva på 1 500 känner sig litet förnedrade av upplägget, särskilt som herr Bangura inget vet om järnväg. Hur skall han kunna det. Han kommer från Sierra Leone, där sista tåget stannade 1975. Han är expert på hamnar.

Herr Bhattacharya från Bangladesh däremot, är inte expert på någonting. Han är parkeringsvakt, saknar körkort och talar endast bengali, men måste ha betalat bra i Dhaka, eftersom han nu är FN-polis. Det finns hundratals av dem, inkompetenta individer inom FN-polisen, ekonomin och även i rättsväsendet. (Vad sägs om en expert på strandrätt som skall rannsaka mordfall.) De kommer ofta från ”nonskiing nations”, som är FN-slang för Afrika och Asien.

Nej, det är ingen gåta hur de hamnat i Kosovo. Det är FN-systemet. ”Det är viktigt att det framgår att hela världen tar ett ansvar”, upplyser en diplomat. Visst, en del gör ingen nytta, ”men att kvotera in dem är priset vi får betala för legitimiteten”.

Vilka vi? Det var Kosovo som fick betala. Vem tror på allvar att en polisstyrka från 44 nationer, varav hälften från halvdemokratiska länder, varav hälften från diktaturer, varav hälften inte förstår vad de andra säger, varav hälften inte ens är poliser, med risk för eget liv skall införa lag och ordning i ett land som aldrig haft det?

Det gjorde de inte. De såg på medan maffialigor infiltrerade först de kosovarska myndigheterna och sedan också FN-missionen. (Om det finns en självklar slutsats att dra från den historien, är det att FN behöver en egen poliskår, helst av dyrköpta kriminalare från EU-länder, som skall kunna rycka in med kort varsel – och som vi får betala.)

Om läsaren tycker att denna artikel handlar om avlägsna problem som inte angår henne, vill jag upplysa att det är mafiosi från Kosovo som numera hanterar heroinet i Kalmar och sexslavarna i Oslo. Och som lär sponsra regeringen i Pristina, den dagen provinsen blir självständig. Samt att detta inte är Kosovos skuld, utan vår, som låtit det ske.

Ingen av Kosovos sju FN-guvernörer har ens försökt att ge sig på landets gangsterligor. De mäktigaste av dem, med rötter i gerillan UCK, åtnjöt närmast immunitet under FN, som fruktade att de annars skulle ställa till oro. Eller rent av göra FN-folket illa. Av samma skäl lät FN bli att söka de skyldiga till hundratals mord på serber, romer (och misstänkta kollaboratörer) som ägde rum 1999.

En ödesdiger undfallenhet var det. Men inte helt obegriplig när man väl förstått hur FN:s mission är konstruerad. Att nedkämpa den organiserade brottsligheten hade krävt strategi, uthållighet, mod och offervilja. Just det, en mission, ett besjälat uppdrag. Men världssamfundet har, trots namnet, ingen mission i Kosovo. Det har mest vikarierande FN-vagabonder, extremt välbetalda men utan annat ansvar än för den egna karriären och för vilka Kosovo bara är en episod i densamma. Och karriären befrämjas om man kan rapportera stabilitet och framsteg, inte eldstrider med maffian eller annan tumult. (För att inte tala om skadade FN-poliser.)

Så kom det sig att sju olika FN-guvernörer rapporterade stabilitet och idel framsteg, för att efter åtta år lämna ett maffiariden provins efter sig. (Som EU nu skall ta över.) Och de vanliga kosovarerna, de såg på och de lärde. Nog hade de fina principer där i FN, men vågade inte stå upp för dem när det kostade på. Så mycket var alltså de principerna värda …

Varför lyser de svenska insatserna så vackert avvikande mot den bakgrunden? Revisorn Inga-Britt Ahlenius, som inte låtsas om att hon är på Balkan. Nej, det skall vara samma krav som i Stockholm. Pansarsoldaten Håkansson, som slåss för serber som om de varit från Slite. Och ombudsmannen, visserligen polack, men ack så svensk i sin genstörtiga regeltrohet.

Militärlägret Camp Victoria utanför Pristina är ett Sverige i miniatyr. Med kyrka, gym, postkontor, våfflor med sylt samt källsortering. Utanför slänger albaner det mesta i diket, men här inne gäller kompostering, återvinning och ISO 14000. ”Dessvärre” säger överstelöjtnant Håkansson (hjälten från Caglavica), ”finns inte i hela Kosovo någon godkänd återvinning för bildäck.” Så vad gör ni? ”Ehm…vi.. kör dem till Sverige.”

Bilden av en lastbil som passerar Kosovos tusen sophögar på sin väg mot det godkända 200 mil därifrån är så bisarr att det torde vara omöjligt att avstå från gyckel. Men jag måste avstå. Det beror på denna Ahlenius, och Håkansson, och även Micke från Gotland, han som i början av denna artikel gjorde sig beredd för att dö vid Caglavica. Han är i Kosovo igen, nu som ledare för ett ”search team” som letar efter sprängämnen och vapen. Ibland gör hans grupp en ”hard entry”. Det betyder att de på natten störtar in i ett hus genom stängda dörrar och fönster. Men lurar ingen fara där inne gäller deskalering: ”Vi ber om ursäkt, hänger av oss vapnen, sätter på skoskydden och fotograferar det vi slagit sönder så att folk kan söka ersättning i Camp Victoria.”

”Skoskydden? Du skämtar.”

”Visst inte. Så att inte mattan blir smutsig. Sådana här.” Han lossar fickorna på stridsvästen. Ut vecklas ficklampa, kompass, något dödsbringande och längst ned blåa landstingstossor.

Sergeant Micke säger att det har hänt att folk som fått dörren insparkad bjudit på kaffe efteråt. På grund av skoskydden?

”Ja. Vi har visat respekt.”

”Use deadly force” i den ena ändan, landstingstossor i den andra. Respekt … Törs man påstå att FN har en hel del att lära av dessa soldater från Gotland? Mycket kan sägas om de märkliga folken på Balkan, men de har ett sympatiskt medeltida drag: De föraktar beskyddare som inte tar sig själva på allvar. Som Unmik, till exempel. Men de respekterar motståndare som står upp för det som de tror på. Som denne Micke, till exempel.


MACIEJ ZAREMBA


Konfliktplats Kosovo. En bakgrund till Natos första krig och Förenta Nationernas största uppdrag.
Serbiens anspråk på Kosovo grundar sig på att under 1300-talet låg det medeltida Serbiens centrum i provinsen samt på den sentida myten (från 1880-talet) om vikten av slaget vid Kosovo Polje (Trastfältet, 1389), då serber och andra besegrades av osmanerna.

Pågående konflikt daterar sig åtminstone till 1912, då serbisk återerövring av Kosovo övergick i massaker på albaner. Sex år senare förväntades de bli lojala medborgare i de nybildade ”Serbers, Kroaters och Sloveners Kungarike”. Också i efterkrigstidens kommunistiska Jugoslavien betraktades Kosovos albaner som ett lägre stående folk. Ungefär som ”tattare” i 30-talets Sverige. Men provinsen åtnjöt autonomi.

Fientligheterna inleddes symboliskt i april 1987 då en relativt okänd kommunistisk funktionär vid namn Slobodan Milosevic i ett tal vid Kosovo Polje ömsade skinn till serbisk nationalist. Som Jugoslaviens president upphävde han år 1989 Kosovos autonomi. Albaner svarade med att deklarara självständighet, Milosevic med att avskeda alla etniska albaner inom provinsens förvaltning. Därefter styrdes Kosovo från Belgrad som ockuperat land.

Balkankriget började med serbiska angrepp på Bosnien och Kroatien 1992. Kosovo hamnade i medieskugga. Sju års fredligt motstånd (med en parallell underjordisk stat, skola och sjukvård) gjorde föga intryck på omvärlden. När Milosevic genom Daytonavtalet 1995 tvingades ge upp Bosnien lät man honom behålla kontrollen över Kosovo.

Kosovos befrielsearmé UCK började angripa serbisk polis samt ”illojala” landsmän 1996. Milosevic svarade med att skicka trupper samt paramilitär. 1998 började de bränna byar. Hundratusentals människor flydde. Tre år efter Srebrenica var en ny etnisk rensning på gång.

FN:s säkerhetsråd utfärdade resolutioner som uppmanade Milosevic att upphöra med övergreppen. Det gjorde han inte.

Kontaktgruppen (Frankrike, Tyskland, Italien, Ryssland, Storbritannien och USA) försökte då nå en uppgörelse mellan Serbien och Kosovo. Kontaktgruppen ställde i Rambouillet ett ultimatum: eldupphör och förhandlingar om Kosovos framtida status – eller militär intervention i Kosovo. Rugovas skuggregering skrev på, Milosevics regering vägrade.

Den 24 mars 1999 var Nato i krig för första gången i sin historia. Det krävdes tre månaders bombningar för att tvinga Serbien att dra tillbaka sina trupper från Kosovo. Den 9 juni, med Milosevic redan åtalad i Haag, enades Förenta nationernas säkerhetsråd om resolution 1244 om Unmik. United Nations Interim Administration Mission in Kosovo skulle bli det största uppdraget i FN:s historia: FN skulle ta över alla samhällsuppgifter och behålla dem tills en demokratiskt vald provinsregering kunde ta över.
FN:s funktionärer började anlända under juni 1999.

Revanschen följde. När serbiska trupper och paramilitär tvingats tillbaka, efter att ha mördat kanske 10 000 personer, utkrävde albaner blodig hämnd. Hela serbiska familjer massakrerades. FN:s passivitet förklaras av att på hösten 1999 fanns i Kosovo 50 000 Natotrupper, ett par tusen FN-funktionärer, 2 000 utländska journalister, men till en början inte en enda polis. De internationella poliserna började anlända långt senare, i den takt som FN:s medlemsstater ansåg sig kunna undvara konstaplarna.

Kosovar betyder invånare i Kosovo. En kosovar kan vara alban (90 procent av befolkningen), serb, rom, bosniak eller kanske turk. Minst en halv miljon kosovoalbaner lever utomlands.

Albaner är inte slaver och deras språk är lika främmande för en serb som finskan för en svensk. De är kulturellt sett muslimer (till följd av den osmanska ockupationen, som varade mellan 1400-talet och 1878), men varken särskilt praktiserande eller ortodoxa. Exempelvis kan ramadan avslutas med plommonbrännvin och dans.

Noter
Unmik betyder United Nations Interim Administration Mission in Kosovo.

Herr Fru Hisari, herr Bajrami och mr Smith, Bo Olsson liksom Herr Paloka och Fatmir heter i verkligheten något annat.
Ioan Woollett åtalades i Kosovo, men hann lämna provinsen.
Oios rapport om Pristina Airport heter Oios A 60/720 och man hittar den via
http://www.un.org/Depts/oios/otheroiosreports.htm

Søren Jessen-Petersens rapport till Säkerhetsrådet bär nr S/2005/335 och den går att hitta via http://www.securitycouncilreport.org

Albin Kurtis organisation Vetëvendosje har en engelsk webbsida: http://www.vetevendosje.org

I februari 2007 manade Albin Kurti till demonstrationer mot FN som slutade i våldsamheter. Ett 80-tal personer blev skadade, två demonstranter dog, skjutna med gummikulor av oskicklig rumänsk FN-polis. Därefter sattes Kurti i husarrest.
Milgrams experiment (1961) gick ut på att låta försökspersoner bestraffa ”elever” med elektriska stötar om de svarade fel på en fråga. Hade strömmen varit på skulle en del stötar blivit dödliga.

Zimbardos experiment (1971) var ett rollspel där en del försökspersoner fick agera fångvaktare över andra. Experimentet fick avbrytas på grund av oväntad brutalitet hos de förra.

Beslutet att ge immunitet åt missionen: Regulation 2000/47

http://www.unmikonline.org/regulations/2000/
reg47-00.htm

Hösten 2006 hade Unmik över 3 000 utländska medarbetare och lika många lokalanställda.

Beslutet att inrätta ”Ombudsperson”: Regulation 2000/38. Enligt denna hade ombudsmannen ungefär samma prerogativ som JO i Sverige, utom att han inte kunde väcka åtal eller granska styrkorna inom Kosovo Force (Kfor).

Marek Antoni Nowicki var Kosovos ombudsperson från november 2000 till december 2005. När han avgick beslutade FN att näste ombudsman skall vara en kosovar samt att han (eller hon) inte får rätt att granska Unmik. Nowicki protesterade mot detta beslut.

Kosovos åklagare, som lyder under FN, har vid flera tillfällen utfärdat arresteringsorder på biståndsarbetare som gjort sig skyldiga till brott. Men dessa order blir verkningslösa om vederbörande lämnat landet. Unmik kan inte begära någon utlämnad från ett annat land. Unmik är inte en juridisk person utanför Kosovo, kan inte stämma eller, för den delen, stämmas av någon.

Refererad litteratur:
Iain King, Whit Mason: ”Peace at Any Price. How the World Failed Kosovo”, Cornell University Press, 2006.

David Marshall, Shelley Inglis: ”The Disempowerment of Human Rights-Based Justice in the United Nations Mission in Kosovo”, Harvard Human Rights Journal, spring 2003.
http://www.law.harvard.edu/students/orgs/hrj/iss16/marshall.shtml
FN-GUVERNÖRERNA MED MAKT I KOSOVO

Unmik leds av en SRSG, som uttyds Special Representative of the Secretary General, det vill säga FN-chefens utsände.
Samtliga sju SRSG (som i texten kallas FN-guvernörer) utnämndes av Kofi Annan. De både stiftar lagar (”regulations”) och utövar den verkställande makten. En guvernör har fyra företrädare, som styr var sin ”pelare”. Den första svarar för lag och ordning, den andra för den civila förvaltningen, den tredje för demokratiseringen (ledd och finansierad av OSSE
(Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa), den fjärde för ekonomisk återuppbyggnad, finansieras av EU.

Därtill finns Natos styrkor, Kosovo Force (KFOR). Men alla fem lyder under guvernören, som rapporterar till FN-chefen, som rapporterar till Säkerhetsrådet och Generalförsamlingen.

I denna och följande artiklar används ”FN-folket” för tjänstemän eller soldater inom alla de fyra pelarna samt Nato, eftersom de alla lyder under FN, även om somliga är formellt anställda av EU eller av den svenska försvarsmakten. (Se UN S/1999/672)

De sju SRSG, eller kungarna av Kosovo: Sergio Vieira de Mello (juni-juli 1999). Bernard Kouchner till januari 2001. Hans Hækkerup till december 2001. Michael Steiner till juli 2003. Harri Holkeri till juni 2004, Søren Jessen-Petersen till september 2006. Joachim Rücker – ännu i tjänst.

Det svenska biståndet till Kosovo sedan 1999 fördelar sig på kostnader för KFOR-trupp – cirka 6 miljarder, Sidaprojekt, 1,2 miljarder, vidare Unmik-polis och svensk OSSE-personal.

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: