Skip to content

Rivningen av Gimo: 11

december 13, 2008

11. Om nödvändigheten av lika stora biljardbord

På Café Black & White i Gimo sitter sorgsna kurdiska män och ser på turkiska nyheter. I rummet intill spelar tjugo ungdomar av tio nationaliteter biljard med en trasig kö, längre bort köar trettio mörkhyade pojkar till två pingisbord. Däremellan säljs begagnade kläder och tomater för sju kronor kilot. Den ende svensken är en norrman från Ekumeniska Fristadsgruppen i Uppsala. Alltså kan okända förövare då och då kan kasta in en bensinbomb utan risk att sveda en rasfrände.

Så var det förstås inte menat. När caféet invigdes i maj 92 var det med förhoppning om kulturernas blandning, ungdomens försoning och fridens snara ankomst. Vackert tänkt, och Gimos kanske enda riktigt lovande chans att hantera en tilltagande mental apartheid. Dessvärre hade invandrarverket och kommunen litet bråttom och hann inte riktigt övertyga  Gimos ungdomar (som tidigare lovats Folkets hus) om att det var just här som de helst ville tillbringa sin fritid. Och så var det det här med normer.

De vuxna flyktingarna spelar vid det större biljardbordet och tycker att ungdomarna passar vid ett mindre. Det tycker gimoungdomen är fel. Dels är det stora  biljardbordet deras – det vill säga kommunens och inte invandrarverkets – dels är de ju ungdomar och med med rätt till särskilt stora biljardbord. Och måste det vara så många gubbar här? De vuxna flyktingarna röker medan de väntar på avvisning (åttio procent av Gimos flyktingar har små chanser att stanna i Sverige). Man funderar ett tag på att resa en vägg mellan ungdomen och rökarna, men nu har invandrarverket plötsligt fått sin i kassan samtidigt som de två rumäner som snickrat så skickligt blivit avvisade från landet. Det anses också menligt för de yngre barnen att behöva se poliser som genomsöker kaféet efter någon att avvisa. Och så har vi tonårsflickorna. De fylkas alltför nyfiket kring de spännande gossarna som ser så manliga ut och inte doftar traktor. Dessvärre finns det ingen som förmår övertyga de unga jugoslaverna, som inte smekt en kvinna på månader och år, att en trettonåring som sminkar sig som Madonna inte menar något särskilt med det. De kommer från ett krig och lyssnar bara förstrött till den kvinnliga fritidsledaren.

Inga lättlösta problem, det medges. Men kanske inte helt omöjliga, om det nu funnits ett par avlönade (män) med pondus, fantasi och litet erfarenhet. Alltmer förtvivlade föräldrar från Vuxna på byn (Gimos sannolikt enda folkrörelse) tillbringar sin lediga tid på kaféet. Kanske skall man bygga en vägg här här istället? ”Rita på ni bara, det är ändå vi som bestämmer”, får de 50-åriga mödrarna höra från invandrarverkets alltid lika diplomatiska 30-åringar till flyktingmottagare. Rikard Grönlund bestämmer således, men varken han eller någon annan av de 24 anställda har tid eller lust att vistas på caféet. Och när de förolämpat Gimos föräldrar ett antal gånger till drar sig både dessa,  fritidsnämnden och gimoungdomarna ur lokalerna. Det blir ett flyktingkafé, att kasta brandbomber på.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: