Skip to content

Rivningen av Gimo: 13

december 13, 2008

13. Någonting för oss

”Se på den här byn! Här finns ingenting för oss!”

Han nästan hoppar av upphetsning. Mannen som fick Trond Olsson att sammankalla det olycksaliga mötet och som lät hotfullast av alla i Rapport är ständigt och oavlåtligen upprörd. Över flyktingar, över att ingen lyssnar på honom, över sin förlorade anställning. Vi talar i timmar, men jag lyckas aldrig förstå vad det var i hans liv som försatte honom på det humöret. ”Här finns ingenting för oss”, ropar han alltså. Och vad skulle då finnas? Han är ju inte sjutton längre, han har barn och familj och kan knappast sakna sin ungdomsgård. Och jag börjar misstänka att det han längtar mest är kanske en förlorad eller en aldrig upplevd gemenskap…Jag minns mitt eget obehag efter en hockeymatch i Gimohallen. Hemmaförlust, inte en applåd och efter två minuter var publiken som uppslukad av jorden. Men kring torget promenerar flyktingfamiljer, långsamt, småpratande, som i en pjäs av Tjechov.

Efter sju år i Gimo sände Invandrarverket en samarbetsinvit till traktens 199 föreningar och folkrörelser (det hade kommit en ny instruktion från Norrköping). Tre svar fick man: från Golfklubben, Missionsförbundet och Röda Korset. (Logiskt, dessa tre har ju inga subventioner vilket antyder att de verkar och lever, medan vördade Verdandi, får jag höra i kommunalhuset, skamlöst ansöker om bidrag till ungdomsverksamhet som bara finns på papper.)

Missionsförbundet, Röda korset och Vuxna på Byn. Det är, av allt att döma, Gimos samlade medborgerlighet. Men de får inte säga sitt i Rapport, kanske låter det för mossigt med måndagskaffe för flyktingar i Missionshuset. Jag läser att Folkets Hus måste begränsa öppetiderna, det kommer inga bidrag. I en bygd med 1900 arbetslösa och tusentalet metallpensionärer finns det ingen som gitter hålla i nycklarna.

När invandrarverket kallar fullmäktige till en studiedag om flyktingar kommer bara varannan socialdemokrat, men alla nydemokrater. Och när Trond Olsson klandrar gimoborna för att de väntar att han skall tillrättavisa flyktingar som trampat i fel gräsmatta påpekar kommunordföranden att inte heller upplänningar uppfordrar varandra utan ringer polisen när grannen parkerat fel på tio centimeter.

En överdrift, förstås. Men jag tänker att det är möjligt att se gimobornas vredesutbrott, deras till synes oresonliga utfall mot flyktingarna – ”varför måste de alltid gå i grupp, varför låter de sina barn vara ute på kvällarna” – som ett desperat sökande efter en egen gemenskap. Det var nog inte flyktingarna som bringat främlingsskapet till Gimo, det har funnits där länge, i groparna efter den tillhörighet som maldes sönder mellan 60- och 80-talet. Men först med främlingarnas ankomst blev bristen synlig, uppenbar och outhärdlig. Flyktingarna har bara gett våndan ett namn och en adress: Sågargatan, Köpmangatan. Och genom sin mängd har de höjt den existentiella stressnivån i det lilla samhället. Först då upptäckte Gimoborna hur rädda de var för varandra och hur ensama. Hur litet samhälle det har blivit kvar av det en gång så stolta bruket, så litet att det räcker med fem hängivna rasister och femton gaphalsar för att bringa det ur balans.

Ack, vilket missförstånd! Gimoborna har betraktat invandrarverket så som våra myndigheter velat framstå: myndiga, kompetenta, ansvarsfulla. I deras klagan hörs en berättigad längtan efter en äkta och demokratisk auktoritet som i deras namn ställer saker tillrätta. Ty har vi inte blivit sagda att fyllona är socialens ansvar, barna skolans och flyktingarna verkets? Men det tar så emot att inse vad man redan ser: en makt tom på verklig myndighet, arrogans utan kompetens, moraliserande beskäftighet utan engagemang, potenssymboler utan manlighet, spendersamhet utan ansvar.

Invandrarverket i Gimo, Centralskolan i Heby, nämnder, kommitér och åtgärdspaket. Och så hyckleriet: samma verk som utan att blinka utvisar en ensam treåring till Sarajevo mästrar sedan den outsövde Fredriksson för undermålig humanitet…

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: