Skip to content

Balkan

december 14, 2008

Balkan

Innehåll

Här finns artiklar om Balkan sedan 1992 samlade. Eftersom den som skriver om Balkan ofta riskerar att klandras för partiskhet och eftersom jag i denna fråga engagerade mig inte bara som journalist utan också som medborgare (med Sarajevolistan, som ställde upp i EU valet 1995 med kravet på ett FN-ingripande på Balkan) har jag tagit med allt jag skrivit i denna fråga, stora reportage, notiser och till och med upprop.

Koloni Kosovo. Välkommen till Unmikistan.
DN juni 2007.

Ordfront förnekar folkmord på Balkan
Debatten om Ordfront Magasin
DN 031103 och 031114


Debatt om Noam Chomsky och Balkan.
Balkaniseringen av herr Chomsky

DN 021013 och 021024

Kosovo rensas från romer.
DN 990922

Symbol för serbiskt mod. Natasa Kandic i Belgrad dokumenterar övergreppen på albaner
DN 990528

Sverige främjar etnisk rensning. Debatt med Pierre Schori
DN  980616, 980619 och 980619

Flyktingar i knipa
DN  951031

Balkankrigets tre ansikten:
DN 26.9, 4.10 och 9.10 1995

Tror på nederlaget. Möte med den serbiske författaren Bora Cosic
DN 950917

Serber mot Pale. Om oppositionen mot Karadzic
DN 950830

Efter Srebrenica. Den nya tiden har börjat
DN  950719

Vi skäms över vårt förbund
Expressen 931210

Upprop för Sarajevo. Skådespelare och författare begär ny kulturhuvudstad hos EG
DN 930905

Olika serber
DN 930329

Kommunismens obegravda lik. Den europeiska kulturens heder står på spel på Balkan
DN 930203

Vi ska bara rädda dem vi har användning för
DN 921106

En utredare kostar som tio flyktingar
DN  921013

”Ustasjas brott inte värre än serbernas.” Vad Tudjman skrev och inte skrev
DN 920530

Ordfront förnekar folkmord på Balkan
DN 031103

Under hösten har Ordfronts Magasin i redaktionella artiklar förnekat att folk-mordet på Balkan ägt rum. Maciej Zaremba granskar Ordfronts källor och reflekterar över en vänster som inte gör skillnad på antiimperialism och fascism.

Lägret i Trnopolje 1992. Bilder från det brittiska tv-bolaget ITN

(BILD)


Den utmärglade mannen i mitten heter Fikret Alic. Det är augusti 1992, Trnopolje, ett av de läger där serbiska nationalister under 1992 mördade minst 1 500 bosniska och kroatiska fångar. När bilden tas har Fikret Alic bara varit i Trnopolje i ett par timmar. Han forslades dit från Keraterm, där serber veckan innan mördat över 200 fångar under en enda dag. Alic blev beordrad att stuva liken på lastbilsflaken.

Fikret Alic överlevde både Keraterm och Trnopolje. Han har vittnat inför tribunalen i Haag, bland annat om människor som bands fast vid bilar och slets sönder. Nu har några av hans bödlar rannsakats och dömts. Så kanske Fikret Alics lidande kunde vara över. Men det är inte över.

I Ordfronts Magasin nr 7/8 och 10/2003 anklagas Fikret Alic för att vara en lögnare. Nej, inte direkt, han nämns inte vid namn. Det är hans och tusentals andras berättelse som förklaras ogiltig. Alic kan inte ha varit fången i Trnopolje, eftersom enligt Ordfront Trnopolje inte var något fångläger utan ett flyktingläger. Bilden med Fikret Alic är nämligen manipulerad, hävdar tidskriften. Taggtråden vi ser inhägnar inte honom utan fotografen. Inte heller kunde Fikret Alic ha sett 200 lik i Keraterm, förstår läsaren, eftersom, ingen ”funnit bevis för systematiskt dödande i Bosnien. Ingen har träffat på före detta fångar från koncentrationsläger som kunnat vittna om systematiskt dödande”.

Ja, så står det faktiskt. Enligt Ordfront har folkmordet i Bosnien inte ägt rum. I själva verket var bilden ovan, som i augusti 1992 väckte världsopinionen, bara en lysande början på en gigantisk lögnkampanj. I verkligheten finns det inga bevis för organiserad etnisk rensning, systematisk tortyr eller folkmord.

Srebrenica? En myt. Ingen vet vad som egentligen hänt. Men måhända var det USA som låg bakom. Man kan inte heller lita på de experter som identifierar benknotorna, de kommer ”naturligtvis att tjäna amerikanska intressen”. Massvåldtäkterna? Fanns inte, läser jag. Och Milosevic? ”Den största myten av alla är att Milosevic ville eliminera de andra folken genom etnisk rensning. Milosevic ansåg att det var en styrka för Serbien att vara uppbyggt av många nationaliteter.” Så vad är det som pågår i Haag? En Dreyfusaffär, står det, med Slobodan Milosevic som den oskyldigt anklagade. Tribunalen är inte att lita på, ty även den går USA:s intressen.

Vi är alla grundligt lurade av USA, förklarar Ordfront, av Nato, av de bosniska muslimerna, av deras pr-firma samt, på ett obestämt men tydligen effektivt sätt, av ”den judiska opinionen”.

Sådana artiklar har man i åratal kunnat läsa på serbiska fascisters hemsidor. Men denna smörja av historiska lögner och konspirationsteorier, kort sagt, krigsförbrytarnas version av historien, kolporteras av Ordfronts Magasin.

Här kan någon invända att Ordfront inte tagit ställning utan endast ”gett utrymme åt en avvikande röst”, som det brukar heta. Artikeln består till stora delar av en intervju med en viss Diana Johnstone. Har inte också folkmördarnas advokater rätt till sin berättelse? Jo, det har de. Men sättet att presentera artikeln, rubriken ”Ljugoslavien” samt det faktum att det är tidskriftens redaktionschef Björn Eklund, som utan förbehåll ömsom återger, ömsom fyller i Johnstones påståenden, för att på slutet hylla henne som den som fått honom att skåda ljuset, gör det omöjligt att betrakta publiceringen som annat än tidskriftens ståndpunkt. Den rakaste lögnen, att bilden ovan skulle vara ett falsarium, återfinns i en redaktionell bildtext.

Ordfront måste vara medveten om att förutom brotten mot pressetiken innebär dessa artiklar en grov kränkning av alla offren för massakrerna och våldtäkterna på Balkan, jämförbar med vad förnekandet av Förintelsen betyder för de överlevande. Där det senare underblåser antisemitismen uppmuntrar Ordfronts artiklar islamofobin: om inga massövergrepp skett på Balkan framstår förstås bosniska flyktingar som bedragare.

Varje redaktion kan råka ut för ett olycksfall i arbetet. Men till svar på upprörda läsarreaktioner vidhåller redaktionschefen att han presenterat ”den skarpaste och mest väldokumenterade vederläggningen av den i väst förhärskande synen på Jugoslaviens upplösning och fall”. Samtidigt går ansvarige utgivaren Leif Ericsson i god för publiceringen (nr 10/03).
Då är det inte längre något olycksfall. Det är antingen magnifik idioti eller något värre.

Ordfront måste veta att de uppgifter man förmedlar är falska. Påståendet att bilden från Trnopolje skulle varit manipulerad har granskats och avfärdats först i Haag (1998 i rättegången mot Milan Kovacevic), och sedan av High Court of London (mars 2000) som dömde Ordfronts källa att betala nära fyra miljoner kronor i skadestånd för förtal av journalisterna Penny Marshall och Ian Williams från ITN, som filmat i Trnopolje.

Vad som i övrigt ägt rum i Trnopolje framgår av en rad domar i Haag, senast den mot lägrets skapare Milomir Stakic: livstid för brott mot mänskligheten, massmord och tortyr (Case no IT-97-24-T).

Ordfronts källa heter Thomas Deichmann. Ordfront presenterar honom som ”expertvittne” i Haag, vilket inte är korrekt. Han var försvarsvittne för Dusko Tadic, dömd 1997 för brott mot mänskligheten. En liten skillnad, men inte oväsentlig.

Deichmanns artikel ”The picture that fooled the world” publicerades i februari 1997 i Living Marxism, tidigare organ för det brittiska Revolutionary Communist Party. Men namnet bedrar. Living Marxism, som gick i konkurs till följd av skadestånden, var marxistiskt bara till namnet. Liksom sin efterföljare, nättidningen Spiked, drev den gärna extrema högerståndpunkter med hjälp av vänsterargument: Man bör i frihetens namn tillåta barnpornografi och rasistisk våldspropaganda, men motsätta sig vapenkontroll. Man bör acceptera att kvinnor stenas för otrohet i Nigeria, eftersom det vore imperialism att mästra afrikanerna.

Eller också: Det bästa sättet att få ordning på Afrikas ekonomi vore att sälja hela kontinenten till internationella storföretag.
Men då denna cocktail av vänsternihilism, rasism maskerad till postkolonial respekt och libertarianism spetsades med vänsterklyschor, visade den sig gå hem hos uttråkade kaféradikaler, så att även försvaret av Milosevic (antiimperialist!) kunde framstå som en radikal ståndpunkt. Den brittiske skribenten George Monbiot som granskat årgångarna, (”Living marxism – festering fascism?” Prospect Magazine, nov 98), fann att inga attacker från höger kunde tillfoga den brittiska vänstern större skada än den ideologiska härdsmälta Living Marxism lyckades åstadkomma. (När tidskriften stämdes för förtal ryckte Noam Chomsky och Doris Lessing ut till dess försvar.) Ed Vulliamy på The Guardian misstänker rent av att tidskriften kunde varit en äkta agent provocateur med syfte att skämma ut vänstern. Den var mycket påkostad, hade inga annonser och spreds ofta gratis.
Nu är det Ordfront – som med postum välsignelse från Living Marxism – sällar sig till brunvänstern, kränker krigsoffren och riskerar att dra på sig en stämning för förtal. Läsarna protesterar, men tidskriften står på sig. En så suicidal halsstarrighet kunde antyda att det fanns en stark idé bakom galenskapen. Men jag tror tvärtom: det är bristen på idé som är det troligaste förklaringen.

Slutet på kalla kriget ställde alla ideologer som speglat sig i den tudelade världen inför uppgiften att förstå världen på nytt. Störst problem fick de som var både trosvissa och lata: Somliga liberaler nöjde sig med försäkringen att historien var slut, medan den del av vänstern som stammar från väckelserörelsen (och maoismen) projicerade all sin besvikelse och förvirring på ”USA-imperialismen” den enda pålitliga konstanten i en föränderlig värld. Och man har ju alltid vetat vad den går för. När så USA och Nato ingriper på Balkan för att sätta stopp för folkmord kan denna förklaring inte godtas med mindre än att den raserar världsbilden. Alltså måste man bevisa att det fanns helt andra motiv. Johnstone och Eklund har hittat en hel knippe: Att förgöra ”det sista kommunistlandet i Europa”, att etablera baser på Balkan, skämma ut FN, eller kanske bara fira Natos 50-årsdag. Vad som helst duger, till och med en mystisk ”judisk opinion” som av någon suspekt anledning lierat sig med muslimerna på Balkan – utom det folkmord som faktiskt ägde rum. Det måste i stället bortförklaras, för världsbildens skull.
Ingen har uttryckt det bättre än Andras Riedlmayer, Harvard-forskaren som fick se den islamiska kulturen i Bosnien, som han ägnat sitt liv åt att dokumentera, sprängas i bitar till ackompanjemang av fredsdemonstrationer:

”Infrusen i tiden, som en insekt fångad i en bärnsten av kallakrigs-reflexer, förblir den oreformerade vänstern fixerad vid Nato och västimperialistiska krigshetsare som det enda hot mot mänskligheten den är beredd att bekämpa … Femtio år efter världskriget är vänsterns levande döda inte längre i stånd till att identifiera vare sig fascister eller folkmördare som sina fiender.”

MACIEJ ZAREMBA

Haagtribunalens domar kan läsas på http://www.un.org/icty

Ordfronts Magasins redaktörer  Leif Ericsson och Björn Eklund svarade på denna artikel med varsin inlaga (13/11.03)  Nästföljande text är replik på deras inlägg, som av upphovsrättsliga skäl inte kan publiceras här. För at ta del av dessa artiklar var god kontakta PressText, Mail: fakta@prb.se . Tel: 08 – 738 38 60. Fax: 08 – 656 88

Ordfronts redaktörer förnekar sig inte
DN  031114

Tidskriften Ordfronts ansvarige utgivare medgav i gårdagens DN att det finns bevis för att folkmord begicks under kriget på Balkan. Häpna läsare frågar sig då hur han kan publicera en lögnaktig artikel som förnekar detta, skriver Maciej Zaremba.
I gårdagens tidning försöker Leif Ericsson och Björn Eklund ge sken av att bemöta min kritik av artiklar om ”Ljugoslavien” (Ordfront magasin 7-8/03 och 10/03). Av deras genmäle kan man få intrycket att jag tagit några smärre detaljfel till förevändning för att – illvilligt och grundlöst – anklaga tidskriften för att förneka folkmordet på Balkan.

Jag kan bara uppmana läsaren att studera Ordfronts artikel (www.ordfront.se). Det är inte fråga om några enskildheter. På nio sidor förnekas eller bortförklaras de flesta vittnesmålen om massakrerna i Bosnien. Ingen har, heter det, ”träffat på före detta fångar från koncentrationsläger som kunnat vittna om systematiskt dödande”. Det finns inga bevis för massvåldtäkter, organiserad etnisk rensning, systematisk tortyr eller folkmord. Kvinnor som säger sig ha blivit våldtagna är inte trovärdiga, antyder tidskriften mellan raderna. Massakrerna i Srebrenica och i Racak (i Kosovo), liksom fördrivningen av albanerna, är en del av ”en mytisk berättelse”, upplyser tidskriften i en redaktionell ingress. Och Slobodan Milosevic (i själva verket en varm anhängare av ett multietniskt samhälle) är vår tids Dreyfus.

Enligt Ordfront magasin har vi alla blivit lurade av USA, Nato och av deras journalister, särskilt de som gett oss de berömda bilderna av de utmärglade fångarna i Trnopolje 1992, som ju enligt Ordfront inte var några fångar.

Det var vad som stod, och mycket mer av samma sort. Jag tror inte att jag har missuppfattat någonting. ”En av mina patienter finns med på den publicerade bilden”, skriver till mig terapeuten Ingrid Lundin, som åren 1992-95 arbetat med traumatiserade flyktingar från Bosnien. ”När jag läste Ordfronts artikel slogs jag av likheten med dem som förnekat Förintelsen. Jag har tyckt att Ordfront var visserligen tendentiös men hederlig tidigare. Nu vill jag inte ta i den med tång.”

Jag hoppades att Ordfronts genmäle skulle innehålla en ursäkt till dem man kränkt och kanske en förklaring till olycksfallet. I stället inkommer två artiklar som ger intrycket att Ordfronts redaktörer vill dryfta interna tvister på DN:s kultursidor.

Ansvarige utgivaren Leif Ericsson upplyser oss omständligt om att han förvisso känner till morden i Srebrenica, Omarska och Trnopolje. Visst finns det bevis för etnisk rensning och till och med för ”folkmord”. Ja, det har rent av hänt, berättar Ericsson.
Men om Ericsson kände till allt detta måste häpna läsare fråga sig varför han – utan minsta förbehåll – publicerade en niosidig artikel som han förstod var lögnaktig, kränkande och som skulle få läsare att associera till Faurisson. Denna självklara fråga, som gäller själva grunden för tidskriftens trovärdighet, berör inte Leif Ericsson med ett ord. Han tycks förhålla sig till sin eget missgrepp såsom Björn Eklund förhåller sig till Balkan – han låtsas att det som hänt inte hänt. Han medger inte ens att tidskriften gjort något orätt, med undantag av en enda detalj: Jo, Björn Eklunds påstående att Trnopolje inte var något fångläger var tydligen felaktigt.

På den punkten gör också Björn Eklund själv en motvillig avbön. Han kallar det ”nyansering”, när han medger att de personer som han hävdade var fria män i själva verket var fångar i ett mord- och tortyrläger. (Ett, får man säga, fint sinne för nyanser.) Men i motsats till sin ansvarige utgivare vill han inte ta ordet ”folkmord” i sin mun, önskar inte dementera påståendet att Srebrenica var en myt, att inga massmord begicks på Balkan, att Milosevic är oskyldig eller någon annan av de teser han och Diana Johnstone enstämmigt fört fram. Så vad är det egentligen som ansvarige utgivarens och redaktionschefens motstridiga genmälen berättar?

Jag finner att de säger att man inte kan lita på vad som står i Ordfront magasin. Ansvarige utgivaren godkänner artiklar som han vet är osanna, redaktionschefen lever i en konspiratorisk fantasivärld alternativt förstår inte själv vad han skriver. Han invänder med harm att den lilla antisemitiska antydan i hans artikel, nämligen att ”den judiska opinionen” varit central för att lura oss att tro på ett folkmord på Balkan, bara var ett citat, inte hans egna ord. Visst, men det var han som anförde citatet, lösryckt ur all kontext, men till stöd för sitt resonemang. Så något ville just han säga med det.

Till min häpnad återkommer både Ericsson och Eklund till den berömda bilden från Trnopolje. Den är ”en förfalskning av verkligheten”, upprepar Eklund. ”Fotografen står innanför taggtrådsstängslet, inte fångarna. Taggtråden blev symbolisk. Men associationen att Trnopolje liknade ett nazistiskt koncentrationsläger eller dödsläger är felaktig”, skriver Ericsson.

Här följer jag inte med längre. Om Trnopojle var ett mord- och tortyrläger, vilket Ordfront först förnekade men nu erkänner, varför envisas med att ifrågasätta den bild som antydde att det var just vad det var?

Människor mördas, torteras och våldtas där innanför, men Ericssons och Eklunds största problem är att taggtråden ger felaktiga associationer. Jag finner det omöjligt att debattera mot ett så finkalibrerat sinne för proportioner. Vad hade varit mer korrekt än taggtråd om man törs fråga? Hjärnsubstans på väggarna? Eller är det egentliga felet att bilden fått den effekt den fått? Det var ju Björn Eklunds egentliga budskap med den famösa artikeln: Att det hemska USA hittade på folkmordet för att få förevändning att kliva in på Balkan.

Låt mig bara upprepa att en enhällig jury vid The High Court of Justice i London, som i två veckor rannsakat saken, funnit att de påståenden Ordfront nu idisslar innebar förtal av tv-journalisterna vid ITN (Case 1997 I nr 139). Varpå juryn bad domaren att få utmäta extraordinärt högt skadestånd. Om Ordfront framhärdar bör de framhärda i London. (Nej, det var ett dumt förslag. Domstolen där är förstås en del av den imperialistisk-judiska konspirationen, som i komplott med DN vill tysta sanningsvittnet Ordfront.)

När jag skrev min artikel trodde jag att det bara var tidskriftens redaktion som förlorat omdömet. Men på Ordfrontsföreningens webbsida rycker nu generalsekreterare och vd Gertrud Åström ut till försvar för tidskriften, som hon funnit att ”DN vill tysta”. Gertrud Åström har inga synpunkter på att föreningens medlemsblad förnekat folkmordet på Balkan, förtalat de överlevande och skändat minnet av offren. Historierevisionism, så måste jag förstå henne, är hos Ordfront en lovlig ståndpunkt bland andra.

”Alla anställda på Ordfront har rätt att uttrycka en personlig ståndpunkt. Låt det stå klart att det finns ingen av föreningsstyrelsen uttalad Ordfront-åsikt om Balkan.” Däremot finner hon det skandalöst att jag kritiserat den publiceringen, därmed har jag nämligen ”förtalat alla medlemmar i Ordfront, 30 000 människor”. Och hon kräver offentlig ursäkt.

Jag måste bekänna att jag finner resonemanget en aning ologiskt. Om generalsekreteraren hyllar en så extrem yttrandefrihet att det är henne likgiltigt vad som står i hennes medlemsblad, till och med när det skandaliserar varumärket Ordfront, varför ha synpunkter på vad som skrivs i Dagens Nyheter?

Nej, jag tycker inte att Gertrud Åström gör rätt i att gömma sig bakom Ordfronts medlemmar. De är inte direkt ansvariga för vad de får i brevlådan. Det är däremot den ansvarige utgivaren (det är därför det heter så) och ytterst den styrelse som tillsatt honom.

Jag har skäl att tro att få av Ordfronts medlemmar delar Gertrud Åströms postmoderna sanningsbegrepp. Vore jag medlem skulle jag finna det oroväckande att styrelsen för en förening som säger sig försvara mänskliga rättigheter inte har någon uppfattning om vad som hänt på Balkan. I alla fall inte tillräcklig för att igenkänna historierevisionism. Är Gertrud Åström verkligen representativ på den punkten? Enligt henne själv ägde det rum ”oroligheter och övergrepp” på Balkan, ett uttryck som min språkkänsla snarare förknippar med Göteborgskravallerna.

Jag finner att det är Ordfronts ansvarige utgivare som borde be om ursäkt: dem han kränkt, sina läsare och den förening vars namn han skämt ut. Jag står för allt jag skrivit, inklusive benämningen ”brunvänster”. Kanske kommer någon på ett bättre begrepp för den vänster som gör sig till språkrör för Milosevic. Men det behövs ett nytt ord, för att hederliga radikaler inte skall behöva lystra till samma glosa som Ordfront magasin.

Låt mig avslutningsvis säga något om den yttrandefrihet som Ordfront säger sig försvara, och som DN nu påstås hota.
Yttrandefriheten – eller snarare tryckfriheten är ett medel – inte ett mål i sig. Målet är, som det klokt står i grudlagen, ”säkerställande av fritt meningsutbyte och allsidig upplysning”. Det betyder att artiklar som motverkar upplysningssyftet – till exempel medvetna lögner, och i synnerhet sådana som kränker en individ eller grupp – förråder tryckfrihetens ändamål. Att angripa sådana artiklar, ställa deras författare och utgivare till svars – vid behov också inför domstol – är ett försvar av tryckfrihetens mening, inte ett angrepp på den. Det är så jag ser på saken.

MACIEJ ZAREMBA

Balkaniseringen av herr Chomsky
DN 021013

Serbien är ett oskyldigt offer för förtal och konspirationer. Så ser serberna på saken, med understöd från nationalisternas favoritförfattare: Noam Chomsky.

I DAG VÄLJER Serbien en ny president. I valets första omgång röstade nästan var fjärde på krigsförbrytaren Vojislav Seselj. I den andra omgången lär Seseljs väljare föredra Vojislav Kostunica, som nyligen förklarat att Republika Srpska bara temporärt avskilts från moderlandet. Varpå hans talesman förtydligade att på sikt bör alla serber bo i samma land.

Det var under den parollen som Slobodan Milosevic blåste till etnisk rensning på Balkan. Tolv år och en kvarts miljon döda senare verkar samma retorik fortfarande gångbar i Serbien. Den har i alla fall inte skadat Kostunica, som av allt att döma blir landets näste president. Betyder det att Serbien inte lärt något av historien?

Först måste man fråga: Av vilken historia? Det som är sant i Stockholm och Haag är nämligen bara elakt förtal i Belgrad och Banja Luka. Enligt en enkät i våras kunde varannan tillfrågad serb inte namnge en enda ort där hans landsmän skulle ha begått krigsförbrytelser. ”Srebrenica?” ”Det var ju muslimer som dödade varandra för att kasta skulden på serber!” ”Sarajevo? Det vet ju alla människor att det var bosniaker som sprängde sig själva i luften.”

Innan man dömer om serbers förmåga att lära av historien kan det vara klokt att pröva hypotesen att de kanske inte känner till den. Inte tillräckligt, inte med hjärtat. Det tar lång tid för en nation att inse vidden av förbrytelser som begåtts i dess namn. Ännu längre tid tar det om landets opinionsbildare inte vågar utmana opinionen.

I Serbien är det mentala läget allvarligare än så. Inte nog med att frågan om Serbiens ansvar för tio års krig och folkmord knappast skymtat under valkampanjen. Individer som väljer att tala om vad serber förbrutit mot andra – utan att samtidigt dränka vad de sagt i ett brus av bortförklaringar – riskerar att hudflängas som ”antiserbiska”, numera också i de tidningar som nyss bekämpat Milosevic. I dag drabbar det Sonja Biserko, ordförande för den serbiska Helsingforskommittén, och Natasa Kandic, som leder Centret för humanitär rätt.

Dessa två kvinnor tillhör det lilla fåtal som brutit mot spelreglerna, vilka påbjuder att innan du börjar tala om serbiska förbrytelser måste du först placera merparten av ansvaret någon annanstans. Serber är nämligen ett bedraget folk, ett offer för historien, för omständigheter, utländska komplotter och för sina makthavare. Därför är de strängt taget inte ansvariga. (Emir Kusturicas populära film ”Underground”, som faktiskt hyllar denna självpåtagna omyndighet, belyser samtidigt varför man under alla år av krig i Belgrad inte kunde se parollen ”Not in my name”, som är så självklar för de britter som motsätter sig ett krig mot Irak.)

För Natasa Kandic, Belgradbo som år 1999 hade modet att vägra underteckna en appell till FN att stoppa bombningarna av Belgrad (hon ansåg att den borde ha riktats till Milosevic, som den ytterst ansvarige), är frågan om en ensidig serbisk självrannsakan inte bara moralisk. Det blir ingen fred på Balkan, anser hon, så länge Serbien, krigets anstiftare och främsta förövare, inte erkänner sitt ansvar.

Det lär dröja. Den serbiske medborgare som vill avfärda Kandic som agent för fientliga makter får många bekräftelser. Delar inte västvärldens fredsälskande vänster hans indignation över skuldbeläggandet av Serbien?

Landets mest översatte utlänning stavas nämligen ”Comski”. Hans böcker (somliga utgivna på Milosevicförlaget Verzal press) finns i alla skyltfönster, han hyllas på regeringens propagandasajt, liksom av Milosevics parti SPS.

Har de serbiska nationalisterna missförstått Noam Chomsky? Tyvärr inte. Ambitionen att bevisa att interventionen i Kosovo inte var humanitär utan imperialistisk har lett Chomsky till att bagatellisera de serbiska övergreppen. I en rad skrifter, främst ”The New Military Humanism-Lessons from Kosovo”, säger han sig förklara den verkliga bakgrunden till Natos intervention i mars 1999. Och denna framstår verkligen som oprovocerad, eftersom i Chomskys historieskrivning har Milosevics tio år av massakrer aldrig ägt rum. Inga kvinnor har våldtagits, Sarajevo har aldrig belägrats, ingen Karadzic eller Mladic har synts fylla massgravarna. Srebrenica nämns visserligen, men skulden faller på USA, som enligt Chomsky gett ”grönt ljus” för denna attack.
Så varför gav sig Nato på det stackars Serbien? Chomsky vet svaret: Milosevics Serbien, liksom Castros Kuba, representerar ”ett virus av oberoende” som den amerikanska imperialismen inte kan tolerera (sid 136-137). Därför måste de tvingas till lydnad, om nödvändigt under förevändning av ”en humanitär intervention”. Jag har läst noga: det finns nästan ingenting i Chomskys skrifter om Balkan som hindrar en serbisk krigsförbrytare från att uppfatta sig som en sorts motståndshjälte. Han må vara solkig om fingrarna, men i den stora världskonflikten står han i alla fall på rätt sida.

Jag vet inte om det mest obscena ligger i Noam Chomskys historierevisionism (han framträder ju som Slobodan Milosevics egen Faurisson) eller i att han egentligen varken bryr sig om Milosevic, dennes offer eller de andra svårstavade varelserna på Balkan. Deras öden är ju bara till för att bekräfta världsbilden hos trosfränder i San Francisco och Stockholm. Men det är inte där utan i Belgrad och Novi Sad som hans ord rör vid massornas starkaste lidelser.

I dag väljer Serbien president. Natasa Kandic öppnar nya hotbrev. Och Noam Chomsky lämnar sitt avtryck i historien.


Maciej Zaremba

DN-skribenten  Dan Jönsson svarade på denna artikel. Nästföljande text är replik på hans  inlägg, som av upphovsrättsliga skäl inte kan publiceras här. För at ta del av denna text, var god kontakta PressText, Mail: fakta@prb.se . Tel: 08 – 738 38 60. Fax: 08 – 656 88

Noam Chomsky kränker minnet av offren för folkmordet och ursäktar mördarregimen
DN 021024

Jag avundas Dan Jönsson, i vars värld de rättrådiga finns till vänster och skurkarna till höger, varmed ordning och disciplin uppstår på hjärnkontoret. Det är praktiskt och tidsbesparande. Han behöver till exempel inte läsa Noam Chomskys ”The New Military Humanism – Lessons from Kosovo”, för att gå i god för dess progressiva halt. Chomsky är ju ”vänster” så de som kritiserar honom måste vara ”höger”, vilket bevisar hur fel de har! Det är oemotståndligt, och gör säkert susen på väckelsemöten.

Jag skulle råda Dan Jönsson att trots allt läsa boken. Om en rekommendation från en person som varken knäböjt inför Noam Chomsky eller haft vett att sätta etikett på sin penna känns besvärande, kan han bläddra i den vänsterpress som är mindre frireligiöst lagd. Han kommer kanske att finna att den marxistiska News & Letters i Chicago också ingår i högerkonspirationen som vill ”tysta en obekväm opinion”.

”Det fanns en gång en tid då man kunde räkna med att radikala kritiker reagerade på våldtäktsläger och massmord på etniska minoriteter genom att angripa förtryckarna, avslöja västmakternas delaktighet och utsträcka sin solidaritet till offren. Men inte nu längre, att döma av Noam Chomskys senaste bok om Kosovokriget”, inleder recensenten Peter Hudis. Som vidare anklagar Chomsky för att, i akt och mening att framställa Natos ingripande som illegitimt, förtiga avgörande fakta: massmobiliseringen av serbisk paramilitär i Kosovo, karaktären av Milosevics regim, samt, framför allt, den etniska rensningen av Bosnien – ”…som om en massaker av hundratusentals genom ett omsorgsfullt planerat folkmord varit en historisk bagatell utan relevans för vad Milosevic gjorde i Kosovo”. (www.newsletters.org.)

Som synes kan också den som kallar sig ”vänster” läsa Noam Chomsky rätt, det vill säga just så som han läses i Serbien, som ”a virtual apologist for Milosevic”.

Återstår att förklara den paradox som också Erik Angner för på tal. Hur kan serbiska nationalister känna sig urskuldade av Noam Chomsky, trots att han faktiskt här och var påtalar serbiska övergrepp? Jag tror att det beror på den skuldförskjutning som uppstår vid läsningen av hans bok. Jag har hittat ett enda ställe där Chomsky kallar Slobodan Milosevic för kriminell. Några sidor senare antyder han dock att Jugoslaviens ledare utsatts för en överlagd demonisering. (sid 93) Däremot används epitetet ”kriminell” ymnigt om Nato liksom om namngivna amerikanska och brittiska ledare. Det må tyckas vara en detalj, men det gör intryck. Vad mera är, individer som förespråkat interventionen i Kosovo (Vaclav Havel, Elie Wiesel) framställs som moraliska krymplingar, medan det i gengäld om Slobodan Milosevics personlighet inte står ett ovänligt ord. Är det så oväntat att en serbisk läsare känner sig lättad över jämförelsen, även om den inte görs direkt? Varför skulle han acceptera klander från folk som enligt Chomsky saknar all moralisk trovärdighet?

Denna effekt uppstår desto lättare som de serbiska övergreppen omnämns mycket sparsamt och nästan alltid i jämförelse med något värre. I själva verket drunknar de i en massiv uppräkning av brott begångna (nyligen, eller för hundra år sedan) av dem som nu påstår sig skynda till offrens försvar:

Jo då, serber har före Natos attack mördat över 2 000 albaner och fördrivit några hundra tusen, det skriver Chomsky, men har de inte blivit provocerade av Washington, som för övrigt bär ansvaret för mycket värre grymheter i Colombia eller i Laos, där folk lemlästas dagligen av gamla amerikanska krigsminor? (sid 49 och 63) Visst, albanerna lider, men inte mer än kurderna, förtryckta av ett Natoland. (sid 51) Och eftersom Nato varken plockar minor i Laos eller rycker ut till kurders försvar, är det bevisat att Nato hycklar humanitet i Kosovo. (sid 63)

Chomsky ägnar stort utrymme åt att kritisera Kosovoalbansk separatism, (vilket kan vara på sin plats), men underlåter att berätta om Belgrads koloniala politik som provocerat fram separatismen. Detta avsnitt (sid 24-37) har så starka likheter med Milosevics propaganda att man må förlåta serbiska nationalister om de slickar i sig. Och så det viktigaste: den humanitära krisen i Kosovo orsakades huvudsakligen av Natos intervention som samtidigt ”över en natt förvandlade Serbien till en totalitär stat”. (sid 133) Vad var det dessförinnan?

Här, liksom på många andra ställen, är det inte Chomsky själv som för ordet. Oftast väljer han att bygga upp sina teser genom att bejaka lösryckta citat av kända eller okända experter.

Enligt Chomsky är det alltså inte Milosevic utan Nato/USA som är huvudförövaren i Kosovo. Men vilka är då offren? Jag tror att en serbisk nationalist särskilt uppskattar sidorna 74-75, där Noam Chomsky, utan kommentar, upplyser oss om att Adolf Hitlers angrepp på Tjeckoslovakien också åtföljdes av ”obscena rättfärdiganden”, nämligen påståenden om att vilja sätta stopp för etniskt våld.

Jag vidhåller att det trots stora skillnader finns fog att inför Noam Chomskys insatser associera till Robert Faurissons. Bägge kränker minnet av offren för ett folkmord, manipulerar historien och hittar ursäkter för mördarregimer. Deras motiv är förvisso olika. Faurissons är välkända, men vilka är Noam Chomskys?

Hans eget favorituttryck är ”honesty and human consequence”. Det var också i den ärliga konsekvensens namn, och för de rena principernas skull, hävdar han, som han 1979 ansåg sig tvungen att försvara Robert Faurissons akademiska frihet att förneka Förintelsen.

1998 utsattes den akademiska friheten för ett något allvarligare angrepp: det var Milosevic som satte i gång massavskedanden och arresteringar av oppositionella på universiteten. Tidskriften Belgrade Circle, Jugoslaviens främsta demokratiska bålverk, vädjade personligen till Noam Chomsky (som man publicerat) om stöd. Men Chomsky avstod, och bröt därefter kontakten med Belgrade Circle, enligt chefredaktören Obrad Savic.

Säkert kan Dan Jönsson, som vet hur Chomsky tänker, förklara hur den ärliga konsekvens ser ut, som gäller för Faurisson men inte för serbiska demokrater.

Tills vidare nöjer jag mig med marxisten Peter Hudis slutsats, att den amerikanske professorn blivit immun mot verkligheten. Noam Chomsky (och en del andra radikaler) lider av ett ”antiimperialistiskt tunnelseende” så allvarligt att det driver dem till att urskulda Milosevic ”eller vilken reaktionär makt som helst, som kan anses stå i vägen för USA:s dominans”.
Det är på pricken, och jag ordinerar Dan Jönsson att läsa denna mening tre gånger.


Maciej Zaremba

*

Kosovo rensas från romer.
DN 990922

Om någon vid 1930-talets ingång försökt beräkna antalet judar i Tyskland skulle han i avsaknad av ett entydigt kriterium behövt tillfråga samtliga tyskar om deras identitet. Hur bokför man dem som säger sig vara tyskar av mosaisk tro eller kristna med judiskt påbrå? Först efter Förintelsen vet vi hur många de tyska judarna varit: just så många som skulle elimineras som judar. Det tycks vara en regel som gäller för alla minoriteter med komplexa identiteter: deras egentliga antal bestäms av andra. Siffrorna klarnar först när majoriteten börjar plundra butiker.

Enligt officiell jugoslavisk statistik från 1991 fanns det cirka 45 000 zigenare i Kosovo. Men enligt uppskattningar från flera oberoende organisationer befinner sig i dag kanske 100 000 zigenare på flykt från Kosovo. Kanske upp till varannan av dessa ”serber” har i själva verket sökt skydd undan attacker som riktats mot just zigenare.

Sabit Rrahmani från byn Ferizaj i Kosovo talar bara albanska, hans barn har gått i underjordiska albanska skolor och han uppfattar sig själv som alban. Men när albaner skulle utkräva hämnd för serbiska illdåd dög Rrahmani utmärkt som syndabock. Han var visserligen inte serb, men han kunde ha varit fiende, ty han var ingen felfri alban: något mörkare hy, ett ovanligt efternamn – kort sagt typisk haskalija, rent av majup – albanskans skällsord för assimilerade zigenare. Och har inte zigenare visat sig illojala med den albanska saken?

Jo, det kan tyckas. Lika föraktade av serber och albaner hade visserligen de flesta av Kosovos romer ingen del i den etniska rensningen. Många haskalija blev tvärtom dödade eller fördrivna i sin egenskap av albaner. Men det hände under 90-talet att zigenare och haskalija tog de offentliga jobb som etniska albaner blev utestängda ifrån och ingen serb velat ha: som sophämtare, som dödgrävare . . . Och bevisligen blev några av dem i våras tvingade av den serbiska paramilitären att delta i rensningsaktionerna. Inte heller kan det uteslutas att några gick med frivilligt. Det är för detta som mobben i Mitrovica och på hundratals andra ställen utkrävde kollektiv hämnd och brände ned hela den zigenska bosättningen. Under veckorna efter Kfors intåg i Kosovo mördades, misshandlades eller fängslades ett okänt antal zigenare, ibland inför Kforsoldaternas ögon.

En mycket detaljerad rapport från det tyskbaserade Gesellschaft für bedrohte Völker (Föreningen för hotade folk, se http://www.gfbv.de), som tidigare dokumenterat serbiska övergrepp på albaner, visar att den albanska utdrivningen av zigenare inte är något spontant känsloutbrott. Den genomförs systematiskt, ofta med deltagande av uniformerade UCK-soldater och med metoder som påminner om den serbiska rensningen av albaner: beväpnade män ger invånarna en kort respit att ge sig av, innan de brukar våld och sätter huset i brand. GFBV har också dokumenterat gruppvåldtäkter, avrättningar och tortyr. Som regel genomförs attackerna av individer som inte tillhör den by som angrips.

Om aktionernas syfte är att rensa Kosovo från romer förefaller förövarna att ha lyckats. Två tredjedelar av alla zigenska hus är redan förstörda (rapporten går noga igenom by för by) och merparten av alla albaner med zigenskt ursprung har flytt landet. Därmed är denna offensiv mot zigenarna den mest omfattande sedan nazismen. I dag återstår endast fyra intakta zigenar- eller haskalijabosättningar: i Obiliq, Podujeva, Medvegje och Pristina. I samtliga fall har romers säkerhet i dessa byar berott på att deras albanska grannar hindrat våldsverkarna från att ta sig in i samhället.

Enligt samma rapport, som bekräftas av bland annat FN:s flyktingkommissariat UNHCR, kan Kosovos återstående serber och zigenare inte lita på att beskyddas av Kfor, i alla fall inte i den brittiska sektorn kring Pristina. Den amerikanske journalisten Paul Polansky, som sedan juni lever i flyktinglägret Krushevec utanför Obiliq har beskrivit hur hus satts i brand inför ögonen på brittiska soldater, som vid ett annat tillfälle passivt åsåg en albansk mobb försöka stena en flyktingkolonn. Polansky behövde eskort av tre soldater för att kunna ta ett skadat zigenskt barn till sjukhuset i Pristina, där pojken för övrigt förvägrades vård.
Mycket få albanska röster har invänt mot fördrivningen av zigenarna. Till undantagen hör Veton Surroi, chefredaktören för Pristinatidningen Koha Ditore, som – utan att beröra UCK:s ansvar – i augusti skrev att hans landsmän inte betedde sig bättre än Milosevics hantlangare.

Zigenarnas och haskalijas exodus från Kosovo kom att dominera OSSE-konferensen Roma and Sinti issues (Sinti är den tyska betäckningen på resande) i Wien nyligen. Det hördes inga officiella motargument när GFBV med flera oberoende organisationer (Helsinki Watch, Helsingforskommittéerna med flera) formulerade den till synes motsägelsefulla men förmodligen enda anständiga rekommendationen: att de zigenare och haskalija från Kosovo som inte vill återvända beviljas politisk asyl, samtidigt som FN och EU ställer som villkor för fortsatta hjälpinsatser till Kosovo att dessa kommer alla medborgare till del samt att zigenarnas säkerhet och medborgerliga rättigheter tryggas.

Wienmötet mellan regerings- och zigenarrepresentanter från hela Europa hade egentligen en annan dagordning: att allmänt rekommendera de bästa metoderna för zigenarnas integration i Europas länder. Zigenarnas representation vid OSSE är något nytt. De första initiativen togs på 90-talet men det är bara sedan årsskiftet som organisationen fått en permanent zigensk rådgivare, rumänen Nicolae Gheorghe.

Varav detta senkomna intresse? Varför visar exempelvis Finlands regering plötsligt engagemang för zigenarnas välfärd – i Slovakien? Man skulle vilja tro att motiven var just så humana och universella som de framställs i de högstämda deklarationerna. Men den egentliga orsaken tycks något trivialare.

I mitten av augusti avvisade Finland ett stort antal zigenska asylsökande från just Slovakien. Något år tidigare gjorde Storbritannien samma sak med zigenare från Tjeckien, som flydde i massor undan skinnhuvudena, diskrimineringen och arbetslösheten. Detta kunde den finska och engelska regeringen göra. Men om ett par år, när EU utvidgats österut, kommer det inte finnas några medel att hålla Tjeckiens, Ungerns eller Polens zigenare utanför välfärdsländernas gränser. Då kommer med säkerhet hundratusentals av Östeuropas över 5 miljoner zigenare, som aldrig tillåtits att rota sig där de lever, att sätta sig i rörelse mot de bättre lottade och mindre förbittrade samhällen i väst. Detta realpolitiska bekymmer förklarar, mer än någon universell solidaritet, det hastigt påkomna intresset för romers mänskliga rättigheter i dessa länder. En slovakisk zigenares säkerhet eller rätt till utbildning i Slovakien blir en angelägenhet för Finlands eller Sveriges regering först när denne riskerar att b li en nordisk zigenare. Vilket bevisar att det inte finns något starkare incitament för internationell solidaritet än öppna gränser.

Maciej Zaremba


Symbol för serbiskt mod. Natasa Kandic i Belgrad dokumenterar övergreppen på albaner

DN 990528
Under belägringen av Sarajevo inträffade det emellanåt att serbiska granater ämnade för salutorget inte exploderade. För det mesta var det fråga om fabrikationsfel. Men det hände att förklaringen till den uteblivna krevaden stod skriven med krita på blindgångaren själv: ”Nisu svi Srbi isti”, det vill säga: ”Alla serber är inte likadana.” Avsändaren hade alltså underlåtit att avlägsna det stift som avskiljer sprängämnet från detonatorn.

I och för sig hade de belägrade inga skäl att tro att alla serber var lika dem som roade sig med att öva prickskytte på skolbarnen. Det fanns tiotusentals serber i den omringade staden och de slogs tillsammans med bosniaker, kroater och andra mot Radovan Karadzics bosnienserber och mot idén om den etniskt renade staten. I dag har förmodligen de flesta hunnit glömma att det var en serbisk överste – Jovan Divjak – som ledde Sarajevos försvar eller att Mirko Pejanovic, ordförande för Sarajevos serbiska råd, år 1995 inte tvekade att peka ut landsmannen Karadzic som krigsförbrytare. (För sin integritet belönades Pejanovic 1995 med det alternativa Nobelpriset). För de flesta bosniaker och kroater är inte alla serber likadana.

Att under ett krig öppet gå emot sina etniskt uppjagade landsmän och ta ”fiendens” parti kräver ett stort mod och inte litet av självövervinnelse. I det bombade Belgrad, där en blandning av frustration, rädsla och propaganda piskat upp en hatstämning mot alla som törs yttra ett kritiskt ord om fördrivningen av albanerna krävs det än större mod. Följaktligen har de flesta oppositionella tystnat. Desto mer beundransvärda är de fåtaliga undantagen.

Jag antar att när den rödbruna mardrömmen är över, och Serbien skall försöka hitta andra hjältar än de krigare vars mannamod härdats i strider mot obeväpnade, kvinnor och barn, kommer Natasa Kandic att bli symbolen för serbiskt mod. Kanske får hon en dag ett monument i det nya Belgrad – och man får innerligen hoppas att det inte blir som martyr.

Natasa Kandic, en 53-årig sociolog och grundare av Humanitarian Law Center (HLC) i Belgrad, är i dag nästan ensam i Serbien om att öppet och under egen- namn berätta om förbrytelserna i Kosovo. Sedan hennes rapporter genom den nya censurlagen 1998 utestängts från alla tidningar lägger hon ut dem på Internet. Trots uttryckliga hot, understrukna av mordet på hennes medarbetare och nära vän, den albanske människorättsjuristen Bajram Kelmendi och hans två söner, trots att serbisk polis lyckats skrämma några av hennes medarbetare halvt från vettet, fortsätter hon att detaljerat och sakligt, efter att ha kontrollerat alla fakta, berätta om fördrivningar, misshandel och mord i Kosovo. Hon har vid flera tillfällen lyckats ta sig till Pristina, för att bistå några av sina albanska och serbiska vänner med förnödenheter, smuggla ut andra till säkrare platser och i övrigt dokumentera övergreppen.

”Det är inget märkligt med detta”, säger hon per telefon från Belgrad. ”Jag har bevakat mänskliga rättigheter i många år, jag hade medarbetare i Pristina, det var min plikt att åka dit. För mig är det ingen skillnad mellan människor i Belgrad och i Pristina. Men den officiella propagandan har varit mycket framgångsrik: den har lyckats övertyga folk om att det är terrorismen som polisen och armén bekämpar i Kosovo. Och efter två dagar av bombningar fokuserade också oberoende organisationer all sin kritik på Nato.

I Belgrad tycker folk att det som drabbar dem är orättvist, att de är utsatta för en kollektiv bestraffning, och de har inte kraft att tänka på vad som samtidigt händer med albanerna. Och de har inte heller sett det som jag ser i det förödda Kosovo eller bland de fördrivna i Montenegro. Jag kan jämföra propagandan med vad jag ser på platsen. Det är till exempel uppenbart att serbiska paramilitärer hämnades på albaner i Pec, Istok och Mitrovica för Natos bombattacker. De upplyste de människor som de fördrev att de ju kunde klaga hos Nato.

I Belgrad saknar vi el och vatten. Det är inte lätt och jag tycker inte att Nato har rätt att bestraffa befolkningen på det sättet. Men när jag sett vad som händer i Kosovo kan jag inte bara sitta i Belgrad och tänka på bomber. Jag är forskare. Min uppgift är att fastställa vad som är sant.”
MACIEJ ZAREMBA

FAKTA/Natasa Kandic
Studerade sociologi vid universitetet i Belgrad. Fanns med bland den handfull serbiska intellektuella (Srdja Popovic, Ivan Jankovic, Vesna Pesic, Svetlana Slapsak, m fl) som år 1990 protesterade mot upphävandet av Kosovos autonomi.

Bildade i november 1992 Humanitarian Law Center (HLC), en oberoende organisation för bevakning av mänskliga rättigheter. Redan i början av 90-talet sammanställde Natasa Kandic en faktabok om hur serbiska massmedier manipulerade bilden av kosovoalbanerna. Som direktör för HLC publicerade hon fem rapporter om kränkningar av mänskliga rättigheter i Kosovo.

Efter det att serbisk polis år 1995 börjat tvinga serbiska flyktingar från Krajina att delta i militära aktioner mot bosnier stämde Kandic och HLC den serbiska staten för brott mot mänskliga rättigheter och lyckades, efter en mycket uppmärksammad rättegång, få aktionerna ogiltigförklarade av domstolen. HLC stödjer den Internationella krigsförbrytartribunalen för forna Jugoslavien och förser åklagarna med bevismaterial.

Natasa Kandic är Haagåklagarens officiella konsult för forna Jugoslavien. År 1998 hedrades hon med EU/USApriset för demokrati och civilt samhälle.

HLC:s webbadress är http://www.hlc.org.yu. När den inte fungerar kan Kandics rapporter hittas på andra adresser. Sök på Humanitarian Law Center eller på Natasa Kandics namn.

Sverige främjar etnisk rensning
Debatt med Pierre Schori.

DN 980616, 980619 och 980619.

Femtio år efter kriget börjar vi få veta sanningen om regeringens medverkan till skamliga affärer med Hitler. Nu är det åter krig i Europa, flyktingströmmar och etnisk rensning. Vill vi vänta till år 2050 för att få veta vilka nesliga avtal som vår regering ingår i dag? Eller är det myndigare att fråga redan i dag vad exempelvis Pierre Schori och den kroatiske folkrensaren Franjo Tudjman kommit överens om?

Enligt Daytonavtalets annex 7 skall flyktingar på Balkan kunna återvända till de bosättningar där de levt före kriget. Mycket mer står här på spel än människors rätt att komma tillbaka till sina hem. Misslyckas världssamfundet med att omintetgöra åtminstone en del av folkfördrivningen blir det nämligen uppenbart att folkmord och etnisk rensning lönar sig i längden. (Det är också en slutsats som Milosevic tycks ha dragit. Ostraffad efter folkrensningen i Bosnien fortsätter han i Kosovo.)

På papperet stödjer Sverige förstås Daytonavtalets anda. I praktiken gäller en annan linje. Ett avtal har slutits med en av de främsta nationalisterna på Balkan, Kroatiens Franjo Tudjman. Kroatien skall ta emot mellan 800 och 1 000 ”bosnienkroatiska” flyktingar som under kriget tagit sig till Sverige. Om de är eller vill vara ”kroater” i den mening den kroatiska staten lägger i begreppet är det ingen som frågar. De blev det i alla fall under den stora folkrensningen där det gällde att få ett pass för att ta sig ut ur Bosnien. Och Tudjmans regering var mer än villig att dela ut passhandlingar till bosnier som belastade kroatiska flyktingläger. Nu är man lika villig att ta dem tillbaka.

En märklig situation. Sverige vill återsända flyktingar, ”fosterlandet” vill gärna ta emot dem – varför vill de själva inte återvända? Svaret är nog inte de luxuösa villkoren i Botkyrka. Svaret ligger i det perversa öde som väntar dem i Kroatien. De kan inte återvända till sina hem, ty dessa ligger numera på serbiskt eller muslimskt område. Inte heller kan de bosätta sig var de vill i Kroatien, vars medborgare de blivit av en slump. Sådana friheter tillåter inte Tudjmans regering. I stället sänds de dit inga kroater vill flytta och där de enligt Daytonavtalet inte heller får bo. Till de öde husen i Krajina och Västslavonien, att ta de fördrivna eller mördade serbernas plats. De som kanske minst av alla identifierar sig med det etniskt rensade Kroatien, skall tvingas bli dess spjutspets. De som kanske flytt från själva idén om etnisk rensning skall med sin närvaro garantera att den blir bestående. Tids nog lär de sig kanske att försvara sina hus med vapen i hand – och det lär de behöva: de blir inkräktare i serbernas ögon, men också i världssamfundets.

Pierre Schori och Sveriges regering kan inte vara okunniga om detta förhållande, vilket betyder att Sverige med berått mod saboterar Daytonavtalet. Såvitt är känt finns i uppgörelsen mellan Sverige och Tudjman inga förbehåll mot att de människor Sverige avvisar skall tvingas bli kolonister av rövad mark. Däremot kan man hysa misstankar att Sverige även bidrar ekonomiskt till att cementera den etniska rensningens effekter. Förra gången man förhandlade med Tudjman fanns det mycket tillförlitliga uppgifter om att Sverige varit berett att betala 50 000 D-mark per ”återtagen” flykting. Inte till flyktingarna, till den kroatiska staten. Hur dessa pengar skulle användas finns det inga uppgifter om. Men det är logiskt att de skulle användas för att installera kolonisterna på deras etniska utpost.

Nu sänds de i väg, en och en eller i små grupper. Det gäller förstås att undvika onödig uppståndelse som skulle kunna störa valrörelsens diskurs om solidaritet, ansvar, fred, och allt vad de tomma orden nu heter.

Maciej Zaremba



Minister Pierre Schori svarade på denna artikel:


Sverige har inget avtal med Tudjman. Pierre Schori svarar på Maciej Zarembas krönika om Kroatien.

DN 980619

Maciej Zarembas krönika på DN Kultur den 16 juni innehåller två grova osanningar. Sverige har inte något avtal med Tudjman i Kroatien. Vi betalar inte heller för att medborgare med kroatiska pass – bosnienkroater eller andra – ska få återvända till Kroatien. Zarembas påståenden om avtal och ”Kopfgeld” saknar fullständigt grund och får mig att undra hur författaren arbetar med källkritik.

Som läsare har vi lärt oss att inte förvänta oss nyanser från Zaremba.

Sverige har under Bosnien-kriget tagit emot och givit permanent uppehållstillstånd till sammanlagt cirka 90 000 flyktingar från forna Jugoslavien. Det motsvarar 1 procent av vår befolkning. Vi har också följt FN:s flyktingkommissaries rekommendation att inte återsända någon till Bosnien som inte kan återvända i trygghet till sin egen hemort. Vi har hållit fast vid den politiken – i motsats till flera andra länder i Europa.

Efter praxisbeslut av regeringen och Utlänningsnämnden har det stora flertalet bosnienkroater vid det här laget fått uppehållstillstånd i Sverige. Det gäller familjer där barnen fått en stark anknytning till det svenska samhället, enskilda och makar i blandäktenskap som haft särskilt svåra upplevelser under kriget och fall där starka individuella humanitära skäl funnits.

Bosnienkroaterna skiljer sig från andra flyktingar från Bosnien genom att de är medborgare i Kroatien. Deras medborgarskap respekteras där och Kroatien tar, utan att ställa andra krav, emot personer som kan styrka sitt medborgarskap. Över hela processen vakar UNHCR, berörda ambassader och olika frivilligorganisationer.

Det internationella samfundet har liksom Sverige krävt att Kroatien ska leva upp till principerna i Dayton-avtalet och respektera mänskliga rättigheter. Kroatien har tagits upp som medlem i Europarådet. Det var förenat med stora förväntningar om en målmedveten utveckling mot demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Man har bland annat – vilket varit viktigt för oss – avskaffat den lag som gjorde det möjligt att temporärt placera återvändande kroater i fördrivna serbers egendom.

Ett ganska stort antal serber har också i princip fått godkännande för att kunna återvända till sina hem i Slavonien och Krajina. Ännu är det dock få som i praktiken kunnat forcera byråkratiska hinder och som haft modet att trotsa en trilskande och många gånger saboterande omgivning. Under den gångna våren har kritiken mot Tudjmans regering varit stark för dess uppenbara ovilja till försoning och att underlätta mer allmänt flyktingåtervändande till exempel till Krajina.

Utlänningsnämnden fortsätter nu att avgöra ärenden fall för fall för de bosnienkroater som ännu inte fått slutgiltiga beslut och för dem som lämnat in nya ansökningar. Några skyddsbehov i Genèvekonventionens mening finns enligt UNHCR inte för gruppen. De humanitära skälen får dock självklart ökad tyngd allt eftersom tiden går. Utlänningsnämnden följer noga situationen i Kroatien och har gjort en förnyad förfrågan till ambassaden i Zagreb om läget i landet mot bakgrund av den senaste tidens rapporter om ökande problem kring flyktingåtervändandet.

Pierre Schori


Maciej Zaremba replikerade:

Beslutet måste nu rivas upp
DN 980619

Pierre Schoris svar på min krönika ”Sverige främjar etnisk rensning” i måndags är symptomatiskt för hur regeringen hanterar invändningar mot flyktingpolitiken. Många ord, myndiga brösttoner, sårad oskuld och misstänkliggöranden av kritikern samt, oavsett sakfrågan, välbekanta hänvisningar till flyktingarnas stora antal. Och under alltsammans – desinformation.

Jag skrev att Sverige med berått mod saboterar Daytonavtalet genom att avvisa ”bosnienkroatiska” flyktingar till Kroatien. Dessa människor, som aldrig bott i Kroatien, tvingas nu av Tudjmans regering att ta de fördrivna serbernas hus och mark i Krajina och västra Slavonien. Enligt Daytonavtalet skall tvärtom denna egendom återlämnas till de fördrivna.

Alltså frågade jag vad som står i Sveriges avtal med Kroatien om de avvisade flyktingarnas öde. Pierre Schori svarar med att jag far med osanning – ty Sverige har ingen överenskommelse med Kroatien! Men gör ju bara saken värre: Sverige skickar i väg dessa flyktingar utan några garantier för hur de kommer att behandlas. I sin andra tillvitelse räknar han med att läsaren glömt vad jag skrivit. Jag har inte påstått att regeringen betalar Tudjman för att ta emot dessa flyktingar. Jag skrev att man försökte göra det häromåret (1995), en uppgift Schori föredrar att inte dementera.

För övrigt upplyser inte Pierre Schori i vilka artiklar jag brustit i nyanser. Men jag gissar att det kan ha varit i ett ämne där han själv valt att iaktta en passande (och nyanserad) tystnad.

Det centrala argumentet – och av särskild vikt för regeringen – är emellertid att Kroatien ”avskaffat den lag som gjorde det möjligt att temporärt placera återvändande kroater i fördrivna serbers egendom”, skriver Pierre Schori.

Driver han med oss? Ivan Civak, ordförande för Kroatiens Helsingforskommitté i Zagreb, en av de frivilligorganisationer Pierre Schori lutar sig mot, tror inte sina öron när han får höra att en svensk minister skrivit dessa rader. Den lag som enligt Pierre Schori är avskaffad är varken avskaffad eller ens på väg att upphävas. Den har visserligen granskats av den kroatiska författningsdomstolen, men godkänts utan ingrepp i vitala delar. Och den tillämpas.

Den 10 juni fick en ”bosnienkroatisk” flykting i Sverige, som övervägde att flytta till Kroatien, ett svar från ministeriet för återvandring och bosättning i Zagreb. Ni kommer att tas emot ”i de områden med speciellt statligt stöd enligt försörjningsprogrammen för användande av egendom, som är tillfälligt under republiken Kroatiens förvaltning och som måste överlämnas till den rättmätige ägaren . . .”, skrev departementstjänstemannen Vladimira Matusin.

Kroatiens övriga myndigheter sörjer för att detta överlämnande skall bli så svårt som möjligt. De kräver till exempel fullständig dokumentation, inklusive lagfart på huset, från serber som under kriget flytt hals över huvud.

Flyktingpolitiken är troligen det enda område där underlaget för tunga beslut kan bestå av falsarier. Hur sådant går till och vem som hittar på borde vara konstitutionsutskottets uppgift att utreda. Men en sak måste i alla fall Pierre Schori tillstå. När den enligt honom själv viktigaste förutsättningen för avvisningsbeslutet visat sig vara falsk, återstår inget annat än att riva upp det beslutet.
Maciej Zaremba

Flyktingar i knipa
DN 951031

HAN ÄR STOR, svettig och bullersam och har svårt att finna sig till rätta i den trånga civilistkostymen. Hon är sval, nästan brittisk och mycket exakt i ordvalet. De har aldrig träffats tidigare och det är inte sannolikt att de någonsin kommer att råkas igen. Hon bor i Belgrad och leder en människorättsorganisation, han bor i Sarajevo och leder en armé. Hon är serbiska och han är också serb. Och det kan faktiskt hända att några av de serbiska familjer som sökt hjälp hos Sonja Biserkos Helsingforskommitté i Belgrad tidigare har jagats på flykten av general Jovan Divjaks soldater någonstans i nordöstra Bosnien.
Samma dag som Salman Rushdie talar på bokmässan sitter de i en rökig lokal på Hisingen och anförtror varandra sina bekymmer. Utanför hennes kontor i Belgrad samlas varje dag 200 serbiska flyktingar från Krajina. Dessa människor, som för bara några år sedan framställdes av Milosevic som Stor-Serbiens förtrupper och för vars skull han sade sig invadera Kroatien, är inte välkomna i Belgrad eller, för den delen, någon annanstans. Man vill inte att de återvänder till sina hem i Krajina – det skulle störa myten om den etniska renhetens ofrånkomlighet. Men man vill inte heller se dem i Serbien, eftersom deras hemlösa uppenbarelser förkroppsligar den storserbiska drömmens sammanbrott.

Alltså är Helsingsforskommitén i Belgrad, officiellt utpekad som landsförrädisk organisation, CIA-agentur med mera, de fördrivna nationella symbolernas enda tillflykt. De får litet praktiskt hjälp att överleva, registreras, och många avlägger en officiell deklaration om sin önskan att återvända till Krajina. Hittills har 4 000 sådana ansökningar överlämnats till myndigheterna i Kroatien och Serbien, samt delgivits FN och ambassaderna i Belgrad.

Jovan Divjaks bekymmer är av helt annat slag. Denne serbiske överste, som i början av kriget fann att han var en bosnisk patriot (”jag är nämligen multietnicitetens fundamentalist”) och som under tre år såsom Bosniens vice-ÖB lett försvaret av Sarajevo, känner sig inte lika önskvärd längre. Den bosniske presidenten Izetbegovic har uttryckt önskan om att Divjak drar sig tillbaka. ”Han vill ha litet mera muslimsk arméledning, tror jag”, säger Divjak och minns att även hans fiender framställt liknande önskemål. ”Mladic har vägrat förhandla med oss ‘så länge renegaten Divjak ingick i delegationen’. Han ställde som villkor att jag deklarerar att jag övergått till islam. Jag svarade att det gör jag gärna om han å sin sida lovar att klättra ned från trädet och inta upprätt kroppsställning.”

Jovan Divjak är glad över eldupphöret och över att hans armé ”med amerikanernas tysta medgivande” i sista stund lyckades återerövra en del av landet. Mest glad är han dock över att befinna sig i Göteborg, eftersom han äntligen fick tillfälle att ringa till sin syster i Belgrad som han inte sett sedan krigsutbrottet. ”Hon har det inte lätt, förstår du, syster till en muslimsk krigsförbrytare.”

MACIEJ ZAREMBA


Balkankrigets tre ansikten
(tre rapporter från Sarajevo, Split och Zagreb, som här redigerats till en artikel)

DN 26.9, 4.10 och 9.10 1995

PÅ SPLITS turiststråk står en luftkonditionerad långfärdsbuss med skylten ”Split-Sarajevo”. Föraren, i nystruken skjorta och soligt leende, upplyser att tidtabellen är anpassad till rådande förhållanden, ”över Igman kör vi när det blivit mörkt och i en annan bil. Det vore ju synd på en så fin buss.”

Efter Mostar och den bosniska gränsen går vägen längs floden Neretva, det vill säga utmed frontlinjen, över provisoriska broar och genom byar som ser ut att i sin helhet ha flyttat till kyrkogårdarna. Ett hundratal utbombade hus, inget liv, och några hundra meter längre bort vidsträckta vita nekropolis. Ett stilla regn, tystnad.

”Matpaus trettio minuter”, meddelar föraren genom högtalaren sina sex passagerare. Vägkrogen i Jablanica har inte haft ström på två år, men dukarna är vita och ett lamm roterar på ett spett som drivs av en vattenkran och ett hjul med skovel av plastmuggar. Bussbytet i Tarcin blir en hastig nedstigning till verkligheten: ett äldre par visar sig äga fem enorma väskor som tillsammans med diverse kartonger, dunkar och mig stuvas in i en dieseldriven minibuss. Efter en mil står det ”Igman” på en pappskylt. En kort förhandling med soldaterna vid vägbommen och två paket Marlboro ger resultat: vi får åka före kön av lastbilar när vi nu generöst erbjudit oss att ta med två soldater.

Passagen genom Igman har skördat många liv men få direkta skottoffer. Man kör för fort, kommer ut i kanten som ger vika och åker utför stupet. Jag tappar snabbt räkning på bilvraken nedanför oss, dessutom har det blivit mörkt. Vi åker i en spöklik karavan av bilar utan lyktor eller bromsljus. Alla kedjeröker, men på tecken från föraren döljer vi då och då glöden i handflatan. Under den två timmar långa överfarten yttras inte ett ord.

Plötsligt är nedfarten slut, vi är mitt i ett mörklagt samhälle, det hörs skottlossning, bilen far med släckta lyktor i vansinnesfart genom gator som bara syns som ljusare öppningar i helsvart bakgrund. En hastig inbromsning, en snabb urlastning, sedan är bussen borta och jag inser att jag hamnat fel. Det är inte den FN-postering där jag är väntad, det är mitt i ett kolsvart ingenstans. Alla har försvunnit utom det äldre paret som grälandes försöker samla sitt bagage i mörkret. ”Sarajevo?” frågar jag desperat och griper tag i närmaste väska. Den väger bly och har snören till handtag. ”Sarajevo”, svarar kvinnan. Vi börjar gå i regnet först på en stig, senare i en oändligt lång skyttegrav med stenplattor i mitten och blöt lera vid kanterna. Mannen faller flera gånger under tyngden av väskorna han staplat på ryggen, vi möter långa kolonner av trashankssoldater som utan ett ord knuffar ned oss från stenplattorna. Plötsligt viker graven tvärt av, vi ser ett ljus och trappsteg som leder nedåt, det är själva entrén.

Den osannolika tunneln, grävd av Sarajevos försvarare under ett sönderbombat ingenmansland, stadens livlina och navelsträng. Härigenom passerar nästan allt som kommer in eller ut från den omringade staden, från morötter till kött, bensin, batterier, brev, mediciner, människor och vapen. Som om den enda vägen in och ut ur Malmö vore ett avloppsrör.

Unga män med automatvapen är sig lika överallt. De här har inrett sig ett kontor med en lucka och en desk under jorden, de har dessutom vita bälten och hela skor. Nittonåringar som dunkelt anar att de just nu nått de makthöjder deras liv har att erbjuda. Alltså skriker de, knuffas och överträffar varandra i myndighet: Du där – öppna din ryggsäck, nej förresten, du kan gå, du där i stället . . . Som utanför en stockholmsk innekrog eller på Bukarests flygplats, fast här består bagaget av säckar med lök, tomater och potatis. Ett anslag på brädväggen förbjuder spritinförsel utan särskilt tillstånd. Många av soldaterna på väg in bär en flaska instucken i stövelskaften. Efter en timmes väntan (där mina papper går runt bland vakterna och det rings samtal till befälet om den irreguljäre utlänningen) har jag blivit ett med miljön. Jag är genomblöt och utmattad, all krigsspänning och tunnelromantik är borta, jag förbannar Bosniens armé, kriget, nittonåringarna och kvinnan vars väska redan brutit mina leder. Hon väntar dock tålmodigt och ser tårögt och uppmuntrande på mig och på sina bylten. Och jag får ett östeuropeiskt utbrott mot soldaterna. Som kommer av sig och låter mig passera.

Vi går tätt efter varandra, leran klafsar i sandalerna, jag ser ingenting för väskan jag har i famnen, studsar mot sparrarna och halkar i vattenpölarna. Sedan blir det stopp igen, en ny vaktkur, nya nittonåringar och ny väntan. En lång människokolonn från andra hållet pressar sig sakta förbi oss, någon ser en bekant och stannar till, man röker, en soldat stöter grovt på en flicka som värjer sig elegant, vilket är ett konststycke med tanke på mörkret och trängseln.

Genom ångorna och röken urskiljer jag fortsättningen av tunneln: där kan man varken mötas eller gå upprätt. Jag meddelar ägarna till väskan att det nog är färdigburet för min del. De kan väl hyra ett par soldater? Hon undrar om jag har nattkvarter i Sarajevo. Inte det? Jag är så välkommen . . . och middag. Klockan är två på natten. Det betyder, tänker jag kallt, att de bor i andra ändan av stan. ”Tack, jag har redan ätit”, hör jag mig själv säga. Vi tar farväl. Några dagar senare får jag veta att större affärsidkare i Sarajevo brukar hyra tunneln för 20 000 kronor i timmen och att de använder soldater som bärare.

I andra ändan av tunneln är nittonåringarna över trettio och tillhör säkerhetspolisen. Här blir det stopp på riktigt, jag har faktiskt gått igenom den hårt bevakade tunneln utan tillstymmelse till tillstånd. Det kräver sin förklaring och därför måste jag tills vidare hållas i förvar. Jag leds ned i en källare där ett trettiotal soldater sover tungt på pingisbord och halmmadrasser.
Innan jag somnar kommer jag att tänka på en dikt som skildrar en arkebusering. När männen redan ligger på marken ”höljda av skugga till ögonen” frågar poeten:

Vad de talade om de fem
natten före avrättningen
om sanndrömmar
om ett äventyr på en
bordell
om bilmotorer
om en färd på havet
om att man aldrig
borde öppna i spader
om att brännvin är bäst
av vin får man baksmälla
om flickor
frukter
om livet

Det är nog bara i operor som existentiell dramatik beledsagas av dramatiska repliker. I livet invaderar normaliteten också de mest traumatiska ögonblick. För att tämja dem, måhända, eller kanske därför att det mesta som gör livet värt att leva inte är särskilt storslaget. Eller helt enkelt, som Platon trodde, att människor inte tål för mycket verklighet.

FLEST SANDSÄCKAR har Benetton. Sjutton lager, noga räknat, vilket kan vara förnuftigt med tanke på läget (nära marknadsplatsen), men samtidigt litet extravagant eftersom butiken håller stängt. Annars är det bara vaktposter utanför presidentpalatset som kan ståta med jämförbara säckmängder. ”Det betyder”, säger Samir, ”att Benetton har goda kontakter eller gott om pengar.”

En hög med sandsäckar utanför fönstret är ett tecken på samhällsställning. Sarajevo ligger på lera och det hade behövts en sandgruva och ett antal säckväverier för att skydda de mest utsatta fönstren och passagerna från granatsplitter.

Den svenska ambassadens fyra fönster förmedlar otvivelaktigt ett budskap. Två säcklager i det första, fyra i det andra men hela nio i det tredje fönstret! Det är ambassadörens, upplyser chauffören. Det är klart, säger jag, hierarki, lönegrad, guldlamé, extra sandsäck. Nej, inte alls, invänder chauffören på engelskbruten serbokroatiska. ”Det var inte ambassaden som ville ha det så. Det var soldaterna. När de upptäckte att leveransen inte räckte till alla fönstren blev de generade och ordnade säckarna just så som de ligger.”

En intressantare symbol. En gest! Soldaterna blev alltså generade. De blev förstås skamsna över de säckansvarigas njugghet mot Sverige och som kompensation hedrade de ambassadörens fönster. Det är begripligt, tänker jag, vår man i Bosnien Erik Pierre är välkänd i Sarajevo för sin effektivitet och sitt mod samt för att ha gjutit sitt blod på bosnisk mark. (Han skadade sig illa i huvudet under sin första passage genom den tunnel som bosnierna grävt under fronten.)

Också i övrigt har Sverige ett vackert rykte i Bosnien. Ingen här har hört talas om Maj Britt Theorin men däremot åtskilligt om Nordbat, som var det första FN-förbandet att besvara serbisk beskjutning (och som därefter fick smeknamnet Shootback). Folk talar också varmt om Henrikssons svenskar som gjort sig kända för att hämta flyktingar genom skottlinjer medan somliga andra bland Förenta nationerna kurade ihop bak sina pansarvagnar.

Inget kan vara rättvisare än att dessa insatser hedras med en hög sandsäckar, tänker jag och gratulerar mig själv till att ha lagt märke till denna symbolmättade säckkomposition. Sedan griper jag efter telefonen för att få detaljerna bekräftade. Erik Pierre förstår inte vad jag talar om. ”Generade bosniska soldater? Vår chaufför måste ha fått allting om bakfoten. Vi har bett den danska FN-bataljonen om sandsäckar, de körde hit några få som de lade upp hur som helst, och kom aldrig med resten.”
Man skall aldrig kolla en bra historia. I synnerhet när det finns bilder.

EN STOR HUND biter en liten hund. Det är ingen lek, den bruna besten hugger efter halsen, den lilla rullar i dammet, kommer på fötter, slås åter ned till marken. Ett tiotal män på busshållplatsen bevittnar den ojämna kampen. De skrattar.
Det första tåget genom det återerövrade Krajina transporterar journalister, några portföljbärare och en grupp färggrant klädda ungdomar med stora kroatiska flaggor i beredskap. Vi reser genom ett absurt landskap: trettio mil av övergivna byar, öde landsvägar och löst irrande kreatur. Inte en människa, förutom militärerna som vinkar på stationerna. I somliga byar har det uppenbarligen bara bott serber eftersom alla hus är utbrända. Ungdomarna skrattar, viftar med flaggan mot förödelsen, då och då fäller någon en hånfull kommentar. De fortsätter med det också de två milen efter Knin, där en frän lukt av ruttet kött slår mot tågfönstren.

Det sägs ibland om de slaviska folken – och i dessa dagar säger serber det gärna om sig själva – att de liksom Runebergs Kulneff ”älskar och slår ihjäl med samma varma själ”. Haagtribunalens dokumentation jävar denna bild: mördandet i lägret Omarska utfördes med oslaviskt lugn och grundlighet. Inte ens våldtäkterna vittnar om uppdämd soldatkättja: i många fall utfördes de på order och på bestämda tider.

Måhända stämmer stereotypen litet bättre på serbers försvar för Serbiens illdåd: det är sentimentalt, yvigt, självömkande och inte sällan tårfyllt. Men inte helt fritt från morbid självinsikt. En Belgradhistoria förtäljer exempelvis om en multinationell landstigning på månen: omedelbart börjar kosmonauterna träta om vem månen egentligen tillhör. Amerikanerna hänvisar till att de var först på plats, ryssen påpekar att hans folk tog det första steget i rymden, varpå serben drar fram sin pistol, skjuter en annan serb och citerar nationalistledaren Seselj: ”Var än det finns en serbisk grav – är serbisk mark.”

Också den gängse mediebilden av den serbiske kämpen följer Kulneff-schablonen: han avbildas ofta som en bohemisk frihetshjälte från förra seklet: med glödande blick, gerillaskägg, nonchalant klädsel och ledig vapenföring. Hans utseende vittnar om ett stort och obändigt hjärta, som kantänka ibland leder honom fel.

Av bland annat dessa skäl innebär en resa från Belgrad till Zagreb en mindre kulturchock. Två nationalismer, men den ena i feberyra, den andra närmast i kramp. Den kroatiske krigshjälten (och den unge mannen på kaféet) stirrar uttryckslöst framför sig, hans kinder är slätrakade, uniformen knäppt, hans käkar sammanpressade, rörelserna avmätta och kantiga. Mycket läder och spännen, solglasögon och ostentativ självbehärskning.

Zagrebs minutiöst städade gator patrulleras av artonåriga pojkar och flickor i vita uniformer som hade kunnat klä en hovmästare om det inte vore för de breda läderbältena. Ungdomarna är alla lika långa och ser påfallande bra ut. Mycket riktigt, till antagningskriterierna hör avsaknaden av skönhetsdefekter som exempelvis skelögdhet, upplyser en tonårskonstapel.
Det är en känd sociologisk iakttagelse att klasser, grupper och även nationer till en del bygger sin självuppfattning på motbilder av grannar och verkliga eller inbillade fiender. (I mötet med ryssar exponerar en polack gärna sin rationalism, men konfronterad med en tjeck blir han strax litet mer romantisk.) Den kroatiska militärens utstrålning är omedvetet – eller också medvetet – ägnad att kontrastera mot Milosevics och Karadzics lealösa banditer. President Tudjmans diplomati spelar för övrigt samma melodi. Kroatien framställs som Balkans ordningsman: disciplinerad och proper, stark och rationell. Och visst är de kroatiska krigsförbrytelserna betydligt färre än de serbiska. Men det som gör atmosfären i kroatiska städer så utomordentligt obehaglig är just den påfallande återhållsamheten med känslor, inbegripet medkänslan: med krigsoffren, med flyktingarna, (för att inte tala om de små hundarna). Som om känslosamhet vore tecken på svaghet.

Det är inte tillrådligt att i Zagreb omnämna Kroatien som en del av Balkan. I motsats till Serbien, får jag höra, tillhör Kroatien det egentliga Europa. Följaktigen är också de nya kuna-sedlarna intill ödesdiger förväxling lika tyska mark och inte ens på museerna undgår besökaren dånet från diskomusiken. Däremot är det näst intill omöjligt att uppbringa en utländsk dagstidning i Zagreb och på förlagen tycks man ha upphört med översättningar. Bland travarna med inhemska upplagor som nästan alla har ”Hrvatska” eller ”hrvatski” i titeln kan man emellertid hitta några som bevisar att kroater inte alls är slaver. De är arier.

Maciej Zaremba

Fotnot: Fragment av dikten ”De fem” av Zbigniew Herbert, här tolkad av Erik Mesterton och Erik Lindegren.


Tror på nederlaget. Maciej Zaremba möter den serbiske författaren Bora Cosic
DN 950917

För att bättre förstå den serbiska medelklassens storserbiskhet bör man resa till Kroatien. Som ett pärlband längs den adriatiska kusten ligger den före detta röda bourgeoisiens privilegier: sommarhus i miljonklassen, etagevåningar i medeltida hamnstäder, bungalower och privata stränder. I och med kriget och Kroatiens självständighet gick medelserben miste om en billig semester vid havet. Men Belgrads huvudsakligen serbiska elit av diplomater, konstnärer och partifunktionärer förlorade betydligt mer: tecknet på samhällsställning och en miljonförmögenhet.

De hade för det mesta inte behövt skrapa ihop den själva. I den medeltida staden Rovinj på Istriens östkust fick till exempel den jugoslaviska eliten sina sommarvåningar till skänks av staten sedan den italienska överklassen drivits på flykten i början av 50-talet.

Det berättar Bora Cosic, författare till underfundiga satiriska romaner (Willy Kyrklunds skärpa och Karel Capeks absurda humor) och en av de ytterst få Belgradbor som tills vidare fått behålla sitt hus i Rovinj. Kroatiska medborgarskapslagar binder rättigheterna till blodet och blodet till jorden (vilket också kan drabba barn till kroatiska mödrar som råkat nedkomma utanför republiken).

Den serbiske författaren Bora Cosic hade alltså tur som råkat födas i Zagreb. Hans i Serbien födda hustru (tidigare anställd vid Belgrads TV) är däremot instängd i Kroatien. Var gång hon reser utomlands tvingas hon ansöka om kroatiskt visum för att kunna komma tillbaka. Hon får bara turistvisum. Sist tog myndigheterna sju veckor på sig att bevilja henne rätten att komma hem till Rovinj.

Något annat hem har de inte längre. Bora Cosic har lämnat sin våning i Belgrad för gott och tagit sitt författarskap med sig. I ordets bokstavligaste mening: han har förbjudit serbiska förlag att ge ut hans böcker och publicerar inte heller något i serbiska tidskrifter.

”Jag har brutit alla andliga kontakter med detta samhälle. Det må tyckas radikalt och det är inget recept för andra, men det är mitt sätt att bjuda motstånd. Moralisk exil, om ni vill. När ett land ockuperas av en främmande makt kan befolkningen organisera motstånd och småningom kasta ut inkräktaren. Men Serbien har ockuperat sig självt. Kan ni säga hur man befriar sig från sig själv?”

Bora Cosic citerar Platon: ”Ett folk kan förrådas av sina egna tänkare. Den store humanisten Maxim Gorkij besökte utrotningslägren i Kolyma men teg. Nu har den store författaren Dobrica Cosic besökt det serbiska koncentrationslägret i Goli Otok – och även han valde att tiga. Liksom de flesta av mina kolleger.”

I Belgrad betraktas Bora Cosics kroatiska exil som landsförräderi. Medan vi samtalar pågår kriget ett tiotal mil därifrån, denna gång är det kroatiska styrkor som tömmer Krajina på gamla serbiska inbyggare. Han publicerar dock i Kroatien?
”I tre oberoende tidskrifter. Men jag är serbisk författare och min första plikt är att protestera mot serbiska övergrepp.” Den kroatiska nationalismen inger honom kväljningar, säger han, ”men den är dessvärre åtminstone till en del framprovocerad av Serbien, som satte i gång detta krig”. Kroatiens återerövring av Krajina må vara legitim, menar han, ”men fördrivningen av serberna är oförlåtlig”.

”FN borde ha tillgripit sanktioner redan för sex år sedan när Milosevic började hetsa mot albaner i Gazimestan och man borde ha skjutit skarpt för fyra år sedan när den jugoslaviska armén bombarderade Vukovar och Dubrovnik. Ni kanske undrar varför världssamfundet inte gjorde det? Av samma skäl som man lät Hitler hållas. Nationerna har inget minne, det har bara individer. Därför är människan alltid sen och av samma skäl är optimismen någonting farligt. Man hoppas in i det sista att det värsta inte kommer att inträffa – och nästan alltid inträffar det.

Därför tror jag på nederlaget. Lägg märke till att vi har två nationer här som kämpar mot varandra och som båda tror sig segerrika, eftersom det finns ett tredje folk – Bosniens muslimer – över vars grav serber och kroater firar sina segrar.
Man vill gärna ha det till ett stamkrig, men det är enklare än så. Här finns det en kraft helt jämförbar med den tyska fascismen. Så länge den inte besegras blir det ingen fred på Balkan. Och det farligaste elementet är Serbien, som även under de mest idealistiska ledare kommer att vilja dominera andra. Jag vill inte råda något mindre folk att sammanleva med oss. Därför behöver vi nederlaget, det är det enda som kan ge oss någon framtid.”

Jag lyssnar till hans ord och tänker att nu analyserar vi inte längre, det jag hör är ett rekviem. Tror han sig kunna återse Belgrad, sin våning, sitt bibliotek?

”Jag tänker inte på det. Jag är inte sentimental”, svarar han och ser för första gången riktigt sorgsen ut. Tror han att hans protest får någon effekt?

”Människor av vår sort åstadkommer inget. Folk läser inte böcker för att bli moraliskt uppfordrade, utan därför att lektyren behagar dem. Och vi skriver inte för att undervisa, vi skriver av eget behov.”

Men läsarna då? De serbiska har han lämnat, de kroatiska är inte många. Störst framgångar har han i Tyskland: tre romaner, bland dem den av kritiken hyllade ”Die Rolle meiner Familie in der Weltrevolution” (Rowohlt) samt den tyska konstakademins prestigefyllda Berlinstipendium. Bor inte författaren i sitt språk?

”En stor serbisk diktare, min vän Miodrag Pavlovic, sänder oroliga brev: ‘Se upp så att du inte förlorar dina rötter.’ Men jag är inte orolig. Ni förstår, förr eller senare blir alla författare beroende av uttolkare. En fransk läsare förstår inte längre sin Rabelais utan noter och förklaringar och snart kan inte ens engelsmännen läsa Joyce utan guide. Så vad betyder originalspråket?”

En i Cosics fall högst relevant fråga. I förordet till den franska utgåvan av hans senaste bok påpekar Predrag Matvejevic att Cosic är den siste författaren på serbokroatiska språket. Genom nationalistiska lingvisters försorg drivs nämligen serbiskan och kroatiskan alltmer isär.

I dagstidningarna i Zagreb upplyser språkspalter om vilka ord som bör läggas bort på grund av deras serbiska (eller helt enkelt okroatiska) ursprung. Således heter helikopter numera ”zrakomlat”, det vill säga ”lufttröska”.

”För mig är kroatiska och serbiska uttryck för samma sak inte två språk utan synonymer. Det måste rimligen betyda att mitt språk är litet rikare än de andras”, säger Bora Cosic och ler för första gången under vårt samtal.

Maciej Zaremba


Serber mot Pale. Maciej Zaremba om oppositionen mot Karadzic

DN 950830

Många serber stöder den bosniska regimens krav på territoriell integritet, skriver Maciej Zaremba. Han har mött en av dem, Mirko Pejanovic, i Sarajevo och rapporterar om kontakter mellan bosniska politiker och bosnienserber som är kritiska mot Karadzic.

PROFESSOR Mirko Pejanovic är serb, ledare för Serbiska medborgarrådet (SGV) och tillika ledamot av det sju personer starka presidentråd som regerar republiken Bosnien-Hercegovina. Han räknar upp alla andra betydelsefulla poster inom statliga områden som innehas av serber: armén, domstolarna, departementen, diplomatin. Sedan säger han att vara serb i Bosnien är också att vara utsatt för misstro, att vara först i kön till permittering och sist till pass eller utresetillstånd. Inte enligt lagen, men väl i realiteten.

Men vad begär ni i ett sådant läge? När våra fränder dagligen dödar barn i detta land? Det är en ofrånkomlig psykisk reaktion. Endast ett slut på kriget kan lösa Bosniens serber från denna situation.
Ser ni inga tecken på ”islamisering” av Bosnien?

– Det är vad Karadzic brukar hävda, inte sant? Att Europa måste försvara sig mot fundamentalismen och att han är mannen att göra det. Men ni borde i stället oroa er för Bosniens totala ortodoxiering. Se er omkring: Karadzics styrkor behärskar redan 70 procent av detta land och de har förstört samtliga moskéer i sin väg, inklusive dem i Banja Luka där det inte förekommit några strider.

Islam har funnits i Bosnien sedan 1400-talet och med undantag för några lätt räknade tillfällen har Bosniens muslimer aldrig förtryckt andra trossamfund. Nu finns det två miljoner muslimer i Bosnien och ytterligare en miljon på flykt – vi har ingen rätt att tala om islamisering. Karadzics tal om fundamentalism är inget annat än en ursäkt för förbrytelse. Så låt oss byta ämne.

Vad anser ni om den ortodoxa kyrkans roll i detta krig?

– Jag har stor respekt för kyrkor och präster i allmänhet. Men inte för de präster som inte kan skilja mellan gott och ont, som uppträder tillsammans med krigsförbrytare eller stöder politiker som i religionens namn kastar ut människor från deras hem.
Kan ni bekräfta uppgifter att den ortodoxa kyrkans ledning har uppmanat sina präster att lämna Sarajevo?

– Ja. Denna kyrka har förrått sina trogna.

Vem är ansvarig för detta krig?

– De som har mest makt i världen. Förenta nationerna, Europeiska unionen. Men det startades av dem som hade mest makt i Jugoslavien: Slobodan Milosevic och den jugoslaviska armén. Om nu serbernas intressen varit hotade i delrepublikerna hade serberna, som den största folkgruppen, alla medel att värja sig. I stället gick de till angrepp mot alla andra. Men jag vill också hålla alla partier med nationalism på programmet ansvariga för det som hänt.

Anser ni att ett militärt ingripande av EU eller Nato skulle kunna skapa en grund för en rättvis fred i Bosnien?

– Ja. Man måste i första hand använda sig av politiska medel. Men den som konsekvent förkastar alla politiska lösningar måste ställas inför ett ultimatum om ett väpnat ingripande. Får Karadzic hållas kommer han att kriga till den sista bosniern, den sista serben eller varför inte, till den sista ryssen. Jag tror att han har en ambition att dö på slagfältet som den störste av alla krigsförbrytare.

Rajko Zivkovic, medarbetare i presidentpalatset, påpekar att professor Pejanovic är minst lika representativ för bosnienserberna som den där Karadzic på andra sidan bergen:

Av de 1,3 miljoner serber som bott i Bosnien-Hercegovina före kriget har 350 000 nämligen flytt striderna (till Serbien och Montenegro), 120 000 försvunnit, flytt till väst eller dödats och 150 000 lever i den bosniska staten. Följaktligen härskar Karadzic över mindre än hälften av Bosnien-Hercegovinas serbiska befolkning. Och därför, summerar viceordföranden i SGV Rajko Zivkovic, är det sannolikt att Mirko Pejanovic i Sarajevo är en bättre talesman för de bosniska serbernas intressen än krigsförbrytaren Radovan Karadzic i Pale.

Och det tycks ligga en hel del i detta. Enligt flera bedömare i Sarajevo åtnjuter Pejanovic ett mycket gott anseende också på andra sidan fronten och hans nämns också som USA:s främste kandidat till medlarposten i själva Bosnien den dag Radovan Karadzic och hans män är borta.

En av de många paradoxerna med Sarajevos perspektiv är att härifrån framstår Karadzics kriminella republik som mindre enhetligt hatisk och serbochauvinistisk än den förefaller sedd genom europeiska medier. Det beror i första hand på språkbruket.

I bosniska medier talas det nästan aldrig om ”serbisk aggression”. Det heter ”Karadzicserber”, ”Paleregimen”, ”aggressorn”, eller i värsta fall ”cetniker”. Och först i Sarajevo får jag lära mig att den 25 maj i Perugia sammanträffade en rad bosniska politiker och intellektuella (bland dem viceordförande i Bosniens socialdemokratiska parti Sejfudin Tokic) med Karadzicoppositionella politiker från de ockuperade områdena: bland dem Milorad Dodik, Mica Carevic, Milorad Zivanovic och Mladen Ivanic.

Enligt Adil Kulenovic i Sarajevo, en inflytelserik chef för de oberoende radio- och TV-stationerna ”99”, som också deltog i mötet, skrev dessa ansedda, men numera helt tystade Karadzicmotståndare under på den bosniska regeringens viktigaste krav: Bosnien-Hercegovinas territoriella integritet, rätt för alla flyktingar att återvända, rannsakan och bestraffning av alla krigsförbrytare och en politisk lösning av konflikten.

Efter sin återkomst till Banja Luka blev de flesta av dessa oppositionella utkastade ur parlamentet såsom varande landsförrädare. De riskerar nu sitt liv. Så kanske finns det ett gott skäl för Carl Bildt att besöka Banja Luka utan att för den skull behöva kohandla med uppenbara krigsförbrytare.

MACIEJ ZAREMBA


Efter Srebrenica. Den nya tiden har börjat
DN  950719

NÄR BARBARISKA regimer angriper demokratier får krigföringen en delvis ny karaktär. En civiliserad stat har nämligen en svag punkt som barbariet genast fixerar: demokratins ömtåliga och osäkra självkänsla. Den är av naturen alltid svagare än barbarens: han tvivlar ju inte på huruvida han är våldsam och hänsynslös nog, medan demokratin ständigt undrar om den är tillräckligt fredlig, tolerant och demokratisk. Så måste det vara, eftersom barbariet är mycket lättare att fullkomna än civilisationen.

Lyckas barbariet korrumpera demokratins självkänsla genom att visa att den är hycklande och ofullkomlig är redan mycket vunnet. Demokratins övertygelse om sin egen överlägsenhet och sin rätt att nedkämpa barbariet sätts ifråga: demokratin skäms för sitt hyckleri och börjar undra om den har rätt att alls kräva några offer för sina nedsolkade principers skull. Barbaren anfäktas aldrig av sådana dubier. När han säger etnisk rensning menar han etnisk rensning. Hans ord och hans handlingar äro ett.

I söndags visade TV 4 hur sådant går till i praktiken: dramadokumentären ”De fördömdas resa” berättar om tusentalet judiska flyktingar som på fartyget ”St Louis” i maj 1939 avseglade från Nazityskland med destination den fria världen. Det låg i nazisternas intresse att de civiliserade staterna skulle vägra flyktingarna en fristad:

”Doktor Goebbels har räknat ut att när dessa människor avvisats överallt kommer ingen att ha moralisk rätt att protestera när vi löser den judiska frågan på vårt eget sätt”, är ungefär hur nazifunktionären i filmen förklarar saken.

Jag ser denna film, den dubbelexponeras mot bilderna av FN-soldater i Srebrenica som springer ifrån de kvinnor och barn de skulle beskydda, och jag hör hur en historisk parentes slår igen.

Det fordrades ett vunnet världskrig, en Nürnbergrättegång och fyrtio års uppbyggnad av FN för att reparera den moraliska skada som ”St Louis” symboliserar, och för att återställa demokratiernas självkänsla och auktoritet. Det tog åtminstone fyrtio år innan en och annan regering började sätta tilltro till internationella fredsgarantier och överväga nedrustning.

Sedan tog det några veckor för Karadzics barbarer att med FN:s aningslösa bistånd utplåna denna auktoritet och tilltro. Nu är det gjort. Därmed är efterkrigstiden oåterkalleligen slut. Det som nu börjar kommer sannolikt att kallas förkrigstiden.

Detta är ingen retorik. I somliga avseenden är jag inte annorlunda funtad än Karadzic, Milosevic eller andra människor. Jag har ögon att se med, öron att höra med och jag förmår uppfatta elementära historielektioner. Som lyder: den enda säkra garantin för ett europeiskt folk (som exempelvis bosnierna) att inte behöva få sina kvinnor våldtagna, sina intellektuella slaktade med yxor och sina byar nedbrända är att äga kanoner, stridsvagnar och ammunition nog.

Vi kan glömma kontaktgrupper, humanitära sändningar, FN-bataljoner, Stoltenberg, Owen, säkerhetsrådet och Lena Hjelm-Wallén. De väger ingenting mot ett par pansardivisioner, och den insikten har de själva, pedagogiskt och oåterkalleligt, bankat in i världens medvetande. I efterhand framstår faktiskt också staten Israels till synes paranoida fixering vid militär styrka som den enda garantin för judars säkerhet – och den motsvarande misstron mot FN som något förutseende, förnuftigt och ansvarsfullt.

Jag är inte ute efter debatt. Men det kan vara på tiden att inse att vi redan lever i en ny och våldsammare epok. Den som vill kan tycka att budskapet är oacceptabelt och försöka hänga budbäraren, eller, som Sveriges ledande fredsexpert, enfaldigt upprepa att ”diplomatin är hundra gånger bättre än bomber”. Men det är inte mig hon skall övertyga utan försvarsministrar i Turkiet och Ukraina samt föräldrar till tonårsflickor på Balkan och annorstädes.

Det lär bli mycket svårt, eftersom den diplomati hon företräder bevisligen uppmuntrat våldsverkarna. Den som pläderat för undfallenhet mot barbariet är medansvarig till dess framgångar. Det är inte första gången som fredsduvor berusats till den grad av den moraliska oantastligheten i sina egna plattityder att de inte märkt likhögarna eller att de själva fått blod på vingarna.
Efter Srebrenica kan ingen ansvarsfull försvarsminister i ett utsatt område lita på FN:s säkerhetsgarantier. En ansvarsfull politiker som analyserat frukterna av FN:s och EU:s diplomatiska strategi ser till att hans armé har kanoner nog. När förtroendet har upphört återstår endast avskräckning.

Därför är det bortkastad tid att polemisera mot författaren till denna artikel: försäkringar att diplomatin är bättre än bomber bör skickas direkt till Ukrainas, Moldaviens eller Rysslands försvarsdepartement. Samt till alla vapenföra män i Kosovo och Makedonien. Eller varför inte direkt till Slobodan Milosevic – han, om någon, har korrekt uppfattat villkoren för den nya världsordningen.

Över Fredspalatset i Haag står det på latin: Si vis pacem, para iustitiam. Den som önskar fred måste vårda rätten. När denna insikt, som länge såg ut att vägleda Förenta nationerna, inte längre tillämpas gäller ett annat memento: Si vis pacem, para bellum. Den som önskar fred bör rusta för krig.

Naturligtvis inser alla maktägande politiker vad denna nya ordning innebär, och vi kommer att få se diverse aktioner ägnade att åtminstone symboliskt återställa förtroendet för den gamla säkerhetspolitiken. Men den här gången är det redan för sent. På 1990-talet ägde ett folkmord rum i Europa.

MACIEJ ZAREMBA

kandidat till EU-parlamentet för Sarajevolistan.

Vi skäms över vårt förbund
Expressen 931210

Svälten tystar mun. Journalister som inte kan föda sig själva eller sina familjer riskerar att förvandlas till svansviftare vid maktens matskålar.
I Ex-Jugoslavien pågår sedan länge en systematisk utsvältning av yttrandefriheten. Journalister, författare och andra opinionsbildare marginaliseras, trakasseras, förnedras, sparkas – som ett led i den nationalistiska krigföringen.
Denna ideologiska rensning av offentligheten resulterar inte bara i ett stort antal personliga tragedier – den ugör också ett hot mot alla försök att etablera förnuft och demokrati i det postkommunistiska Europa.

Därför är det inte bara av humanitära utan också politiska skäl viktigt att, bokstavligt talat, försöka hålla liv i journalister och andra intellektuella i Ex-Jugoslavien som fortfarande vägrar att låta sig tystas eller förvandlas till propagandamegafoner.
Därför pågår för närvarande en stödinsamling ”till förmån för författare, intellektuella, journalister, film- och teaterfolk som arbetar för fred, demokrati och yttrandefrihet i det forna Jugoslavien.”

Bakom aktionen och det upprop som publicerats i ett antal stora dagstidningar står Publicistklubben, svenska PEN-klubben, Svenska teaterförbundet, Sveriges dramatikerförbund och Sveriges författarförbund.

En organisation saknas, trots att dess medverkan kan förefalla självklar: Svenska journalistförbundet, SJF.

Varför? Säg det.

Förbundets ordförande, Claes Leo Lindwall, deltog i insamlingskommitténs första förberedande möte i september. Uppenbarligen tyckte han sig där ha hört nog för att kunna slå fast att det inte ligger i hans medlemmars intresse att tillsammans med andra skrivande yrkesgrupper stödja och hjälpa kolleger i Ex-Jugoslavien.

Journalistförbundet har fått möjlighet att ställa sig bakom det upprop som småningom utarbetades, men har avstått.
Vid telefonsamtal med Claes Leo Lindwall säger han nu att SJF beslöt sig för att inte ställa upp av följande skäl:

1. Det presenterades inga konkreta mål för insamlingen vid det första sammanträdet.
2. Han fick intrycket att kompetensen i insamlingskommittén var bristfällig.
3. SJF bedriver redan olika projekt i Ex-Jugoslavien.

TIll detta kan sägas:

1. Målet för insamlingen framgår av uppropet och konkretiseras just nu i de diskussioner SJF valt att ställa sig utanför.
2. I kommittén sitter en lång rad personer med stor erfarenhet av internationellt arbete, också på fältet i Ex-Jugoslavien. SJF skulle dock säkert höja kompetensnivån ytterligare, varför det är dubbelt beklagligt att förbundet valt att ställa sig utanför.
Vi, SJF-medlemmar aktiva i insamlingskommittén, tycker att vårt förbunds pösmunkiga avfärdande av projektet är förvånande och oroande.

I väntan på att Claes Leo Lindwall ska finna det mödan värt att sänka sig till författarnas, publicisternas, dramatikernas och PEN-klubbisternas kompetensnivå uppmanar vi därför journalistklubbarna att helt djärvt agera på egen hand: Medlemsavgiften till SJF är visserligen hög. Ändå tror vi att merparten av era medlemmar är villiga att avstå en tia ellet två eller tre . . . till hårt pressade kolleger i Ex-Jugoslavien. Låt en lista gå runt på redaktionen (och skicka sedan gärna en kopia till Claes Leo!)

ANN-MARIE BOSTRÖM
GABI GLEICHMANN
KATRINE MANNERFELT
PER SVENSSON
MACIEJ ZAREMBA


Upprop för Sarajevo. Skådespelare och författare begär ny kulturhuvudstad hos EG
DN 930905.

Den första paneuropeiska politiska aktionen för Sarajevo kommer från skådespelare, regissörer, författare och filosofer. Den 20 september föreläggs EG:s kulturministrar en formell begäran om att utnämna Sarajevo till Europas kulturhuvudstad för vintern 1993-94.

Det handlar inte om någon symbolisk gest.

”Utmärkelsen får sin mening endast om det uttrycker ett effektivt, beslutsamt och enigt åtagande från de europeiska regeringarnas sida att skydda staden och framför allt dess befolkning”, står det i appellen.

Och som moralisk påtryckning och bevis på beslutsamhet planerar redan en rad kulturinstitutioner, teatrar och enskilda konstnärer från bland annat Frankrike, Italien och Tjeckien för sitt deltagande i en kulturfestival i Sarajevo mellan december 1993 och april 1994, oavsett om EG stöder deras begäran eller ej.

Initiativet kommer från Bosnien och konfirmeras av direktören för Sarajevos vinterfestival Ibrahim Spahic. Borgmästarna i Antwerpen och Lissabon (Europas kulturhuvudstäder 1993 och 1994) har gett sitt stöd och förbundit sig att sponsra evenemangen i den belägrade staden.

Om Europa tillåter att det gamla Sarajevo, stolt över sin tradition av mångfald och öppenhet, förstörs eller utsätts för ”etnisk rensning”, kommer Europa att oåterkalligen förlora rätten att åberopa sig på sina kulturella och historiska värden, står det i appellen.

Den har undertecknats av bland andra Dario Fo, Ingmar Bergman, Giorgio Strehler, Max von Sydow, Paolo Rosi, Bibi Andersson, P O Enquist, Erland Josephson, Michel Deguy, direktörerna för Festival d’Avignon och Festival d’Automne i Paris, Verdensteatret i Oslo med flera, bland dem några hundra serbiska konstnärer och intellektulla.

Maciej Zaremba

Olika serber
DN 930329

”ALLA SERBER är inte likadana.” På serbokroatiska blir det ”Ne svi Srbi su isti”. Så står det ibland på de artillerigranater som faller över Sarajevo utan att explodera. Ett stift som avskiljer detonatorn från sprängämnet inne i projektilen har inte tagits bort.

Det berättar Stanislaw Tekieli i ett reportage det polska Gazeta Wyborcza den 24 mars.
MACIEJ ZAREMBA

Kommunismens obegravda lik. Den europeiska kulturens heder står på spel på Balkan
DN 930203

Kriget på Balkan är ingen naturnödvändighet. Men vem bär ansvaret? Och vad kunde ha gjorts för att förebygga det etniska våldet? ”En Marshallplan till östeuropa”, menar Sonja Licht. Nej, hellre en västlig beredskap att beivra den politiska kriminaliteten, säger Tanja Petovar, under samtalet med Henrik Berggren.

De möttes nyligen i Stockholm, två kvinnor från Serbien, för att mottaga Hiroshimafondens stora pris ”för understödjande av fred med kulturella medel”. Två intellektuella som haft modet att avvisa sitt eget folks lögner, för att tala med Adam Michnik, vars tal till pristagarna publiceras härintill.

Tanja Petovar, jurist och grundare av den första legala Helsingforskommitten i Östeuropa 1987, försvarare av oppositionella under 80-talet och krigsdesertörer under 90-talet, bildade tillsammans med Sonja Licht på våren 1991 Center for Anti-War Action i Belgrad. Numera dokumenterar hon krigsförbrytelser i forna Jugoslavien vid Institutet för mänskliga rättigheter i Oslo. Sonja Licht, sociolog och ledande expert på Östeuropas demokratiska rörelser, en av grundarna av Praxis-gruppen på 60-talet, leder flera läger för krigsskadade barn och ett centrum för etniska studier i Subotice.

Tillsammans med Zoran Mutich och Gorana Flaker i det slovenska Lubljana har de just gett ut det första numret av tidskriften IZI, Izbeglice za Izbeglice (Flyktingar för flyktingar), ämnad att motverka hatpropagandan bland jugoslaviska flyktingar världen över. Projektet har ett bankkonto i Lubljana (Lubljanska banka, Refugee Center 50100-620-133-7383-99851/6)
Hiroshimapriset, fonderat av författarinnan Edita Morris, delades förra året mellan den palestinske grundaren av Centret för judiska studier på Västbanken Muhammad Abu-Zaid och The Israeli Womens Peace Net.

MACIEJ ZAREMBA

Vi ska bara rädda dem vi har användning för
DN 921106

En svensk oljetanker råkar på skeppsbrutna. De klänger uppför relingen men knuffas ned i vattnet av kaptenen som förklarar:

Vi har inga vikariat lediga, varken i mässen eller i maskin.

Detta är, i ett nötskal, invandrarverkets och Ams förslag till hur Sverige framledes skall behandla flyktingar som inte uppfyller Genevekonventionens villkor. De som flyr undan ett krig eller ”etnisk rensning” gör det inte.

De har hittills behandlats välvilligt – av humanitära skäl. Chefen för invandrarverket Christina Rogestam och Amschefen Göte Bernhardsson säger det inte rent ut, men innebörden i deras förslag är ett grundläggande principskifte: att ordet ”humanitet” stryks ur den svenska flyktingpolitikens vokabulär och ersätts av ”arbetskraftsbehov”. Och rent ut: Vi skall bara rädda dem vi har användning för.

Det är ett skamligt förslag. Det är demagogiskt, jämställer skyddssökande med arbetssökande. Någon som kanske flyr för sitt liv skall avvisas med argumentet att vi inte kan ”erbjuda arbete eller meningsfull vistelse”. Som om Rogestam och Bernhardsson inte visste att för den som flyr undan krig och förföljelse är all vistelse i fred meningsfull. Om det så är i en barack och under en filt.

Det är ett inhumant och korrumperande förslag; det erbjuder en principiell ideologisk lösning på ett problem som hittills varit och borde förbli praktiskt, nämligen hur många förföljda ett rikt land som Sverige i varje givet läge kan hjälpa på bästa sätt. I stället placerar de båda verkscheferna principiellt våra arbetsmarknadsproblem framför de hjälpbehövandes liv och hälsa. Med samma argument kan man i morgon upphöra med hjälp till Somalia. Ams har säkert behov av pengarna till praktikplatser i Sverige. Det var just med sådana principiella argument som Medicinska föreningen i februari 1939 krävde avvisning av tio judiska läkare på flykt under Hitler. ”Den akademiska ungdomens framtida försörjningsmöjligheter må icke äventyras . . .”
Jag trodde att ämbetsverken var till för att efterleva riksdagens lagar, inte att producera ideologi eller ägna sig åt politiska utspel. Men nu börjar visst svansen vilja vifta på hunden.

Hur många och vilka flyktingar kan få skydd i Sverige? Vad har vi råd med, ekonomiskt och politiskt? Det är dessvärre omöjligt att veta. ”För dyrt”, knorrar visserligen folket, men det gör folket rätt i. ”Otrivsamt och ovant”, klagar grannar till flyktinglägren i Norrland, och även det kan man förstå, menar jag. Det är mycket begärt att folk som i århundraden besparats kulturkrockar plötsligt skall klara sådana utan gnissel. Men nu klagar den ena skribenten efter den andra över svenskarnas bristande humanitet. Litet förhastat, ty svenskarnas humanitet har inte utsatts för några äkta prov, det har däremot deras lydnad. Vi vet visserligen vad som kan hända när invandrarverket på traditionellt översittarvis smäller upp ett läger i utkanten av byn, betalar vad stugägaren begärt, inhyser personalen på stadshotellet och låter pengarna flöda. Men vi vet inte vad som skulle hända om femton hemlösa familjer från Sarajevo eller Pecz kom vandrande till samma by en kall novembermorgon.

Missnöjet med vad det kostar är dessvärre i långa stycken legitimt. Men om inte massmedierna belyser invandrarverkets hisnande slöseri med allmänna medel borde kanske en fristående medborgarkommission genomföra en revision. I annat fall kommer missnöjet att drabba de oskyldiga flyktingarna och demoralisera vår frustrerade humanitet.

Ett exempel: ”Flyktingslussen” i Carlslund utanför Upplands Väsby kostar invandrarverket 24 miljoner i årshyra eller 1 400 kronor per kvadratmeter, och då består en femtedel av utrymmet av källarlokaler. Det är ungefär dubbelt så mycket som det skulle kosta om samma sluss inhystes i de flottaste våningarna vid Strandvägen. Alla anställda vet om det och har klagat i åratal, men inget händer. Och vad heter, tror läsaren, den skojare till hyresvärd som gör ett sådant klipp i fastighetskrisens tider? Han heter byggnadsstyrelsen.

Kanske finns det angelägnare uppgifter för generaldirektören Rogestam än ideologiska utspel i Bert Karlssons anda?

MACIEJ ZAREMBA

*

En utredare kostar som tio flyktingar
DN 921013
Medan ni ställer  dessa rader sitter 160 handläggare hos invandrarverket och utreder de 40 000 kosovoalbanska flyktingarnas öde. Har de skäl att få asyl?

Det tar förstås tid. Man måste förhöra var och en, kolla med legationen i Belgrad och så vidare. Snart anställs 115 nya utredare. Och någon gång på sommaren 1994 kommer vi att få veta varför Vahide och hennes barn lämnade Kosovo på våren 1992: nämligen av fruktan för ”etnisk rensning” och krig. Under tiden hinner förstås läget i Kosovo förändras åt något håll varmed utredningshögarna förvandlats till makulatur.

För de pengar en utredare kostar kan man försörja mellan tio och femton flyktingar. Jag är inte emot utredare och önskar inte någon försämring av rättssäkerheten. Men är det helt rationellt att ägna två år och något hundratal miljoner åt att få reda på att det pågår ”etnisk rensning” och krig på Balkan? Albaner flyr Kosovo eftersom de är albaner. Somliga är därtill vapenföra män och billig kanonmat i Milosevics ögon.

Nej, att utreda är inte rationellt, men det är regelenligt. Enligt asylreglerna kan inte ett helt folk ha skäl att fly. Och kanske är reglerna förnuftiga, åtminstone från asyllandets synpunkt. Ty vem kan härbärgera ett helt folk? Annat om vederbörande förföljts som individ: ”Kontrollerade soldaterna er identitet innan de våldtog er dotter?” kan vara en lämplig fråga att ställa till en bosnisk muslim. Och kan albanen styrka att det var honom och inte grannen som serberna tänkte hämta nästa natt?

Nu stänger vi gränserna och utlänningsnämnden börjar sitt arbete. De första kosovoalbanerna som hunnit överklaga avvisningsbesluten får nu sina besvär avslagna. Resten blir polisens sak. Om några dagar får vi se bilder på nattliga hämtningar: barn som gråter, män i handbojor . . . Och därefter, bäste medborgare, har vi i vårt land 40 000 med mer eller mindre akut ångest.

Så besvarar då Sverige, regelrätt, ordentligt och beslutsamt, och i sista ledet med hjälp av polisvåld, en förfrågan som kanske inte har framställts. Det är en viss ursäkt att hela det demokratiska Europa gör likadant.

När kosovoalbanen ber om en plats där han kan överleva Milosevic svarar vi honom att han nog inte får leva och dö i Norden. Ingen kan veta hur många av de 40 000 som vill återvända till sina hem så fort de blivit trygga, eftersom ingen har frågat. Europa behandlar flyktingar som vore de alla kommande invandrare.

Flyktingkonventionen gör det meningslöst att fråga sig hur länge flyktingen behöver skydd, ty det enda skydd den beviljar är permanent. Det finns en humanitär tanke bakom denna regel, men i krigssituationer, när miljoner sätter sig i rörelse, vänds den till sin motsats och förvandlar det bästa till det godas fiende. Kan vi inte eller vill vi inte erbjuda färdtjänst, räntebidrag och folkpension erbjuder vi inte ens tak över huvud. Det mest stötande argumentet mot införande av tidsbegränsad asyl (som förlängs om nöden så kräver) är emellertid jämlikhetens. ”Vi kan inte erbjuda er samma standard som vi har själva och ojämlikhet tål vi inte. Så var så god och åk tillbaka till kriget.”

Nu kommer vi alla, genom våra ställföreträdare till poliser, att bruka en del våld för att hantera följderna av Milosevics politik. Men det får bli här i Sverige och mot barn, kvinnor och obeväpnade män. En smula osvenskt, tycker nog de flesta. Inte helt bra för vår självkänsla, kanske. Till ingen nytta. Om det ändå skall spännas muskler, vore det inte mera hedervärt att göra det där de gjorde humanitär verkan? 275 svenska FN-soldater i Kosovo är nog ett förnuftigare och mera förutseende svar på Milosevics vanvett än 275 utredare i Norrköping. Det är ingen tom retorik. Ingriper inte FN i Bosnien och föregriper inte FN i Kosovo kommer det snart att fordras betydligt fler utredare, så mycket är säkert. Och nästa flyktingvåg kommer då inte att ha någonting att återvända till.

När nästan alla andra väljer att se bort eller åberopar historiska förhinder borde Sverige höja sin röst i FN. För temporära uppehållstillstånd, för ett ingripande på Balkan. Sveriges röst visar sig väga tyngre än många tror. Det är nämligen inte säkert att man utrikes redan hunnit notera att vi gett upp att agera världssamvete.

MACIEJ ZAREMBA


Kroatiska brott och serbiska brott. Vad Tudjman skrev och inte skrev
DN  920530

Det mildaste man kan säga om Franjo Tudjmans antisemitiska yttranden är att de är av de instrumentella slaget: tycks faktiskt inte syfta till att direkt hetsa mot judar, bara något förklara varför hans landsmän mördade några tiotusental av dem, skriver Maciej Zaremba

Var det riktigt att framställa Kroatiens president Franjo Tudjman som vapendragare till historierevisionisten Robert Faurisson?
Så gjorde Tomas Lappalainen i en notis här på sidan den 19 mars. Han refererade till en artikel i Le Monde, där Maurice Duverger kommenterat Tudjmans bok från 1989 ”Bespuca povijesne zbiljnosti” (Den historiska verklighetens ödemarker, Matica Hrvatska, Zagreb). Tudjman ifrågasätter omfattningen av Förintelsen och gör judar medansvariga till mördandet, skrev Duverger.

Sedan dess har redaktionen fått en rad brev och artiklar som hävdar att Duverger (men även Robert D Kaplan, som i Moderna Tider i januari på samma grunder anklagade Tudjman för antisemitism) skulle ha missförstått Tudjmans budskap, alternativt okritiskt citerat en Belgradproducerad och manipulerad översättning av Tudjmans bok till engelska.

Vad står då i den kroatiska originalutgåvan?

En genomgång som gjorts med hjälp av språklig expertis visar att Robert D Kaplan faktiskt gör sig skyldig till några smärre felöversättningar (somliga rent av tendentiösa) när han citerar ur Tudjmans bok. Det är också sannolikt att Tudjman ligger närmare sanningen än Kaplan när det gäller att uppskatta antalet serber som mördats av Ustasja i dödslägret Jasenovic. Men Tudjmans uttalade ambition med boken är att visa att krigstidens kroatiska Ustasjaregering, ledd av Ante Pavelic och underordnad Nazi-Tyskland, visserligen gjort sig skyldig till brott mot mänskligheten, men att dessa inte varit värre än exempelvis serbernas samtida krigsförbrytelser. I annat fall ”bärs naturligtvis ansvaret för dessa våldsdåd inte bara av en handfull fanatiska och av hämndlystnad förblindade Pavelicanhängare, utan av hela det kroatiska folket”.

En i och för sig långt ifrån självklar identifiering av nationens och en diktatorisk regerings ansvar. Inte ens ”hela det tyska folket” bär ansvaret för nazismens brott. Men det är just oförmågan eller oviljan att bryta loss hela Ustasjastaten (den enda Kroatien haft sedan 1100-talet) från den statsbildande tradition som tycks ha fört Tudjman till de ståndpunkter han nu klandras för.

Således finner han en serbisk motsvarighet eller en serbisk provokation bakom nästan varje Ustasjaförbrytelse. Alltså är det viktigt att visa att det inte var så många som mördades och plågades i Jasenovic och inte nödvändigtvis bara av kroater. Av judar kanske, antyder Tudjman, litet svävande. Judarna har för övrigt inte varit värre hotade under Hitler än exempelvis polackerna, säger han på sid 148 men ändrar sig på sid 153 genom att medge att det var just judarna som nazisterna avsåg att utrota. Men uppgifterna om sex miljoner döda ”grundar sig på emotionellt partiska vittnesmål”, man vet inte vad man skall tro, det finns forskare som talar om en miljon . . .

Strax dessförinnan har han emellertid förklarat att antisemitismen är historiskt ofrånkomlig, emedan ”endast de etniska minoriteter . . . som frivilligt eller utan envist motstånd har underkastat sig assimilation . . . har undgått de antisemitiska pogromernas öde”. Avvikare blir alltså förintade och ”judarna har framkallat hat mot sig själva också genom att bibehålla sin etnisk-religiösa särprägel . . .”.

Detta är, förstår man, ingenting som Franjo Tudjman vill propagera för, det är bara en historiens ofrånkomliga gång. ”När en rörelse eller ett folk, en stat eller ett statsförbund, religion eller ideologi, står inför en motståndare som man betraktar som farlig för sin existens eller som huvudsakligt hinder för sin dominans, kommer man att göra allt, och använda alla tillåtna medel, för att övervinna och krossa honom, om man inte på annat sätt kan påtvinga honom sin vilja.”

Man får hoppas att Franjo Tudjman, som upptäckt denna historiska nödvändighet i sin egenskap av historiker, hunnit relativisera den något sedan han blivit president. Då, 1989, höll han dock för viktigt att inskärpa att ”folkmordvåldet”, denna beklagliga men tydligen ofrånkomliga företeelse, introducerats i vår civilisation av just judarna, varför man knappast förvånas när han betecknar Israels politik mot palestinierna som ”judeo-nazism”, ett, enligt Tudjman, ”kort historiskt steg från nazifascism”.
De som velat försvara Tudjman har anfört att han i de mest kontroversiella styckena citerar andra författare. En poänglös invändning, eftersom han sedan ofta håller med det han anför, eller bifogar en tvetydig reservation, som i detta, det av kritikerna oftast åberopade avsnittet. Tudjman citerar Prnjatovic, en överlevande från Jasenovaclägret:

”En jude förblir dock jude också i lägret Jasenovac. De behöll i lägret alla sina negativa karaktärsdrag, med den skillnaden att dessa nu blev tydligare. Själviskhet, list, opålitlighet, girighet, falskhet och förräderi (dvs mot medfångar) är deras främsta karaktärsdrag.”

Och så Tudjmans egen kommentar: ”Denna Prnjatovics uppfattning verkar överdriven och skulle kunna tyda på en antisemitisk inställning, men på liknande sätt talar även andra vittnen.”

När man därtill får höra författaren varna för att folkblandning ”kan leda till oro och konflikter” är man inte helt oförberedd inför slutsatsen att folkmorden på etniskt främmande folkgrupper visserligen ”underblåser mellanfolkligt hat och ger upphov till hämndaktioner” men ”å andra sidan leder de till etnisk homogenisering av enskilda folk, till att det i vissa länder uppstår en större harmoni mellan befolkningens etniska struktur och statens gränser, något som kan ha positiva följder för framtiden, i den meningen att de minskar orsakerna till nytt våld och riskerna för nya konflikter och internationella omvälvningar”.

Inför sådana stycken undrar man om Franjo Tudjman verkligen är en person som inför möjligheten av att begå ett folkmord tvekar och väger för- mot nackdelarna, eller om han helt enkelt inte förstår vad han skriver. Det finns starka skäl att tro det senare. På sid 402 anmärker han till exempel att det inte är korrekt att påstå att Ustasjaregimen tvingade de ortodoxa serberna att konvertera till katolicismen. Det skedde på de ortodoxas egen begäran, iskärper Tudjman. De ville nämligen undvika att i annat fall bli mördade av samma Ustasja.

Det mildaste man kan säga om hans antisemitiska yttranden är att de är av det instrumentella slaget: tycks faktiskt inte syfta till att direkt hetsa mot judar, bara något förklara varför hans landsmän mördade några tiotusental av dem.

I så fall behöver man kanske inte hata andra folk för att bereda vägen för deras undergång. Det räcker att älska det egna folket litet för mycket. Frågan är om ”de andra” förmår att rätt uppskatta denna åtskillnad.

Den serbiska propagandan har alltså i detta fall inte behövt anstränga sin fabuleringsförmåga för att misskreditera Franjo Tudjman. De kroater och vänner av Kroatien som velat försvara honom har troligen inte läst hans bok. Eller så har de funnit Tudjmans personliga anseende så förbundet med Kroatiens att det måste försvaras också mot bättre vetande, för det nödlidande kroatiska folkets skull.

Men Tudjman har inte blivit vald på innehållet i sin bok, och hans grumliga tankevärld är förmodligen lika representativ för kroaterna i gemen som Lech Walesas maktfullkomlighet för polackerna eller Vaclav Havels förfining för tjeckerna och slovakerna. Det vill säga måttligt. Men just oförmågan att försvara ett folks rätt samtidigt som man förbehållslöst medger skamfläckar i dess historia är det som förenar Franjo Tudjman och hans försvarare och som gör hans bok så ytterst obehaglig.
Avslutningsvis finns det skäl att påpeka att detta konstaterande inte gör Serbiens krig mot Kroatien ett dugg rättfärdigare.

MACIEJ ZAREMBA

Fotnot: Citat ur Franjo Tudjmans bok i översättning av Kjell Magnusson.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: