Skip to content

Kyrkan och friheten

december 14, 2008
tags:

Kyrkan och friheten, fyra reportage om Svenska kyrkans skilsmässa från staten

1. Biskop tige i församlingen
DN 99 11 28

När kyrkan vid millennieskiftet skiljs från staten är det en historisk händelse. Men frågan är ändå om inte det mest avgörande redan inträffat: på kvällen den 10 juni nekades biskoparna rösträtt i trosfrågor. Politikernas makt över kyrkan blir nu i själva verket större än någonsin. Maciej Zaremba granska den kyrkliga nyordning som kallats den radikalaste förändringen sedan reformationen.

När Margareta Krook läst Alfred Tennysons dikt och klockorna börjat ringa hörs det kanske ett svagt knirkande på Skansen och därefter en torr knall. Det är Seglora kyrka som just lossnat från staten.

Troligen kommer inte många nyårsfirare ägna någon tanke åt denna sak. Men om ingen datorkatastrof inträffar denna natt kommer våra barnbarn att få plugga in årtalet 2000 för denna händelses skull. Inte bara för att en historisk epok är till ända. Den nya Svenska kyrkan blir ett unikt bidrag till religionshistorien: världens första fria samfund där biskopar saknar rösträtt i trosfrågor och där kristendomens mening fastställs av politiska partier. Somliga menar att demokratin därigenom har fått sitt slutgiltiga genombrott. Andra talar om en religiös katastrof. Ett är emellertid säkert. Den nya Svenska kyrka som vaknar till på nyårsmorgonen liknar inget annat samfund.

Sannolikt har ingen enskild händelse lämnat ett djupare avtryck i Sveriges historia än Uppsala mötes beslut år 1593 att göra Sverige till ”en man” av den rena evangeliska tron. Vart skulle Gustav Adolf styrt sina arméer om Sverige, som Tyskland eller Frankrike, bevarat religiös mångfald? Skulle Karlskrona finnas till? Hade Kristina behövt abdikera?

Troligen hade det utan detta tvångsäktenskap mellan stat och kyrka inte förekommit några tvångsdop och ingen massemigration till Amerika, och inte heller någon frikyrkorörelse – varför vår demokrati kanske fått en annan förhistoria och vår kultur blivit mindre amerikaniserad? Sven Delblanc hade skrivit en annan sorts böcker och Ingmar Bergman haft en annan sorts vånda att gestalta.

Nästan alla de historiska särdrag som man i Sverige beklagar eller yvs över går att med litet ansträngning hänföra till denna enastående legering av världslig och andlig makt: uniformiteten och den tidiga läskunnigheten, enväldet och frikyrkorevolten, statens enastående styrka och den välgörande ståndscirkulationen, den svenska ängslan inför Europa och motsvarande intresse för tredje världen, den plikttrogne ämbetsmannen och den pliktskyldiga sexualrevolutionen. Vi kan inte veta hur det hade blivit, utom att det mesta hade blivit annorlunda, om anden och svärdet – som i så många andra länder – gått skilda vägar.

När de nu sent omsider skils åt är det inte bara en historisk fråga. Får man vara en aning profetisk när inramningen blivit så högtidlig? Det finns inga tecken på att den längtan efter mening som fött seklets religionsersättningar – kommunism och nazism – och gjort det till historiens blodigaste blir svagare framöver. Kanske är denna längtan konstant. Men nu söker den sig åter fram på religionens vägar. Det Västerland som vid seklets mitt syntes kunna rationalisera all denna längtan till politik, konsumtion och underhållning är vid dess slut åter statt i ett andligt sökande. Alltså borde det inte vara likgiltigt i vilka läglar som denna längtan gjuts.

I Sverige heter den största av dem Svenska kyrkan. Den är över 400 år gammal. Dessförinnan var den inte svensk utan allmännelig, det vill säga katolsk. Om 33 dagar blir den ”fri”. Om vad det kan betyda, vad hon tror, fruktar och hoppas handlar denna artikelserie.

Att tala om Svenska kyrkan är vanskligt. Vad är det som skils från staten, eller som man inom kyrkan hellre säger ”inträder i ny relation”? En arbetsplats för 28 000 personer, däribland 3 300 präster i de 3 600 kyrkorna och 2 500 församlingarna? De bekännandes andliga gemenskap eller ”en offentlig förvaltning stadd i förändring”, som det heter i ett forskningsprojekt? Eller kanske en krisbransch med ”dopet som storsäljare”, som förre ärkebiskopen brukade uttrycka sig? Man kan också tänka på ett företag med en förmögenhet om 17 miljarder och med svårhanterliga arbetsplatsproblem. Svenska kyrkan är besatt av statistik, så vi kan även tala om de 2,5 miljoner nattvarderna eller det sjunkande antalet vigda, konfirmerade och kyrkligt begravda. Det händer också att kyrkan taIar om sig själv som en produkt. Hos reklambyrån Spirit trängs Svenska kyrkan mellan ett tuggummimärke och ett gym bland de kunder bolaget skryter med.

Svenska kyrkan är inte minst kyrkfolket, men vilket? De knappt 600 000 som röstade i senaste kyrkovalet, eller de 5,8 miljoner som kunde ha röstat men lät bli? De 70 000 som låter döpa sina barn varje år eller de 20 000 som inte gör det? Kanske är det de troende, om vilkas antal man inte kan veta mycket utom att 23 miljoner par fötter årligen passerar statskyrkliga trösklar för att bevista 500 000 gudtjänster. Den största enhet vi kan tänka på är de 7,5 miljoner medlemmarna (85 procent av befolkningen). Den näst största är de 7,3 miljoner av dem som blivit kollektivanslutna till kyrkan.

Själv misstänker jag att denna kyrka är allt av det som redan nämndes och ändå ingenting av detta. Den är i själva verket något mycket mindre – och på samma gång större.

När Katarina kyrka under åberopandet av evangeliet härbärgerade flyktingar blev den min kyrka, fast jag inte tillhör den. När kyrkorådet, en månad senare, under åberopandet av demokratin (men mot prästernas protester) kastade ut de skyddssökande upphörde den för mig att vara en kyrka. Men när den brann blev den åter min – och många andras. Det brukade sällan vara fler än hundra personer i högmässan, men den dag man bröt brödet bland sotflagor och aska var de över tre tusen.

Kanske berättar dessa hjärterörelser bättre än all statistik vad saken handlar om. Kloka religionssociologer tillägger att i våra sönderbrutna byar är kyrkan ofta det enda som binder samman nuet med historien och drar till sig en koncentrerad tillgivenhet ägnad allt annat som redan gått under. Det är redan väldigt mycket, i dessa postmoderna tider. Vad mer? En präst i Stockholm vill få mig att inse att efter nyåret blir denna kyrka landets mäktigaste organisation näst staten. Och skulle den kunna samla sig till en gemensam uppfattning i en enda fråga skulle den, som han säger, sopa rent med alla de andra. Jag vet inte vilken fråga han tänker på, men jag hör att han låter hoppfull. Kanske har han rätt. Det hörs förvisso mycket strunt i kyrkorna, men de är samtidigt nästan ensamma om att emellanåt tala tidlöst allvar.

Så vad vill den nya kyrkan? Med den nya kyrkoordningen som vägvisare söker jag mig till den plats där makten över framtiden är belägen. I en fönsterlös kafeteria vid Sveavägen 68 i Stockholm sitter Ragnar Bergsten. I egenskap av ombudsman och samordnare för de 69 socialdemokratiska ledamöterna på kyrkomötet representerar han folkviljan när den är som mest koncentrerad. Och det är den, enligt kyrkoordningen, som suveränt bestämmer om kyrkans tro, ordning och finanser. De 251 ledamöterna är kyrkans riksdag och har jag läst denna ordning rätt väger deras vilja lika tungt som Skriften.

Man kan tycka det vara egendomligt att ingen noterade när Svenska kyrkan i somras fick en nästan helt sekulär beslutsordning. På kvällen den 10 juni nekade kyrkomötet biskoparna rösträtt i trosfrågor. 122 ledamöter röstade för denna reform, 107 emot. Biskoparna är hädanefter inte valbara till den församling som ytterst beslutar om kyrkans tro och lära. Om några andra präster får delta i besluten beror på om de vill ställa upp i en valrörelse och låta sig väljas på en partilista.

Ragnar Bergsten, pastor i Missionsförbundet, och sedan fjorton år partiombudsman, är inte särskilt intresserad av teologi. Personligen anser han att det sjungs för mycket i kyrkorna, men understryker att just detta inte har diskuterats inom partigruppen. Däremot att kyrkan ägnar sig för mycket åt mysteriet. Gudstjänsten borde bli enklare och mindre liturgisk. ”Kyrkans budskap skall vara så allmänt, enkelt och klart”, säger han, ”att även den som aldrig satt sin fot i en kyrka genast skall känna igen sig.” Enligt partiets kyrkoprogram bör man av samma skäl skära ned på nattvarden:

”Yttre åthävor, svårbegripliga beteenden och liturgiska spetsfundigheter medför att många människor … upplever stort främlingskap …”

Vad har man då diskuterat i partigruppen? ”Demokratin”, svarar Bergsten. Nästa biskop måste bli en kvinna. Nej, han har inga kandidater, ”men det finns säkert duktiga kyrkoherdar”. Och för det andra måste demokratin genomföras till fullo. Alltså verkar partigruppen för att i nästa steg göra en politiker till kyrkans överhuvud (det vill säga ordförande i kyrkans styrelse).

”En tjänsteman (han menar ärkebiskopen) skall inte sitta ordförande om han inte nominerats och valts till det. Som i all annan demokrati är det förtroendevalda som skall sitta i styrelsen.”

Detta tycks vara partilinjen. Kerstin Billinger, i tolv år socialdemokratisk ledamot av kyrkomötet, numera partilös ordförande i Kvinnliga prästers riksförbund, anser också att det från demokratisk synpunkt var rätt att neka biskoparna rösträtt i kyrkomötet. De folkvalda är i princip suveräna att avgöra vad kristendomen går ut på, menar hon, även om ingen präst råkar finnas i denna församling. Men liksom Bergsten tror hon inte att en sådan situation ska behöva inträffa.

Det var naturligtvis ett historiskt beslut. Den fria svenska kyrkan är hädanefter den enda i världen där Bibeln tolkas i samma ordning som när fritidsförvaltningen tolkar kommunallagen.

Nyårsnattens stora händelse är därför inte att Svenska kyrkan skils från staten. Det är att den politiseras ytterligare ett stycke, det vill säga sekulariseras nästan intill den gräns där man ännu kan tala om en kyrka. Det är inte längre Paulus som skriver brev till romarna – det är romarna som vill bestämma vad Paulus skall lära ut. Såvida jag inte har missförstått alltsammans. (Det är pr-firman Rikta som hjälper kyrkan att få ut sitt budskap.)

Enligt religionshistorikern Samuel Rubenson i Lund innebär den nya kyrkoordningen den radikalaste förändringen sedan reformationen: ”Om den slår igenom har man brutit en kyrkohistorisk tradition.”

Jag tror att han har rätt. Den kyrka som vaknar till liv på nyårsmorgonen hör nog till de egendomligaste i religionshistorien. Det beror på två andra reformer som genomfördes samtidigt. De må förefalla triviala, men döljer i själva verket avgörande teologiska förändringar.

Man kan säga att den enastående kontinuiteten i den kristna traditionen upprätthålls av tre samband. För det första den andliga arvsföljden mellan apostlarna och deras efterträdare. Det är inte kejsare, riksdagar eller andra folkvalda, utan de som vigt sitt liv åt kyrkan som bär huvudansvaret att tolka, förklara och föra ordet vidare. Även om lekmän ofta spelat en mycket stor roll i religionshistorien är tron, när allt kommer omkring, ingenting man demokratiskt kommer överens om. Det är något man tar ställning till.

Det andra sambandet består av den vårdande ordningen mellan biskoparna och deras präster. Det tredje, slutligen, förbinder den enskilda församlingen med kyrkan i stort. Skall man tro den nya kyrkoordningens bokstav finns inte mycket kvar av dessa samband efter nyårsnatten.

Från denna stund lyder inte längre prästerna under biskoparna. De har blivit ”tjänstemän” anställda av lokala, oftast politiskt tillsatta kyrkoråd. De är således arbetstagare på en marknad, inte som förr delar av en stiftsorganisation. Efter nyåret kan ingen biskop som funnit att invånarna i, säg, Vellinge eller Sjöbo skulle må bra av en kraftfull kyrkoherde – skicka dit sin bästa själasörjare. Däremot kan församlingen i Sjöbo se till att städsla en präst som inte talar deras övertygelser emot. Och så länge han eller hon inte öppet brutit mot vigningslöftena kan ingen biskop göra något åt saken. Den enda reella makt biskopen ännu besitter liknar socialstyrelsens: man kan dra tillbaka legitimationen.

Och omvänt, om församlingen vantrivs med vad prästen säger eller gör kan den se till att bli av med den besvärliga personen – som inget stöd kan söka hos sin kyrka, med mindre än att kyrkan lyckas bevisa att själva kristendomen var stötestenen. På kyrkligt språk betyder det att det pastorala ansvaret är brutet. I praktiken innebär det att trosfrågor kan komma att avgöras enligt MBL-lagen.

Målar jag fan på väggen? Kanhända. Men till kyrkoherden i Åsele går det inte längre att ringa. Kyrkorådet är litet knappordigt: ”Det finns ingenting som säger att en kyrkoherde skall ha tjänstetelefon.” Men på omvägar får jag veta att man i detta råd inte varit så förtjust i prästens beslut att ge skydd åt barnen Sincari. Så när uppståndelsen lagt sig började de trakassera sin präst. Först fick han klander för värmeräkningen, sedan hotade de med att sälja prästgården, slutligen stängde de av telefonen.

Hur blir det i den fria kyrkan när kyrkoherden får detta kyrkoråd som ensam arbetsgivare? Om de nu anser att han missförstått kristendomen kommer de förstås inte att säga det – ty då vore det en teologisk förebråelse och en fråga för domkapitlet. Men om de i stället förebär samarbetssvårigheter, värmeräkningar och sena ankomster blir det mycket svårt för Lulebiskopen att kunna skydda sin präst. Det vill säga sin kyrka. Det är den egentliga innebörden i den reformen.

Så länge som kyrkfolket haft inflytande över sin kyrka, det vill säga sedan medeltiden, har deras röster haft församlingen som sin bas. Det var församlingen som röstade fram den lokala styrelse som under 1900-talet började utse delegater till kyrkans riksdag, kyrkomötet. Den nya ordningen ändrar på detta. Nu är det inte församlingen utan de politiska partierna som utgör demokratins bas. Valen till kyrkomötet sker direkt och på partilistor, vilket innebär att församlingarnas egenart inte får något genomslag – det får däremot de som förfogar över fungerande politiska apparater. Och därmed kan man säga att sambandet mellan församling och kyrka är brutet.

Det måste till Svenska kyrkans heder sägas att samtliga dessa reformer drevs igenom över prästernas huvuden och mot deras ljudliga protester. I en enkät i våras underkände 94 procent av prästerna förslaget att bli ”lokalanställda”, och det var nästan bara partipräster hos socialdemokratin och centern som röstade för att utesluta biskoparna från kyrkomötet. Nästan som en man röstade de största partierna (s och m) för att bryta valsambandet mellan församling och kyrka, nästan lika enigt röstade de partipolitiskt oberoende emot denna reform.

När jag ser hur det blev frågar jag mig om det var detta som jag kämpat för i 30 år”, säger biskop Caroline Krook. Kan hon tänka sig en situation där politikerna kör över biskoparna i trosfrågor? ”Det vore ett skräckscenario, men det är teoretiskt möjligt.” Hon finner Ragnar Bergstens idé att ersätta ärkebiskopen med en politiker ”absurd” och hon tar avstånd från dennes sätt att omtala biskopen som ”en tjänsteman”. ”Om biskopsstrukturen försvinner marginaliserar vi oss i förhållande till kristenheten i världen.” Hon hoppas dock att ”kyrkans syn på sig själv är en garanti för att en sådan situation inte skall uppstå”. Ingår det i kyrkans självsyn att den regeras av politiska partier? ”För 30 år sedan trodde jag att den här partipolitiseringen skulle försvinna. Jag kan känna en viss trötthet vid tanken att det ännu lär dröja. ´Kyrkopolitiskt´- vilket förskräckligt ord.”

Ärkebiskopen uttrycker sig något mildare, men tycker inte heller att partipolitiken hör till framtidsmodellen.” ”Kyrkoordningen är som den är, den uttrycker det demokratiskt möjliga”, säger K G Hammar diplomatiskt. Men, tillägger han, ”kyrkans identitet kolliderar med allmändemokratins idéer”. Att biskopar utestängts från kyrkomötet finner han vara ”en anmärkningsvärd ordning”, men antyder samtidigt att det kunde ha blivit värre. Det krävs i alla fall kvalificerad majoritet för att politiker skall köra över biskopar i trosfrågor. (Välinformerade källor upplyser att det fanns planer på att reducera biskoparnas antal i läronämnden, ett av de sista beslutande organ där de ännu utgör majoriteten: tretton biskopar och åtta politiskt valda.)
Däremot delar inte ärkebiskopen prästernas oro över att bli ”tjänstemän” anställda av de lokala kyrkoråden. Konflikter, menar han, måste lösas genom samförstånd, inte genom att man åberopar en regel. ”Reglerna räddar ingen. Vi skall inte ha regelstyrda människor, utan övertygelsestyrda.”

I ett särskilt yttrande inför dessa reformer hade biskoparna Krook, Harlin, Jonson, Wadensjö och Fjärstedt uttryckt en radikalt avvikande uppfattning. Den nya organisationen som gör prästerna till lokalt anställda tjänstemän är inte en administrativ utan en teologisk nydaning som undergräver den episkopala ordningen – och i sista hand också tron och läran, menar man. ”Kyrkohistorien visar att en obalans på denna punkt förr eller senare … leder till kyrkosplittring.”

Kyrkomötets majoritet tog ingen notis om denna varning. Och när K G Hammar tog till orda för att meddela att samtliga biskopar motsatte sig de politiserade direktvalen blev han tillrättavisad av socialdemokraten Torgny Larsson, vars svar Kyrkans tidning valde att sammanfatta med orden ”håll käft”. Och därefter, med röstsiffrorna 144 för och 95 emot, beslutade kyrkomötet att öka partiernas inflytande över kyrkan.

Hur tänkte de? Själv kan jag inte föreställa mig att människor som fattar sådana beslut – och väljer att förödmjuka prästerskapet – riktigt begriper vad en kyrka är. Eller så vill de något annat med den.

Vilka är de? Vi kan börja med att säga att de representerar mellan 5 och 8 procent av Svenska kyrkans medlemmar. (Med 10-procentigt valdeltagande räcker det med 5 procent för att dominera kyrkomötet.) Det är det demokratiska underlaget. Reformatörernas oftast återkommande argument var ”demokrati”. Vad betyder det?

Enligt en undersökning från 1977, den senaste som gjordes, beskriver sig ungefär varannan av de över 60 000 kyrkopolitikerna som kristen. Övriga betecknar sig som agnostiker, deister eller ateister. Varannan deltar inte i någon av Svenska kyrkans aktiviteter – förutom att bestämma över den. Jag antar att en kvinnoförening som behövde inskärpa att ”det är viktigt med kvinnor i förbundets styrelse” inte skulle tas på större allvar. Men inom Svenska kyrkan är detta normaltillståndet: ”… det är viktigt med ett personsamband mellan kyrkorådet som församlingens styrelse och den gudstjänstfirande församlingen”, skriver kyrkolagsutskottet.

”Jag ger inte ett skvatt för kyrkan”, meddelade på 80-talet kyrkorådets ordförande i Vantör utanför Stockholm. ”Jag sitter med för att bevaka vart skattepengarna tar vägen. Den lilla klick som intresserar sig för kyrkan tror att de bara därför har befogenhet att sköta ekonomin.” Naturligtvis valdes inte denne man, som varit kyrkorådsordförande under 25 år, in på denna sin inställning. Han valdes in på en anonym partilista. Det gäller också för hans kollega utanför Göteborg, som vägrar att delta i gudtjänsten. ”Det ingår inte i mitt uppdrag.”

Ali Gheysari valdes in till Kolbäcks kyrkoråd år 1997. Först när det upptäcktes att Ali, som var troende muslim, inte tillhörde kyrkan, fick han lämna sin post. Hur blev han kyrkopolitiker? ”Det var ingen som frågade mig. Socialdemokraterna behövde folk och jag ställde upp för partiet.”

Det är i själva verket mycket svårt att få ihop de över 60 000 ledamöter som skall legitimera den kyrkliga demokratin. Och svårast av allt är att få ihop partilistorna. Det framgår av voteringsprotokollet att kontraktsprosten Lars Ekblad i Vintrosa var en av de två socialdemokrater som röstat för biskoparnas bestämmanderätt. Jag ringer för att få en förklaring. ”Men jag är inte socialdemokrat! Jag är vice ordförande i den partipolitiskt oberoende gruppen (ppo)”, protesterar Ekblad. Han vet inte hur han hamnat på s-listan, men har trots flera påstötningar inte lyckats förmå kyrkokansliet att korrigera uppgiften.

Regeringens demokratiutredare Erik Amnå beskriver partiernas intrång i kyrkan som ”kolonisering”. Sin bedömning av den demokratiska legitimiteten sammanfattar han i ett ord: ”Fejk.” Partiernas ideologiska motsättningar har inget samband med de problem kyrkan brottas med, hävdar Amnå. Han är följaktligen närmast begeistrad över det låga valdeltagandet: ”Det hedrar kyrkfolket att de inte ställer upp på vad som helst.”

Om man i brist på exakta data antar att ungefär varannan av kyrkans 60 000 förtroendevalda ingår i det som Amnå kallar ”kolonisering”, måste man tillägga att dessa conquistadorer är mycket ojämnt fördelade över riket. Kyrkans politiska karta liknar mest ett leopardskinn. I många små församlingar har den som viftar med partiboken ingen chans att bli vald – och där fungerar ofta samarbetet mellan kyrkoherde och kyrkoråd. Tord Nordblom i Ucklum behövde inte fråga sitt kyrkoråd om lov innan han bjöd in flyktingbarnen Demir till sin kyrka. ”Jag visste var jag hade dem.” Och mycket riktigt är det samma personer som styr kyrkan som sover över hos flyktingbarnen. Men i städerna är det ofta partival – och proportionellt fler konflikter.

En komminister i södra Stockholm brister ut i okvädingsord när hennes kyrkoråd kommer på tal. ”Dessa … dög inte till riksdagen, de dög inte i kommunen, men någonstans vill de vara med och bestämma.” Dessvärre går hennes utgjutelser att underbygga empiriskt. När Yrkesinspektionen sökte efter orsaker till att mobbning tycks tre gånger vanligare inom kyrkan än på andra arbetsplatser var det två dimensioner som lyftes fram framför alla andra: de förtroendevaldas stora maktbefogenheter och deras alltför ofta ”obefintliga kompetens”.

I ett stort antal församlingar har det numera bildats opolitiska grupper som ofta lyckas med att erövra kyrkorådet. I Träslöv i Halland röstade en person på moderaterna, en på folkpartiet, en på socialdemokratin och 539 på grupperingarna Kyrkans väl och Framtidens kyrka.

Träslöv är inget undantag. I över 80 församlingar har landets största parti fått en (1) röst, och i lika många rönte det näst största partiet samma öde. Man förstår att kandidaten röstade på sig själv. Men vad säger det om legitimiteten att inte ens politikerns make eller maka gitte lägga sin röst på vederbörande?

Det är bara var tionde av ”de tillhöriga” som röstar i kyrkovalet. Naturligtvis är en så allmänt försmådd demokrati ett lätt byte för varje välorganiserad kraft. Det räcker att mobilisera 5,1 procent av de röstberättigade för att ta makten över församlingen – och, för den delen, över Svenska kyrkan och dess trossatser.

I Höör, där de nazistanstuckna Sverigedemokraterna erövrade 402 röster i kommunalvalet, hade det räckt med råge för att ta makten över kyrkan – i bokstavlig mening. I Svenska kyrkan bestämmer nämligen de folkvalda suveränt över kyrkorummets användning, undantaget de stunder det firas gudstjänst, vigsel eller dop. Och så länge det inte anses direkt ”kränka kyrkorummets helgd” kan partiet hålla sina diskussionsaftnar inför altaret, liksom firman Enator gjort i Katarina kyrka.

Visserligen kan kyrkoherden överklaga till domkapitlet – men det är ju kyrkorådet som anställer kyrkoherden …

Att prästen och kyrkorådet skulle vilja hålla nazistmöten i kyrkan kan förefalla långsökt. Men sådant har hänt i andra länder. Och det är väl ändå en talande symbol att om det skulle hända här står kyrkans biskopar maktlösa. Ett enigt beslut av rådet och prästen kan inte överklagas av någon.

På papperet är det efter årsskiftet inte mycket som skiljer den ”fria” Svenska kyrkans ordning från vad som gäller för en kommunal fritidsförvaltning. (Det var alltså logiskt att en av dess tidigare biskopar uppträdde på Bokmässan under rubriken ”Andlig Friskis och Svettis”). Ändå återger detta gudskelov knappast kyrkans verklighet. Kyrkoordningen liknar mest en kolonialkarta, en erövrares önskebild av en betvingad kontinent. Hur har det kunnat bli på detta viset?

MACIEJ ZAREMBA

FAKTA/Svenska kyrkans beslutsordning

På församlingsnivån väljs kyrkofullmäktige och/eller kyrkoråd. Kyrkorådet är arbetsgivare åt kyrkoherden och övriga anställda inom församlingen.

Svenska kyrkan består av tretton stift med var sin biskop som episkopal ledare. Stiftsfullmäktige väljs i direkta val och utser därefter stiftsstyrelsen där biskopen är självskriven.

Också kyrkomötet, svenska kyrkans högsta organ, väljs i direkta val. Den som ”är anställd som biskop”, som det heter, är inte valbar, men har närvaroplikt och yttranderätt.

Kyrkomötet består av 251 ledamöter. Man kan inte kandidera som individ, valordningen fordrar att kandidaten representerar en ”nomineringsgrupp”. I valet till kyrkomötet uppträder förutom riksdagspartierna också partipolitiskt oberoende, ppo. Denna grupp innehåller flest prästvigda.

Kyrkomötet tillsätter en kyrkostyrelse som består av ärkebiskopen och 14 förtroendevalda, som inte får vara biskopar.

Läronämnden består av 13 biskopar och 8 andra som väljs av kyrkomötet. Ärkebiskopen är ordförande. Jämte biskopsmötet, som saknar andra prerogativ än behörighetsprövningen och vigningen av prästkandidater, är läronämnden det enda beslutande organ där prästvigda är i majoritet.

Nämnden skall yttra sig i lärofrågor innan kyrkomötet fattar beslut. Vid oenighet behövs 2/3 majoritet för att gå emot nämndens yttrande..

Biskopar väljs genom val inom stiftet. Röstberättigade är stiftets präster och lika många särskilt framröstade lekmän.

2. För folklig för sitt eget bästa
DN 99 12 03

Vad ska det bli av den fria Svenska kyrkan? Av de nya stadgarna att döma kanske en kommunal själavårdscentral. Om kyrkan i dag befinner sig i djup kris, vilket den gör, beror det kanske inte på svenskarnas avkristning utan på kyrkans sekularisering. Kyrkan förvandlades under 1900-talet från ett salt i samhället till en spegel av det, skriver Maciej Zaremba.

Bland svenska trossamfund finns det efter årsskiftet ett som skiljer sig från alla de andra. Medan baptister, muslimer eller judar själva bestämmer karaktären av sin tro, har riksdagen i en särskild lag använt hela sex adjektiv för att inringa vad den fria Svenska kyrkan skall vara: evangelisk-luthersk, öppen, demokratisk, rikstäckande och – ja vad? Vilken kvalitet motsvarar ordsammansättningen ”folkkyrka”?

Frågan är central. Under hela den 50-åriga debatt som föregick denna skilsmässa var ”folkkyrka” det enda sakrosankta. Att vara emot ”folkkyrkan” var att straffa ut sig ur samtalet. Men det var också under slagordet ”folkkyrka” som sommarens kyrkomöte (över huvudet på biskopar och präster) ordnade kyrkans stadgar till att likna en kommunal själavårdcentral. Så vad står folkkyrka för egentligen?

Begreppet kom till Sverige från Tyskland via Danmark, och liksom hos grannarna som en nationalromantisk reaktion mot 1880-talets kulturradikalism: Folket var inte en samling fria individer utan en organism med en personlighet, en uppgift och ett speciellt förhållande till Gud.

För Einar Billing (biskop i Västerås 1920-1939), som i dag åberopas i alla folkkyrkodispyter, hade varje nation ”sitt av Gud påtryckta särmärke”. Folkkyrkan var en Guds särskilda gåva till svenskarna: ”vi koncentrerar oss helt och hållet på att tjäna vårt folk. Gud har dragit upp de geografiska gränserna för vår uppgift här i Sverige mellan Östersjön och Kölen.” (min kurs.)
Nåden blev på så sätt litet nationell, den omfattade alla svenskar, oavsett vad de hade för tro – även om de inte hade någon. År 1909 skrev Manfred Björkquist att folkkyrkan ville samla all Sveriges folk, absorbera alla sekter, tillfredsställa alla sunda religiösa behov och ge plats åt alla fromhetstyper. Kyrkan måste ”söka ge sitt sanningsinnehåll i äkta svensk tanke, äkta svensk sång och ton”.

För Luther stod individens förhållande till Gud i centrum. För folkkyrkoteologerna kommer individen alltid i skuggan av folket, som tenderar att bli identiskt med kyrkan. (När Kyrkans Tidning år 1999 illustrerar ”folkkyrka” är det inte med korset utan med flaggan.)

Billings omdefiniering av statskyrkan till folkkyrka ägde rum i en bestämd historisk situation. Vid sekelskiftet stod statstemplen redan öde, tömda av till lika delar frikyrkornas framstormning och det gradvisa upphävandet av statens kyrkotvång.
Ser man folkkyrkotanken mot denna bakgrund frestas man anmärka att det bara gick några årtionden från det att det var fysiskt omöjligt att lämna statskyrkan, emedan dess grepp var så hårt, till det att ledande teologer börjar hävda att det var fullkomligt onödigt att göra det, eftersom dess famn blivit så vid. Så var det. Men folkkyrka var också ett uppriktigt försök att återvinna religiös trovärdighet som havererats av århundradens kyrkotvång. Einar Billing och hans lärjungar vände faktiskt blicken från statens topp till dess bas. Folket, inte statsmakten, skulle ses som kyrkans huvudman.

Från första början, det vill säga redan på 20-talet, möttes folkkyrkoideologin av teologisk kritik. Det som i dag litet missvisande beskrivs som ”högkyrklighet” (eftersom det leder tanken till guldbroderade ornater, auktoritet och hierarki) uppstod kring 20-talet som en lös gemenskap under namnet ”Kyrklig förnyelse” med Gunnar Rosendal som samlande gestalt.

Med risk för förenkling kunde man säga att om folkkyrkligheten tenderade att uppfatta kristendomen som den luft som vi alla mår bra av att andas, var kristendomen för dess kritiker snarare ett salt. Desto viktigare blev det att slå vakt om de krav evangelierna ställer. Kyrklig förnyelse, skrev Rosendal 1935, frågar föga efter tidsanda och folkmening. Men den söker omdana folket. Folkkyrkoillusionen om alla svenskar som kristna riskerar däremot att upplösa kyrkans gränser och öppna den för otillbörligt politiskt inflytande. Det visade sig att kritikerna skulle få rätt på mer än ett sätt.

Under sommaren 1933 bildade en grupp Hitleranhängare i Tyskland Deutsche Christen. Rörelsens mål var en rikskyrka, som skulle ena Tysklands protestanter under nationalsocialismens fana, eftersom nationens och kyrkans öden inte kunde hållas isär.

”Vi vilja ingen teolog- eller prästkyrka, utan en folkkyrka”, ropade Deutsche Christen.

Under de allmänna kyrkovalen i juli 1933 vann Deutsche Christen en förkrossande seger. ”En minoritet inom kyrkan fick därmed en majoritet av folket bakom sig”, skriver historikern Lars Gunnarsson. Ett halvt år senare valdes garnisonsprästen och nazisten Ludwig Müller till ”Riksbiskop”, och ytterligare några månader senare var kyrkosplittringen ett faktum.

”Bekännelsekyrkan” deklarerade att nazismen var oförenlig med kristendomen, att folk- och rasmyter var avguderi samt att Tysklands folk stod inför en dödlig fara. Detta dokument, författat av Karl Barth, måste räknas till kristendomens absoluta höjdpunkter.

Den kyrkliga opinionen i Sverige var till en början av en annan uppfattning. I Svensk Kyrkotidning trycktes under hela 1933 endast en artikel med udden vänd mot Deutsche Christen. Desto fler var de som beskrev Bekännelsekyrkans protest som ett sabotage mot det tyska enhetsverket. De oppositionella avfärdades som konservativa kverulanter, medan Deutsche Christen framställdes som – just det – den sanna folkkyrkan. Den var enkel, den var riksenande, den var antikatolsk, medan

Bekännelsekyrkan var en ”teologkyrka”, utan kontakt med folket, skrev chefredaktören Lars Wollmer.

Dock varade sympatierna för Deutsche Christen inte länge här. När den tyska kyrkans rasistiska ordning blev känd 1934 vände sig de flesta bort med vämjelse. I fortsättningen blev Svenska kyrkan, med ärkebiskop Erling Eidem i spetsen, en pålitlig bundsförvant för den förföljda Bekännelsekyrkan.

Det intressanta för resonemanget är därför bara den första spontana reflexen. Jag uppehåller mig vid den, eftersom den tyska kyrkostriden fick stor betydelse för folkkyrkans öden i Sverige. År 1937 stod nämligen socialdemokraten Oscar Olsson i riksdagen och anklagade partikollegan och ecklesiastikministern Arthur Engberg för att ha medverkat till att Svenska kyrkan stod ”principiellt på samma grundval som den Hitlerska i Tyskland”. Olsson syftade på den totala omsvängning i synen på religionsfriheten som SAP genomgått under 20-talet.

Arthur Engberg hörde på 10-talet till de kulturradikaler för vilka det inte fanns ”en grövre kränkning av det djupaste och bästa i en människosjäl än vidmakthållande av en statsreligion”.

Några år senare var Engbergs engagemang för religionsfriheten som bortblåst. Statskyrkan skulle visst avskaffas – i någon annan tid. Men släpptes kyrkan nu kunde den bli farlig. För vem? För folkenheten, tycktes Engberg mena, och kanske också för demokratin. Under alla omständigheter skulle den bli en mot staten konkurrerande röst. ”Statskyrkans avskaffande (bör) helst föregås av statskyrkoidéns restlösa förverkligande.”

Under de första åren av 20-talet presenterade han resten av sitt program: Om målet var att befria Sverige från kristendomen skulle Svenska kyrkan bli medlet. Fråntagen allt självstyre och inflytande över prästernas utbildning och utnämning skulle den omdanas till en spridare av en ”ateistisk allmän religiositet”, skrev Engberg i Arbetet 1922.

Engbergs idéer fick starkt genomslag inom partiet. Kraven på skilsmässa tystnade nästan helt. Under en partikongress fattades bara fem röster för att ersätta punkten om statskyrkans avskaffande med följande: ”Statskyrkan omorganiseras så att religionsförkunnelsen blir historisk och konfessionslös. Kostnaden bestrides av staten. Av kyrkan disponerade egendomar stanna i samhällets ägo.” Året var nu 1936 och Arthur Engberg var ecklesiastikminister.

Jag tror att det var på 30-talet som de religiösa förlorade kontrollen över begreppet folkkyrka. Två djupt symboliska händelser markerar detta brott. År 1929 kräver kyrkomötet, med biskop Billing i spetsen, att svenskar skall få rätt att lämna statskyrkan. Att denna reform fick vänta till 50-talet förklaras av beskedet han fick från det parti som haft religionsfrihet på programmet:
Vad menas med svenska statskyrkan? Vi svara: det svenska statsfolket i dess för statsreligionens uppgifter avsedda, genom lag reglerade organisation. Att utträda ur statskyrkan skulle följaktligen betyda detsamma som att mäla sig ut ur detta organisatoriska sammanhang med därtill hörande skyldigheter och rättigheter. Är emellertid ett dylikt utträde möjligt utan att det samtidigt praktiskt taget innebär ett utträde ur statsgemenskapen? Vi svara ett bestämt nej!

Det är Arthur Engberg som talar i riksdagen. Och samma år förtydligar han: ”Låt oss till att börja med avskaffa biskoparna och införa en kyrklig överstyrelse med en generaldirektör för kungliga salighetsverket…” Och vidare: ”Jag föredrar ett järnhårt och slutet svenskt statskyrkosystem av det mönster, vi ha, framför den tingens ordning, vi skulle få uppleva, om katolicismen skulle få göra sig bred här i landet.” Vad menade han med katolicism? I första hand förlusten av kontroll, menar historikern Daniel Alvunger. Med en fri kyrka kunde det ju inträffa att staten sade en sak – och kyrkan en annan.

Einar Billing protesterade förstås. Men det var redan för sent. Hans folkkyrka visade sig vara en fälla. Det var bara alltför lätt att ersätta biskopens religiöst definierade folk med det sekulärt definierade folket, det vill säga den politiska majoriteten.

Arthur Engberg, vis av den tyska ”folkkyrkans” nazifiering, mildrade emellertid sina krav på ett totalt förstatligande. I stället gällde det att kontrollera och uppfostra den kyrka man ägde till att sprida de demokratiskt fastställda värderingarna, fastslog han 1936. Zeth Höglund fyllde i: ”Det är bättre med en upplyst stat som härskare över en oupplyst kyrka än att ha ett okontrollerat oupplyst prästerskap utan någon som helst statlig kontroll.”

Upplysning är som bekant ett relativt begrepp. För Arthur Engberg hörde även ett mått av antisemitism till upplysningen, liksom rasbiologin. Och han behövde inte bli besviken. Under rubriken ”Ett brev i en folkets livsfråga” tog samtliga biskopar i den statligt upplysta kyrkan år 1951 ställning för de rashygieniska steriliseringarna.

Redan 1930 omdanades kyrkostämmor till fullmäktige efter kommunal modell och kort därefter introducerade socialdemokratin partilistor i kyrkoval. Alltsedan reformationen var det prästerna som föreslog och staten som utsåg biskopar. Men efter 1963 fick politikerna dessutom rätt att på förhand sovra bland kandidaterna.

1979 var riksdagen redo att ge kyrkan fri. Prästerna var för skilsmässa, men kyrkopolitikerna emot. 1982 fråntogs kyrkan sin vetorätt mot staten i trosfrågor. I det sammanhanget uttalade kyrkominister Karl Boo att efter den reformen fanns inte längre någon risk för att stat och kyrka skulle tycka olika. Det skulle dröja fram till 1995 innan kollektivanslutningen av de odöpta upphörde.

Jag tror inte att Arthur Engberg skulle invända om man beskrev hans kyrkostrategi som ”kolonisering”. Hans bestående bidrag bestod i att hos en stor del av den politiska klassen introducera en ny och instrumentell attityd till statskyrkan. Den var en del av folkhemmets inredning som ”hedningar” (som han beskrev sig själv) hade rätt att reformera alltefter samhällets behov av högtid och sund andlighet. En sådan kyrka, förvandlad från ett salt i samhället till en spegel av det, skulle varken bli störande eller särskilt attraktiv. Följaktligen var det inte ologiskt att en ung Kjell-Olof Feldt år 1961 rådde dem som ville marginalisera kristendomen att ”slå vakt om statskyrkan”.

Om svenska kyrkan i dag befinner sig i en djup kris, vilket den gör, beror det kanske inte på svenskarnas avkristning utan på kyrkans sekularisering. Och till denna är hon bara delvis medskyldig. I snart 70 år har den från och till hanterats som ett inventarium. Om våra konstnärer lika länge behandlats som kommunala dekoratörer skulle de också få vissa identitetsproblem.

Maciej Zaremba

Litteratur:

Daniel Alvunger: ”SAP och Statskyrkan”. Opubl. uppsats, historiska institutionen, Lund 1998.
Ragnar Ekström: ”Gudsfolk och folkkyrka”. Lund 1963
Lars Gunnarsson: ”Kyrkan, nazismen och demokratin”. Stockholm 1995.
Arthur Engberg: ”Tal och skrifter”. Malmö 1945.
Carl Arvid Hessler: ”Statskyrkodebatten”. Uppsala 1964.
Gösta Wrede: ”Kyrkosynen i Einar Billings teologi”. Stockholm 1966.

3. Kvinnliga präster en fråga om tro?
DN 991209

Kvinnans inträde i ämbetet behandlades inte som en religionsfråga utan blev en följd av att regeringen ville att alla statligt anställda skulle jämställas. Många bland kyrkans folk såg det också som en övertydlig demonstration av kyrkans sekularisering, skriver Maciej Zaremba.

Det första man ser på årets reklambild för underkläder är kalsongerna och den buckla som framhävs där. Det andra är det starkt belysta korset som hänger kring pojkens hals. Eftersom de brukar veta vad de gör på reklambyråerna måste budskapet vara att religionen blivit sexig. Inget vanvördigt med den anspelningen. Det hände på 80-talet att polska präster talade om sin kyrka som just ”sexig”, vilket skulle tydas ”spirituellt eggande”. Det var en märklig tid, då teologer som föreläste om Husserl drog större publik än rockstjärnor.

Det finns en del fakta som kan underbygga reklambilden. Kyrkans ungdomsverksamhet samlar numera fler aktiva än de politiska ungdomsförbunden. Och på årets kyrkomöte krävde de yngsta delegaterna mer kristendom och mindre partilojalitet i kyrkan, medan de äldsta (s-gruppen, genomsnittsålder 57 år) röstade enhälligt mot förslaget att låta 16-åringar delta i kyrkovalen. Biskop Caroline Krook känner igen fenomenet. ”De unga”, säger hon, ”har en starkare känsla för mysteriet än sina föräldrar.” Så kanske håller religionen på att bli sexig, i denna andliga mening?

De få gånger Svenska kyrkan gör rubriker är det annars med könet, om än i trivialare mening. Fyrtio år efter prästvigningen av Margit Sahlin framstår oenigheten kring kvinnligt ämbete lika laddad som någonsin. De få gånger ordet ”konflikt” förekommer i kyrklig rapportering handlar det om biskop Gärtners och Synodens motstånd mot kvinnliga präster.

”Tack för att jag fick komma. Ni är snart de enda på den sidan som bjuder in mig”, säger Bertil Gärtner. Inbjudaren är Margit Sahlin, grundaren av Stiftelsen Sankta Katarina, en av kyrkans få intellektuella vattenhål. Där står de alltså, och tittar nästan ömt på varandra, två vithåriga präster, och själva emblemen för kyrkans splittring. När jag senare möter Gärtner i Onsala brister han ut i lovord över teologen Sahlin. Men skulle han samarbeta med henne? ”Javisst, hon kunde bli kyrkoherde och jag hennes adjunkt.”

Och Margit Sahlin säger: ”När det gäller teologi och kyrkosyn har jag mer gemensamt med Bertil Gärtner än med många nya feministpräster.” Hon menar att för alltför många har könet blivit väl så viktigt som kyrkan. Hon beklagar ”den andliga misären” och hon begråter splittringen. ”Synoden har tagit hand om många av de frommaste kristna.”

Margit Sahlin är långtifrån ensam om sin hållning. Den massmedialt tacksamma könsfrågan skymmer en långt viktigare konflikt mellan två kyrkosyner. ”Skall vi sjunga ´helig, helig´ eller ´trevlig, trevlig´?” frågar Madeleine Åhlstedt, Margit Sahlins efterträdare. För henne går motsättningen mellan ett teologiskt medvetet trossamfund och en politiserad förening för trivselandlighet. Andra talar om ”plattkyrka”, där Jesus från en mild men krävande lärare förvandlats till en manlig lucia. Det låter på mina talesmän som om ämbetsfrågan var det enda som hindrade Svenska kyrkans fria synod – som den heter – från att förena alla dem som motsätter sig trivialiseringen av kristendomen.

Sören Ekström, kyrkans nyss avgångne generalsekreterare, uppfattar inte Synoden som en samlingspunkt för fundamentalister. Sådana finns där förvisso, liksom en del som har en gammalkyrklig framtoning. Men desto fler är liturgiska förnyare och djupborrande teologer. Ännu fler är de tysta ”sympatisörerna”, de som både bejakar det kvinnliga ämbetet – och stora delar av Synodens program. Hur har det kunnat bli på detta viset?

Den kanske största olycka som drabbat kyrkan var när frågan om kvinnligt ämbete kom att sammankopplas med striden om vad kyrkan borde vara. Beslutet att prästviga kvinnor fattades nämligen inte av kyrkan utan åt den. 1957 års kyrkomöte svarade: ”Vänta litet, vi måste övertyga varandra” på riksdagens krav. Året därpå, under massiv beskjutning från politiker och medier, sade ett nyvalt kyrkomöte ja till kvinnliga präster. Det var också då kyrkan fick veta att den verkligen var ett statligt inventarium. Kvinnor eller inte var ingen trosfråga, det var en ordningsfråga, som inte krävde teologisk begrundan.

Folkpartisten C G Kilsmo inskärpte i riksdagen att Svenska kyrkan var ett geografiskt och inte ett religiöst fenomen, som han, ”inte alls lutheran”, representerade bättre än ”det så kallade kyrkfolket”. Detta blev för mycket för socialdemokraten Hans Göran Franck, som fann att demokratin kränkte religionsfriheten. ”Det framstår som alltmer orimligt att samhället skall lägga sig i denna kyrkostrid … om vilken religionsuppfattning som är den riktiga.” Det bidrog inte till att stegra respekten för beslutet att det bland tillskyndarna fanns gott om folk som tyckte att religionen var ett gift – men kvinnliga präster ett måste.

Egentligen, menar professor Bertil Albrektsson i Bibelkommissionen, var denna hantering en förolämpning mot både kvinnorna och kyrkan. För den som tar kristendomen på allvar hade det krävts en djup och lång debatt inom kyrkan, i vars ände Paulus berömda passus om att kvinnan bör tiga i församlingen – och en del annat – borde ha placerats i förrådet för historiska egenheter. I stället blev – med viss förenkling – kvinnas inträde i ämbetet en enkel följd av regeringens beslut att jämställa de statligt anställda. Och för många bland kyrkfolket – en övertydlig demonstration av kyrkans sekularisering.

Nu skall det sägas att somliga, bland dem Margit Sahlin, hävdar att denna debatt faktiskt ägde rum. Frågan har varit aktuell sedan 1938. Andra anser att den aldrig gick på djupet. Men jag tror inte att man förstår segheten i motståndet utan att åtminstone se det i detta perspektiv. Granskar man Synodens argument finner man på sina håll äkta bokstavstro, men hos de flesta desto mer av tradition eller ekumeniska våndor, och allra mest bitterhet över formerna för detta och efterföljande beslut. Det blev ju inte bättre av att kyrkopolitiker också i fortsättningen uppvaktade staten för att få hjälp mot sina motsträviga präster och – icke att förglömma – mot sina församlingar.

Så kom det sig att samma kyrkopolitiker som i Engbergs efterföljd önskat ”avkristna” kyrkan och som 1999 utestängde biskopar från rösträtt i trosfrågor lyckades framstå som garanter för jämställdheten. På ett förvänt men begripligt vis har fortsatt motstånd mot kvinnliga präster blivit en stående protest mot sekulariseringen av kyrkan. Det är inte logiskt, men begripligt.

Om EU i morgon dag förbjöd älgjakten, kanske även en del djurvänner skulle hylla jägarna som frihetssymboler.
Den nog mest talförA inom Synoden, Dag Sandahl i Kalmar, demonstrerade mot apartheid i Båstad 1971. Biskop Gärtner beskrivs av sina kritiker som ”en av de mest framsynta när det gäller att skapa förståelse för befrielseteologin”. Dessa herrars lidelse och intellektuella hållning pekar inte mot stelbent konservatism och auktoritetstro, snarare tvärtom. Alltså måste det vara tillåtet att leka med tanken att om kyrkan år 1957 sagt ja men den sekulära staten nej till kvinnliga präster, skulle Dag Sandahl kanske återfinnas på den motsatta barrikaden i dag?

Det förklarar i alla fall varför en ansenlig mängd prästvigda och andra kvinnor intar en försonlig attityd till Synoden. För författaren Ylva Eggehorn är behandlingen av dissidenterna ett tecken på kyrkans sekularisering. ”En bibelfråga behandlas som en sekulär jämställdhetsfråga – som man anser sig ha löst när rösterna räknats färdigt.”

Gunvor Hagelberg, ppo-representant i kyrkans centralstyrelse, gick emot beslutet att förbjuda motståndarna att bli kyrkoherdar. Hon menar att man bör skilja på dem som inte respekterar kvinnor över huvud (de borde inte få vara präster) och dem som är mot ordningen av princip, men finner sig i status quo. ”Det är inte rimligt att låta dem förstå att de inte duger till något.” Och vidare: ”Om vi tvingar in dem i ett hörn måste de slåss och då kommer de aldrig att byta ståndpunkt.”
Sören Ekström döljer inte sin besvikelse över behandlingen av en del av motståndarna. Det finns, menar han, alltför många framstående teologer och entusiastiska präster som kyrkan inte borde behöva undvara, men som marginaliserats av denna hantering.

Det kan hända att jag själv är litet emotionell här. Men när jag första gången steg in i Ucklums kyrka var det jag såg så starkt att jag fick gå ut igen för att stilla själen. Nyss hade det varit begravning, nu höll man på att duka ett enkelt bord mitt i koret. En gryta med spaghetti, tolv eller tretton tallrikar, två stadiga kvinnor, kyrkoherden och de tio kurdiska barnen Demir, som prästen och hans församling skyddar mot utvisning. Och jag ertappade mig med att tänka – finns inte Gud här, finns han inte heller någon annanstans.

Men Tord Nordblom, som tejpat fast sitt beslut på kyrkporten, är på grund av sin hållning i ämbetsfrågan inte längre riktigt välkommen i Svenska kyrkan.

Maria Sjöberg i Nödinge, prästvigd 1997, säger emellertid att hade det inte varit för den ordning som gäller skulle hon vilja få Tord Nordblom prästvigd också i dag. Och Bertil Gärtner? ”Ja. Fast … kanske inte till biskop”, skrattar hon. Hon har själv några Synodpräster bland kolleger. ”De respekterar mig som kvinna och präst. Själv tvivlar jag inte på att de känner sig kallade – och vem är jag att sortera bland dem Gud vill använda?” Helt nyligen mottog en av dem nattvarden från henne.

Aktivister inom Kvinnliga prästers riksförbund råder mig dock att inte lita på deras systrar som säger sig kunna samarbeta med motståndare. ”De törs nog inte annat. Kvinnor väljer att ligga lågt.”

Kristina Rosenqvist, präst i Kalmar, ger en annan förklaring: ”Jag är uppvuxen i stiftet och min väg in i kyrkan har letts av präster som varit motståndare. Vem är då jag att helt plötsligt säga – ut med er alla?” Hon har haft Dag Sandahl som chef och prisar hans prästerliga begåvning lika frejdigt som hon klandrar hans ämbetssyn och hans ostyriga tunga. ”Men när jag hamnade i svårigheter ställde han upp på ett sätt som få andra hade gjort.”

Röster som dessa hörs mycket sällan i kyrkans offentlighet. ”I den frågan är klimatet inte gynnsamt för resonemang”, beklagar Gunnar Edqvist i Kyrkans hus. Det betyder, kort sagt, att kyrkopolitiker segrat över kyrkfolket och fortsätter att sätta dagordningen om kyrkans identitet.

Själv har jag svårt att förstå motståndet mot kvinnligt ämbete. Men om kristendomen överlevt så länge som den gjort, så var det nog inte tack vare dem som i varje ögonblick (utan ironi) trott ”rätt”, utan tack vare dem som trott väldigt starkt, och därför ofta litet fel, det vill säga i otakt med sin tid. Som en Franciscus, eller en Luther eller varför inte – i var sin tid – en Bertil Gärtner eller en Margit Sahlin. Det är en bisarr tanke att Anders Nygren – den världsberömde teologen som 1934 bevisade för en nazivänlig opinion att nazismen stred mot kristendomen, men som 1958 röstade mot kvinnligt ämbete – skulle vara en sämre kristen än vilken lätttroende som helst.

Men det är just vad kyrkan på kommunalsvenska säger till oss som läser innantill. Det hjälper inte att denna kyrka har rätt i sak – vill den förbli en kyrka bör hon kanske se till att också kristna sin konfliktliturgi.

MACIEJ ZAREMBA

4. Ny rubrik…….
DN 99 12 16

Allt fler präster upplever i dag att kyrkans förkunnelse saknar ”bett”. Ordet har infantiliserats och Frälsaren förvandlats till en gullig moralrådgivare. Maciej Zaremba följer spåret bakåt i tiden och påminner om teologernas kapitulation inför positivismen på 50-talet.

”Det bästa med våra liv är att de pågår just nu”, säger prästen och ler vänligt från den förgyllda predikstolen. Fortsättningen är en trevande utveckling av detta tema.

Det skulle vara en enkel uppgift att sammanställa en litterär antologi på temat ”Svenska författare recenserar predikan”. Den skulle bli monoton; troligen en räcka variationer på satsen: ”… förkunnelsen har blivit ett välment, sövande svammel utan stadga och krav …”, för att citera Sven Delblanc. Men det är något överraskande att så många präster instämmer i den bedömningen.

”Vi talar inte till vuxna människor”, säger Kerstin Billinger i Stockholms stift. ”Kyrkans förkunnelse har inget bett, det pågår en flykt från religionens centrum till något som liknar religiös underhållning”, menar teologen och prästen Håkan Eilert i Lund.

”Vi har gjort Jesus alldeles för gullig”, beklagar Stockholmsbiskopen Caroline Krook och efterlyser den Jesus som kunde säga ”I huggormars avföda” till hycklande fariséer. ”Vi säger att han aldrig avvisade någon, men det fanns dock de som gick bedrövade bort.” Hon anser att kyrkan talar för litet om Jesus, men alltför mycket om ”Skaparen, naturen, alltings ursprung, mål och mening, inte om Guds ande utan om Guds energier eller kanske bara om energier”. I värsta fall, menar Caroline Krook, blir kyrkans tal till ett ”new age-sammelsurium”.

Infantiliseringen av Ordet har en motsvarighet i bildspråket. De mest populära kyrkomålarna Einar Forseth och Waldemar Lorentzon har sedan 30-talet fyllt kyrkorummen med schematiska, men gärna spänstiga (och påtagligt ariska) seriefigurer till Kristusgestalter lär jag hos Elisabeth Stengårds utmärkta avhandling ”Såsom en människa” (Verbum, 1986).

Kanhända är denna trivialisering priset man betalar för folkkyrkligheten. Vill man behaga alla måste uttrycken blir så menlösa att det inte tilltalar någon. Det egendomliga är att med undantag för några kyrkopolitiker är nästan ingen inom kyrkan till freds med de välmenande trivsamheterna. ”Kyrkans famn är numera så vid att man faller igenom”, utbrister en präst i Skarpnäck.
Men om nu så många ansvariga är så rörande överens – varför fortsätter då kyrkan att låta som den gör?

Det finns de som menar att kyrkans budskap är kongenialt med dess identitet. Den bygger inte längre på uppenbarelsen, menar man, utan snarare på en sorts psykologiserande mischmasch med lagom delar feminism, socialetik, new age och naturdyrkan och där Gud på sin höjd accepteras som en projektion av människans andliga behov, medan Kristus förvandlats från Frälsaren till moralisk förebild bland andra. Och man antyder att Svenska kyrkan, bakom ryggen på kyrkofolket, bytt ut kristendomen mot en konfessionslös ”folkreligion” av det slag socialdemokratin efterlyste på 30-talet. (Se min artikel 3/12.)

Problemet med denna tolkning är att de som torgför den ofta uppträder med mycket tvärsäkra anspråk på att företräda kristendomens sanning och med en påtaglig böjelse för att klippa av dispyter medelst bibelcitat. Själv tror jag att denna analys är överdriven och knappast stämmer på kyrkan som sådan.

Det hindrar inte att man av debatten faktiskt kan få intrycket att det finns två sorters präster i Sverige – de som räds Bibeln som vore den en farlig eller rent av litet komprometterande skrift och de som håller fast vid den, men med ett grepp som liknar fattningen om ett klubbskaft. Det är inte någon sann bild av konflikten, men en ganska riktig av debattklimatet: misstänksamhet, räddhåga och emellanåt en patologisk benägenhet att etikettera oliktänkande. Utan tvivel bidrar politiseringen av kyrkan, helt naturligt åtföljd av en korrumperad utnämningspolitik, till att polarisera ståndpunkterna och nära konspirationsteorier.

Men om kyrkan nu inte avfallit från Skriften, varför talar den helst om något annat? Därför, svarade redan 1981 Gustaf Wingren (teologiprofessor och en av av Sveriges främsta predikoforskare), att kyrkan inte längre vet hur den skall tala om Skriften. Om man med teologi menar både en tolkning av Ordet och en analys av den nutid då ordet skall förkunnas, så är Sverige det enda land där det sedan 50-talet inte bedrivs något teologiskt arbete, skrev Wingren i stridsskriften ”Tolken som tiger”.

På 50-talet döptes faktiskt teologi om till ”tros- och livsåskådningsvetenskap” (”Anderssons tros och livs”, säger studenterna). Det var inget oskyldigt namnbyte utan ett försök att komma ur en djup identitetskris. År 1949 utsattes den svenska kristendomen för en beskjutning som man tycker borde ha bommat med god marginal, men som märkligt nog sårade i självaste hjärteroten. Ingemar Hedenius religionskritik i ”Tro och vetande” hade enklaste tänkbara utgångspunkt: Tror ni eller tror ni inte att Jesus gick på vatten? Bevisa det ni tror på samma sätt som man bevisar andra fakta – eller upphör att tro på dumheterna. Hedenius accepterade inga tankebyggen som hyste inbördes motsägelser och han krävde att de troende skulle tala om religionen på ett språk lika genomskinligt som i en bruksanvisning.

Man kan tycka att det borde varit lätt att avvisa honom. Herr Hedenius, vi tror för att vi inte vet, och i övrigt är Bibeln varken lagbok eller en samling fakta utan en metaforisk berättelse som måste tolkas som en dikt av Tomas Tranströmer. Metoderna skall vara stringenta som i allt humanistiskt arbete, men det finns en gräns där empirin upphör och den inkännande tolkningen tar vid. Eller, med den brittiske rabbinens Clive Lawtons ord: ”Kvällstidningar innehåller tusentals hårda fakta och aldrig någon sanning. I Bibeln finns nästan inga kontrollerbara fakta – men desto fler djupa sanningar. Men de ligger inte i öppen dager.”

Ett sådant svar hade varit att hävda den tolkande vetenskapens egenart mot positivismen. Men kanske var det för utmanande att svara så i ingenjörernas decennium. Teologin kapitulerade. Det vill säga: Inför valet att framstå som ”ovetenskaplig” eller att begränsa sitt fält till frågor som kunde besvaras med fakta eller logisk analys valde man det senare. ”Tala aldrig om någonting annat än det du kan peka på med pekfingret”, rådde man doktoranderna. Och därmed förvandlades Bibeln till ett ”material” som inte längre gick att tolka. Men det gick an att kommentera kommentarerna – där kunde man leva upp till positivismens krav.

Det var som om litteraturkritikern upphörde med att försöka berätta hur och varför hon berördes av det hon läst – och nöjde sig med att granska vad andra tyckt om boken, samt vilka metodfel de begick på vägen. All existentiell brottning upphörde, den gick ju inte att bedriva med ”vetenskapliga metoder”. Det säger sig självt att en sådan teologi snabbt blir en smula inåtvänd. Och den blev inte mera angelägen av att teologerna blev mycket måna om att undvika all beblandning med kyrkan.

Man måste dock se i vilken tid dessa förvandlingar ägde rum. Teologins förfall hade samma orsaker som Michel Foucaults flykt från Uppsala: på 50-talet och långt därefter inordnade sig humaniora över lag i de positivistiska kunskapsidealen. I dag har kanske litteraturvetenskapen återhämtat sig (men inte juridiken). För teologins vidkommande blev denna självkastrering dubbelt förödande, menar Wingren. När tolkningen väl upphört blev den nakna bokstaven allenarådande.

Så blev Sverige unikt i det avseendet att frågan om kvinnligt ämbete fixerades vid några rader hos Paulus, i stället för att behandlas mot hela bakgrunden av Bibelns människosyn. Detta hade ju krävt tolkning och värdering – alltför farliga vatten för Hedenius lärjungar. Följaktligen finner Wingren, men också Krister Stendahl, att den ”värdefria” teologin är genom sina underlåtelser medansvarig till kvinnoprästmotståndet.

När teologerna kom att omhulda samma sanningskriterier som ingenjörerna upphörde alla intressanta diskussioner. Det kan ju inte gärna finnas flera stridiga tolkningar av hållfasthetsläran, det kan bara finnas bra eller odugliga ingenjörer. Det är av det skälet, tror jag, som de kyrkliga debatterna så ofta kom att urarta till citatfäktning och underkännande av den andres kompetens eller rent av hennes (det blir ofta just hennes) kristna halt.

Det säger sig självt att en sådan teologi blir av begränsat värde för den som skall stå i predikstolen. En paradoxal situation uppstår: en judisk eller katolsk teolog (eller en författare som Lars Ahlin eller Birgitta Trotzig) har mycket mer existentiellt brännande att erbjuda en prästkandidat än decennier av svensk teologiforskning.

När teologin tystnar finns det andra som tar över. Det är symtomatiskt att Sveriges meste predikant numera heter Torbjörn Tännsjö, och att ansvaret för att bemöta hans käcka idéer att eliminera mindre dugliga barn inte axlats av kyrkan eller av teologerna, utan av engagerade lekmän som Yrsa Stenius och Lars Gyllensten.

Det förefaller dock som om Hedenius era var till ända. I Lund finns den enda professuren i teologi och där avvisar professor Werner Jeanrond de flesta av de tillspetsade positivistiska kraven. Det är lika befängt, säger han, att kräva total motsägelsefrihet i bibeltydningen som i tolkningen av Sofokles ”Antigone”. ”Livets tragik försvinner inte bara för att man i Uppsala eller Lund inte gillar det. Därför måste teologen arbeta konstruktivt, det vill säga våga tolka Bibeln kritiskt och självkritiskt i en historisk situation i stället för att gömma sig bakom en objektivistisk fasad.” Och följaktligen, menar han, måste hon göra sig sårbar i den offentliga debatten. Jag skriver ”hon”, därför att professor Jeanrond särskilt berömmer feministteologerna Anne-Louise Eriksson och Cristina Grenholm för att ha återerövrat tolkningsperspektivet.

Själv katolik hyser Werner Jeanrond ingen förståelse för Roms avvisande av kvinnliga präster. ”Det finns inga teologiska argument alls mot kvinnligt ämbete.” Däremot anser han inte att man kan behandla Bibeln som ett smörgåsbord. Och han berättar om en katolsk präst i Dublin som lyckats utverka tillstånd från Rom att hoppa över: ”Ni kvinnor, foga er efter era män, som efter Herren, ty en man är sin hustrus huvud …” i Efesierbrevet. Han gjorde fel, menar Jeanrond. ”Det är min uppgift att läsa som det står – och sedan förklara hur seder och traditioner, även den kristna, förändrats med tiden.”

Jeanronds tyngsta kritik av Svenska kyrkan är att den försummar själva Gudsbegreppet och tolkningen av Jesus som Kristus. ”Svenska kyrkan kan inte bestämma sig för vad den vill. Vill den vara en öppen kyrka för alla utan något centrum – eller vill den ha ett centrum utan att bekymra sig alltför mycket om periferin. Och där står man – och denna öken måste man gå igenom. Det finns ingen annan väg.”

Det är inte bara i Lund som det blåser nya vindar. Professor Anders Jeffner i Uppsala, som i årtionden framställts som inkarnationen av den Hedeniuska tros- och livsvetenskapen, är benägen att ge Gustaf Wingren rätt i hans tidiga kritik och han beklagar att teologerna ”försummat etiken”.

Jag har nu skrivit mycket om hur Svenska kyrkan gradvis fjärmat sig från vad många menar att en kyrka bör vara. Det framstod som mest angeläget. Jag vet att det inte har funnits plats att skildra all den tillgivenhet, för att inte säga kärlek, som den sargade institutionen trots allt – eller kanske just därför – väcker bland sina präster, sitt kyrkfolk, sina dissidenter och även en och annan politiker. I all denna hängivenhet finns levande vatten.

Maciej Zaremba

Polemik: en liten indragen ram nedanför ingressen

Artikeln ovan gav upphov till polemik. Nästföljande artikel är replik på Torgny Larssons och Marianne Upmarks inlägg, som av upphovsrättsliga skäl inte kan publiceras här. För at ta del av denna text, var god kontakta PressText, Mail: fakta@prb.se .
Tel: 08 – 738 38 60. Fax: 08 – 656 88

Teologins vaktmästare
DN 00 01 11

Kyrkan ska varken anpassa sig efter en imaginär masspublik eller den politiska makten.

Partiernas fortsatta närvaro i kyrkan är bara en förlängning av statskyrkosystemet. Det drar löje över kyrkan.

Jag måste tacka Torgny Larsson och Marianne Upmark för deras klargörande angrepp (13/12) på mina artiklar om Svenska kyrkan. De bekräftar att jag gjorde rätt i att ägna utrymme åt Arthur Engberg, som på 20-talet lade upp en strategi för en sekularisering av kyrkan. Men i motsats till den frejdige Engberg, som stod för sitt uppsåt, försöker de få oss att tro något annat.

Alltså förnekar de att det numera är lekmännen på kyrkomötet som beslutar om kristendomens innebörd: ”Påståendet är lika orimligt som att val av kirurgisk teknik för buksnitt skulle underställas majoritetsbeslut i landstinget.”

Det är inte påståendet som är orimligt, utan Svenska kyrkans nya ordning. Partierna i landstinget varken äger eller önskar talan om vad som är sjukt eller friskt. Men just den rätten har kyrkopolitikerna – mot de flesta prästers vilja – tagit sig i religiösa frågor. Enligt 10 kapitlet kyrkoordningen utfärdar kyrkomötet (där biskoparna saknar stämma) ensamt ”bestämmelser om . . . Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära . . . gudstjänster, sakrament och övriga handlingar”.

Larsson och Upmark har tillskyndat denna ordning, som de nu framställer som föredömligt ”luthersk”. I en luthersk kyrka är alla de döpta präster, hävdar de, och det är endast av ”praktiska skäl” som några få har det ”till yrke”. I den mån yrkesprästerna är kallade är det alltså av ”alla oss döpta”. Kyrkan består av ”folkvalda och anställda”, och eftersom det framgår av socialdemokratins program ”En öppen folkkyrka” (med en bild från Gröna Lund på omslaget) att det enda sättet att organisera kyrkfolket är i politiska partier (annars kan individer med ”udda intressen” komma in) är det tydligen partikanslierna som utfärdar det kall som gör prästen till präst.

Här måste jag erkänna min irrlärighet. Jag måste ha missuppfattat Svenska kyrkans apostoliska karaktär, liksom dess bekännelseskrifter, och särskilt den augsburgska. I dess femte kapitel hävdas det att predikoämbetet inrättats på högre ort. Men en sådan uppfattning, menar Larsson och Upmark, vore ”katolsk”, ”konservativ” samt ”hierarkisk”. I så fall är världens alla kristna kyrkor (utom den svenska) katolska och hierarkiska, eftersom ingen av dem, inte heller den norska eller danska, motat ut biskoparna och överlåtit åt partierna att besluta om läran.

Men om Torgny Larsson, i motsats till biskoparna folkvald, säger att det är rätt, måste det vara rätt. (Såvida inte de 97,5 procent av kyrkans medlemmar som inte röstat på hans parti, tycker annorlunda.)

Torgny Larsson och Marianne Upmark anklagar mig för att missakta den kyrkliga demokratin. Visst – jag kan inte annat. Att bejaka den till demokrati förklädda koloniseringen (Erik Amnås uttryck) vore för mig att förråda de demokratiska idealen. Enligt gängse definition utövas demokrati när människor gemensamt bestämmer om sådant som angår dem själva. Det är inte demokrati om EU-parlamentet beslutar om hjortronsäsongen, eller om de som aldrig uppsöker teatern fastställer repertoaren. Detsamma gäller ifall folk som aldrig går i kyrkan tar sig före att bestämma vad den skall användas till. Men sådana finns det gott om bland kyrkans ”förtroendevalda”.

Inte heller förmår jag högakta den demokrati där partidisciplinen väger tyngre än det medborgerliga ansvaret. När jag intervjuar en av Torgny Larssons kolleger, vars röst bidrog till det historiska beslutet att neka biskopar rösträtt, vet han inte ens om att det funnits ett sådant förslag. Denne folkvalde (i Strängnäs stift) visar sig ha dunkla idéer om vad han medverkat till. Men han tryckte i alla fall på rätt knapp, nämligen samma som gruppledaren Torgny Larsson.

Jag tvivlar inte på att det bland partifolket finns engagerade kristna. Med de andras deltagande tycks bara ägnat att spä på politikerföraktet och dra löje över kyrkan. Varken vad orgeln får kosta eller den rätta innebörden i transsubstantiationsläran har något svar i de politiska ideologierna. Partiernas fortsatta närvaro i kyrkan handlar därför om illegitim politisk kontroll, det vill säga en förlängning av statskyrkosystemet. De som försvarar denna ordning uppträder gärna i folkdräkt. Men det är kejsarens språk de talar.

”Varför är de som inte tror på Gud så arga på Honom?” undrade på sin tid Henrik Tikkanen. Inte heller jag förstår riktigt varför Thomas Anderberg (7/7 -98, 25/9 -98 och 18/12 -99) är så irriterad: Över religionen, över folk som köper undergörande kristaller och över mina stycken om Svenska kyrkans tillstånd. Men av hans bildrika resonemang (”Wittgensteins språkspelsvärldar har utgjort fyndplatser för de murar som byggs upp och som fått kyrkans officiella stöd . . .”) uttyder jag att kyrkan bör upphöra att tala i metaforer, samt att den inget vederhäftigt har att säga. Det kan ju tyckas vara en förebråelse för mycket. Men så vill Anderberg antyda att jag som ägnat fyra artiklar åt kyrkans förlorade integritet – utan att samtidigt ta avstånd från dess läror – egentligen försöker återupprätta det irrationellas auktoritet. Vad annars?

Ack, ja. Liksom Carl-Johan Kleberg (10/1) utgår Thomas Anderberg från att antingen är man troende – eller så bekämpar man religionen. Jag förstår dem på sätt och vis. Denna tankefigur har i Sverige varit gällande lag fram till 1951, så det är inte underligt att den lämnat avtryck i mentaliteten. Men när vi nu skriver år 2000 är det kanske dags att börja avläsa religioner mindre bokstavligt än Karl XI eller Ingemar Hedenius.

Thomas Anderberg klandrar mig för att jag särbehandlar det religiösa språket. Så dunkla tankar om etik som i K G Hammars ”Samtal om Gud” skulle jag inte stått ut med i andra sammanhang, skriver han. Men ”somlig irrationalism är uppenbarligen bättre än annan . . .”

Helt rätt! Jag skulle aldrig acceptera ett dunkelt tal hos en rörmokare eller en analytisk filosof, men i motsats till Anderberg förväntar jag mig inte entydigheter i spekulationer om Gud, och inte heller i etiska resonemang. Om Anderberg och jag missförstår varandra beror det på vitt skilda krav på religionen. Jag blir inte arg på K G Hammar för att han inte förklarar Guds passivitet (Anderberg 7/7 -98), inte heller tror jag att han kan snickra till någon ”enhetlig samhällsmoral”. Däremot blir jag nervös när jag hör Anderberg ropa på en statlig kommission som skall utreda våra gemensamma värden.

Jag tror nämligen att den goda moralen är lika fylld av motsägelser som de religiösa bilderna av Gud. Därför tycks det mig lika förfelat att kräva av K G Hammar att han skall räta ut metaforerna eller definiera Gud – oavsett om det är Bibeltrogna Vänner eller Thomas Anderberg som kräver det. (Märkligt nog kräver de samma sak.)

Man kan fråga om det är bra med en mystiker som ärkebiskop i denna svåra tid, men man kan inte förneka att K G Hammar försöker tala till fullvuxna. Det vill säga till dem som accepterat tillvarons motsägelsefulla natur – som är ursprunget till både tragedin och skrattet – och som därför varken efterfrågar entydiga Bibeltolkningar eller motsägelsefri etik. ”Jag älskar dig, fast jag tycker inte om Dig” är en till synes ologisk mening, men den som känt så vet att den kan vara sann. Jag pläderar inte mot rationalismen. Men jag håller den rationalism som vägrar att räkna med nödvändigheten av irrationella val som irrationell och självstympande. Den strider mot erfarenheten, begränsar sitt eget verkningsfält och hamnar förr eller senare i människofientlig reduktionism.

Jag tror också att Thomas Anderbergs svårigheter att förstå mitt uppsåt beror på att han tänker religionen statskyrkligt, det vill säga i termer av instrumentalitet, auktoritet och makt. Han störs uppenbarligen av privatreligiositeten (”ny-mystik” för ”hemmabruk”), och efterlyser en mer intellektuellt disciplinerad, logisk och kollektiv andlighet – samtidigt som han a priori underkänner dess meningsanspråk . . . Det är, med förlov sagt, en något motsägelsefull hållning.

Varken Anderberg eller Kleberg förstår vad en okyrklig skribent kan ha för skäl att bry sig om den före detta svenska statskyrkans integritet. Men jag hade också omhuldat islam, om den korrumperats på liknande sätt. En tänkande teologi är en omistlig part i den oenighet vi är dömda att leva i. Jag begriper inte hur man i ett land där 700 000 biblar säljs under några veckor kan finna religionen ointressant, avskriva den som vederlagd, eller tro sig förnuftigare av att sakna all insikt i dess grammatik. Ett samhälle som inte analyserar sina egna religiösa böjelser och sina myter (som för den delen kan vara klädda i vetenskaplig dräkt) upphör snart att förstå sig självt.

Därför har ateister samma skäl som troende att slå vakt om en god teologi. Inte för prästutbildningen, utan därför att det alltid kommer att tros där ute. Några på Gud, andra på Vetenskapen, ännu andra på Nyttan eller på vad som helst.

Men för att teologier och moralsystem skall kunna brytas mot varandra måste de vara oförställda, eftersom all sann konst, liksom all dialog, förutsätter integritet hos subjekten. En ”folkkyrka” av Torgny Larssons modell, som redan innan den börjat tala anpassar sig efter en imaginär masspublik eller politiska makthänsyn, blir däremot lika artificiell som ett författarskap tillkommet för en marknad. Den blir ingen part i en dialog. Det var utgångspunkten för min artikelserie, det vill säga förvissningen om att ett självmedvetet samhälle består genom oenighet.

Maciej Zaremba

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: