Skip to content

Greve di Segnis långa tystnad på våren 1208

december 15, 2008

Om varför det framstår som högst sannolikt att hade inkvisitionen inte varit, skulle vi inte gå i jeans.

Och det kom sig på våren år 1208 att Lotario de Conti di Segni teg i hela två dagar.

När han återfått talförmågan började han diktera brev: Till den franske kungen Filip-August, till ärkebiskoparna av Narbonne, Arles och Wien, till biskoparna i Paris och till hela Europas ridderskap.

DET LÄR FINNAS  två förklaringar till herr de Segnis tystnad. Enligt den första förstummades han av harm efter nyheten om Pierre de Castelnaus död, han som någon vecka tidigare fått ett svärd genom ryggraden vid stranden av Rhône. Vi föredrar emellertid den andra tolkningen, enligt vilken herr di Segni ägnade dessa två dagar åt att tänka.

Han visste att han måste fatta ett beslut och eftersom han var en mogen, lärd och i historien väl bevandrad man, insåg han säkert att det skulle få mycket vidsträckta konsekvenser. Om han inte företog sig någonting skulle världen kanske försjunka i kontemplativ apati och avgudadyrkan. Om han satte igång den plan han länge övervägt, skulle tusentals dödar tynga hans samvete, gränser skulle flyttas, troner falla, men Saken kanske räddas.

Vad kan en människa överblicka? Herr di Segni var en i många avseenden exceptionell tänkare, vi tror därför att han insåg att till följd av hans brevskrivande skulle det franska riket fördubbla sina domäner. Ja, det var i själva verket mycket sannolikt. Anade han även att han var i färd med att skapa en av historiens mest långlivade och fruktade institutioner? Inte omöjligt, det var ju i själva verket vad han avsåg. Att hans beslut skulle lägga grunden till vissa byggnader i Skänninge? Även det kunde han ha tänkt. Men alldeles säkert kunde han inte ana att man åtta hundra år senare, på alla kontinenter och i städer där husen var högre än kyrkorna, skulle kunna se ett svagt, men obevekligt avtryck av greve di Segnis långa tystnad på våren 1208. De finns där, och på så många andra ställen, miljarder av dem, mestadels till följd av märkliga sammanträffanden, men också på grund av människans långa minne, särskilt det som gäller oförrätter. Det är ett sådant minne som greve di Segni nu utlöser när han, böjd över skrivstället, sätter sin namnteckning på pergamentet:

Innocentius III, biskop av Rom.

Man tycker att även detta borde han ha förstått. Och med facit i hand måste man tycka att han borde ha låtit bli. Det fanns flera som varnade, den spanske prästen Dominik de Guzman till exempel. Snart skall de Guzman vara död och rentav helgon, men ännu vandrar han längs Occitaniens romerska vägar och förundras över avfällingarnas bildning, konsekvens och föredömliga seder. Visst är det irrläror de förkunnar, nog hädar de emellanåt, men i sitt ödmjuka sätt står de nog närmare apostlarna än mången rättrogen prelat, finner den fromme spanjoren. Och han säljer sin häst, byter om till fattigmanskläder och försöker med milda ord omvända de vilsekomna.

Men förgäves! För varje finslipat bevis han lyckas få in dyker tio levande motargument upp i Toulouses gränder: Försupna kaniker, vällustiga biktfäder, isterbukar till Herrens herdar som tror sig mellan rapningar kunna förmå sina halvsvultna får att återvända till fållan. Avfällingarna behöver bara peka på dessa existenser för att Dominik skall inse att de har skäl att tro att hela världen hamnat i djävulens gap. Det är nämligen var de hävdar, på djupaste allvar: Gud finns förvisso, men har aldrig nedstigit till denna världen som tvärtom tillhör Demonen. Under en teologisk debatt i Carcassonne, eller om det var i Toulouse, råkar han 1206 lyssna till påvens egen legat, Pierre de Castelnau, densamme vars död snart skall utlösa vår historia. Dominik finner legatens argument erbarmliga och hans uppförande anstötligt.  Med sådana sanningsvittnen hade hans mission små utsikter. Alltså framhärdar han: albigenserna skall tas med lämpor och argument, inte med våld.

De kallades albigenser på den tiden, les albigeois, av grevskapet Albi, troligen endast av det skälet att de i dessa trakter (år 1176 i Lombers)  hållit ett minnesvärt seminarium. I norr – i London, Bonn och Paris –  kallades de katarer, i Italien ”paterins”, det vill säga trashankar. Det är deras irrläror som Innocentius III finner sig ha tolererat alltför länge. Och när nu självaste fursten av Toulouse, Raymond VI, förklarat sig ovillig att utrota irrläran, därefter blivit lyst i bann och till svar låtit dräpa påvens lagat (det är vad Innocentius tror hände vid Rhône och vi har inga motbevis) är måttet rågat.

Religionshistoriker försummar oftast att notera att förföljelsen av religiösa avvikare varit de världsliga furstarnas intresse innan det blev de andligas. År 1143, 1144 och 1163 brändes katarer på bål i Köln och Bonn, synbarligen utan kyrkans anstiftan. Två år senare förjagades de, nakna över snön, från Oxford av Henrik II. Och redan år 1051 lät den tyske kejsaren Henrik III hänga ett tiotal av dem i Goslar. Vari bestod deras otro? En kyrklig sanningskommission under ledning av Anselm, canonicus vid katedralen i Liège, sammanfattar inte utan förfäran: ”Efter en noggrann undersökning av hela händelseförloppet fann vi inget annat skäl till fördömelsen av dessa (kättare) än att de vägrade lyda en av biskoperna som befallde dem att döda en kyckling.”  Varpå Anselm övergår till att plädera för en tolerant hållning. Man kan ju inte vara säker, skriver han, vem som har rätt. Tänk om dessa vegetarianer är bättre kristna än vi? Om Herren skonar dem kan ha en avsikt med sin mildhet…

Hundra år senare, vid tiden för Innocentius födelse, låter det ännu likadant när Bernard de Clarivaux håller i pennan. Katarerna bör återbördas till fållan med argument, inte med våld (capiantur non armis, sed argumentis), skriver han till Everwin i Steinfeldt.

Men Innocentius fattar sitt beslut och dikterar sina brev. Åt alla dem som hörsammar hans stridsrop utlovar han förlåtelse för redan begångna och även för de synder som de råkar ådra sig under företagets gång. Det senare lär de komma att behöva. Innocentius III håller på att utlysa ett korståg, det femte i ordningen, men det första som inte riktas mot de otrogna i fjärran Levant utan mot hjärtat av Europa: Grevskapen Toulouse, Albi och Foix, mot Languedoc, den historiska länken mellan Rom och Paris. Somliga historiker kommer att kalla det ett civilisationskrig. Det är inte bara Nord mot Syd, det är också relativ barbari mot relativ högkultur. Toulouse, kätteriets huvudstad, är Europas tredje efter Rom och Venedig och det är där, inte i Paris eller Köln, som man först studerar Aristoteles och styr sig på romerskt vis: med folkvalda konsuler, autonoma republiker och relativ tolerans mot muslimer och judar.

Kan man tänka sig att romaren Innocentius hand darrat en smula när han släppte loss dessa horder från de germanska skogarna mot det milda Occitanien? Det gjorde den nog. Men detta är inte längre bara heresi, måste han ha tänkt, det är något värre. De occitanska furstarna nöjde sig inte med att skydda albigenserna, eller rentav anamma deras tro. De sade upp sina vasallöften till frankerkungen och ignorerade demonstrativt de flesta påbud från Rom. Och somliga av dem underkände edgången som sådan, den var okristlig, hävdade de. I ett samhälle som hölls ihop av trohetslöften kors och tvärs, var detta kanske nog så allvarligt som vägran att ta emot sakramenten.

Så inleddes det krig som skulle vara i nästan hundra år, och som enligt somliga aldrig tagit slut. Sju hundra år senare skrev Fernand Braudel om albigenserkrigen som Frankrikes oläkliga sår, ”problème clef de nôtre historie qui n’a trouvé et qui n’admet aucune solution parfaite”.  Som vi skall se hade han skäl för denna dystra slutsats. På den sten som minns den sista stora autodafé, den 16 mars år 1244 vid foten av berget Montségur där 206 albigenser frivilligt besteg bålet, högg man in vid början av seklet: ”Här dog de som inte ville avsvära sig sin tro.” Men på baksidan står det, med ännu färsk sprayfärg: ”Här dog occitaner.”

Albigenser, katarer… Vem vet numera vad de trodde på? Som så ofta får de besegrade inte ens behålla sina namn. Ingen av dem som brändes vid Montségur eller förhördes i Pamiers kallade sig albigens eller katar. Det är under spenamnen som de fått sin historia nedtecknad.

Själva kallade de sig ”de kristna”, ”Guds fattiga” eller ”Guds vänner”. ”Katar” var ett nordligt skällsord, som folket myntade på 1100-talet, av tyskans ketter. På medeltiden var mycket riktigt katten en av djävulens många representationer. Sedermera blev ordet felaktigt härlett från grekiskans katharos för ”ren, obefläckad”. Det finns inga belägg för att albigenserna någonsin kallat sig katarer, men begreppet har, märkligt nog, haft större genomslagskraft i svenskan och tyskan (där det kom att gälla för allsköns kätteri), än i franskan, som håller sig med hérétique, från grekiskans hairesis – taga åt sig, välja.

Likväl är det sant att ”de kristna” ansåg sig något renare än andra. Med man får förmoda att deras mångomvittnade ödmjukhet förbjöd dem att skylta med denna kvalitet. Men de försökte faktiskt undgå att befläckas. Av vad?

Av själva världen, hävdade albigenserna, och inte minst av dess smutsigaste avdelning, det vill säga usurpatorn i Rom. När den siste av deras predikanter Bélibaste förhördes av Inkvisitionen 1321 var hans svar på teodicéproblemet avväpnande enkelt: Fyra djävlar härskar över världen, sade han: ”den förste, hans högvärdighet påven, som jag kallar Satan, den andre, hans höghet kungen av Frankrike, den tredje, biskopen av Pamiers, och den fjärde, hans högvördighet inkvisitorn i Carcassonne.”

Länge ha de lärde tvistat om det occitanska kätteriets väsen och ursprung. Enligt somliga, exempelvis Fernand Niel, har vi att göra med en helt självständig religion med rötter i det antika Persien, närmare bestämt hos Manes, född år 216 i Babylonien och död martyrdöden 277.  Manikeismen, den gnostiska övertygelsen om att det goda dragit sig tillbaka och överlämnat (eller förlorat) världen till sin motsats, skulle ha invandrat till Occitanien via Norditalien och Balkan. Enligt andra forskare representerar albigenserna tvärtom en av de första reformrörelserna inom kristendomen, den renaste av dem alla,  en heltigenom apostolisk föregångare till Calvin, Luther, och biskop Hammar.

Striden är inte bara vetenskaplig. De flesta som skrivit om ämnet har haft politiska eller religiösa skäl att antingen rentvå eller att huliganförklara albigenserna. Som om detta inte vore nog låter sig äreräddningen göras på två sätt: Bevisar man att albigenser inte varit kristna, kan man i efterhand klandra inkvisitionen utifrån dess egna premisser: den hade ju bara mandat att korrigera dissidenter, inte omvända anhängare av främmande religioner. (Judar, muslimer och fåtaliga buddhister lämnades faktiskt ofta ifred.) En hel rad historiker har trampat detta spår, med mer eller mindre ansträngda bevis för kätteriets importerade karaktär.

Bevisar man istället att albigenser varit apostlarnas renaste barn, framstår förföljelsen som än mer orättfärdig, om än på annat sätt. Och på köpet kan man koppla ihop en nationalkänsla (den occitanska) med ett religiöst martyrskap. Det är Napoleon Peyrats angreppsmetod, med ofrånkomliga övertolkningar och många spännande fantasier till följd.

Till råga på allt hanteras detta problem nästan bara av fransmän, vilket medför att det grumlas av den åkomma som stavas franskt nationalsamvete. När allt kommer omkring var det folkmordet på albigenserna som grundade Frankrikes storhet, varför det kan kännas frestande att åtminstone i någon mån framställa det som en välgärning. Var inte denna sekt rentav livsfientlig? Suicidal? Pierre Chaunu, den store reformationshistorikern, tappar behärskningen när han kommer till albigenserna.  För honom kunde så bisarra och asociala tankar endast uppkomma hos desperados eller hos en bortskämd klass av drönare som förlorat all kontakt med det verkliga livet. Hur kan man vara fiende till fortplantningen? (Albigenserna beklagade nämligen att naturen tvingade dem att ständigt kasta nya själar i djävulens gap. Deras andliga ledare, ”les parfaits” levde i avhållsamhet.) Så upprörande!  ”Utan saklig grund förkastar de den sinnliga världen”, skriver Chaunu.

Att läsa den franska facklitteraturen om albigenserna är följaktligen mycket lärorikt. Alla har ett ärende. Är det inte antiklerikalt, eller protestantiskt, katolskt eller nationellt, är det helt enkelt moraliskt eller kanske bara tredskande. Hví skrifa sögu ef ekkert er erindi?, frågade som bekant redan Haakin, den nordiska historievetenskapens fader. (Varför skriva historia när man inte har ett ärende?)

Den förträfflige Emmanuel Le Roy Ladurie, den mest empiriske och pålitlige av dem alla, kan heller inte kväva ett förnöjt fniss, när han upptäcker att historien spelat sina fabrikörer ännu ett spratt.  Ladurie tvivlar inte på att albigenserna insupit inspiration från Orienten. Men av allt att döma färdades den manikeiska infektionen på samma vägar som korstågen till Palestina – och troligen i samma sadel – fast i motsatt riktning. De europeiska baroner som sändes iväg till Levanten för att sprida den rätta tron kom tillbaka smittade med Manes läror…

I motsats till Chaunu är Ladurie inte förvånad över albigensernas fördömande av det jordiska. Idéen om ”den goda naturen”, så omhuldad av 1700-talets optimister, är oskiljaktig från deras bekväma distans till samma natur, skriver Ladurie. Men för dem som levde på 1000-talet, i en värld ständigt plågad av hunger, epidemier och makternas godtycke, måste de guldbehängda prelaternas hyllningar till Skapelsens godhet klinga en aning paradoxalt.

Vad skall vi tro om kätteriets teologiska härkomst? Den lidelsefulle Napoleon Peyrat, som ohämmat blandat myt och verklighet, men tack vare vilken albigenserna på 1800-talet återupptäcktes av historievetenskapen, får lämna en ledtråd.  Han kunde inte skriva historia, menade han, utan att ha vandrat i de landskap där den utspelats. ”Il faut peindre les hommes avec leur terre et leur ciel.” Det är mycket vackert, och följaktligen  riktigt. Leur ciel… I valet mellan eftervärldens spekulationer och de utrotades självsyn föredrar vi det senare. Albigenserna hävdade med stor bestämdhet att de var kristna. Alltså var de det. Deras persiska inspiration är bortom all tvivel, fastslår Ladurie och Duvernoy, men detta förhållande gör dem inte till mindre kristna.  När allt kommer omkring återger också Gamla testamentet en hel bokhylla mesopotamiska myter. Också dualismen ligger latent i den judiska urkunden. Och vad säger berättelsen om Jesu frestelse (Matteus 4:1-11) om maktförhållandena i denna jämmerdal?

Vår främsta auktoritet blir därför Jean Duvernoy, densamme som försåg Le Roy Ladurie med materialet till klassikern Montaillou och som därefter uttolkat albigensernas världssyn och teologi.

Av kyrkans urkunder accepterade de endast delar av evangelierna, i synnerhet Johannes. Gamla testamentets Gud höll de för att vara en fallen ängel: Han var ombytlig, grym, lögnaktig och hågad för dåliga skämt: ”Att säga – jag är den som är – så talar bara en dåre.” Gud var ljuset, godheten, rättvisan, kärleken och nåden, men eftersom inga av dessa kvaliteter stod att finna i världen, var hans kungarike helt och hållet hinsides. Den synliga världen, som befann sig i Demonens våld, var endast en plågsam genomresa för själen, och ju förr den tog slut, desto bättre. Det kunde hända att en själ fick göra om färden i en rad inkarnationer, för att slutligen befrias till den andra världen. Den första världen var nämligen inte ens Guds skapelse, hävdade albigenserna, med hänvisning till Matteus: ”Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås”. Evigheten är Guds attribut, något förgängligt kan därför inte komma ur hans hand. Det enda av honom skapat som vistades i världen, var själarna. Följaktligen var inte heller Kristus människa utan blott en ande, ty inget gudomligt kunde beblandas med något av denna usla värld.

Ja, albigenserna var dualister, skriver Duvernoy, men deras dualism utgjorde en slutsats, inte en initialprincip. Man kunde nästan säga – en empirisk dualism. Mycket riktigt värjde de sig bestämt mot anklagelsen för att tillbe två gudar. Augustinus har tacknämligt vidarebefordrat deras försvar: ”Det är sant att vi erkänner att det finns två principer, men bara den ena av dem kallar vi gud, den andra kallar vi hylke, eller materia eller, som man säger, Demon. Men om du hävdar att detta är liktydigt med att förutsätta två gudar, måste du också hävda att en läkare, vars föremål är hälsa och sjukdom, därigenom hyllar två hälsobegrepp”.

Poeten Zbigniew Herbert, som ägnat kätteriet en medkännande och numera klassisk essä, anmärker att i motsats till kyrkan, som gärna uttolkade allehanda hemsökelser som himmelska tillrättavisningar, kunde inte albigenserna tänka sig en straffande Gud.  Ondskan finns, och Gud lider av den, men straffar ingen med den. Inte heller ingriper han i världens gång. Av det skälet måste exempelvis evangeliernas alla mirakel läsas allegoriskt, hävdade de: ”När man läser hur Kristus botade blinda…måste man förstå att der var deras själar, inte kropparna som varit förblindade”.

Deras liturgi var mycket enkel. De förkastade alla sakrament (också äktenskap ingicks i civila former) utom ”consolamentum”, som utdelades till döende eller till dem som efter långa förberedelser gjort sig beredda att inträda i ”de fullkomligas” skara. De skulle därefter avsvära sig den katolska tron, leva i avhållsamhet, avstå från att döda, ljuga och avlägga eder, från att äta kött och från andra sinnliga njutningar. Deras uppgift bestod uteslutande i att predika, utföra goda gärningar samt hjälpa sjuka. ”Ett något paradoxalt drag hos människor som föraktat det kroppsliga”, noterar Zbigniew Herbert.

Man skulle kunna gå längre. Om det är lätt att förstå den misströstan som närde albigensernas världssyn, är det svårare att tänka sig att deras stränga asketism skulle kunna överleva bättre tider. När allt kommer omkring var naturen starkare än albigensernas övertygelse om dess förtappade väsen. De fortplantade sig, arbetade, planerade rentav för framtiden, och överlät den riktiga askesen på en kast utvalda, på  ”les parfaits”, eller ”les bonhommes”, lärans barfota riddare, föredömliga, men just därför sällsynta.

Albigenserna var, därom är deras apologeter och förföljare överens, mycket fredliga. Attacken mot Pierre de Castelnau var ett beklagligt undantag, det måste också Innocentius ha förstått. Han som förstod så mycket… till exempel att kättarnas apostoliska fattigdom var en oemotståndlig utmaning. (Det är genom Innocentius III som kristendomen fick de första fattigordnarna.)

Många författare har intygat att den första meningen i en roman äger en förunderlig makt över resten. Detsamma gäller för albigenserkrigen. Om någon kättare ännu tvivlade på att det var djävulen som regerade världen, fick han ett betvingande bevis efter den första belägringen. Staden Béziers, som förutom en minoritet misstänkta avfällingar hyste tusentals trogna katoliker, omringas i juli 1208. Korsriddarna, under ledning av påvelegaten Arnaud Amaury, försöker först med förhandlingar. Man kräver att tvåhundratjugo namngivna lämnas ut. Fästningens kommendant svarar att ”han hellre låter sig dränkas i det salta havet” än han lämnar ut sina grannar. Genom ett misstag hos försvararna lyckas en avdelning legosoldater, beväpnade endast med knivar och tillhyggen, forcera stadsporten. På kvällen den 22 juli finns Béziers befolkning inte längre. ”Döda alla, Gud igenkänner de sina”, lär Amaury ha yttrat, när någon påpekade att en mängd rättroende höll på att stryka med. Därefter belägras Carcassonne, Minerve, Termes, Lavour och slutligen Toulouse, albigensernas Rom. Ibland skonar man befolkningen, men aldrig albigensernas andliga ledare. Kriget leds numera av Simon det Monfort, frankerkungens vasall, ambitiös, hänsynslös och mycket målmedveten. Mycket riktigt, på våren 1214, efter att ha intagit Toulouse, erhåller han hela det erövrade området som förläning av det fjärde Laterankoncilliet. Det är större än dåvarande Frankrike.

I juli 1216 får Innocentius III möta sin skapare och eggade av den goda nyheten inleder albigenserna motoffensiv. En exilstyrka landar i Marseille, en annan, under fursten av Toulouse Raymond VI,  tar tillbaka huvudstaden Toulouse. Simon de Monfort försöker storma den igen, men efter nio månaders belägring träffas han av en sten (enligt legenden avfyrad av en kvinna) och faller med spräckt skalle. Krönikören har noterat att glädjesången hördes vida omkring, från Alperna ända bort till Atlanten:
Monfort
Es mort
Es mort
Es mort
Viva Toloza
Ciotat glorioza et poderosa
Tornan lo paratge et l’onor!

Men nu gäller kriget inte bara religionen, det är frankerkungen Ludvig VIII som håller på att erövra Occitanien. Alltså får vi se ett nytt korståg, denna gång lika kungligt som påveligt. Fästningar intas och tas tillbaka, lokala furstar faller till föga, men återfaller i kätteri vid första tecknet på ockupantens svaghet. Invasionsstyrkorna tillämpar den brända jordens taktik. År 1233 överlämnar påve Gregorius IX uppspårningen av kättarna i dominikanernas händer. De får detaljerade instruktioner, Inkvisitionen är född. Tjugo år senare legaliserar hans efterträdare bruket av tortyr. Redan tidigare fastställdes ett officiellt pris för angivelse av dissidenter. Man nöjer sig inte med att tillrättavisa levande kättare. Också de postumt angivnas lik grävs upp för att läggas på bålet. Occitanien är vid mitten av 1200-talet ett land av brända vingårdar, uppfläkta kyrkogårdar och rykande bål.

Den dominikanska inkvisitionens härjningar väcker ett sådant hat i Occitanien att till och med andra munkordnar börjar sända protester till Rom. Här en liten, men minnesvärd scen. År 1242, när de flesta av albigensernas fästen redan fallit, anländer en trupp inkvisitorer med den ökände Guillaume Arnaud till den lilla staden Avignonet. Slottsherren Raymond d’Alfaro mottar dem kristligt och vänligt men sänder samtidigt bud till det avlägsna Montségur, där några av de sista albigenserna förskansat sig. Och när les faydits (de bannlysta) hunnit fram till Avignon tar han emot han själv vid borgporten med en fång yxor i famnen. Enligt krönikören uppstår vämjeliga scener när sextio utmattade ryttare, som var och en har en släkting att hämnas, tränger fram till sina offer.

Det skulle ta mer än hundra år att får bukt med kätteriet. Det legendariska Montségur i Pyrenéerna faller 1244, efter ett års belägring. Man hade utlovat nåd åt de botfärdiga, till den nyttan att ett handfull rättrogna katoliker i sista stund omvänder sig till kätteriet. Queribus, den sista fästningen, faller 1255. Men ännu långt in på 1300-talet håller man rättegång i Albi, tänder bål i Toulouse och Carcassonne. Jacques Fourniers inkvisition av Montaillou avslutas 1326.

Vart är denna berättelse på väg? Till synes mot en återvändsgränd. De siste av albigensernas predikanter, Guilhem Bélibaste, besteg bålet  den 24 augusti 1331. Därefter fanns det ingen som kunde föra invigningen vidare och vi kan säga med stor säkerhet att albigensernas religion försvann ur historien. Det skulle dröja till 1900-talet innan den grävdes den upp, under stor källkritisk möda, ur inkvisitionens arkiv. Men en fråga som de empiriska historikerna sällan ställer kunde likväl ställas. Vad hände med det andra minnet?

*   *   *

Den 27 juni år 1517 var en stor högtid i den occitanska staden Nimes, halvvägs mellan Marseille och Béziers.  Man hade funnit en viss Basilicus kvarlevor. Basilicus var inte bara helgon, han var stadens skyddspatron. Relikerna exhumerades i biskopens närvaro och folkmassornas fromhet var så häftig, förtäljer krönikören, att man fick kommendera ut trupper för att hindra att de heliga benen kom till skada.

Knappt femtio år senare kastade sig de nyss fromma över kapellet med Basilicus benknotor, rev ned den till grunden och spred resterna för vinden. Därefter gav de sig på katedralen, som de under stora mödor lyckades förstöra, med undantag för tornet, som sparades för spaningsändamål. Det var välbetänkt, den kungliga straffexpeditionen var redan på väg mot staden. Nimes invånare hade nämligen, med en snabbhet som förundrar historikerna, anammat de reformerta idéerna som utgått från Wittenberg och Genève. Inte bara Nimes. Nästan hela Occitanien, det vill säga och stora delar av Languedoc och Provence, från Grenoble till Atlanten, blev på några decennier smittade av Calvins läror.

Resten är hugenottkrigens välkända historia, belägringar och nya autodafé, edikt och motedikt, straffexpeditioner, sammansvärjningar av städer och, som ett sista ackord, de desperata camisardernas, ”ökenfädernas”  uppror. Berättaren kan inte motstå att återge en särskild incident.

På sommaren 1703, anländer en viss abbé Chayla till Nimes. Denne Torquemada, som hävdatecknaren  D. Nisard kallar honom, hade utmärkt sig för upptäckten av helt nya och sublima tortyrmetoder. Han kommer till en stad som redan är besegrad. De sista hugenotterna anses förjagade eller brända. Nimes är på bättringsvägen, varför det framstår som anmärkningsvärt att ingen finns att varna Chayla för de fyrtio män med knivar och hallibarder som ber en snabb bön nedanför hans fönster. Därefter rusar de in i huset. Chayla räddar sig genom fönstret, men blir igenkänd, omringas och får veta att de kval som väntar är inget mot vad han förtjänar. Enligt krönikören uppstår återigen vämjeliga scener, inbegripet trängsel och slagsmål bland de sammansvurna. Offret tillfogas femtiotvå sår, varav tjugofyra dödliga. ”Hans kropp var för liten och hans liv för svagt för så mycket hämnd”, sammanfattar Nisard.
Hur mycket hämnd? Är det helt fel att tro att abbé Cheya ändar sina dagar i Innocentius III:s långa skugga? I själva verket finns ingen bättre förklaring än det långa minnet, till att just Occitanien, de milda sedernas, trubadurernas, och Avignon-fruarnas trakt, skulle komma att anfäktas av en puritanism som förefaller designad för humorlösa schweizare och förstoppade britter. Mycket riktigt är hugenotterna i Nimes och Montpellier inte alls så svårmodiga som deras likar i Nederländerna eller London. Men deras hat är desto större. Det vill säga äldre.

Enligt protestantiska teologer finns det inget samband mellan medeltidens albigenser och deras egen lära. Somliga bland hugenotterna var av en annan uppfattning: ”Cevennernas folk har i alla tider predikat läran, flera sekel före Reformationen; på valdensernas och albigensernas tid var Cevennerna fylla av dessa människor och man kan i många dokument finna att de förkunnade samma religion som dagens reformatorer. …det är ingen ny religion som de vill införa, bara upprätthålla den gamla som de alltid haft.”

Detta är inget historikeromdöme, det är camisardernas egen krigsförklaring: Le manifest des Habitants des Sevennes, Sur leur prise d’armes”. Vad skulle greve di Segni tänka om han fick läsa dessa rader från 1703? Eller, för den delen, Voltaires kommentar, som sjuttio år senare skriver att ”Languedoc rids av en helvetesfurie…som måste ha släpats hit av Simon de Monfort…” Greve di Segni kunde också begrunda André Sigfrieds rader om ”ett religiöst bälte” som sträcker sig ”från Pyrenéerna, via Cevennerna till Alperna”:  ”…en eld som ännu pyr och flammar upp då och då…en särskild sorts religiös känsla som förenar hela regionen i en moralisk och mystisk inspiration. Det är ett land av källor, som springer upp när man trott att de sinat.” När detta skrivs är året 1945.

Det faller utanför syftet med vår berättelse, men förtjänar likväl att inflikas, att Innocentius beslut på våren 1208 även bidragit till att röra till det för historiematerialismen. Det är alltid lika besvärligt att förklara det falska medvetandet hos Nimes kämpande klasser. Än idag röstar stadens industriföretagare företrädesvis till vänster, medan deras anställda favoriserar högern. Detta mönster, som uppträder i hela regionen, från Lyon till Toulouse, går tillbaka på revolutionen: då uppträdde småfolket – les cebets, (lökätarna), som vitglödgade rojalister, medan Nimes besuttna hyllade jakobinerna. Behöver jag tillägga att de förra var katoliker och de senare protestanter? Den sista massakern som kunde intressera greve di Segni ägde rum 1815. Det var stadens katoliker som gav sig på protestanterna, som hämnd för att dessa stött Napoleon under de hundra dagarna, vilket de gjort i revansch för blodbadet under Thermidor 1793, då katoliker hämnades för att protestanterna massakrerat dem1790, vilket i sin tur var en vendetta för utrotningen av camisarderna 1703, som följde på den berömda Micheladen 1567, allt dessemellan och dessförinnan oräknat.

Ett ord borde noteras. Nimes vänsterkapitalister kallas än idag nedlåtande les tisserands av sina katolska löneslavar. Ordet, som betyder vävare, hade redan på 1100-talet en farlig klang. Den tidigaste förekomsten av begreppet ”katar” har Jean Duvernoy noterat hos en tysk präst, en viss Eckbert de Schonau. ”Ce sont ceux qu’en langue vulgaire on appelle ’cathares’…ces gens-là, notre Germanie les appelle ’Cathares’, la Flandre ’Piphles’, la Gaulle ’Texerant’, d’après leus usage du tissage.”

*   *   *

När D.Nisard år 1842 skall beskriva hur Nimes ser ut, börjar han med att klaga på bristen på sevärdheter. Det finns förvisso formidabla lämningar från antiken samt ett och annat från medeltiden. Men sedan? ”Så här går det”, suckar han, ”med handelsstäderna, de förnyas ständigt och bryr sig föga om ruinernas poesi.” Vackra byggnader finner man bara i adelsstäder, ”sådana som lever endast av egna resurser och inte av att arbeta för andra”.

Ja, Nimes har arbetat för andra, och kanske i högre utsträckning än Nimes haft lust till. Återkallandet av ediktet från Nantes innebar att stadens hugenotter utestängdes från statliga och borgerliga ämbeten och hänvisades till den merkantila sektorn. Bodde man i Nimes kunde det bara betyda en sak: textilbranschen.

Den har en lång historia i trakten. Redan på medeltiden exporterar Nimes en mängd tygsorter, mest siden, ända till Indien. På 1400-talet anfäktas hela regionen av färgerna blått, grönt och gredelin. Det visar sig att en dekokt på vejde (isatis tinctoria) rätt blandad med andra tinkturer, ger en färg som i motsats till de flesta andra inte upplöses i tvätten. Nu utvidgas exporten till Spanien, England, Normandie och Flandern. Mot slutet av seklet går man över till det importerade indigo och färgerna blir bara vackrare…Men det är den första vågen av hugenottförföljelser som redan vid mitten av 1500-talet gör textilhanteringens ”nedriga hantverk” (vils métiers mécanique) till deras främsta näringsfång. När historieklockorna slår 1600 är Occitanien en av världens främsta manufakturer –  av velour, silke, ylle, bomull – och det mesta ligger i händerna på prekapitalistiska protestanter i Montpellier och Nimes.

Det hjälper inte att den franska kronan gör sitt bästa för att med riktade sysselsättningsåtgärder hjälpa det katolska näringslivet. Protestantarna i Nimes blir förvisso genom Colberts försorg utestängda från bygget av den märkliga Toulousekanalen, som förenar Medelhavet med Atlanten, de får inga subsidier, inga tullättnader… Men året 1790, när de för första gången på ett kvarts millennium likställs med sina landsmän, står de för 90 procent av tygexporten från södra Frankrike. Då har redan deras metervara börjat erövra Amerika. Det är globaliseringen, förstås: amerikanernas missbruk av tobak har tiodubblat efterfrågan på näsdukar…Sedan kommer andra bomullsdukar, serge de Nimes, betydligt grövre, lämpade för såväl segel som kapell. De har redan gjort succé i Genua, vars matroser började sy sig kläder av detta starka tyg, företrädesvis den blåfärgade indigokvaliteten.

Nu behövs det bara en jude från Riga och en annan från Bayern för att föra vår konsekvensutredning angående greve di Segnis tankfulla tystnad till dess oundvikliga slut. Den förre, Jacob Davis, som han började kalla sig när han anlände till San Francisco 1865, var egentligen specialist på hästtäcken. Han använde samma tyg som Genua-matroserna, som han förstärkte med nitar på känsliga ställen. Och det var faktiskt han som sydde de första byxorna av denim (de Nimes) med denna briljanta metod. Levi Strauss blev kontaktad först när Davis inte klarade anstormningen av kunder och fann sig i behov av en kompanjon som hade pengar och behärskade språket.

P.S.
Levi Strauss kände till ordet jean när han skulle lansera Jacob Davis uppfinning. Det dök upp redan i slutet av 1400-talet, av Genua, (genovese) och betecknade ett kraftigt tyg, oftast färgat med indigo eller vejde. Det måste först ha landat i Boston, där det omnämns i en tidning år 1743, i pluralis för klädesplagg: jeans.  Men Levi Strauss fann att ordet hade en billig klang. Hans produkt kallades dungarees de första decennierna, dongerier på svenska ända fram till 1947. ”Jag är en sjöman i gongeriställ” inskärper Harry Martinsson i novellen ”Bort från Montevideo”.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: