Skip to content

Jag måste härifrån snarast, hjälp mig…jag hatar att vara här. Varför dog Daniel Sigström?

december 18, 2008

Jag måste härifrån snarast, hjälp mig…jag hatar att vara här. Daniel Sigström, omhändertagen med tvång, dog i fosterhemmet. Socialen ansåg att Daniels mamma överdrev hans sjukdomar.

DN 93 05 30

Daniel dog av epilepsi den 24 april 1992, 14 år gammal. Men hans vårdare säger att han inte visste att sådant kunde inträffa, än mindre förhindras. I stället hade han av socialtjänstemännen fått veta att Daniels allvarligaste sjukdom var hans mamma. Maciej Zaremba berättar en tragisk historia om drogmissbrukare, skrupelfria tjänstemän, våldsamma fosterföräldrar och aningslösa politiker.

Denna artikel ledde till en mycket omfattande debatt, dels om själva saken, men också om pressetiken samt om journalistikens värdegrund. En oenig Pressens opinionsnämnd hade inga invändningar mot faktaredovisningen i reportaget, men klandrade DN för att ha namngett de ansvariga tjänstemännen. Enligt nämnden var det politikerna som borde ha namngetts istället. Denna ståndpunkt föranledde en del protester på ledarsidorna, bland annat i SvD och Expressen. Det ledde även till ett animerat meningsutbyte i spalterna mellan författaren och DN:s dåvarande chefredaktör, Christina Jutterström samt med pressombudsmannen Per Arne Jigenius. Vidare svarade tjänstemännen (inte politikerna) i Gottsunda kommun på kritiken. Dessutom angreps författaren i bland annat Arena och Socionomen. JO granskade småningom fallet Sigström, vilket ledde till en ny omgång av debatten.

Härnedan återges mina egna artiklar samt Opinionsnämndens beslut.  För att ta del av de övriga inläggen, som av upphovsrättsliga skäl inte kan publiceras här, var god kontakta respektive medium. För DN-debatten kontakta PressText, Mail: fakta@prb.se . Tel: 08 – 738 38 60. Fax: 08 – 656 88 74

Fallet Daniel Sigström gick vidare till rätten, då Marianne Sigström stämde Gottsunda kommun för bland annat brott mot de mänskliga rättigheterna. Hon hade ingen framgång. Reportaget finns även omtryckt i tidskriften Scoop.
NÅGON GÅNG på våren 1991 fick jag ett egendomligt telefonsamtal. En kvinnlig röst, flämtande av andnöd, vädjande om hjälp. Hennes son for illa, sade kvinnan. Han blev misshandlad. Han var allvarligt sjuk men fick ingen vård. Hon fruktade för hans liv. Själv kunde hon inget göra, hennes Daniel fanns i ett fosterhem 40 mil bort. Och nu har socialmyndigheterna till och med förbjudit henne att ringa honom.

Varför var han då omhändertagen? Marianne Sigström, som kvinnan heter, berättade en förfärlig och osannolik historia: om manipulerade läkarintyg, svekfulla socialsekreterare och korrumperade fosterföräldrar. Hon räknade upp rader av lagbrott och försåtliga övergrepp. Socialtjänstemännen förföljde henne, ansåg hon. Det var en hämndaktion, menade hon. Hon har nämligen dristat sig till att ifrågasätta deras behandling av människor i allmänhet och henne själv i synnerhet.

Marianne bönföll mig om att undersöka saken. Jag tvekade, hon lät som en rättshaverist. Det skulle fordras veckor och kanske månader att reda ut vad som egentligen hade hänt. Jag lämnade vaga och undvikande svar. Marianne fortsatte att ringa, alltmer sällan och från telefonautomat. Hon hade inga pengar och hennes telefon hade stängts av. Sedan tystnade hon.

Ett år senare dog Daniel Sigström. Omständigheterna är dunkla. Det enda vittnet, vi kallar honom B, som för tillfället uppbar arvode för att vårda pojken, säger i polisförhöret att han ringde sjukhuset efter det sjätte anfallet i tät följd. Det tog litet tid, han visste inte numret. Kanske hade han inte särskilt bråttom. Han fick rådet att avvakta, säger han. Därav blev han lugnad. Vi vet att enligt socialtjänsten i Gottsunda kommundel i Uppsala, för vars räkning B vårdade Daniel, var ju pojken inte särskilt sjuk. Det var ju bara hans mamma som inbillade sig. B hade fått instruktioner från socialtjänsten att hålla henne borta från vården av Daniel.

Visst brukade Daniel få epileptiska anfall. Det hände ett par gånger i veckan att han fick enstaka kramper med kortvarig medvetandeförlust, trots att han regelbundet tog sin medicin. Men ingen hade sagt till B att seriekramper kunde sluta med döden. Någon handledning i vården av epileptiker hade han inte fått. Efter det sjunde anfallet dog Daniel. Då ”tog B tag i denne och ruskade honom och klappade honom i ansiktet”. När detta inte hjälpte ringde han efter ambulans.
”Dråp, mord”, hade Marianne skrivit på kopian av detta polisförhör.

Fosterbarnet Daniel Sigström blev 14 år gammal. Han avled den 24 april 1992.

Sedan den dagen har jag läst tusentals sidor socialakter, intyg och överklaganden, jag har vunnit ett sekretessmål mot socialtjänsten, intervjuat socialsekreterare, poliser och läkare i Uppsala, Sundsvall och Härnösand. Jag har sett på videoband och lyssnat på inspelade telefonsamtal. Det har tagit mig ett år att komma fram till att Mariannes förtvivlade kommentar på kopian av polisförhöret kan ha fog för sig.

Det finns således ett ansvar att utkräva och en mors heder att återupprätta. Det är skäl nog att berätta denna långa historia. Men det finns ett annat, lika tungt vägande. Det som hänt Daniel kommer att hända igen.

Det börjar, som så ofta, med fattigdom. I början av 80-talet söker Marianne Sigström hjälp hos socialbyrån. Det är litet genant att det behöver påpekas: hon dricker inte upp sin inkomst, inte heller har hon förköpt sig hos Ellos. Marianne är en skötsam och verserad mor till två välartade och numera vuxna barn. Samma år som hon fyller 40 begåvas hon med en son. Det enda som felas henne är hälsa – och litet tur i livet. Hon har astma, ryggbesvär och en missbildad lunga. Sjukpensionär sedan 1980 är hon ensam med ett ovanligt sjukligt och krävande barn. När hennes Daniel fyller fyra upptäcker läkarna att han förutom kroniska infektioner även lider av psykomatonisk epilepsi.

Det mesta i Mariannes liv skulle socialen småningom sätta i fråga. Dock inte detta: den enda orsaken till hennes ekonomiska trångmål är hennes son. Han vantrivs på daghemmet, hon tar med honom på utflykt. Han är rädd för att leka på gården – de åker till Stockholm och går på museer. Han är ofta sjuk – det kostar pengar. Han är genstörtig och ihängsen. Hon köper leksaker, böcker, de går på bio. Socialsekreterarnas sammanfattning är nog korrekt: ”Marianne har svårt att säga nej till Daniel.” Man finner henne något slösaktig.

Det rör sig inte om några stora belopp. Men en sjukpension på drygt 4 000 kronor räcker inte långt. Hon blir efter med hyran och daghemsavgiften och tvingas allt oftare be socialen om hjälp.

Så sker ett litet under. 1983 uppfattar en framsynt socialsekreterare hennes belägenhet. Han tycks vilja bespara Marianne de trots allt något förödmjukande ansökningarna om bidrag till busskort och daghemsavgift. Och han ser till att samhället stödjer henne solidariskt och regelbundet med 1 100 kronor i månaden. Men snart kommer en ny ansvarig och bidraget dras in: ”Behoven kan tillgodoses genom egna inkomster.”

Men det kan de inte. Daniel växer och med honom utgifterna. Mellan 1984 och 1988 tvingas Marianne att gång på gång ansöka om hjälp. Och hon beviljas: en hyra här, litet medicin där, matpengar, busskort, telefonräkningar. För den skull fattar 13 olika tjänstemän efter sammanträden och mogna överväganden sammanlagt 61 olika beslut. Facit: under dessa fem år får hon i genomsnitt 1 184 kronor i månaden i socialbidrag.

Ett typiskt citat ur socialjournalen: ”9.9.86. Marianne framställer om hjälp till att skaffa nya glasögon (Daniel har slagit sönder hennes förra), kostnad 400 kronor. Till byråsammanträde . . . soc sekr Gun Johansson-Öhrnell avslår framställningen med motiveringen att Marianne har inkomster överstigande norm.”

Daniel slår sönder saker. Han rör sig tafatt, är ömsom ängslig, ömsom aggressiv, har svårt att följa med i skolan, ännu svårare att få kamrater. Han mobbas i skolan och på lekplatsen. Ofta ser han skrämmande saker på nätterna.

På socialbyrån anser man emellertid att Marianne behöver uppfostras. Det är därför som man så resolut säger nej till henne. Marianne måste lära sig att planera, anser till exempel Gun Johansson-Öhrnell. Hon måste lära sig att säga nej till Daniel, står det i journalen. Hon överdriver ju hans sjukdomar.

Det kunde man kanske tro. Men 1986 finns det all anledning att tänka om. Den nioårige Daniel har kommit in i puberteten, han ökar onaturligt i vikt, får aggressionsutbrott och ångestanfall. Han går redan i specialskola, vistas tidvis på Mariannes begäran hos kontaktfamiljer och i avlastningshem.

I april 1987 finner läkarna en misstänkt hjärntumör. I september samma år kommer den första diagnosen: en missbildning intill hypofysen, som läkarna sätter i samband med Daniels för tidiga utveckling, hans epilepsi och beteendeproblem.
Socialbyrån underrättas, men lyssnar tydligen inte så noga. Ty samma höst gör socialsekreteraren Johansson-Öhrnell ett nytt och radikalt försök att lära Marianne sparsamhet: ”Gör klart för Marianne att inga fler hyror betalas och att hon i fortsättningen får klara sig själv.” Alla hennes ansökningar avslås: matpengar, hyror, telefonräkningar. Motivering: ”Inkomsterna överstiger socialbidragsnormen med cirka 1 500 kronor per månad.” ”Har inte haft merutgifter som hon inte kunnat påverka.”

Jag skall försöka uttrycka mig neutralt: Någon gång på hösten 1987 upphör socialtjänstemännen i Gottsunda att bete sig rationellt. Kring årsskiftet skriver sektionschefen Bengt Ehlin ett avslag som är både formellt lagvidrigt och kränkande. Marianne tillgriper sin medborgarrätt: hon klagar hos den socialdemokratiske ordföranden i socialnämnden, Staffan Yngve. Ett nytt under: Yngve tar socialsekreterarna i upptuktelse: så här nedlåtande får man inte skriva. Sektionschefen Bengt Ehlin tvingas skriva ett nytt brev.

Fint, inte sant. Så skall det ju gå till i vår välfärdsdemokrati. Man kunde rent av hoppas att den folkvaldes rådiga ingripande blev en vändpunkt i denna dystra historia.

Det blev det också. Efter denna incident får inte Marianne någon mera hjälp. Anteckningarna i socialakten börjar anfäktas av aggressivitet. Hon förvägras hjälp till hyran och hotas av vräkning. En läkare intygar: ”Modern upplever i nuvarande läge en påtaglig stress, som accentuerats i samband med den hotande flyttningen. Denna belastning bör invägas i beslutet om tvångsflyttning.”

Det invägs inte, i maj 1989 blir familjen vräkt och anvisas en ”socialbostad” som hälsovårdsnämnden genast dömer ut. Socialen vägrar emellertid att bekosta en allergisanering av våningen och Marianne ställs utan bostad.

För Uppsalas skattebetalare blir denna vräkning en ren utgiftspost. Kan det finnas någon mening med att vräka en sjukpensionerad, ensamstående mamma, när man sedan ändå tvingas betala hennes hyror, efterstädning och flyttningskostnader?

Det finns förvisso en logik i det drama som börjar på ett grått socialkontor i Gottsunda och slutar på ett bårhus i Härnösand. Men det finns ingen plan, knappt ens en avsikt. Däremot en myckenhet starka känslor.

Jag försöker förstå de ansvariga socialarbetarna: Bengt Ehlin, Mona Salander, Gunbritt Graan. Uppenbarligen har de fattat agg till Marianne Sigström. Skrivningarna i socialjournalen vibrerar av aggressivitet: nedsättande omdömen, föraktfulla tonfall, öppet fientliga tolkningar. Bland dessa hundratals sidor kan man på sin höjd finna ett par tre medkännande ord om föremålet för författarnas omsorger.

Nåväl. Det måste likväl höra till människans rättigheter att inte tåla sin nästa, också om nästan är klient och man själv socialsekreterare. Att just Marianne Sigström så höggradigt misshagar dessa socialtjänstemän är inte ägnat att förvåna. Hon är ju som skapad för att förbittra en svensk socialbyrå. Eller, kanhända, vilken välmenande hjälpare som helst.

Hon är sjukpensionerad och fattig, men vägrar att anpassa sitt yttre till detta predikament. Hänvisad till socialhjälpen beter hon sig som vore hjälpen en självklar rättighet och berövar därmed hjälparna tacksamhetens söta belöning. Hon är beläst, munvig, mycket intelligent och säker på sig själv. Men också brysk i omdömen, ibland överlägsen och inte så litet självrättfärdig. Hon är göteborgska, vilket både hörs och sticker. Hon är restlöst och skamlöst upptagen av pojken, det väcker skuldkänslor och obehag hos oss alla som vid jämförelse tycker oss ha försummat våra egna barn.

Hennes förtroende för den offentliga omsorgens organisation är begränsat och hon anstränger sig inte över hövan för att dölja denna sin skepsis.

De två senare förhållanden läggs henne uttryckligen till last. Men Marianne kan ha sina skäl. Jag har till exempel räknat ut att på Akademiska sjukhuset i Uppsala togs under årens lopp hennes Daniel om hand av 55 olika läkare. Ofta var det Marianne som fick hjälpa doktorerna att kommunicera med varandra.

Det mest förargelseväckande måste ändå vara att denna imponerande kvinna som är så kompetent och försigkommen inför omvärlden samtidigt är så svag och hjälplös inför sitt barn. (Det förefaller som om socialen uppfattade det senare förhållandet som hennes enda försonande drag. Det är hur som helst det enda som syns i journalen.)

Som om inte detta räckte har Marianne JO-anmält en och annan socialsekreterare, klagat på mottagandet på skolor och daghem, avbrutit samarbetet med ett par kontaktfamiljer, ifrågasatt placeringen av Daniel på en skola för autistiska och psykotiska barn och haft synpunkter på vården. Ofta med rätta, förefaller det, i andra fall säkert förhastat. I likhet med många andra föräldrar anser sig Marianne veta bäst vad som är bra för hennes barn.

Det behövs strängt taget inte mer för att bringa en socialbyrå, van vid betydligt underdånigare hållning, ur jämvikt.
Om socialsekreterarna ändå hade förmått erkänna för sig själva hur pinsamt provocerade de varit av Marianne. Om de hade tillåtit sig ett utbrott, drämt en krukväxt i väggen eller slagit i dörrar, därefter bett om ursäkt och återgått till den lagbundna och neutrala tjänsteutövningen. Då hade denna artikel förmodligen aldrig blivit skriven.

De gjorde ingenting av detta. Jag förmodar att de i stället bedyrade för sig själva och för varandra hur väl de ville Marianne och hennes barn. De uppträdde och de talade lugnt och behärskat. Och ilskan? Ilskan hamnade i journalen. Det vill säga: levdes ut i maktutövningen.

Den 2 juni 1989 sammanfattar Gunbritt Graan ärendet:

”Daniel har alltid varit ett krävande barn, lättinfekterad, med en störning på hypotalamus, som ger hormonrubbning och för tidig pubertet. Dessutom har Daniel en psykomotorisk epilepsi som ger humörväxlingar. Modern och Daniel har alltid haft en komplicerad relation, hans fysiska problematik kan ha en bidragande effekt.”

En, får man säga, ärlig beskrivning. Men 18 dagar senare, den 20 juni, skriver hon en ny sammanfattning. Daniels sjukdomar nämns nu inte med ett ord. I stället står det:

”Marianne har egna relationsproblem och därmed har även Daniel drabbats av moderns egen oförmåga att känna tillit och knyta an i relationer.”

Det är ett viktigt dokument, det motsvarar läkarjournalens sjukdomsbeskrivning (epikris). Med stöd i detta papper skall en ny ansvarig snabbt kunna sätta sig in i fallet. Därför är bestämmelserna som påbjuder objektivitet, saklighet och fullständighet i socialjournaler mycket stränga.

Graans omdefiniering av Daniels problem kommer att gälla ända till slutet av detta ärende. Allt tyder på att det bringar det till det slut det fick. I fortsättningen nämns nämligen aldrig Daniels sjukdomar i socialjournalens inledande sammanfattningar, de hamnar i periferin. Kopplingen mellan hans hormonrubbning och ambivalens till modern försvinner för alltid. Daniels främsta åkomma blir hans mamma. Det är hon som gör honom sjuk: symbiotiska bindningar, felaktiga uppfostringsmönster, oförmåga att sätta gränser och – icke att förglömma – sjukdomsfixering. ”Daniel är inte så sjuk, det är bara Marianne som inbillar sig”, kommer Graan att försäkra två månader före pojkens död.

Under julen 1988 blir Mariannes och Daniels samvaro mycket stormig, han slår henne, hårt. Marianne, som själv är sjuk, ber om hjälp.

Graan skriver: ”Marianne har önskemål om att bli placerad tillsammans med Daniel på ett behandlingshem . . . Min bedömning är att Marianne inte klarar Daniel och att hon inte är så behandlingsbar att det skulle vara till någon gagn för varken den ena eller den andra att åtnjuta en dylik behandlingsperiod. Detta även med tanke på Mariannes ålder och hälsotillstånd . . . Min uppfattning är att Daniel inte medför några vårdtekniska problem eller svårigheter då han är på egen hand med andra människor. Utan det är endast då Marianne och han är tillsammans som problemen uppstår . . . Min uppfattning är att Mariannes och Daniels umgänge bör begränsas . . . Vi planerar . . . att placera Daniel i ett storfosterhem i Härnösand.”

Men Marianne framhärdar. Hon ställer krav på socialtjänsten. Att fosterhemmet är godkänt, att fosterföräldrarna har erforderlig utbildning för att ta hand om barn med handikapp, att en behandlingsplan görs upp, att hon får hjälp att bearbeta sin relation till sonen, att han undersöks grundligt i Uppsala innan placering sker, att hon får hjälp till en bostad dit Daniel kan komma på besök, att hon slipper möta den sekreterare som fick henne vräkt . . .

Det som nu händer borde användas i studentlitteraturen som skräckexempel på rättsövergrepp. Gunbritt Graan har noterat att Mariannes krav är ”ovillkorliga”. Det kan tänkas betyda, resonerar hon, att Marianne motsätter sig fosterhemsplaceringen utifall att socialen inte uppfyller hennes krav? Då kunde man ju säga att hon motsätter sig själva vården? Inte inser Daniels bästa? Hela resonemanget är rent hypotetiskt, Graan diskuterar aldrig kraven med Marianne. Men hon kommer till slutsatsen att Marianne ”egentligen” inte samtycker till den fosterhemsplacering som hon själv önskat. Och Graan får socialnämnden och till och med länsrätten med sig! Daniel omhändertas med tvång, enär ”samtycke inte föreligger”.

Det betyder två saker. 1) Marianne förlorar all kontroll över Daniels tillvaro. 2) Gunbritt Graan, Bengt Ehlin, Mona Salander och Gottsundas sociala utskott blir hädanefter enväldigt rådande och juridiskt avsvariga för Daniels vård, utbildning och uppfostran.

Daniel placeras hos familjen E i Härnösand. Familjehemmet har setts ut, undersökts och godkänts av Graan och Salander. Fosterföräldrarna saknar visserligen utbildning och godkännande från länsstyrelsen, men de har vitsord från andra socialkontor och ”ger ett engagerat och positivt intryck”, skriver Salander. De har redan tre fosterbarn i övre tonåren, åtminstone två med missbruk i bagaget.

Det är meningen att Marianne skall besöka Daniel hos E. Men redan vid det andra besöket, i november 1989, körs hon brutalt ut av fosterfadern. Hon har kommit en timme före den uppgjorda tiden. Enligt Marianne säger E till henne: ”Jag har inte betalt för att prata med dig.” ”Familjen önskar efter detta inte ha besök av Marianne i sitt hem . . .”, noterar Graan.

Vad E har betalt för är faktiskt litet oklart. Gottsunda socialtjänst efterfrågar aldrig någon redovisning för de 26 600 kronor per månad (varav 10 000 skattefri omkostnadsersättning) som familjen begärt för att inhysa Daniel.

Marianne tror inte att hennes Daniel är i goda händer. Han skriver till henne i december 1989: ”Jag tål inte J (fosterfadern), det verkar som om jag jämt gör fel . . . jag vill inte vara här . . . jag blir psykiskt sjuk här, hjälp mig!” Och litet senare: ”Jag måste härifrån snarast, hjälp mig . . . jag hatar att vara här.” Och i januari 1990: ”Hej mamma jag dödar snart mig själv. Dom sykar mig . . . jag vill döda J. Hjälp mig härifrån.”

Han har även vädjat till sin gamla läkare i Uppsala, och i november 1989 skriver denne till Graan: ”Jag tycker det är angeläget att Soc för tar fasta på Daniels klagomål och försöker ta reda på vilka orsaker det kan finnas till dessa.”

Men Gunbritt Graan känner redan orsaken: modern tvingar Daniel att producera negativ information om fosterfamiljen, anser hon. I socialnämndens journal och i utredningar kallar hon hädanefter Daniel för ”mors lille spion”.

Mors lille spion skriver en dikt:

Gud, jag är så ensam
ge mig du en vän
så skall jag försöka
vara snäll mot den.
De är onda på mig
de talar inte med mig
De ser mig inte
Och hör mig inte
Gud, nu har jag
bara dig
Säg vad jag skall göra
Så att allt blir bra igen!

Socialsekreterarna besöker regelbundet fosterfamiljen. Mona Salander antecknar i journalen: ”Daniel har utvecklats väl i familjehemmet. Han säger att han trivs, att han fått kamrater.” (30.5.90)

Marianne hör rykten. Om fosterfaderns alkoholism och våldsbenägenhet. Om familjens förflutna i missbrukarkretsar. Om att fosterfadern dömts för rattonykterhet efter en bilolycka och att det fanns ett fosterbarn i den bilen.

Hon blir utom sig av oro, ringer till socialbyrån, skriver till JO, till socialnämnden, länsstyrelsen.

Socialsekreterarna Graan och Salander måste veta att dessa rykten talar sanning. De har enligt egen utsago undersökt familjen mycket noga och somliga av dessa rykten finns rent av som sakuppgifter i deras egen hemligstämplade familjehemsutredning. Men de väljer att neka och anklagar i stället Marianne för att förtala E samt, just det: för att brista i tillit till socialtjänsten. Hennes oro är skadlig för Daniel, heter det. Deras umgänge bör därför begränsas ytterligare. Till tre gånger per år.

Vad skall man tro om Mariannes oro? Daniels epilepsi har fram till tvångsomhändertagandet varit lindrig och under kontroll. Men under 1990 får han för första gången stora kramper, grand mal. Det noteras i socialjournalen, men meddelas inte Marianne. (På den punkten är lagen entydig: ”Om en klient drabbas av allvarlig sjukdom eller av allvarligt olycksfall skall klientens anhöriga underrättas utan dröjsmål.” SFS 1981:1226, 15 par.) Daniel får allt flera stora anfall. I april 1991 hittas han med brutet nyckelben nedanför sitt fönster. Marianne underrättas inte. Först efter Daniels död kommer hon att få veta att han efter denna olycka av fosterföräldrarna skickats till barnpsykiatrisk undersökning. ”Fostermor . . . orolig över ev suicidrisk”, skrev läkaren. Av någon anledning lämnade denna undersökning inga spår i Gunbritt Graans journal.

När Marianne (från Daniel) får veta om olyckan vill hon att polisen utreder händelsen varpå sociala utskottet beslutar att ”tills vidare förbjuda modern att träffa eller ha annan kontakt med Daniel . . . då det kan befaras att hon obehörigen griper in i vården”. Men den här gången drar dock länsrätten öronen åt sig och upphäver utskottets beslut. Det kan också tänkas att rätten igenkände den lätta doften av maktkorruption som utgår från utskottets ansökan: en fosterfamiljs vittnesmål som andas skräck för insyn, ett läkarintyg från en doktor Bo Larsson, som varken träffat Daniel eller hans mamma på över två år men som talat med Gunbritt Graan och därför förordar umgängesförbud . . .

Vad rätten inte kände till var att åtminstone ett vittnesmål i detta ärende faktiskt belönats med värdefulla gentjänster. En viss G, av socialen anlitad som kontaktman för Daniel, och som känner familjen sedan flera år tillbaka, åberopas tungt av Gunbritt Graan inför socialutskottet som tillskyndare av umgängesförbudet. Samme G har i juni 1989 skarpt motsatt sig tvångsomhändertagande: hur skall man bearbeta relationsproblem när relationen bryts, undrar han. Han har klandrat tidigare handläggning ”ryckigt och ibland på ett sätt som mer avslöjar handläggarens arbetsbelastning/bekvämlighet än Mariannes hjäpbehov”, och lovordat henne själv: ”en klart begåvad och socialt väl utvecklad kvinna. Jag kan inte se att hon i annat än myndighetskontakt omkring Daniel har några relationsproblem.”

Men nu ställer han upp: ”(Marianne) är påträngande och psykiskt arbetsam för sin omgivning.” Något senare skriver han till Graan och Salander och försäkrar sin lojalitet inför en ny rättegång. ”Ni är ju mina arbetsgivare.” Samtidigt skickar han notan: ett krav på diskretion inför ett försäkringsbolag (han lyfter 8 000 från socialen, är samtidigt sjukskriven och åtnjuter ytterligare en sjukersättning) och en begäran om ett föga sanningsenligt löneintyg. Vilken Salander genast effektuerar (15.8.91).

Vi börjar närma oss slutet på denna historia. Under 1991 flyttas ett av de fyra fosterbarnen från familjehemmet efter att ha blivit misshandlat av fosterfadern. Daniels läkare skriver från Uppsala och undrar varför pojken inte kommer till undersökningarna. Hans epilepsi är inte välkontrollerad, noterar han i journalen. Läkaren påpekar att oro i Daniels miljö ökar risken för epileptiska anfall. Socialen kommenterar: Det är Mariannes telefonsamtal som stressar Daniel.

En läkare i Härnösand efterfrågar en undersökning av förhållandena i fosterfamiljen. Hon kan inte förstå varför ingen hämtade Daniel på sjukhuset när han skadat huvudet efter ett anfall. Det händer att läkarna skickar resultaten av proven direkt till Daniel, eftersom de inte vet vad hans fosterföräldrar heter. Han kommer alltid ensam till sjukhuset.

Inom landstinget i Sundsvall råder en viss förvirring om Daniels bostadsort. Varken fosterföräldrarna eller socialen i Gottsunda har meddelat adressändring när familjen 1990 flyttar till Sundsvall. ”Det är inte vår sak”, menar Gunbritt Graan. ”Det skall landstinget sköta.”

I oktober 1991 anmäler sig Eva och Robin Gerholm, utbildade psykologer och välrenommerade fosterföräldrar, villiga att för socialens räkning undersöka förhållandena i fosterhemmet. Bengt Ehlin avvisar erbjudandet: Ni är redan alltför involverade genom att så starkt ha tagit parti för Marianne. Resten av brevet ägnas åt att bedyra E:s lämplighet.

Det är en besvärlig uppgift. Detta fosterhem (som upphörde sommaren 1992) kunde i själva verket inte förete några som helst rekommendationer från andra än avlägsna socialbyråer som inte visste vad de skulle göra med överskottet av omhändertagna barn. Socialbyrån i Gottsunda undviker nogsamt att nämna varifrån man fått tipset om familjen E.

Det är förståeligt. Fosterfadern K i Borås, som rekommenderat E, dömdes i våras till fängelse för olaga tvång och mångårig misshandel av flera fosterbarn. Under dessa år var han flitigt anlitad anskaffare av fosterhem åt socialbyråerna och besvarade, enligt egen utsago, 3 000 förfrågningar om året. Föreningen SOF – Sveriges organiserade familjehem, där K varit kontaktman – räknade för något år sedan fostermodern E som sin ordförande. SOF:s förste ordförande, Sture S, en gång kåkfarare, sedermera ökänd som fosterfadern i det beryktade fallet Aminoff, upplyste 1984 radiolyssnarna om sina uppfostringsmetoder: vanlig misshandel, men även att gnida in barnens ansikte med katturin eller att slå barnen med djurkadaver. Det är viktigt att vara rak, menade F.

Efter detta blev F av med fosterbarnen. Sedan flyttade han, och vad tror läsaren att han därefter försörjt sig på? Fosterbarn, förstås. Senast 1991 fick han 39 000 kronor från Grästorps socialbyrå som plåster på såren för en utebliven placering. Och här är cirkeln sluten. Socialen i Grästorp hade litet bråttom och hann inte kolla F särskilt noga. Men han hade utmärkta rekommendationer, nämligen från familjen E i Härnösand.

Rekommendationen säger det mesta om E:s lämplighet som fosterföräldrar, men också om Gunbritt Graans och Mona Salanders trovärdighet och moral, vilka inför Marianne Sigström, sociala utskott och domstol (och efter, som det heter, en oerhört noggrann utredning) bedyrat E:s utomordentliga kvalifikationer.

Symbiosen mellan mindre nogräknade socialsekreterare och skumma fosterfamiljer är givetvis förödande för barnavården och rättssäkerheten. I fallet Daniel Sigström, liksom i fallet Aminoff och fosterfadern K i Borås, kunde de vanskötta eller misshandlade barnen inte räkna med någon hjälp från socialtjänsten.

Dessvärre är denna symbios inte helt ovanlig. ”Dubbelrehabiliteringen”, som det heter på socialspråket, det vill säga att förse en före detta missbrukare med fosterbarn som försörjningsobjekt, utgör en okänd men ansenlig del av denna blomstrande marknad.

Efter ovanstående bakgrund borde upplösningen av detta drama inte förvåna någon. I december 1991 kallas Daniel till en stor och mycket dyrbar magnetkameraundersökning. Familjen E avbeställer besöket. Socialen i Gottsunda har inget att invända. I januari 1992 avviker familjen E från hemmet (hon till Maldiverna, han i okänd riktning) och lämnar Daniel samt två nästan vuxna tonårspojkar med en ersättare, den för läsaren redan bekante B. Ungdomarna berusar sig på hemmets förråd, varpå den ene börjar demolera huset och sig själv. När B kör honom till sjukhuset förgriper sig den andre tonåringen sexuellt mot Daniel.

(En parentes. Gottsundas sociala utskott har tidigare haft kännedom om denna ynglings speciella intresse för Daniel, liksom om att fosterfadern slagit pojken, att Daniels telefonsamtal avlyssnats, hans brev öppnats, att han tvingats be om ursäkt för vad han sagt om familjen till sin psykolog, eftersom denne för det vidare till fosterföräldrarna . . . Om detta skriver han till sin mamma, som vidarebefordrat breven till Gottsundas sociala utskott. Här utskottets kommentar, undertecknad av ordföranden Ingrid Lindahl (s):

”De brev från Daniel Du tillställt sociala utskottet förändrar inte vår bedömning i ärendet . . . För övrigt ifrågasätter vi om det är lämpligt att på detta sätt lämna ut Daniels brev, som han i förtroende skrivit till Dig.”

Efter övergreppet flyttas Daniel akut ut ur familjehemmet. Han får tillbringa en natt hos en kvinna som ringer till Gottsunda för att få reda på hur man hanterar epileptiska anfall. Graan svarar: ”Klappa honom på kinden.”

Daniel får tills vidare bo hos D. Det heter dock i journalen att familjen E ”sagt upp Daniel”, vilket medger att den sedan han flyttat lyfter ytterligare 33 000 kronor från Gottsunda socialtjänst.

Nej, det är omöjligt att avstå från den kommentaren: beloppet motsvarar Mariannes socialbidrag under två års tid.
Hos den ensamstående B är det litet lugnare. B, enligt socialen i Gottsunda ”en nykter alkoholist”, kompletterar dock sin gymnasieutbildning och är för det mesta borta på dagarna. Efter skolan driver därför Daniel i Härnösand, ty hans vårdare tycker inte om att Daniel ”snokar” i hans hem. Därför har Daniel ingen egen nyckel. B har givetvis instruerats av socialbyrån att inte lämna några upplysningar om Daniel och hans hälsa till pojkens mamma. Samma uppmaning har även riktats till personalen på Sundsvalls sjukhus.

I februari 1992 får Daniel en ny kallelse till magnetkameraundersökning i Uppsala. Även detta besök inhiberas, denna gång av socialens Bengt Ehlin. Den normala väntetiden är sex månader. Tyvärr kan Ehlin inte erinra sig varför han inställde denna undersökning.

Det är april 1992. Marianne vädjar till JO, länsstyrelsen och socialbyrån. Hon har inte sett Daniel sedan årsskiftet. Hon tror inte att denne B klarar av ett epileptiskt barn. Hon vädjar till den nye ordföranden i sociala utskottet Arne Sandemo: Låt mig träffa min son.

När Daniel redan ligger på bårhuset undertecknar ordförande Sandemo (m) ett ”yttrande rörande familjevården av Daniel Sigström”, ett svar på förfrågan från länsstyrelsens tillsynsenhet. Det är en trogen kopia av Gunbritt Graans journaler och inlagor. ”Från läkarhåll har ingen kritik riktats mot det sätt på vilket familjen E tagit hand om Daniel.” ”Nämndens uppfattning är att familjehemmet på ett insiktsfullt och bra sätt tagit sig an Daniel.”

Sedan berömmer Sandemo B:s insatser och förordar att Daniel placeras permanent i hans vård. Att Marianne ifrågasätter hans kompetens som vårdare anser Sandemo att man kan bortse ifrån. Hon söker nämligen ”negativ information kring Daniel i stället för att visa ett positivt intresse för Daniel själv och hans tillvaro i Härnösand”. Behöver jag tillägga att Arne Sandemo aldrig träffat någon av dem?

I efterhand har socialtjänstemännen bedyrat att B blivit upplyst om vården av epileptiker av en läkare i Härnösand. Denna doktor förnekar bestämt att hon någonsin skulle ha träffat, än mindre undervisat B. ”Men han ringde en gång och undrade om Daniel fick cykla.” Också fostermodern E slår ifrån sig. Hon har ”inte fått information om eller på annat sätt förstått att Daniel faktiskt kunde dö av kramperna”. Själv tror jag nog att en vanlig mamma, en som uppfostrar sina barn helt gratis, inte skulle vänta på att ”bli informerad”. Marianne Sigström visste till exempel alldeles av sig själv. Men mellan Marianne och fostermodern E fanns ju socialtjänstens Gunbritt Graan och hennes fasta övertygelse: ”Daniel är inte så sjuk, det är bara Marianne som inbillar sig.”

Under 1991 övertog Bengt Ehlin uppgiften som handläggare i fallet Marianne. Men på starka känslor rår inga formaliteter. När Graan efter Daniels begravning får veta att Marianne vill åka upp till E för att samla Daniels kvarlåtenskap skyndar sig hon och Salander att hinna före. De tömmer hans lådor, samlar hans saker, lägger alltsammans i en container och sänder i väg den till – Daniels biologiske far.

Så kan man ostraffat hantera ett liv. Sensmoral: Vi lever i den mest jämställda av alla demokratier, där till och med solidariteten är en rättighet. Likväl gör en sjuk och ensamstående mamma bäst i att intaga en tacksam, ödmjuk och underdånig attityd gentemot dem som anförtrotts makten att främja jämlikheten.

MACIEJ ZAREMBA

Fotnot 1. Marianne Sigström bor för närvarande på ett härbärge i Stockholm. Efter Daniels död har hon omhändertagits och försörjts av familjen Gerholm. Socialtjänsten i Gottsunda vägrar, trots givet löfte, att ersätta familjen.

Fotnot 2. På begäran av JO har länsstyrelsen i Uppsala län granskat Mariannes klagomål. Konsulent Birgitta Stein Åberg har därvidlag intervjuat alla ansvariga och funnit att de inte har något att anmärka mot sin egen insats. ”Länsstyrelsen finner inte skäl för kritik mot Kommundelsnämnden för vårdens utformning.”

Fotnot 3. Leg läkaren Bo Larsson, som utfärdat ett intyg på basis av Gunbritt Graans instruktioner och utan att ha träffat patienterna, har friats av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.

Fotonot 4. När jag i februari sökte kontaktmannen G för kommentar vårdades han på en avgiftningsklinik efter mångårigt alkohol- och tablettmissbruk. Han är i skrivande stund inte heller anträffbar för kommentar.

DE BERÖRDA i Gottsunda kommundelsnämnd har fått tillfälle att kommentera uppgifterna i artikeln.

Arne Sandemo, ordförande i sociala utskottet:
– Jag har läst Daniels brev. Men det fanns skäl att tro att han sade olika saker till olika personer.
– Daniel hade visserligen en allvarlig sjukdom, men han hade framför allt identitetsproblem som vi ansåg att han bäst hanterade utanför sin mamma. Att försöka vända det till att han dog på grund av vår försumlighet, det tycker jag är makabert.
– Men har sociala utskottet blivit felinformerat av handläggarna är det förstås allvarligt.

Mona Salander om sitt intyg till G:
– Vi var i en akut situation och måste snabbt lösa olika saker. I en annan situation hade jag reagerat, men det här var inte ett normalfall.
M Z: Du har medverkat till försäkringsbedrägeri.
– Det kan se så ut, men jag har inte sett det så.

Om vårdaren B:s kunskaper om epilepsi:
– Jag förutsätter att han har undervisats av familjen E. Dessutom har han sagt att han varit i kontakt med läkarna i Sundsvall och Härnösand. Det måste jag tro, sedan är det förskräckligt om det inte skulle vara så.
– Jag tycker att det är hårresande att påstå att vi har underskattat Daniels sjukdomar. Du har aldrig träffat Daniel och påstår saker som Du inte vet någonting om.

Gunbritt Graan om Daniels död:
– Vårdaren B betedde sig adekvat. Daniel har tidigare fått 40 kramper i följd och inte dött. Det var inget extremt alls den där natten. Däremot borde kanske den sjuksköterska han ringde på sjukhuset gett honom andra instruktioner.
M Z: Du nämner inget om tidigare seriekramper i socialjournalen.
– Nej, men jag kan väl inte skriva varenda djävla grej som har hänt under flera år.

Om omdefinieringen av Daniels åkommor.
– Skulle jag omdefiniera Daniels allvarliga sjukdom? Det här är så löjligt att man tror inte att det är sant.

Intervju: MACIEJ ZAREMBA

Replik: Lögn på lögn på lögn på…De båda socialcheferna Andersson och Ehlin förvränger fakta
DN 930619
Lennart Andersson och Bengt Ehlin ljuger på en rad konkreta punkter när det gäller Daniel Sigströms sjukdom och död samt handläggningen av hans fall. Maciej Zaremba har granskat Gottsunda socialtjänsts hantering av ärendet.

VEM ÄR ansvarig för Daniel Sigströms död? Svaret på denna fråga fick vi i går, det har socialcheferna Lennart Andersson och Bengt Ehlin levererat alldeles själva.

Jag beskrev i min förra artikel hur socialtjänstemännen i Gottsunda provocerats av Marianne Sigströms fordrande attityd och hur de levde ut sina aggressioner i hanteringen av henne och hennes sjuka barn. Socialchefernas svar bekräftar denna bild. Det måste till starka känslor för att så till den grad förblinda två socialchefer att de mister självbevarelsedriften och börjar ange sig själva: förnekar fakta som står bortom allt tvivel, förvränger lättkontrollerade citat och chansar på simpelt bondfångeri.

Andersson och Ehlin ljuger nämligen om Daniel Sigströms död. De vet att han dog i B:s fosterhem, de vet att han redan var död när B ringde efter ambulans. Men de skriver: ”B var van vid dessa seriekramper men ringde ändå till sjukhuset för att få råd. Han valde därefter att avvakta. När pojkens tillstånd försämrats ringde B omedelbart efter ambulans. Ambulansen dröjde och när den äntligen nådde sjukhuset var pojken död.”

Två raka lögner och ett förtigande.

1. B var inte ”van” vid det som hände. Ur polisförhöret med B, daterat 24/4 -92: ”Det var första gången som (Daniel) hade ett anfall under natten efter det att han flyttat till B. Däremot har B den informationen att Daniel tidigare brukade ha anfall under nätterna, varför B inte tyckte att det var något anmärkningsvärt . . .”

2. Ur samma polisförhör: ”Efter telefonsamtalet . . . gick (B) till Daniels sovrum. Denne var därvid död.” Ur akutklinikens journal: ”(fosterfadern) upptäckte att patienten var livlös och larmade ambulans. Larmet gick 04.57 och ambulansen var på plats 05.02. Man konstaterade då hjärt- och andningsstillestånd.”

3. Akutkliniken antecknar i journalen att man uppmanar B att inkomma till akuten med Daniel. Men till polisen säger B att man sagt till honom att vänta till nästa dag . . .

Jag kan förstå att Andersson och Ehlin behöver förskjuta ansvaret för Daniels sista minuter från B till en bortkommen ambulans. Andersson och Ehlin har ju godkänt denne B och gått i god för hans förmåga att hantera epileptiska barn. De är ansvariga chefer för socialsekreteraren Gunbritt Graan och de har ställt sig bakom hennes uppfattning om Daniels åkommor:

”Daniel är inte så sjuk, det är bara Marianne som inbillar sig.” Men de måste ha tappat besinningen när de tror sig kunna lyckas med en så primitiv lögn.

Framför mig ligger ett intyg från Ulla Renström i Söråker, som av tingsrätten förordnats ”att såsom god man vårda den underårige Daniels angelägenheter”:

”Allvaret i Daniels sjukdom anser jag inte beaktades tillräckligt. Vid boendet hos mig den 21-28/1 1992 var jag mycket orolig för att Daniel kunde få ett anfall och vad jag i så fall skulle göra. Vid ett telefonsamtal 27/1 med Gun-Britt Graan vid Barn- och Familjesektionen i Gottsunda kommundelsförvaltning fick jag rådet att klappa litet på kinderna!”

Det var också vad fosterfadern B försökte med efter Daniels femte anfall den natten. Ur polisförhöret med B:

”Daniel andades inte och var blå på läpparna och hade en begynnande blåhet i ansiktet. B . . . tog tag i denne och ruskade honom och klappade honom i ansiktet.”

Men kanske har Andersson och Ehlin inte tappat besinningen. Kanske har de i själva verket blivit litet väl bortsskämda av länsstyrelser, socialkonsulenter och justitieombudsmän. Andersson, Ehlin, Graan, Salander och Gottsundas sociala utskott har ljugit tidigare och de har blivit trodda. De flesta av de osanningar som Andersson och Ehlin presterat i gårdagens artikel hade tidigare passerat helt obemärkt hos dessa instanser och även duperat länsrätten. De har i själva verket avgjort detta ärende. En generell lärdom: När en socialmyndighet lägger hela sin auktoritet i vågskålen blir den inte synad av de rättsvårdande instanserna.

Anderssons och Ehlins lögner är många, ibland subtila, men har alla två egenskaper gemensamt: de pekar åt samma håll och de är lätta att kontrollera för en tillsynsman som tar sin uppgift på minsta allvar.

Jag skall ta dem i tur och ordning. Varför kom aldrig Daniel till de dyrbara magnetkameraundersökningarna? Andersson och Ehlin skriver att Daniel föredrog att delta i ett julspel, medan hans läkare i Uppsala Bo Strömberg inte heller hade särskilt bråttom.

En dubbellögn. 4/12 -91 antecknar Sundsvallsläkaren Staffan Mjönes i Daniels journal: ”MRT-kameraundersökningen har ej gjorts. Daniel vet ej skälet.” Och 25/2 -92 skriver Strömberg själv till överläkaren Jonas Wåhlinder i Sundsvall:

”Anledningen till mitt brev var att vi dels i december -91 och nu i mitten av februari -92 kallat Daniel hit ner till Upplsala för den planerade MRT-undersökningen. Båda gångerna avbeställdes dock undersökningen av någon av fosterföräldrarna . . . jag tycker inte att detta har varit tillfredsställande . . .” (Strömberg har fel, det var socialens Bengt Ehlin som avbeställde det andra besöket.)

Andersson och Ehlin anser vidare att jag smutskastat fosterfamiljen E. De ids emellertid inte förneka mannens förflutna, hans dokumenterade rattfylleri (med ett fosterbarn i den totalkvaddade bilen). Alltså försöker de förvränga vad jag skrivit: ”I DN sägs att familjens enda rekommendation skulle vara ‘en viss K’.” Jag skrev: ”Detta fosterhem . . . kunde i själva verket inte förete några som helst rekommendationer från andra än avlägsna socialbyråer som inte visste vad de skulle göra med överskottet av omhändertagna barn”, samt från ”K, (som) dömdes i våras till fängelse för olaga tvång och mångårig misshandel av flera fosterbarn.”

Och just så förhåller det sig. Socialchefernas påstående att även socialkonsulenten i Härnösand Olle Wickström skulle ha gått i god för E är ännu en simpel chansning. På min fråga (15/11 -92) huruvida han rekommenderat familjen E för någon socialförvaltning svarade Olle Wickström tämligen rakt: ”Nej, aldrig någonsin.”

Så går det till i detta ärende. Samma lögn finns för övrigt i sociala utskottets inlaga till JO (sid 5, 31/7 -89). Och varför skulle JO misstro en svensk socialchefs och en utskottsordförandes sakliga uppgifter?

”Mannen (E) har också erfarenhet av att arbeta med behandling. Ingenting har framkommit i våra kontakter runt familjen som bekräftar det Zaremba antyder om alkoholmissbruk och våldsbenägenhet”, skriver socialcheferna vidare. Lögn igen, och ovanligt fräck. I socialens egen familjehemsutredning, undertecknad av Mona Salander (12/6 -89), står det uttryckligen att E saknar ”sådan erfarenhet”. Däremot är han bra på hunduppfödning. Också denna osanning återfinns i den ovannänmda JO-inlagan, med flera dokument. Men varför kontrollera en socialchef?

Att ”ingenting framkommit . . . runt familjen” är begripligt. Jag har kunnat kontrollera att ingen socialtjänsteman från Gottsunda varit i kontakt med någon före detta make till paret E. Dessa personer har däremot intervjuats av mig. De har inget ont att säga om Marianne Sigström, som de inte känner. Däremot åtskilligt belastande om fosterfamiljen E. Därmed stjälps också nästa lögn, den nedrigaste av dem, ägnad att förtala Marianne Sigström som skulle ha ”attackerat” E:s ”vänner och bekanta, före detta makar, barn”.

Andersson och Ehlin hävdar sedan att fosterfamiljen visst följde lagen och ”omedelbart” tog kontakt med Marianne efter Daniels olycksfall den 3 april 1991. Osant intygande och lagbrott: Varken fosterfamiljen eller socialen upplyste Marianne om olyckan. Det gjorde Daniel själv. Och först efter drygt en vecka informerades socialen av E. Den 11 april skriver Salander i socialakten: ”Telefonsamtal med E. Daniel har ramlat ner från sitt fönster . . . bröt nyckelbenet . . . varit inlagd på Sundsvalls sjukhus i tre dagar . . .”

Andersson och Ehlin försäkrar vidare att kontaktmannen G (vars missbrukshistoria de inte ids dementera) inte utfordrats med lönande och osanna intyg av Mona Salander. Men bevisen finns i Salanders egen journal, 10/4 -91 och 9/8 -91. (sidnumren har ändrats flera gånger). Salander betalar ut arvoden till den sjukskrivne G och samtidigt intygar hon till Scandia i Sundsvall att G på grund av sjukdom blivit inkomst förlustig.

Så förhåller det sig med nästan alla sakpåståenden i socialchefernas artikel, inbegripet referenser till läkarutlåtanden, intyg, psykologer och kontaktmän. Den enda korrekta uppgiften är citatet ur Bo Larssons läkarintyg, men denne märklige docent har å andra sidan inte undersökt de personer han uttalar sig om . . .

Anderssons och Ehlins sätt att referera min artikel är ett talande exempel på deras utredningskultur: ”Socialtjänsten har glömt bort att pojken lider av epilepsi, menar Zaremba.” Så står det givetvis ingenstans. Jag skriver: ”I fortsättningen nämns aldrig Daniels sjukdomar i socialjournalens inledande sammanfattningar, de hamnar i periferin. Kopplingen mellan hans hormonrubbning och ambivalens till modern försvinner för alltid. Daniels främsta åkomma blir hans mamma.”

Det är just vad Andersson och Ehlin bekräftar i sin artikel. ”Krampanfallen sammanföll nästan alltid med kontakter med modern”, skriver de. Det är konsekvent, så ville socialsekreterarna ha det. Men det är lögn, och en ödesidiger sådan, ty den förklarar varför Gottsundas socialtjänst intresserar sig mera för Mariannes karaktär än för Daniels hälsa. Ur Bo Strömbergs läkarjournal:

”30/5 -91 Anfallen (kommer oftast när Daniel) varit i konflikt med fosterföräldrarna, andra barn i fosterhemmet eller haft kontakt med biologiska modern.”

Ur Strömbergs sammanfattning 31/7 -91: ”Daniels anfallsfrekvens har sedan hösten 89 ökat . . . ett klart samband mellan ökat antal kramper och dels medicinslarv dels stress- och orosfaktorer i Daniels miljö.”

Resten av socialchefernas artikel är kvasipsykologisk mjukvara om Mariannes skadliga inflytande på sin son. Den har jag kommenterat i min förra artikel. Här kan jag bara tillägga att jag finner det ofrånkomligt att ett barn slits i lojalitetskonflikt mellan fientliga fosterföräldrar och sin mamma, men förnufts- och lagvidrigt att lösa konflikten genom att skära bort modern.
Andersson och Ehlin har inte kunnat vederlägga eller ens sakligt ifrågasätta någon enda av uppgifterna i min förra artikel: om misshandel av fosterbarn hos E, om ekonomisk misshandel och vräkning av Marianne Sigström, om censuren av Daniels korrespondens, avlyssnandet av hans telefonsamtal, plundringen av Daniels dödsbo, eller om att socialen ljugit inför JO och länsstyrelsen om fosterfadern B:s kontakter med sjukvården.

I stället ljuger de desperat och undrar rent av om det verkligen är så vanligt att föräldrar känner till riskerna med epilepsi . . .
Kontakterna med sjukvården har fosterföräldrarna och socialen skött på ett bra sätt, avrundar Andersson och Ehlin, och det tycker ju även länsstyrelsen i Uppsala.

Själv gitter jag inte kommentera detta omdöme. Sjukvården får göra det:

Doktor Staffan Mjönes i Sundsvall till ”Målsmän för Daniel Sigström”, 6/9 -91: ”Daniel skulle ha kommit på återbesök till mig den 5 september men kom inte. Kanske bor Daniel inte längre hos er? I så fall vore jag tacksam för ett meddelande var han befinner sig.”

Doktor Kristina Hemmingson i Härnösand till doktor Bo Strömberg i Uppsala (9/4 -92, två veckor före Daniels död): ”Känner Du till om gossen räknas som skriven i Uppsala eller vilket landsting som egentligen har huvudansvar för gossen?”

Strömberg svarar 16/4 -92: ”Den som kan ge dig exakt besked är sannolikt Gun Britt Graan, Gottsunda socialkontor i Uppsala, som är den socialassistent som åtminstone haft huvudansvaret för Daniel.”

Gunbritt Graans kommentar (till mig, 19/11 -92): ”Det är inte vår sak, det skall landstinget sköta.”

Andersson och Ehlin antyder att den som klandrar socialtjänsten i Gottsunda har politiska motiv att ”försvaga lagstiftningen för utsatta barn”. Jag föreslår att de också framför denna synpunkt till justitieombudsmannen, som i dagarna i en inspektionsrapport klandrat Anderssons fögderi för en rad allvarliga missförhållanden: underlåtelse att ompröva tvångsomhändertaganden, vaga formuleringar som beslutsunderlag, lagvidriga fosterhemsplaceringar och anläggande av förbjudna personregister. (Inspektionsprotokoll 603-1993.)

Jag tror inte att jag har målat ”en karikatyr av ett svårt socialt arbete”. Jag har granskat Gottsunda socialtjänsts hantering av Daniel och Marianne Sigström och jag önskar verkligen att denna hantering var en karikatyr på socialt arbete och inte någon regel, ens i Gottsunda.

Kanske hoppas jag för mycket. Lennart Andersson är nämligen ytterst ansvarig för att ha godkänt den ensamstående man som i Expressen (9/6) kallas för ”Peter” som fosterfar åt en bråkig 15-åring. Den 15 juni åtalades ”Peter” vid Uppsala tingsrätt för misshandel, olaga hot, utpressning och narkotikabrott.

Uppsalapolisen varnade tidigt socialen för denne man. Vid tidpunkten för godkännandet var han redan misstänkt för kokainhandel. ”De sociala myndigheterna tyckte att de ville ha någon som kunde sätta gränser åt 15-åringen, men jag har ändå svårt att förstå varför man valde just den här personen”, sade en av de initierade poliserna till UNT:s Staffan Wolters den 1 april i år. Under knappt tre månader 1991 betalade socialen i Gottsunda 152 720 kronor för denna vård.

Socialcheferna Andersson och Ehlin hotar DN med trycksfrihetsåtal. Mot bakgrund av hur ansvariga tillsyns- och rättsvårdande myndigheter hittills hanterat deras framfart vore en rättegång kanske det enda sättet att få dessa socialchefer att svara under ed. Det vill säga under straffansvar.

MACIEJ ZAREMBA


DN klandras för namn i artikel
DN 94 03 15

Pressens opinionsnämnd klandrar Dagens Nyheter för att i ett uppmärksammat kritiskt reportage i maj 1993 om fosterhemspojken Daniel och socialförvaltningens agerande i Gottsunda ha publicerat namnen på de handläggande tjänstemännen.

Nämnden finner att uppgifterna i artikeln i allt väsentligt haft fog för sig. Men eftersom socialsekreterare fattar beslut efter delegation av en politiskt ansvarig nämnd har de inte en så självständig ställning att det var befogat att namnge dem som ansvariga i en kritisk granskning.

DN:s ansvarige utgivare har däremot hävdat att det var nödvändigt att namnge tjänstemännen för att undvika att skada personer som inte berörs i texten. I deras arbete låg också en personlig maktutövning som bara de själva kunde hållas ansvariga för.

DN skildrade i ett stort söndagsreportage den 30 maj 1993 pojken Daniels öde från det att hans mor i början av 1980-talet först tagit kontakt med socialtjänsten om deras gemensamma problem till det att han tvångsomhändertagits för fosterhemsvård, isolerats från modern och till slut avlidit efter ett epilepsianfall våren 1992. Artikeln innehöll många kritiska fakta och omdömen om framför allt tre namngivna tjänstemäns sätt att handlägga fallet.

Några veckor senare publicerade DN ett omfattande svar på kritiken författat gemensamt av en av de namngivna handläggarna och en överordnad chef. I en omedelbar replik av reportagets författare avvisades invändningarna detaljerat som lögner.
I september 1993 anmäldes DN till pressombudsmannen av ordföranden och vice ordföranden i Gottsunda kommundelsnämnd i Uppsala. De vände sig framför allt mot att tidningen namngivit tre socialsekreterare och i moralisk mening anklagat dem för mord och dråp. De ansåg vidare att de namngivna inte tillräckligt fått tillfälle att i tidningen få ge sin version av vad som hänt.
PO avförde av formella skäl anmälningen eftersom den inkommit för sent efter publiceringen. Men opinionsnämnden fann ärendet vara av så stor principiell betydelse att det likafullt fanns särskilda skäl för en granskning.
DN återger här opinionsnämndens hela uttalande:

”Opinionsnämnden vill till en början erinra om att nämnden ofta har haft att ta ställning till socialreportage som någon inblandad person har uppfattat som kränkande. Detta kan delvis bero på den stränga sekretessen kring socialärenden, en sekretess som i det väsentliga till och med har företräde framför den yttrandefrihetsrättsliga principen om ansvarsfrihet för meddelare.

I detta fall har artikelförfattaren uppenbart haft insyn i ett stort material. Han säger själv att han efter Daniels död hade läst ‘tusentals sidor socialakter, intyg och överklaganden . . . vunnit ett sekretessmål mot socialtjänsten, intervjuat socialsekreterare, poliser och läkare i Uppsala, Sundsvall och Härnösand . . . sett på videoband och lyssnat på inspelade telefonsamtal’.
Ingenting har framkommit som tyder på att de konkreta uppgifterna i artikeln om ärendets handläggning skulle sakna grund i det genomgångna materialet.

Det är inte möjligt för opinionsnämnden att på föreliggande material på varje punkt avgöra vad i artikeln som är sant och vad som är osant. Det är dock påfallande att åtskilliga av artikelns grava anmärkningar mot socialtjänstens funktionärer och deras agerande har lämnats obestridda både i genmälet den 18 juni av Lennart Andersson och Z och senare i skrivelserna till PO.
Opinionsnämndens slutsats av granskningen av handlingarna i ärendet är att uppgifterna i artikeln, även i vad de av anmälarna har betecknats som grundlösa, i allt väsentligt har haft fog för sig.

En svårighet vid den pressetiska bedömningen är emellertid var det verkliga ansvaret för socialförvaltningens åtgärder ligger. Beslutande myndighet är i princip den kommunala nämnden eller ett politiskt tillsatt utskott inom denna. De verkställande tjänstemännen kan ha ett ansvar främst när de handlar på grund av delegation av beslutanderätten. I ärendet har ingenting nämnts om delegation. Två av de utpekade funktionärerna, X och Y, har titeln socialsekreterare, den tredje, Z, betecknar sig själv som ”sektionschef, barn- och familjesektionen”. Frågan om rättsligt ingripande mot dem övervägs av JO. Gottsunda kommndelsnämnd ställde sig från början som anmälare hos PO, och de politiskt tillsatta funktionärerna har enligt artikeln i olika sammanhang uttalat sig på ett sätt som har inneburit ett uttryckligt eller tyst stöd för tjänstemännens handlande.

Opinionsnämnden har, generellt talat, ofta kritiserat publicering av namn på funktionärer i underordnade befattningar. En sådan praxis kan i regel stödjas på en förmodan att det verkliga ansvaret ligger på överordnad befattningshavare eller styrelse som inte framträder som ansvarig i det enskilda fallet. Med tanke på de meningsyttringar från politiskt ansvariga funktionärer som har förekommit i ärendet anser opinionsnämnden att befattningshavare med ställning som socialsekreterare även i detta allvarliga fall vid publiceringen borde ha skyddats genom anonymitet. Det finns inte heller i utredningen något underlag som gör det befogat för nämnden att intaga en annan ståndpunkt i fråga om Z.

Nämndens slutomdöme blir således att nämnden, med erkännande av reportagets stora förtjänster, finner att DN måste klandras för publiceringen av klagandenas namn. I detta hänseende har DN således åsidosatt god publicistisk sed.

Däremot saknas anledning till kritik mot tidningen för att den skulle ha åsidosatt klagandenas rätt att komma till tals i tidningen. Till viss del tillgodosågs deras intressen genom de omedelbara kommentarerna till artikeln den 30 maj, och därefter fick sociala utskottets företrädare disponera en halv tidningssida för sitt genmäle, vilket publicerades utan dröjsmål. Att tidningen lät genmälet följas av en replik av artikelförfattaren anser nämnden i likhet med PO godtagbart.” En av nämndens ledamöter anför i ett skiljaktigt yttrande att två av de tre namngivna har en så underordnad ställning att de inte borde ha utpekats men att den tredje, en sektionschef, måste ha handlat så självständigt att namnpubliceringen i det fallet var befogad.

Publicistiskt magplask. Maciej Zaremba klandrar Pressens opinionsnämnd
DN 940319

I en artikel om Gottsunda socialnämnd namngav Maciej Zaremba enskilda tjänstemän. För detta har Pressens opinionsnämnd fällt Dagens Nyheter. ”Helt oacceptabelt”, skriver Maciej Zaremba.

DET SOCIALA UTSKOTTET i Gottsunda kommundelsnämnd har hos Pressens opinionsnämnd beklagat sig över min skildring av socialarbetarnas hantering av Daniel och Marianne Sigström. Den tvångsomhändertagne Daniel avled den 24 februari 1992 efter en serie epileptiska anfall. I min artikel, publicerad den 30 maj 1993, beskrev jag – efter en lång och mycket omfattande undersökning – hur tre namngivna socialtjänstemän (Gunbritt Graan, Mona Salander och Bengt Ehlin) som förblindats av agg till Daniels mamma konsekvent negligerat hennes och läkarnas varningar för pojkens hälsotillstånd, farit med osanning inför både henne och tillsynsmyndigheter och slutligen lagstridigt överlämnat Daniel till en undermålig vårdare i vars hem han sedermera avled.

Efter en utdragen granskning fann opinionsnämnden att det sociala utskottets invändningar saknade fog för sig. ”Ingenting har framkommit som tyder på att de konkreta uppgifterna i artikeln om ärendets handläggning skulle sakna stöd i det genomgångna materialet.” Likväl klandrar opinionsnämnden Dagens Nyheter: för publiceringen av tjänstemännens namn. De borde fått förbli anonyma, menar nämnden. Ty det formella ansvaret för deras beslut åvilar politikerna i det sociala utskottet.
Beslutet är både ologiskt och pressetiskt oacceptabelt.

Ologiskt är det, ty reportaget skildrar hur ett par socialtjänstemän låtit sig provoceras av en stark och försigkommen mamma och hur de låter sina aggressioner styra behandlingen av henne och hennes son. Hur de missbrukar sin tjänsteställning, bryter mot lagar och instruktioner, manipulerar journaler, politiker och beslutsunderlag. När opinionsnämnden prisar artikelns förtjänster och finner att ”uppgifterna i artikeln, även i vad de av anmälarna har betecknats som grundlösa, i allt väsentligt har haft fog för sig” (några oväsentliga fel har nämnden för övrigt inte redovisat) skriver opinionsnämnden under på mina utpekanden av just tjänstemännen som huvudansvariga för denna tragiska historia. Att när detta är gjort ändå förmoda att ansvaret ligger någon annanstans är att underkänna sitt eget friande resonemang.

Hur skall man kunna förstå denna logiska kullerbytta? ”Opinionsnämnden har, generellt talat, ofta kritiserat publicering av namn på funktionärer i underordnade befattningar. En sådan praxis kan i regel stödjas på förmodan att det verkliga ansvaret ligger på en överordnad befattningshavare eller styrelse som inte framträder som ansvarig i det enskilda fallet”, förklarar opinionsnämnden (min kursivering). På förmodan. Det är grunden för POn:s klander mot DN. Att man förmodar att ansvaret trots allt ligger någon annanstans. Jag skulle aldrig tillåta mig att peka ut någon som ansvarig om jag bara förmodade att vederbörande var det. POn dristar sig till att utbilda en pressetisk praxis utifrån en from förmodan att några yrkeskategorier saknar ansvar. Det är helt oacceptabelt.

Nämnden argumenterar: Politikerna i Gottsunda har stött sina tjänstemän. Alltså är politikerna huvudansvariga.

Jag vill ingalunda frånkänna politikerna i det sociala utskottet deras ansvar. De är skyldiga att sätta sig in i de ärenden de avgör. Men svensk socialtjänst skulle bryta samman om politikerna inte kunde lita på sina tjänstemän utan tvingades dubbelgranska varenda detalj i utredning och journal.

Men det är just vad de hade behövt göra i fallet Daniel Sigström. Tjänstemännen försäkrar utskottet att Daniel hade bästa möjliga vård, varpå utskottet avvisar moderns krav på att undersöka saken. Men tjänstemännen har farit med osanning: de vet för tillfället inte själva vilken läkare som har ansvar för pojken och de har underlåtit att upplysa sjukvården om hans flyttning. Så ligger det till såväl i stort som i smått i detta ärende.

Politikerna har förvisso signerat besluten, men de gjorde det i regel först i efterhand, det vill säga godkände redan fattade tjänstemannaavgöranden vars beredning de saknade allt praktiskt inflytande över. För det mesta saknade de även insyn. I detta ärende förekommer politiskt signerade försäkringar om att allt står rätt till och att pojken mår utmärkt – som är daterade efter Daniels död. En tjänsteman har stuckit fram ett papper, en politiker har satt sitt namn därunder.

Jag tror inte att det går att hitta en annan sektor av samhället där dessa nämnde- eller utskottsbeslut fattas på basis av så dålig kännedom om ärendena och där enskilda funktionärer äger så mycket reell makt över andras öden. Fallen är för många, ärendena för omfattande. Politiker blir därför alltför ofta en sorts gisslan som signerar redan de facto fattade avgöranden.

Enligt statistiken hör det till undantagen att nämnder och utskott går emot tjänstemannaförslag.

Att mot denna bakgrund förmoda att tjänstemännen saknar reellt ansvar är att röja genant bristande insikter om samhällsrealia. Samt, vad värre är, att bibringa allmänheten uppfattningen att det är möjligt att upplösa det personliga ansvaret för tunga beslut med hänvisning till att det någonstans finns en politisk nämnd som då och då formellt undertecknar besluten. Hur blir det om vi följer POn:s principiella syn efter ett eventuellt inträde i EU, där det formella avståndet mellan politiskt och administrativt ansvar är ännu större?

Vad får vi för journalistik om POn:s förmodanden tillåts vägleda den redaktionella policyn? De flesta asylärenden avgörs i första instans av underordnade tjänstemän. Det är på den nivån som det föreslås att en treåring skall sändas tillbaka till Sarajevo.

Skall journalistiskt klander i varje enskilt fall adresseras till Birgit Friggebo? Det är i själva verket mycket sannolikt att den ansvarslöshet som kännetecknar flyktingpolitiken beror på att de som verkligen utformar dess praxis, de enskilda handläggarna och deras närmaste överordnade, nästan aldrig nämns med namn, nästan aldrig behöver stå upp och försvara sina bedömningar.

Den ensidiga fixeringen vid politikernas ansvar är inte bara verklighetsfrämmande, den är dessutom menlig för demokratin. En hel del av politikerföraktet består troligen av en felriktad frustration över byråkratiskt godtycke som politiker saknar reellt inflytande över. I ett land som tillhör det fåtal stater som håller sig med självständiga ämbetsverk och skyr ”ministerstyre” borde det vara en självklarhet att förvaltningar och enskilda tjänstemän blir granskade för vad de är: allt som oftast självständiga beslutsfattare. Vi skulle få litet fler oskäliga PO-anmälningar, men förhoppningsvis också litet färre rättshaverister.

Det finns ett nästan rörande drag i POn:s oskuldsfulla förmodan över hur samhället styrs och vem som bär ansvar för besluten. En nostalgi, måhända, över de svunna tider före Hans Holmer, då en politiker var politiker och tjänstemannen tjänsteman – ett laglydigt och ödmjukt instrument som i stillhet verkställde de demokratiskt fattade besluten.

En partiideolog må vara förlåten om han ibland anpassar sitt seende till fromma önskemål. En publicist som gör samma sak är en dålig publicist. Jag kan inte se annat än att sex av de sju ledamöterna i Pressens opinionsnämnd brustit mot gott publicistiskt omdöme och må klandras därför. (Den sjunde ansåg att åtminstone en av dessa skrupelfria tjänstemän förtjänade att nämnas vid namn.) Och av hänsyn till deras underordnade ställning väljer jag förstås att inte nämna dem vid namn.

MACIEJ ZAREMBA

Namnpublicering i DN
DN 94 03 21

Maciej Zaremba kritiserar cenusringreppet i sin artikel på lördagens kultursida. Christina Jutterström svarar.

I förra veckan klandrades DN av Pressens opinionsnämnd för att i min artikel om den tvångsomhändertagne Daniel Sigströms död (DN 30/5-93) ha publicerat namnen på de ansvariga socialtjänstemännen i Gottsunda kommundel. Mot sakuppgifterna och omdömena i artikeln hade nämnden inget att invända. Men man förmodade att i dylika fall hade politiker och inte tjänstemän det egentliga ansvaret.

Den 16 mars försvarade DN:s ansvarige utgivare namnpubliceringen med hänvisning till socialtjänstemännens reella maktställning. ”Dagens Nyheter kommer även i fortsättningen . . . i enskilda fall namnge myndighetspersoner som vi genom seriöst publicistiskt arbete funnit vara ansvariga för allvarliga missförhållanden.”

Nöjd och stolt över denna självständighetsdeklaration gick jag vidare med att på lördagens kultursida klandra opinionsnämnden för bristande logik och dåligt publicistiskt omdöme. Eftersom jag åberopade förhållanden hos Gottsundas socialtjänst framstod det som konsekvent – och i linje med policydeklarationen ovan – att åter skriva ut de ansvarigas fulla namn. Det gick emellertid inte för sig. Christina Jutterström stoppade i egenskap av ansvarig utgivare namnpubliceringen med argumenten att namngivningen kunde uppfattas som en onödig demonstration mot de namngivna tjänstemännen, samt att artikelns huvudämne varit opinionsnämndens och inte socialtjänstens övertramp.

Jag hade lite svårt att acceptera det första argumentet men lät mig övertygas av det andra. Namnen togs bort, men för att ingen illvillig person skulle få för sig att DN i praktiken ändå böjt sig för POn:s fridlysning av tjänstemannaståndet (var får folk dessa bisarra ideer ifrån?) avslutade jag artikeln med att påminna om ansvarige utgivarens ställningstagande:

”Den uppmärksamme läsaren frågar sig kanske varför de socialtjänstemän som åsyftas i artikeln inte nämns vid namn. Det beror inte på att DN låtit sig övertygas av opinionsnämndens utlåtande. Denna artikel avhandlar emellertid inte socialtjänstens utan opinionsnämndens tillkortakommanden.”

Sent på fredagskvällen ströks dessa rader på order från ansvarige utgivaren och utan några analyserbara argument.

Det är ytterst anmärkningsvärt att ansvarige utgivaren censurerar den opinionsbildande kultursidan. Man måste anta att bakom en så dramatisk åtgärd trängs tungt vägande principresonemang. Det kan knappast handla om någon hittills okänd princip om ansvarige utgivarens ensamrätt att reflektera över pressetiken. Men om Christina Jutterström menar att min läsning av hennes försvar av namnpubliceringen (att DN inte låtit sig övertygas av POn:s utlåtande) är helt felaktig finns det verkligen tunga principfrågor att diskutera. Jag tror inte att jag är ensam om att ha tolkat henne på detta sätt. Inte heller tror jag mig misstolka DN:s frisinnade anda när jag antar att det hade varit mera traditionsenligt att bemöta min tolkning än att censurera den.

MACIEJ ZAREMBA

Not: Christina Jutterström svarade kort: ”Ansvaret för namnpublicering samt motiveringar för och emot sådana ligger alltid på tidningens ansvariga utgivare, inte på enskilda medarbetare.”

Vilken policy är det som gäller?
DN 94 03 22

I ONSDAGS kungjorde DN:s ansvarige utgivare tidningens principer för namnpublicering: ”Dagens Nyheter kommer även i fortsättningen att förena sin mycket restriktiva hållning till namnpublicering med ansvaret att i enskilda fall namnge myndighetspersoner som vi genom seriöst journalistiskt arbete funnit vara ansvariga för allvarliga missförhållanden”, skrev Christina Jutterström. Men i min artikel på kultursidan ingrep hon med saxen – först när principen skulle tillämpas och andra gången när jag refererade till den.

Man blir litet förvirrad. På min undran i måndagens tidning om huruvida det är onsdagens eller lördagens policy som gäller svarar Christina Jutterström att det är den ansvarige utgivaren som ansvarar, motiverar och bestämmer.

Ett, kan man tycka, på samma gång överflödigt och litet otidsenligt svar. Vi lever ju i moderna tider. Inte ens påvarna nöjer sig numera med att hänvisa till det gudomliga ämbetet utan argumenterar utförligt för sin sak. Det har nämligen visat sig att doktrinen om kyrkofäders ofelbarhet i längden undergrävde hela kyrkans auktoritet. Debatten fortsatte på sina egna vägar medan påvarna blev sittande där, med pekfingret fastfruset vid luften.

MACIEJ ZAREMBA

Lögn och konsekvens. Maciej Zaremba svarar PO Pär Arne Jigenius
DN 94 04 07

Föreställningen om en värdefri journalistik bottnar i positivistiskt tänkande och en delvis missriktad reaktion mot 70-talets ideologiserande nyhetsjournalistik, skriver Maciej Zaremba.

VAD ÄR FAKTA och vad är åsikt? Om jag säger att blixten slog ned i stadshuset refererar jag ett faktum. Om jag berättar att Nilsson slog Olsson i huvudet med en spade, är det nog också ett faktum. Men när jag tillägger att Nilsson därigenom brukat våld mot Olsson och brutit mot brottsbalkens 3 kap 5 par invänder allmänhetens pressombudsman Pär-Arne Jigenius att jag bara luftat en åsikt.

Det är innebörden i hans inlägg i debatten om pressetiken i min artikel om Daniel Sigströms död. Han uppfattar den som en ”åsiktsartikel”: ”Den pressetiska komplikationen ligger i att artikeln på ett försåtligt sätt blandar kalla fakta med hårda svepande värdeomdömen.” Det var – för att komma från PO – ett oroväckande slarvigt språkbruk. Som gammal chefredaktör och ansvarig utgivare torde han veta att det är skillnad på rent subjektiva åsikter (du klär inte i den här blusen, påsken är trevligare än julen) och sådana värdeomdömen som hänvisar till en allmänt accepterad måttstock och kan granskas, kontrolleras och befinnas mer eller mindre korrekta (den här personen är inte trovärdig, Zjirinovskijs uttalanden är aggressiva, Strindbergs ”Giftas” är ingen objektiv skildring av kvinnokönet). Om vi inte varit hjälpligt överens om vad trovärdighet, objektivitet eller aggressivitet är, skulle vi inte kunna ha några domstolar och troligen inte heller någon pressombudsman.
När så Jigenius i värdenihilistisk yra jämställt alla sorters omdömen rusar han vidare – och rakt in i en vägg: min granskning av Gottsunda socialtjänst blir för honom ”en åsiktsartikel som innehåller fler skarpa värdeomdömen än vad en konventionell ledarsida ger uttryck för under ett kvartal”.

Jag skulle förstås hoppas att allmänhetens pressombudsman Pär-Arne Jigenius ångrade sin schvungfulla formulering när han såg den i tryck. Den är intellektuellt undermålig och som sakpåstående osaklig och lätt att vederlägga.

Min artikel från den 30 maj 1993 innehåller bland nära hundratalet faktauppgifter noga räknat ett påstående om socialtjänstemännens frustrerade aggressivitet och sex direkta omdömen om detta sociala ärende, samtliga av den karaktären att de kan prövas och värderas – också av en domstol. Jag betecknar ett beslut som ”både formellt lagvidrigt och kränkande” (vilket även en Gottsundapolitiker funnit det vara), jag berättar att ”skrivningar i socialjournalen vibrerar av aggressivitet: nedsättande omdömen, föraktfulla tonfall, öppet fientliga tolkningar”.

Det är inget löst tyckande, det är en kvalitetsbedömning av en regelvidrigt förd socialjournal. Läs för övrigt Bo Edvardssons ”Informationshantering – för vem?” från Socialhögskolan i Örebro. Det rör sig med liknande begrepp och hänvisar rent av (anonymt) till handlingar i just detta ärende.

Vidare: jag betecknar beslutet att trots moderns samtycke till vården av pojken (dokumenterat på flera ställen, inte minst i hennes personliga samtal med JO Anders Thunved 16/5 1989) omhänderta honom med tvång som ”skräckexempel på rättsövergrepp”. I samband med ett läkarintyg som utfärdas utan besiktning av patienten men på beställning av socialen väljer jag ordet ”maktkorruption”. Slutligen tillåter jag mig, efter att ha belagt att tjänstemännen (skriftligen) ljugit för tillsynsmyndigheter om en fosterfamiljs bakgrund, ifrågasätta ”deras trovärdighet och moral”. Det var allt, jämte några bittra tonfall, i en artikel på en och en halv DN-sida. Det sistnämnda är också den enda direkta utsagan om socialtjänstemännens personliga kvaliteter. Men det tyngsta omdömet ligger förstås i artikelns upphov och uttalade syfte: att belägga de namngivna socialtjänstemännens och politikernas ansvar för Daniel Sigströms död.

Det är där som Jigenius sko klämmer som mest. ”Socialsekreterarna bör finna sig i att deras fögderi granskas och att de utpekas. Men behöver utpekade tjänstemän”, frågar han sedan retoriskt, ”finna sig i att ‘reportern’ . . . talar om för läsarna hur de bör tolka de egendomligheter som artikeln avslöjar?” (Egendomligheter? Använder inte här Jigenius ett något väl värdeladdat ord?)

Hans huvudinvändning är således inte att jag identifierat och beskrivit maktmissbruk, inte heller att jag pekat ut de ansvariga. Det är i stället att jag benämnt det jag beskrivit, kallat lögn för lögn och maktmissbruk för maktmissbruk. Och därmed skulle jag också ha föregripit rättvisans gång.

Skall man skratta eller gråta? Det Jigenius talar om är ju inte pressetik utan kosmetika.

Det behöver väl knappast sägas att det vore en smal sak för mig att göra Jigenius nöjd: i stället för att exempelvis själv värdera socialjournalen hade jag kunnat låta tre oberoende jurister fälla dessa omdömen. Tre små pratminus och – simsalabim – en egen bedömning (”en åsikt”) har förvandlats till objektivt sakkunnigreferat. Eller, rättare sagt, dolts för läsaren i en förment opersonlig och lidelsefri form.

Men det vore att omyndigförklara läsaren. Vem som helst uppfattar ju ändå att artikeln om Daniel och Marianne Sigström inte skrivits av en slump (”och i dag, bästa medborgare, skall vi se hur de har det i Gottsunda. Hoppsan, det står visst litet egendomligt till!”), utan därför att skribenten funnit att lagen och anständigheten trätts för när utan att dess väktare vaknat till. Att inte låtsas om detta i texten vore att anställa en maskerad, ett litet ovärdigt spel för det formalistiska galleriet.

Att skriva utifrån ett deklarerat syfte (här: att utkräva ansvar för misshandeln av en familj) snarare skärper än trubbar av kravet att hålla isär faktauppgifter och omdömen. Det är inte något recept för journalistiken som sådan, det mesta som skrivs är trots allt inte anklagelseskrifter. Men om Jigenius förment värdefria kriterier finge råda, skulle den sortens artiklar inte bli skrivna alls.

Han anser ju nämligen, i likhet med socialchef Lennart Andersson och 1:e socialsekreterare Karin Hedström från Gottsunda kommundelsförvaltning, att mina omdömen föregripit rättvisans gång. ”Föregrip inte en domstols eller därmed jämförbar myndighets avgörande genom att ta parti i skuldfrågan.” Denna utmärkta regel gäller, såvitt jag förstår, under en pågående rättsprocess och uppfordrar pressen att inte tala om för domstolen och allmänheten vad utfallet bör bli. Den är rimlig och förnuftig: domstolen är i detta läge, måste man förmoda, bättre insatt i fallet än både press och allmänhet.

Men Jigenius tolkning går mycket längre. Skall vi följa honom, måste vi finna att det inte heller är pressens uppgift att uppfordra rättvisan, det vill säga fästa rättssamhällets uppmärksamhet på brottslig verksamhet. Sådant låter sig ju rimligen inte göras utan att man antyder att den är just brottslig, det vill säga värderar och bedömer och medvetet föregriper rättvisan i hopp om rättvisa.

Detta är – för att komma från PO – en sensationell ståndpunkt. Pressen får ju därigenom inte bara svagare rättigheter utan även slappare ansvar än en vanlig medborgare. Alla myndiga svenskar är nämligen under straffansvar förpliktigade att identifiera pågående brottslighet och anmäla saken till vederbörande myndighet (brottsbalken 23:6). Hur Jigenius och Andersson och Hedström i Gottsunda än vrider och vänder på det, tror jag inte att de kommer på ett sätt att efterleva denna lag utan att ”ta parti i skuldfrågan”. Att påpeka misstänkt brottslighet är alltid att peka ut den troligen skyldige. Det är vad jag gjort i min artikel i maj 1993.

Jag föregrepp inte rättvisan, jag uppfordrade den. Det kan Lennart Andersson och Karin Hedström i Gottsunda läsa som ett svar på deras fråga i gårdagens DN om vilket allmänintresse som motiverat att de ansvariga nämndes vid namn. I efterhand ser jag att det var dubbelt befogat att göra det. De namngivna kände sig föranlåtna att svara offentligt och blottade därmed en del av sin myndighetskultur: merparten av deras svar var lättstjälpta osanningar (18/6 1993, mitt svar 19/6 1993). De fortsätter nu i samma stil. I gårdagens inlägg begår de ännu en citatförfalskning (se upp Jigenius, det var ett värdeomdöme): ingenstans i mina artiklar har jag skrivit om deras ”besinningslösa agg” mot Daniels mamma.

De blygs inte att manipulera ett citat i DN. Inte underligt då att de gjorde det än friskare i en hemligstämplad utredning. Därför kan jag bara ångra att jag inte ”föregrep rättvisan” redan 1991, när jag först fick kännedom om denna historia. Vid denna tidpunkt har JO bara granskat ärendet i knappa två år (nu är det fem år, dnr 996-1989, 1080-1989, 332-1992). Men Daniel Sigström levde ännu.

Måste jag uttrycka mig tydligare? Det känns ju litet genant att behöva upplysa allmänhetens pressombudsman om att man ibland tvingas skriva en anklagande artikel, emedan rättvisans kvarnar mal för långsamt eller inte alls. Om jag minns rätt, klandrade en rad skribenter Ahmed Ramis radiostation för hets mot folkgrupp långt innan justitiekanslern hunnit uppfatta att här förelåg en åtalsplikt.

Är Jigenius beredd att fälla dessa skribenter för att ha föregripit rättvisan? Och är hans krav på ett reportage om Radio Islam att skribenten inte betecknar budskapet som antisemitiskt – så länge inte någon myndighet gjort det? Man undrar om det är allmänhetens eller myndighetens ombudsman som tänkt ut denna nya pressetik.

Jag skulle inte ägna så stort utrymme åt att polemisera mot Jigenius om inte hans ideer vore en tillspetsning av mer utbredda illusioner om vad en förment ”värdefri” journalistik är. Jag tror att det rör sig om en blandning av ett föråldrat positivistiskt kunskapsideal och en delvis missriktad ”backlash” mot 70-talets engagerade – läs ideologiserande – nyhetsjournalistik.

Motreaktionen var nödvändig, men i hastigheten drog en del publicister den alltför enkla slutsatsen att personligt engagemang alltid åtföljs av bristande objektivitet. Alltså kom tendensen att brännmärka alla uttryck för engagemang och värdering, även dem som på intet sätt snedvred rapporteringen. Vi fick ett – ytligt sett – neutralt och distanserat mediespråk, ett slags formell försäkran om att oss kan man lita på, ty oss berör allt lika mycket, det vill säga inte alls.

Jag uppfattar Pär-Arne Jigenius allmänna utdömande av värdeord som en oreflekterad men extrem exponent för denna tvivelaktiga ideologi. Trovärdigheten är inte oberoende av formen, det är sant. Men den bor inte i formen. Och ibland är det enda sättet att vinna förtroende och bibehålla självrespekten att presentera sig ordentligt – med ansikte och avsikter, övertygelse och tvivel.

MACIEJ ZAREMBA

Tidigare införda artiklar om Gottsundafallet: 30/5 -93, 18/6 -93, 19/6 -93, 19/3 -94, 21/3, 22/3, 23/3, 25/3, 29/3 och 6/4.
Pressetik, inte pressetikett. Journalistik kan inte regleras med enkla tumregler

DN 94 04 15

Pressetiken måste formas från fall till fall. Inget enkelt regelverk kan ersätta den egna reflexionen, skriver Maciej Zaremba i ett svar till PO Pär-Arne Jigenius.

PÄR-ARNE JIGENIUS tycks inte intresserad av att diskutera pressetiska överväganden, han föredrar att slå fast principer. Den första säger att en lekman – en journalist till exempel – inte är kompetent att bedöma karaktären av ett brott.

Jigenius tar ett exempel ur livet: en bilist riktar en pistol mot en annan bilist, ett skott går av, den skjutne faller död till marken.
”Om nu Zaremba eller en journalist i hans anda bevittnat detta och skrivit om saken”, spekulerar Jigenius, ”hade det väl varit riktigt att säga att ett mord begåtts?” Men rätten hade kommit till en annan slutsats och dömde skytten till en lindrig påföljd.
”En gärning i lagens mening (är) inte alltid vad den synes vara i lekmannens ögon”, avrundar Jigenius magistralt och antyder att mitt försvar för pressens rätt att vid behov benämna det man beskriver vittnar om en ansvarslös böjelse att på lösa grunder utfärda juridiska domar.

”I Zarembas anda.” Det är till att börja med mycket generöst av Jigenius att jämföra mina slutsatser av ett års undersökningar med ett spontant omdöme fällt av någon som på håll råkat se en händelse vid vägkanten.

Allmänhetens pressombudsman Pär-Arne Jigenius borde vara försiktigare med pennan och med slutsatserna. Han har ingen som helst grund för att spekulera i mitt allmänna lättsinne. Det är förvisso inte min uppgift att recensera artikeln om Daniel Sigström, men en sak vet jag: så mycket arbete kommer jag aldrig mer att lägga ned på tre meter tidningsprosa. När jag varit tvungen att lita på färre än två av varandra oberoende källor har jag avtvingat mina sagesmän ett löfte att upprepa vad de sagt under ed inför domstol. Tjänstemännen i Gottsunda har i sina genmälen och inlagor till PO och PON varit mycket frikostiga med invektiven, men inte kunnat vederlägga någon enda av mina sakuppgifter.

Jag har för övrigt, tvärtemot vad Jigenius insinuerar, inte kallat dem ”mördare”. I artikeln tar jag explicit avstånd från en sådan brottsrubricering. Däremot finner jag Marianne Sigströms kommentar ”dråp, mord”, nedtecknad vid polisförhöret med Daniels siste vårdare, moraliskt befogad. Det är hennes ord i förtvivlan, jag har förståelse för dem. Det är hårt, jag vet. Men det är inte samma sak.

Följaktligen är Jigenius tillvitelser om ”Zarembas anda” eller om vad jag på lösa grunder skulle ha ansett om dittan och dattan – till exempel om denna dödsskjutning vid vägkanten – lindrigt sagt otillständiga. Att på hypotetiska grunder beskriva andras sinnelag är visserligen effektivt och tidsbesparande men alltid riskabelt, särskilt för den som anförtrotts uppgiften att lära oss andra fin ton i spalterna. Jigenius kan inte veta vad jag anser. Kanske anser jag att man inte kan döma efter det man ser utan måste granska pistolmannens uppsåt innan man vet om det varit en olyckshändelse, dråp, eller mord? Det är i alla fall vad jag har sagt, apropå just denna skottlossning, och i försvar för den milda domen, i radions ”Gomorron världen” den 8 mars 1992.
Jigenius felspekulationer illustrerar själva grundproblemet med hans bedömning av min artikel om Daniel Sigström. Det är svårt att värdera skäligheten i mina anklagelser mot dessa socialtjänstemän om man inte vill ta ställning till de fakta jag refererar. Det vill inte Jigenius. Han uppfattar tydligen pressetiken som en samling enkla tumregler.

Men jag tror inte att man kan ersätta pressetiken med pressetikett, för att använda ett träffande uttryck av Jigenius företrädare Hans-Gunnar Axberger. Det kan inte finnas särskilt många enkelt tvingande pressregler. Pressetiken måste – som all annan etik – formas från fall till fall genom ständiga avvägningar mellan motstridiga värden, principer och legitima intressen. Försöker man ersätta den reflexionen med ett formellt regelverk, hamnar man där PO och PON hamnat: den ena godkänner namnpubliceringen men vill klandra omdömena, den andra gör tvärtom.

Själv kan jag bara hoppas att omprövningen av detta PON-fall inte föder någon ny enkel regel eller ens ett behändigt prejudikat. Innan jag själv bestämde mig för att namnge dem jag klandrat fick jag väga graden av deras formella ansvar mot deras faktiska inflytande över Daniels liv, deras rätt till anonymitet mot det lidande de åstadkommit, det jag visste säkert mot det jag trodde mig veta, respekten för rättsinstanser mot (föga uppbyggliga) erfarenheter av JO och domstolar i detta och liknande fall, samt de inblandades (och bland dem också Daniels och hans mammas) integritet mot allmänintresset och den preventiva effekten av att namngivna makthavare ställs till svars.

Jag tycker att jag har rätt att förvänta mig att pressens etiska instanser inte gör det lättare för sig. Om de tror sig kunna ta en genväg med hjälp av tumregler, lär vi få se flera orimliga avgöranden och tillfälliga resonemang – tills journalister och en klagande allmänhet börjar längta efter att i stället rannsakas av en tryckfrihetsjury. Ty det finns inget så oförutsägbart som paragrafryttare.

Pär-Arne Jigenius formulerar en ny pressetisk princip: brottslig får kallas den allena som dömts för ett brott. Men jag har svårt att tro att Jigenius riktigt menar vad han skrivit. Det finns ju uppenbara brott som rättvisan aldrig kommer åt (enligt principen ovan blir Saddam Hussein vit som snö), våra domstolar är trots allt inte alltid rättvisa, och det finns moraliska förbrytelser som lagen inte bestraffar. Exempel på det senare: om tio män bevittnar en våldtäkt utan att ingripa, vill jag beteckna deras passivitet som kriminell, trots att den svenska lagen i motsats till den finska eller danska inte bestraffar den sortens underlåtenhet. Och omvänt: om pressen på goda grunder misstänker att någon blivit oskyldigt dömd, bör, menar jag, pressen avhålla sig från att sälja upplagor på hans ”kriminalitet”. Men enligt Jigenius lär vi kunna göra det, mannen är ju dömd och vi har av PO befriats från rätten, och därmed från skyldigheten, att göra en egen bedömning.

Bevare oss för en sådan pressetik. Då finns det bättre vägledning i lagboken. Domarregel nummer 11: ”Lagen gillar icke allt det hon icke straffar: förty all misshandel kan icke uppräknas i lagboken.”

Jigenius tror att han ertappat mig med en ofrivillig självangivelse: Zaremba visste om att JO granskar socialtjänsten i Gottsunda, alltså medger han indirekt att han föregripit rättvisan! Jag föreslår att vi går längre. Jag har nog också klandrat rättvisan: länsrätten och länsstyrelsens konsulenter, som okritiskt accepterat socialtjänstens manipulerade utredningar, hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, samt även justitieombudsmannen, som jag menar haft tillräckliga skäl att för länge sedan ingripa i denna historia (jo, jag har läst stora delar av JO-materialet).

Härmed är det alltså erkänt. Men jag tror inte att dessa rättsinstanser reagerar lika ängsligt som Jigenius gör. Och när högmodet faller på undrar jag rent av om inte den föregripna rättvisan blivit en smula hjälpt av några vittnesbörd som min artikel provocerat hos socialtjänstemännen, av ett och annat viktigt vittne som JO-anmälaren Marianne Sigström inte orkat hitta till, och av ett par dokument som undanhållits JO.

Sedan kan det ju hända, som Jigenius antyder, att de ansvariga tjänstemännen i detta fall ändå går fria. Sådant har hänt förr. Liksom att artiklar som klandrat odömda ansvariga friats av tryckfrihetsjuryn. Rättskänslan är ju inte identisk med den rättvisa som skipas. Det låter nästan på allmänhetens pressombudsman som om han velat avskaffa denna oroväckande asymmetri.

MACIEJ ZAREMBA

Hedrande klander
DN 94 04 22

EFTER EN månads intensiv pressdebatt samlades i tisdags pressens opinionsnämnd i plenum för att eventuellt ompröva sin tidigare fällning av min artikel om Daniel Sigströms död. (Nämnden har klandrat namngivningen av de kritiserade socialtjänstemännen, eftersom man förmodade att det var någon annan, troligen Gottsundas politiker, som bär ansvar för besluten.) Väl samlad fann nämnden till sin lättnad att den inte hade någonting att ompröva: DN har inte inkommit med några nya omständigheter.

Fyra av ledamöterna har visserligen uppsnappat så pass med omständigheter (det vill säga publicistiska och juridiska invändningar mot nämndens beslut) att de skrev var sin polemisk artikel om saken (DN 22/3, 25/3, 29/3, och AB 19/4), men väl samlade förstod de inte varför de samlats. Det fanns ju inga nya omständigheter. Och inte kan väl en opinionsnämnd ta intryck av opinionen som inte inkommit i laga ordning.

Jag böjer mitt huvud i stum beundran inför detta salomoniska avgörande.

Och därmed kvarstår PON:s principiella motivering: socialtjänstemän med personlig makt över människors sårbaraste relationer skall inte ställas till svars för hur de hanterar sin maktutövning, ty de har en ”underordnad tjänsteställning”. Pressen skall i stället klandra politiker, även om det står klart att de saknar verklig insyn i den verksamhet de legitimerar. Logisk slutsats: inom socialsektorn finns inga reellt ansvariga. Och ett prejudikat: inte heller av poliser, asylhandläggare, kronofogdar och skattefogdar kan vi avkräva något ansvar. Var ansvaret än ligger ligger det inte där makten utövas.
Jag kan inte annat än känna mig hedrad av klandret från en nämnd med så grumliga och vådliga idéer om maktens karaktär och pressens ansvar.

MACIEJ ZAREMBA

Berit Hedebys fantomvärld
DN 94 08 05

SEDAN MITT reportage i maj förra året har DN publicerat över tjugo artiklar om och kring Daniel Sigström, den tvångsomhändertagne 14-åringen som i februari 1992 avled i ett undermåligt fosterhem. Men i måndags tryckte DN ett inlägg av Berit Hedeby, som försökte diskutera fallet utifrån en stark och uttrycklig övertygelse att Daniel Sigström aldrig omhändertagits med tvång. För dem som följt denna debatt stod det nog genast klart att denna artikel måste ha tillkommit i ett tillstånd av förvirring.

Vem som helst kan förstås göra sig skyldig till felsägningar. Mig händer det ibland att jag säger ”statsministern Ingvar Carlsson”. Härifrån är det dock ganska långt till att börja författa debattartiklar som utgår ifrån att det är Carlsson som för närvarande tronar i Rosenbad. Det är emellertid just vad Berit Hedeby – mutatis mutandis – gjort i sitt inlägg om Daniel Sigström.

Det finns därför ingenting att bemöta i denna sorgliga rappakalja av skärvor av felreferat, utrop och trosbekännelser. Däremot måste man innerligt beklaga att artikeln blivit tryckt och att Marianne Sigström i DN behövt se sin familjetragedi beblandad med Berit Hedebys fantomvärld.

MACIEJ ZAREMBA

JO:s logiska krumsprång. Maciej Zaremba om Daniel Sigströms död
DN 94 10 07

Den offentliga reaktionen på artikeln om Daniel Sigström blev en debatt om pressetik och inte om myndighetsutövningen. I JO:s utredning kritiseras sjukvården och socialtjänsten på 21 punkter. JO:s beslut att inte åtala är ett nederlag för rättsstaten, skriver Maciej Zaremba.

NÄR JAG I maj förra året lämnade ifrån mig berättelsen om fosterbarnet Daniel Sigströms död (DN 30/5 1993) visste jag att min skildring skulle väcka ont blod hos det fåtal ideologer som betraktar varje kritisk granskning av socialtjänsten som ett illvilligt angrepp på ”välfärdsstaten”. Men jag kunde inte ana att reaktionerna skulle blotta en så djup klyfta mellan allmänhetens rättskänsla och vår myndighetskultur.

Ett och ett halvt år efter artikeln får jag fortfarande telefonsamtal och brev från föräldrar, klienter, fosterföräldrar, socialarbetare och deras lärare, anhöriga och andra. De är numera närmare två hundra. Samtliga (utom två, av vilka ett anonymt) uttrycker uppmuntran; många innehåller vädjan om hjälp, berättar om kränkningar – men framför allt om socialklientens maktlöshet. Jag har förstås ingen möjlighet att avgöra hur många som verkligen behandlats illa och överlämnar ärendena till professor Hans Berglind som håller på att starta ”Råd och Rätt”, en rådgivningsbyrå med anknytning till klientrörelsen, Sköndalsinstitutet och Socialhögskolan. Men om bara varannan har skäl för sin klagan, bekräftar det vad vi redan anat genom forskningen: att vi har att göra med ett socialt problem – och med tydliga klasstecken: det är de fattigaste och ensammaste som tycks råka värst ut och som också har svårast att få sin klagan hörd.

Den offentliga reaktionen på fallet Sigström kan ses som en del av problemet. I stället för en debatt om myndighetsutövningen fick vi en (förvisso intressant) diskussion om pressetiken (skulle tjänstemän eller nämndemän få nämnas vid namn?) och sedan en JO-utredning som bekräftade vad mina brevskrivare vittnat om: att inom socialtjänsten kan mycket grova missförhållanden passera utan att någon ansvarig behöver riskera annat än farbroderliga förmaningar från Rätten. Därmed också sagt att JO:s beslut att inte åtala är ett nederlag för rättsstaten.

JO-utredningen räcker nämligen som underlag för åtal. Den brister inte i dokumentationen. Men den fallerar i perspektivet, logiken och slutsatserna. I motsats till vad en brottmålsdomare (eller en lekman) skulle ha gjort försöker JO inte se några samband eller ens handlingsmönster i det drama som ändar med Daniel Sigströms död. Lik en lite närsynt bokhållare granskar JO i stället varje moment för sig och prickar sedan av mot lagböckerna: underlåtelse här, försummelse där – och så vidare.

När genomgången är klar har behandlingen av familjen Sigström kritiserats på cirka 21 punkter, av vilka två drabbar sjukvården och återstoden socialtjänsten. Jag skriver ”cirka”, eftersom JO ofta uttrycker sig oprecist och förvånande ojuridiskt. Med ett ”det var fel av nämnden” eller ”nämnden borde” avses emellertid brott mot lagar och bestämmelser.

De tyngsta anklagelserna i min artikel gällde socialtjänstens ansvar för Daniel Sigströms död. Jag fann att socialsekreterarna tidigt fattat agg mot modern, projicerat Daniels sjukdomar på hennes person, och i motsvarande grad bagatelliserat hans tilltagande epilepsi. Jag skrev:

Graans omdefiniering av Daniels problem kommer att gälla ända till slutet av detta ärende. Allt tyder på att det bringar det till det slut det fick.

Daniel dog efter en lång serie epileptiska anfall i ett fosterhem i Härnösand. Hans vårdare (B) visste inte hur man hanterar seriekramper. Socialsekreteraren Gunbritt Graan, som trots Marianne Sigströms förtvivlade protester (hon skriver bland annat till JO: Denne B klarar inte av ett epileptiskt barn!) placerat Daniel hos B, uttryckte två månader före pojkens död: ”Daniel är inte så sjuk, det är bara Marianne som inbillar sig.”

Justitieombudsmannen klandrar socialnämnden för att utan familjehemsutredning ha placerat pojken hos denne ensamstående man: ”En sådan utredning var desto mer påkallad med beaktande av den kritik som Marianne Sigström riktat mot förhållandena i hemmet. Att förhållandena tidvis inte var godtagbara är numera känt.” Att B var okunnig om epileptiska anfall och saknade akutmedicin finner JO vara en ”anmärkningsvärd brist”. Men delvis begriplig, eftersom den ansvarige läkaren ”inte kände till att seriekramper förekom” hos Daniel.

Även denna brist får emellertid en förklaring. JO finner att socialförvaltningen underlåtit att upplysa läkaren om att ”Daniels krampsjukdom successivt förvärrats”. ”Jag fäster särskilt avseende vid att det i socialförvaltningens akt förekommer uppgifter om Daniels anfall, som sjukvården inte fått ta del av, oaktat uppgifterna uppenbarligen måste antagas ha haft betydelse för den medicinska bedömningen.”

Vidare kritiseras socialsekreterarna för att de inte gjort några försök att få en sammanhållen bild av Daniels sjukdom och underlåtit att se till att fosterföräldrarna ”höll behövlig uppsikt över Daniels anfallssituation”, samt för att de genomgående brustit i kontakten med samtliga sjukhus där Daniel behandlats. Det var också fel, finner JO, att inte informera Marianne

Sigström om sonens hälsotillstånd.

Vidare klandras socialtjänsten för att – oaktat läkares varningar att Daniels vantrivsel i fosterhemmet förvärrade hans sjukdom – ha låtit pojken bo kvar: ”Expertbedömningen borde /. . ./ ha fungerat som en alarmsignal /. . ./ och lett till en ingående prövning av om vården i familjehemmet skulle bestå.”

För övrigt kritiseras socialtjänsten för att ha ”låst sig fast” vid en negativ uppfattning om Daniels mamma, olagligen begränsat hennes umgänge med sonen samt låtit hennes besvär ”försvinna” ur akten. Därefter klandras socialjournalen: ”endast knapphändiga uppgifter om anfallsfrekvens och om övriga omständigheter, som hade samband med sjukdomen”, ”det brister i kronologi”, det ”saknas uppgifter om /. . ./ inkomna skrifter”, om ”alla de kontakter som tagits med andra myndigheter” och ”om överväganden gällande vårdens fortsatta bestånd”.

Straffbar vårdslöshet? Ingalunda. Översatt till en skala av påföljder är ovanstående hantering mindre klandervärd än en felparkering. Det anser uppenbarligen JO, som inte finner skäl för rättslig ansvarsprövning, varken för de enskilda lagbrotten eller för Daniels död.

Visserligen var det ”en anmärkningsvärd brist” att Daniels vårdare B var okunnig om epilepsi och saknade akutmedicin. Men det finns inget samband mellan placeringen hos B och Daniels död, eftersom det förra fosterhemmet E hade samma sorts kunskaper om epilepsi som B, anser JO. (Jo, det står faktiskt så.) Och man kan ju för övrigt inte vara säker huruvida Daniel hade överlevt ifall han haft lämpliga vårdare. Därför ”finns inte tillräcklig grund för att hävda ett samband mellan påtalade brister och Daniels död”.

Det förra måste tolkas så att inom socialtjänsten kan ett missgrepp mycket väl tjäna som ursäkt för ett annat. (På flera ställen resonerar JO just på det viset.) Det senare betyder att om brandkåren låter bli att rycka ut och huset brinner ned, kan brandkåren frånsvära sig allt ansvar med en hänvisning till JO:s lära om samband: att det kanske inte hade gått att släcka branden ändå. Man vet faktiskt inte.

Nej, man vet inte. Men JO:s uppgift är ju inte att svara på hypotetiska frågor. Det är att granska deras ansvar som inte gjort sin plikt.

Hur skall man förklara JO:s logiska krumsprång? Och hur skall man förstå utredningens slutackord:

Min genomgång av ärendet har visat på det omfattande arbete, som från samhällets sida gjorts, för att bereda Daniel sådana omsorger som svarade mot hans behov. Såväl nämnd som tjänstemän har visat ett djupt engagemang och utifrån den kunskap som förelegat med all kraft verkat för att bereda Daniel gynnsamma levnadsförhållanden.

Svaren på dessa frågor finns i JO:s egen utredning. Det framgår där gång på gång att socialtjänstemännen lämnade medvetet vilseledande information om Daniels epilepsi, hans läkarkontakter, deras egen tillsyn, om familjehemmet, och annat. De ljög, helt enkelt. Några exempel: på sidan 120 försäkrar socialsekreterare Graan att hon ”hela tiden haft kontakter med vårdcentralen”, på sid 139 refererar JO läkarens vittnesmål: ”Familjehemmet har aldrig kontaktat (läkaren) Kristina Hemmingsson och inte heller togs någon kontakt med henne från socialförvaltningen i Gottsunda.” Eller: socialtjänsten får reda på att fosterhemmet kritiserats från flera håll – men hävdar inför Marianne Sigström, inför länsstyrelsen och JO att ingen kritik föreligger. Vidare: fosterfamiljen E misstänker att Daniel vill ta sitt liv (sid 52 och 188), men inför modern och tillsynsmyndigheter hävdar socialtjänsten att han mår väl och utvecklas fint (sid 48-49).

Justitieombudsmannen har inget att säga om detta. Är det möjligt att en hög jurist med tjugo års domstolserfarenhet kan undgå att notera att hennes vittnen ljuger? Och att lögnerna bildar ett mönster? Jag tror det inte.

Jag vill inte spekulera för yvigt över orsaken till JO:s selektiva seende. Men jag vill konstatera att samma JO granskat ärendet tidigare – medan Daniel ännu levde (dnr 1557-1989 och 1241-1991) – och den gången inte kontrollerat de vilseledande beskeden från socialsekreterarna. Som därmed fick godkänt för den hantering som nu, efter Daniels död (och min artikel), klandras på 19 punkter.

För det andra. Lägger man ihop alla de enskilda lagbrotten och underlåtelserna med det konsekventa mönstret i socialtjänstemännens desinformation, tvingas man dra slutsatsen att socialsekreterarna direkt försvårat för sjukvården, för Marianne Sigström, för länsstyrelsen samt för JO att ge Daniel den omsorg han behövde. Men då blir det nog mycket svårt att undvika ett åtal.

Nej, jag tror inte att socialarbetarna medvetet velat Daniel Sigström eller ens hans mamma något illa. De försvarade bara in i det sista den diagnos som var en lösning på deras oförmåga att hantera Marianne Sigström: att Daniels krampanfall och beteendestörningar berodde på hans mamma. JO sid 184: (anfallen) ”. . . knyts ensidigt till mammans förhållningssätt”. Därför blev det så svårt att erkänna att han blev sjukare också när hon var borta. Att medge att Daniel var allvarligt sjuk hade varit att tillstå att man från början handlat fel i detta ärende.

Gottsunda socialförvaltning har tidigare hotat DN med åtal, men tydligen missat någon tidsfrist. Det var synd. En tryckfrihetsjury hade förstås inte kunnat döma i fråga om skuld. Men när JO fallerat och låtit bli att beivra konstaterat maktmissbruk, hade juryn kunnat bekräfta rättskänslan genom att finna det försvarligt att kalla lagbrottet lagbrott och övergreppet övergrepp. Jag tror nämligen inte att det räcker att dessa omdömen får stå oemotsagda i Dagens Nyheter.

Förtroendet för tidningar kan trots allt inte ersätta förtroendet för rättsstaten.

Under den pressetiska debatten om fallet Sigström i våras klandrades jag för att föregripa rättvisan. Nu när rättvisan sagt vad den funnit lämpligt att säga blir jag kanske anklagad för att inte visa justitieombudsmannen vederbörlig aktning. På detta vill jag svara med några rader av riksdagsmannen Sven Adolf Hedin som stod i denna tidning i juni 1888:

Det tillhör myndigheterna att genom skicklighet, noggranhet och oveld förvärfva allmänhetens aktning. Den tillkommer dem icke af det skälet allena att de äro myndigheter.

MACIEJ ZAREMBA

P S
Tidskrifterna Arena och Socionomen har med hänvisning till artikeln om Daniels död anklagat DN och mig personligen för att vilja ”förstöra välfärdsstaten”. I morgondagens tidning skall jag kommentera dessa inlägg.

Ideologi och förfalskade citat. Maciej Zaremba om Gottsunda och välfärdsstaten
DN 94 10 08

När ideologer går till attack brukar ändamålet helga medlen. Jag kan bara beklaga välfärdsstaten som fått sådana försvarare, skriver Maciej Zaremba.

NÄR PRESSEN kritiserar en försumlig läkare brukar inte läkarnas vänner rycka ut i debattartiklar och anklaga kritikern för att vilja avskaffa läkarkåren. Men var gång ett riktigt vanskött socialärende behandlas i medierna dyker det ofelbart upp skribenter som avfärdar kritiken som illvillig och stämplar kritikern som fiende till socialtjänsten, barnen och/eller välfärdsstaten.

Så även denna gång. Enligt Bengt Börjesson och Sven Axel Månsson syftade min artikel om Daniel Sigströms död (DN 30/5 1993) egentligen till att ”förstöra välfärdsstaten” (Socionomen 2/94). Jag har (i Socionomen 4/94) utförligt kommenterat denna analys och har inget mer att tillägga. När nu justitieombudsmannen på nitton punkter kritiserat handläggningen av detta ärende men likväl avstått från åtal, använder Börjesson, Månsson och tidningens redaktör JO-beslutet till ett nytt angrepp på DN och mig personligen (Socionomen 5/94). En artikel med liknande innehåll står också att läsa i tidskriften Arena.
När ideologer går till attack brukar ändamålet helga medlen. Jag visade i gårdagens tidning att min kritik av Gottsundas socialtjänst bekräftas i sak av JO:s utredning: socialsekreterarna har genomgående nonchalerat och mörklagt pojkens epilepsi, eftersom de ansåg att hans egentliga åkomma var hans mamma. De placerade honom hos en fosterförälder som varken hade kunskaper eller medicin att häva Daniels serieanfall. Merparten av JO:s kritik gäller just detta.

Socionomen och Arena är av en annan uppfattning. Bland mycket annat påstår de att min ”redogörelse för vården av Daniel är både selektiv och hårt vinklad”. På vad sätt? Jo, jag skulle ha förtigit ”allt det positiva” som hänt Daniel i fosterhemmen. Både Socionomen och Arena åberopar samma hårresande exempel: jag har underlåtit att berätta att Daniel under vistelsen hos fosterfamiljen E bland annat gått ned i vikt och gjort framsteg i skolan.

Ja, det har jag utelämnat, liksom mycket annat. Men jag tror att skribenterna i Arena och Socionomen i grunden har missuppfattat min artikel. Den försökte inte förstå orsakerna till Daniels viktutveckling, den undersökte bakgrunden till hans död. Just denna fråga ägnar Arena och Socionomen bara förströdd uppmärksamhet. I de två långa artiklar som uppges ge en ”objektiv” bild av fallet Sigström refereras JO:s kritik av socialtjänstens medicinska underlåtelser i sammanlagt tre meningar. Läsaren fås att tro att JO:s enda invändning lyder: ”kommunikationen inte fungerat tillfyllest när det gäller Daniels epilepsi” (Jonas Fogelqvist i Arena), eller att ”tjänstemännen borde . . . ha ägnat frågan om familjehemsföräldrarnas kontakter med sjukvården större uppmärksamhet” (Börjesson & Månsson).

Bedriver man propaganda blir metoderna med nödvändighet grova. Börjesson och Månsson är inte främmande för falskcitat, men längst går Arena, vars redaktion i en särskild ingress ställt sig bakom Fogelqvists artikel. Den börjar med orden:

Sista veckan i maj förra året blev socialsekreteraren GunnBritt Graan i Gottsunda, Uppsala, uppringd av kulturskribenten Maciej Zaremba. Enligt GunBrittGraan inledde Zaremba med att fråga:

– Vet du om att du blir anklagad för mord i söndagens DN?

En bra inledning. Den avslöjar ju från början Zarembas egentliga motiv: att trakassera oskyldiga socialarbetare.
Fogelqvist visste nog vad han gjorde när han inte bad mig att kommentera detta citat. Jag växte nämligen upp i ett land där journalister av hans sort behärskade offentligheten och jag är inte dum. Alla mina samtal med Graan finns inspelade på band. Naturligtvis har jag inte sagt något sådant.

Detta samtal pågår i över 20 minuter och syftar till att ge Graan möjlighet att i tidningen bemöta min kritik. Det avsnitt Graan anspelar på börjar i mitten av den artonde minuten: ”Det kommer att stå i artikeln att en av anledningarna till att Daniel inte fick – det är min bedömning nämligen – inte fick adekvat hjälp av (B) var att han aldrig blev informerad om att man kunde dö av seriekramper. Och att han inte blev informerad berodde på att Daniels fysiska sjukdomar har tonats ned i journalerna.”

Jag är inte förvånad över socialsekreterare Graans minnesfel. Hon återger detta samtal på samma sätt som hon hanterade informationen om Daniels epileptiska anfall.

Slutligen anklagas jag för att ha förtalat fosterfadern E. JO har inte funnit något stöd för Zarembas påståenden om ”missbruk” och ”våldsbenägenhet” hos fosterfadern E, utbrister Socionomen. Nej, men det vore kanske på sin plats att påpeka att JO inte heller har letat. Sida 173 i utredningen fastslår helt kort: familjehemmen ”står inte under JO:s tillsyn”.

Själv oförhindrad av sådana hänsyn har jag intervjuat sex personer ur E:s närmaste omgivning, inklusive ett fosterbarn (vilket socialtjänsten underlåtit) och anser mig ha mycket goda skäl för både ”missbruk” och ”våldsbenägenhet”. Om sedan Börjesson, Månsson eller Fogelqvist tycker att denne man – som rekommenderats av en (dömd) barnmisshandlare, och som själv rekommenderat en ökänd barnplågare som fosterförälder, och för övrigt själv dömts för att i fyllan kvaddat en bil (med ett fosterbarn som passagerare) – är en lämplig fosterförälder, kan jag bara beklaga välfärdsstaten som fått sådana försvarare.

MACIEJ ZAREMBA

Tysta inte kritiken. Socialtjänsten måste granskas förutsättningslöst
DN 94 10 26

Den ideologiska häxjakten på socialtjänstens kritiker åsamkar samhället och framför allt fosterbarnen stor skada. Det är en kuslig tendens, skriver Maciej Zaremba i en replik till Bengt Börjeson, Sven-Axel Månsson och Jonas Fogelqvist.

BENGT BÖRJESON och Sven-Axel Månsson beskriver socialt arbete som ”en ideologisk arena”. Det förklarar för mig varför de i Socionomen och på gårdagens kultursida försöker avfärda min artikel om Daniel Sigströms död (DN 30/5 1993) som en ansats att ”förstöra välfärdsstaten”. För en ideolog är det förstås mindre väsentligt hur och varför denna pojke dog, det avgörande är i stället hur det talas om det och vem som vinner eller förlorar på all uppmärksamhet. Jag förstår, som sagt, men blir samtidigt en aning förundrad, eftersom jag trodde att Bengt Börjeson och Sven-Axel Månsson förestod professurer i vetenskapliga ämnen och inte konsultbyråer för ideologiproduktion.

För övrigt kan också ideologer ha glädje av en smula rationella överväganden: vem vet, kanske gynnas välfärdsstaten av att det sociala arbetet utsätts för en och annan kritisk artikel? Jag kan förstås inte garantera utgången – men kunde man inte hålla möjligheten öppen? Det skulle emellertid kräva att Börjeson och Månsson tog till sig fakta i fallet Sigström, i stället för att, som de skriver, ”läsa undertexten” i min artikel. Med uttolkare av undertexter och tankeläsare kan det dessvärre inte föras någon meningsfull diskussion, de vet ju ändå bäst vad deras motpart ”egentligen” har sagt.

På en punkt vill jag ändå kommentera deras utfall. De anklagar mig för att inte låtsas om svårigheterna i socialt arbete, missakta de ansvariga socialarbetarna i Gottsunda och även principiellt misstro ”de solidariska insatserna . . . inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg”.

Jag har många gånger beskrivit socialtjänstens utsatta situation. Senast i Socionomen 4/94: att en dag vara terapeut och nästa dag tvingas agera polis är egentligen ett omöjligt yrkesuppdrag. Men det är också sant att jag har svårt att uppbåda någon aktning för tjänstemän som bryter mot lagar. Inte heller kan jag godta svårigheterna som ursäkt för att socialsekreterare vilseleder läkare och ljuger i journaler. Jag kan stödja och försvara de solidariska avsikterna bakom socialtjänsten som sådan, men jag ser ingen solidaritet hos tjänstemän som förtalar dem de är satta att hjälpa.

Av samma skäl har jag svårt att högakta professorer som, när de skall försvara ett katastrofalt socialt arbete, försöker lägga skulden på klienten! Det är nämligen den kusliga tendensen i Börjesons och Månssons artikel: Daniel Sigströms mamma som en nära nog avgörande faktor bakom det onda som hänt. Än tydligare framstår denna projektion i deras artiklar i Socionomen. Läs dem. De belyser vad som inträffat i Gottsunda och på ett sätt som författarna nog inte riktigt tänkt sig.

Inte heller hyser jag någon vidare aktning för journalister som bygger sina omdömen på hörsägen.

Jonas Fogelqvist beklagade i går att jag (8/10) inte bemötte hans artikel i Arena, utan nöjde mig med konstaterandet att den börjar med lättkontrollerad osanning. Han medger den (till hälften), beklagar ingenting, och övergår sedan till att upprepa valda delar av socialtjänstemännens försvarstal. Det mesta har vi läst förr (DN 18/6 1993) och det har utförligt vederlagts både av mig (19/6 1993) och genom JO:s utredning. Jag ser ingen anledning att upprepa vad jag en gång skrivit. Däremot förtjänar Fogelqvists debattmetoder att synas litet närmare.

Han åberopar tre kontrollerbara fakta till stöd för sina vidlyftiga slutsatser. Men samtliga är fel.

Det är ”nonsens”, skriver Fogelqvist, ”att hävda att pojkens epilepsi negligerats av fosterföräldrar och socialsekreterare . . . det kan vilken objektiv läsare av JO-utredningen som helst konstatera”. ”Kontakter har tagits med pojkens läkare.” När, hur och av vem? Det framgår inte. Men Fogelqvist antar korrekt att läsaren inte springer till JO för att kolla vad som står skrivet.
Om Daniels sista år i livet skriver emellertid JO (sid 192):

Såvitt utredningen utvisar har från förvaltningen sida endast en kontakt tagits med läkaren och då först i mitten av december 1991 då, enligt journalen vid Sundsvalls sjukhus, (socialsekreteraren) Mona Salander lämnade sitt telefonnummer för det fall att (läkaren) Staffan Mjönes ville diskutera något ”på den sociala sidan”. I övrigt har man från förvaltningens sida inte upprätthållit någon kontakt med sjukvården i Sundsvall. Detta är en brist. Som särskilt anmärkningsvärt framstår det förhållandet att läkare vid Sundsvalls sjukhus inte omedelbart underrättades, när Daniel lämnade familjehemmet för att bo hos (B).

Och vidare, sid 199:

Nämnden . . . åsidosatte sin skyldighet att upplysa Staffan Mjönes om alla de omständigheter rörande vården av Daniel i familjehemmet, som var av betydelse för hans bedömning som ansvarig läkare. Inte heller Staffan Mjönes har således fått kännedom om att krampsituationen för Daniel förändrades, så att seriekramper förekom.

Faktum nummer två: Fogelqvist har, i motsats till mig, inte undersökt fosterfadern E:s bakgrund, men går utan vidare i god för hans vandel. För att förstärka intrycket försöker han med följande: ”Det enda Maciej Zaremba anför är en närmare tio år gammal historia då familjefadern rattonykter kört av vägen.” (Ett billigt knep, i artikeln ”anförde” jag sex intervjuer med personer ur E:s närmaste omgivning.)

Fosterfadern E krockade med en åker utanför Gålsjöbruk den 4 augusti 1987. Enligt länsrättens dom (K 4383-87) har fordonet totalförstörts. E hade 0,78 promille i blodet och ett fosterbarn i bilen. I juni 1989 blev han godkänd som fosterförälder. Mellan rattfyllan och godkännandet gick det alltså ett år och tio månader, den enda tidsrymd som är relevant i sammanhanget. Men det är klart, i dag är ”denna historia” om inte tio så över sex år gammal, och allt äldre för varje dag som går.

”Lögnen tryter aldrig mantel”, sade man förr i tiden (och menade att skall lögn bli trodd, får den blandas med sanning). Då kräver den många ord att vederlägga, vilket förstås är poängen med Fogelqvist debatteknik. Han riskerar inte mycket, sitt anseende bara, men lyckas kanske förvirra en och annan.

Faktum nummer tre: Jag skulle ha ”förvrängt” hur familjehemmet E utsågs av socialtjänsten, påstår vidare Fogelqvist. E ”rekommenderades naturligtvis inte av ‘barnplågare’ utan av kommuner som placerat barn hos hemmet i fråga”. En osanning blir inte sannare av att besvärjas med ett ”naturligtvis”. Sidan 115 i JO-utredningen:

E fick (socialsekreterarna) kontakt med via HVB-förmedling och detta hem var det enda man gjorde djupintervju med.
Det är ostridigt att denna ”förmedling” bestod av familjen K utanför Borås samt att fosterfadern K dömdes både i tingsrätt och i hovrätt (DB 496/92 och DB 12/94) till fängelse för mångårig misshandel av fem fosterbarn. Det är också ostridigt att de första signalerna om K:s våldsamhet och fru K:s pennalism nådde socialbyråerna redan 1980, vilket inte hindrade att familjen under hela 80-talet och fram till 1992 åtnjöt de bästa rekommendationer från ett tiotal socialkontor, vars omhändertagna barn (till ett pris av exempelvis 33 010 kronor per månad och barn) lärdes hut med bland annat knytnävar och sparkar.

Därmed också sagt vad en rekommendation från ett socialkontor kan vara värd. Det framgick nämligen under rättegången att flera av K:s fosterbarn inte vågade berätta om misshandeln för ”sina” socialsekreterare av rädsla för att detta skulle föras vidare till K. Andra berättade – men blev inte trodda. Han hade ju så fina rekommendationer: från Hässleholm, till exempel. Och från – Uppsala. Just det. Från samma socialförvaltning som efter kommundelsreformen avknoppade Gottsundas socialtjänst.

Jag har ett särskilt skäl att uppehålla mig vid denna affär. Den åskådliggör nämligen vilken skada den ideologiska häxjakten på socialtjänstens kritiker redan åsamkat samhället (men kanske främst fosterbarnen). Genom att konsekvent misstänkliggöra granskare av socialtjänsten som ”välfärdsstatens fiender” har debattörer av Börjesons och Fogelqvists sort nära nog lyckats med att lägga sordin inte bara på debatten – utan även på den normala informationshanteringen. Socialtjänsten blev på så sätt socialtjänstens angelägenhet. Hur skall man annars förklara att en dom som denna mot K inte ens fick en notis i Dagens Nyheter? (Mindre förvånande är kanske att den gick även Socionomen förbi, den hade ju fullt upp med att bortförklara Daniel Sigströms död.)

Själv kan jag inte riktigt värja mig mot slutsatsen att det var denna ängsliga tystnad som gjorde fosterfadern K och socialtjänsten i Gottsunda möjliga. Och att det tydligen krävdes en tragedi i Hedemora och en annan i Härnösand för att denna sektor skulle börja granskas av medierna på samma förutsättningslösa sätt som allt annat i samhället.

MACIEJ ZAREMBA

*

Mer lust än logik
DN 95 01 09

GÖRAN GREIDER HAR varit på bio och sett Ken Loachs prisbelönade ”Ladybird, Ladybird” – historien om Maggie från Liverpool som först misshandlas av sina karlar och sedan av statens omsorgsmyndigheter.

Med undantag för en enda olyckshändelse tar Maggie på bästa sätt hand om sina talrika barn. Men hon är fattig, lever med en utvisningshotad flykting, har tidigare i sitt liv fallit offer för psykopater till karlar. Trots det kräver hon att sociala myndigheter skall behandla henne som en jämlike, och hon tillåter sig rentav att få vredesutbrott mot socialtjänstemännen. Som utan saklig grund berövar Maggie hennes barn – vid två tillfällen redan på BB och med polishandräckning.

Ingen kan undgå av drabbas av Maggies förtvivlan och hennes maktlösa raseri. Alla henns försök att återvinna självrespekten efter ett liv fyllt av misshandel slås sönder av socialtjänst och domstolar. Även Göran Greider blev starkt berörd av Maggies öde, i onsdagens krönika känner han för att diskutera och protestera ”som om Loachs film skickade ut en kallelse till något okänt möte eller demonstrationståg”.

Vad skall då diskuteras? Inte myndigheternas misshandel av Maggie och hennes barn, finner Greider. Inte heller socialtjänsten i England eller i Sverige. (Var och en som någon gång grävt i den svenska misären vet att liknande övergrepp äger rum också hos oss: några av replikerna i ”Ladybird” ekar nästan ordagrant av vad assistenterna i Gottsunda sagt om Marianne Sigström, DN 30/5 1993.) Inte heller finner Göran Greider det värt att diskutera hur det kommer sig (och hur det kunde undvikas) att också de förment progressivaste sociala ambitioner kan förbytas i aggressivitet när klienten inte accepterar sin plats i hierarkin. Det vill säga: när han eller hon vägrar att finna sig i rollen som en andra klassens medborgare.

Nej, Greiders dom ”faller hård – inte över socialen utan över det samhälle som de konservativa skapat”. Följaktligen finner han att Loachs film uppfordrar till en grundläggande diskussion – om Margaret Thatchers krig mot de engelska fackföreningarna.
Det är inte lätt att förstå hur Göran Greider kommit fram till denna slutsats, i synnerhet som socialtjänsten började beröva Maggie hennes barn medan Labour ännu styrde i England. Och för bara något år sedan ansåg Greider att samma kritik av socialmyndigheternas stundom ödesdigra oförmåga att se en levande jämlike bakom klientjournalen som Loach nu levererar i England var ”konservativ” när den levererats i Sverige (DN 18/3 1993).

Måhända saknar ”konservativt” och ”höger”, liksom ”progressivt” och ”vänster”, egentligt idéinnehåll under hans penna utan tillgrips i stället för att godtyckligt positionera författaren och hans vedersakare.

Det är i själva verket inte lätt att veta. Göran Greiders debattartiklar lyfts mera av poetisk formuleringslusta än av någon överdriven förtjusning i logiskt sammanhängande resonemang. Det kanske förklarar varför de så sällan blir besvarade. Onsdagens krönika är visserligen ett extremt exempel men åskådliggör desto tydligare varför det faktiskt är ogörligt att sakligt polemisera mot en monolog:

En upplevelse ger en tanke, som glöms bort för en annan tanke, som emellertid vecklar ut sig till en anslående metafor, vilket föder en association, som åtföljs av en dundrande slutsats, som landar mjukt i nästa metafor, som följs av en parabel, beledsagad av en bestämd känsla och en ny oemotsäglig slutsats. Dessemellan ett antal axiomer. På ett dunkelt, men liksom uppenbart sätt, leder så fru Thatchers kamp mot fackföreningarna till att polisen rusar in på BB för att omhänderta Maggies barn. De hade, förstår man, inte gjort det om Thacher varit mindre stygg mot gruvbasen Arthur Scargill. Associativ logik kallas sådant på fackspråk. Att föra dialog med den sortens tankegångar vore som att försöka äta soppa med en kniv.

”All radikalism växer ur det dialogiska. Tystnaden är konservativ”, fastslår Göran Greider efter att ha sett ”Ladybird, Ladybird”. Om han med ”konservativt” här menar ”mot bättre vetande” kan jag bara hålla med Göran Greider. Men jag trodde inte att han kunde tiga så mångordigt. Eller så radikalt.

MACIEJ ZAREMBA

Byråkrati främjar ”social rensning”
DN 95 01 13

MIN INVÄNDNING mot Göran Greiders krönika gällde inte huruvida det var relevant att diskutera också Margaret Thatchers politik som bakgrund till samhällets misshandel av Maggie. Den gällde Greiders uttalade rekommendation att debattera konservativ ideologi i stället för socialtjänstens konkreta övergrepp mot Maggie och hennes barn. Det är själva kärnfrågan.

Mitt skäl att lita till Ken Loachs berättelse (all dokumentation är sekretessbelagd) är hans välbelagda benägenhet att ta de svagastes parti: han skulle inte ha gett oss denna svarta skildring av övergrepp i det godas tjänst, han skulle inte ha riskerat att glädja sina ideologiska fiender om han inte haft mycket starka skäl därtill: nämligen Maggie och hennes familj. Ty när allt kommer omkring finns det bara ett kriterium för välfärdsstatens kvalitet: inte vad den säger utan vad den faktiskt gör med sådana som Maggie.

I motsats till Göran Greider tror jag att risken för att byråkratiskt uppbyggd socialvård misshandlar människor är ungefär lika stor oavsett vilket parti som sitter vid makten. De grövsta övergreppen – tvångssteriliseringar av ”socialt missanpassade” ägde i Sverige rum mellan 1932 och 1975 under stor politisk och ideologisk enighet. Det var den tankefiguren – lått oss avla fram en sund och välanpassad folkstam – som jag (i DN 22/2 1990) ansåg luktade ”stuteri och folkförakt”. Det vet Greider, så vari ligger hans kritik? Om han själv finner lukten behagligare, är det kanske på tiden att han klargör sin åsikt om den sortens sociala rensning.

Om Göran Greiders villkor för att försvara misshandlade individer är att de förnedrats av en kraft som han ideologiskt ogillar, kan jag tänka mig att hjälpa honom på traven. Det ”konservativa” föraktet för underklassen, för de missanpassade och avvikande återfinns – om än klätt i modern socialpsykologisk språkdräkt – också i de socialutredningar jag kritiserat i DN.

Liksom det gör i fallet bakom ”Ladybird, Ladybird”:

”Det var också fråga om social ingenjörskonst. Varför skulle annars socialutredningen ställa de biologiska föräldrarnas ‘modesta bostad och begränsade inkomster’ mot adoptivföräldrarnas överflödande medelklasstatus, samtidigt som man exalterat prisade deras ‘typiska engelskhet’ (vad det nu vill säga). I en av rapporterna ansåg man det rent av befogat att uppge en släktings yrke. Skulle släktingen ha kommit med om han varit gatsopare?”

Den som talar här är den kvinnliga socialarbetare som ställt sig på Maggies sida och småningom fått Ken Loach att skildra hennes öde. (The Guardian 12/10 1994.) Kanske är också denna kvinna ”konservativ”, ”katolik”, ”höger” eller något annat förgripligt i Göran Greiders ögon. Hon pekar ju inte som Greider på Thatcher, utan anklagar sina kolleger för inkompetens och för att sätta sin prestige högre än Maggie och hennes barn:

”Låt oss hoppas att ‘Ladybird, Ladybird’ leder till en debatt om de vältaliga professionellas förmåga att missbruka sin makt. Låt inte vår första reaktion bli: ‘Men det är ju socialarbetarna som man angriper”‘, skriver denna socialarbetare.

Arenas ideologikritik tar jag med ro. Detsamma gäller Göran Greiders konspirationsteorier, etiketteringsförsök och övriga tillmälen. De är helt oavhängiga av vad jag sagt eller skrivit.

En av riskerna med att brådstörtat rycka loss citat eller referera böcker man inte har läst är att man i hastigheten råkar glömma bort några ord. Men det skall till en kolossal brådska och en motsvarande ansvarslöshet för att dessutom förväxla författare.

Den sammanfattning av katolsk sociallära och det citat med stöd av vilka Göran Greider utförligt beskriver ”Zarembas djupaste övertygelser” är i själva verket författade av jesuitpatern Erwin Bischofberger. Också ett utländskt namn förvisso, och inom samma pärmar, men inte riktigt samma person eller världsbild. Inte heller på Bischofberger (som i en rad frågor intagit mycket radikala ståndpunkter) stämmer för övrigt Greiders etiketter, men sådana finesser kan jag inte begära att han skall förstå. Jag kan endast föreslå att han framdeles börjar läsningen av sina urkunder med förordet och innehållsförteckningen. Samt att han ursäktar om jag även i fortsättningen tillskriver hans omdömen om människor och fakta den trovärdighet som de förtjänar.

MACIEJ ZAREMBA

Not: Göran Greider återkom med en slutreplik.

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: