Skip to content

Adress: Charles de Gaulle Airport, Terminal 1. I sex år har flyktingen Mehran Karimi Nasseri bott på en röd galonsoffa i väntan på ett pass

april 14, 2009

Adress: Charles de Gaulle Airport, Terminal 1.
I sex år har flyktingen Mehran Karimi Nasseri bott på en röd galonsoffa i väntan på ett pass

DN 95 06 04

UNDER KRIGET vid Persiska viken blev alla som passerade genom den gigantiska betongsvampen som hyser Charles de Gaulle-flygplatsens Terminal 1 minutiöst kontrollerade av polisen. Alla utom en. Den spenslige mannen med orientalisk mustasch, olivfärgad hy och fullastad bagagevagn behövde aldrig öppna sina väskor eller visa upp passet.

Det hade han förvisso inte kunnat göra. Mehran Karimi Nasseri, även kallad sir Alfred, äger varken pass eller någon annan identitetshandling. Det enda man säkert kan veta om honom är följaktligen att han vistas illegalt i flygterminalen, eller, för den delen, på franskt territorium. Men efter midnatt, när den sista flygbussen har gått och säkerhetspatrullen legitimerar samtliga kvarvarande och kör ut franska hemlösa och utländska tågluffare nickar poliserna godnatt till Mehran Karimi Nasseri, som reder sig för natten på en soffa av röd galon.

Det kan rent av hända att en polis slår sig ned för att exempelvis beklaga dessa stackare som tror sig kunna dupera en fransk police d’air et des frontières. Kamrerstypen där borta har till exempel blankputsade skor, kavaj, passet i beredskap och en elegant kabinväska som huvudkudde. Men ingen flygbiljett . . . Ännu en färsk SDF (sans domicile fixe, det vill säga hemlös) som på kort tid blivit av med kontorsjobbet, frun och våningen bara för att upptäcka att han inte haft tid med vänner, eftersom han tydligen inte ens kan låna till hyran . . . Stackars dåre . . . (De blir allt fler i Frankrike, hemlösa män från den nyss hårt arbetande lägre medelklassen.)

Trots ljudliga protester tvingas nu kamrern lämna den varma terminalen med kabinväskan värdigt placerad på en nätt liten flygpirra. Om en månad, när någon annan SDF stulit hans rekvisita och nätterna på Gare du Nord tärt på hans byxor, blir han inte ens på dagtid insläppt i bättre vänthallar.

”Good night, Alfred, see you tomorrow”, säger poliserna och tågar vidare. Snart är Alfred ensam sovande i den öde flyghallen. Och jag tror att jag just bevittnat höjdpunkten i hans monotona dygnscykel: när hans ansikte och hans uppenbarelse befunnits duga som legitimation, pass och uppehållstillstånd.

Visst har mannen utan papper en fullgod identitet: han är sir Alfred, flyktingen som nu i mer än sex år väntat på flygplatsen på att få avresa till England eller få uppehållstillstånd i Frankrike. Eller: han är mannen som den franska statens inrikesdepartement vägrat att hysa i landet, men som den franska statens flyg- och gränspoliser låter bo och röra sig fritt i Frankrikes hårdast bevakade byggnad.

I sex år och fem månader har han väntat på att få gå ombord på ett flygplan till London: de första tre åren förhoppningsfullt på en soffa intill British Airways, senare utanför hamburgerrestaurangen på terminalens bottenplan. Mehran Karimi Nasseri saknar nämligen rätt att befinna sig någonstans i världen, allra minst på en säkerhetsskyddad internationell flygplats. Men just i Terminal 1 är han trygg: alla vet att den vänlige och skygge iraniern som återlämnar upphittade plånböcker inte kan utvisas till något land. Skulle han däremot gå ut genom glasdörrarna och möta okända poliser, skulle första identitetskontroll sluta med arrest och förhör. (För två år sedan tog han en promenad till Terminal 2 och blev genast tillbakavisad till Terminal 1.)

”Alfred, Boutique Level, Charles de Gaulle Airport, France”, står det följaktligen på visitkortet som någon turist låtit trycka åt honom. (Lägg till postkoden ”75 711 Roissy” så kommer brevet säkert fram.)

Mehran, numera sir Alfred, föddes år 1945 i Masjed Suleiman i västra Iran, ett område som på den tiden styrdes av britterna. 1968 dog hans far, en framstående och välbärgad läkare. Kort därefter blev Mehran bryskt upplyst av bröderna att den kvinna han kallat mamma inte var hans mor. Mehran var en oäkting, frukten av doktorns krigsromans med en engelsk eller kanske skotsk sjuksköterska. Han erbjöds en summa pengar och en enkel biljett till England. Han reste, lyckades inte hitta sin mor, studerade några år i Bradford (Jugoslavian studies) och försökte 1976 att återvända till Iran. Arresterad av säkerhetstjänsten Savak (för att i Bradford ha demonstrerat mot shahen), återigen utstött av familjen, och av polisen betraktad som engelsk undersåte, tvangs han lämna landet på emigrantpass, det vill säga: utan rätt att återvända.

1977 vägras han asyl i England, Tyskland och Holland, 1978 i Frankrike, Jugoslavien och Italien, 1980 avvisades hans andra asylansökan av Frankrike. Arresterad i Tyskland och sänd över gränsen till Belgien fann han efter fem års irrande nåd hos UNHCR (FN:s flyktingkommissariat) och beviljades den 7 oktober 1981 flyktingstatus.

Nu hade Mehran papper och laglig rätt att resa till England. Han försökte – minns inte själv hur många gånger – men avvisades på oklara grunder. (Troligen fann inte tullen Mehran tillräckligt stadd vid kassa.) Han gjorde ett desperat och dumdristigt försök – lämnade tillbaka sina belgiska papper och, utrustad med endast FN:s flyktingbevis, tog en färja till England, men skickades tillbaka och arresterades i Belgien – för avsaknad av giltiga papper. Försökte senare igen via Frankrike – men hamnade i stället, på samma grunder, i ett franskt fängelse.

Ett sista försök att flyga till Heathrow den 16 november 1988 slutar med att han samma kväll skickas tillbaka till Charles de Gaulle. Den natten avbryter han sin odyssé. Mehran Karimi Nasseri alias sir Alfred (som han döpts till av en outsövd fransk tingsnotarie) tar plats på en flygplatssoffa för att invänta rättvisans gång.

Han sover i en till synes outhärdlig ställning med fötterna på en stol och huvudet bakåthängande över soffans låga ryggstöd. Själv har jag svårt att somna för det skarpa vita ljuset och ljudet från städmaskinerna som passerar var femte minut på sin bana runt terminalen. Förhållandet till de brunhyade städarna är ansträngt. De tycker att Alfred har gjort sig märkvärdig och egentligen är en parasit som snarast borde köras ut i kylan, själv försöker han upprätthålla sin ställning genom att inskärpa att han – som är vit och egentligen brittisk undersåte – har större hemortsrätt i terminalen än invandraren från Gabon. Efter en sådan dispyt (där Alfred låtsas inte förstå franska och städarna glömt sin engelska) händer det att de låter sina maskiner brumma på tomgång extra nära hans sovande huvud.

Om det är något Alfred inte vill är det att bli tagen för en tiggare. Ingen har heller sett honom be förbipasserande om några gåvor. Genom åren har tusentals resenärer suttit vid hans kafébord och småpratat om världspolitiken (han är mycket beläst) utan andra tankar än att den allvarsamme herren som inte lystrar till högtalarutropen måste vara ute i ovanligt god tid.

I själva verket har flygvärdinnor från Japan Airlines, British Airways och Lufthansa, franska flygtekniker samt ett slumpmässigt urval business-class-pendlare, servitörer, poliser och diskare, sig själva ovetande, skapat en kokong av solidaritet kring flygterminalens enda invånare. Det är en uppgift för sociologin eller för säkerhetspolisen att utröna om och hur kommunikationen inom detta nätverk av kanske 30 nationaliteter går till, men Alfred är sällan hungrig, aldrig smutsig, orakad eller ens förödmjukad.

Att underhålla hans existens fordrar nämligen ett mått av finkänslighet, han är en gentleman som avvisar uppenbara dusörer. Det kan emellanåt väcka irritation: Alfred beter sig inte efter sin belägenhet och har, när allt kommer omkring, varit här litet för länge. Försäljaren av kameror och CD-skivor som är hans närmaste granne konverserar till exempel inte längre med Alfred, men ingriper fortfarande, sammanbitet och resolut, var gång någon SDF försöker stjäla Alfreds bagage.

Chefen för flygplatsens akutmottagning Philippe Bargain (som förser Alfreds freestyle med batterier och honom själv med vitaminer) har ordinerat promenader runt avgångshallen samt täta vistelser vid utgångarna där det ibland fläktar av frisk luft. Men Alfred känner inte för utflykter. Helst lyssnar han till musik, läser The Economist eller skriver dagbok.

Bargains underjordiska sjukhus ligger bara några steg från Alfreds röda soffa. Hit förs avsvimmade damer, tropikernas hemvändande offer och hjärtsvaga långpendlare. Men i dag går väntrummet i mörkblått: fyra poliser sitter där och bevakar en svart man med svullet ansikte och utan skosnören. (Hela första våningen på flyghotellet Ibis har förvandlats till arrestlokal för asylsökande.) Poliserna tittar ovänligt; det är inte läge att fråga vem som åstadkommit deras fånges blånader.

Philippe Bargain blir häftigt upprörd i samma ögonblick jag nämner Alfreds namn. ”Hans tilltro till den franska rättvisan är patologisk! Ingen normal människa väntar i sex år på att de där imbecillerna skall ställa ut ett satans papper!” Den franska byråkratin kommer att krossa Alfred, upplyser Bargain, och Alfred är ett psykfall som inte tar sitt öde i egna händer.

Chefläkaren har erbjudit sig att i egen bil smuggla ut honom till Belgien där han ju en gång fått flyktingstatus. Men Alfred säger nej. Enligt hans advokat är saken på god väg att lösas i Frankrike. Och Alfred känner sig förpliktigad att inte göra något olagligt. Han litar på rättvisan, han inväntar dess gång. Kanske redan i år . . .

Ja, vem vet. I februari 1992 slog en fransk domstol fast att det var fel att döma Alfred för olaglig vistelse. Att han i egenskap av erkänd Genèveflykting har rätt att vistas i de flesta länder, bara han ordnar formaliteterna. Samt att inget hindrar att franska myndigheter förser honom med nödiga dokument.

Med denna dom (nr 6977/91) i portföljen har advokat Christian Bourget uppvaktat inrikesdepartementet. ”Visst”, fick han till svar, ”vi legaliserar monsieur Nasseri bara han visar sitt belgiska flyktingbevis. Nej, inte kopian. Originalet.” Bourget skrev då till Bryssel. Svar: ”Visst kan monsieur Nasseri få ut beviset – men han måste hämta det själv.” Att han inte kan resa till Belgien utan dokument? Tja, det är inte den belgiska flyktingkommissariens problem. Och här står saken i dag.

Kan själlösa byråkrater som bara lyder order och föreskrifter vara den tarvliga förklaringen till Alfreds sex år på flygplatsen? Det tror Bourgets assistent Letoquin. ”Men det är inte tarvligt. För mig belyser fallet Alfred hur Auschwitz blev möjligt.”

Det finns också andra förklaringar. I en evangelisk kyrka vid rue Avre hungerstrejkar ett tiotal svarthyade invandrare. Deras i Frankrike födda barn är franska medborgare, men de själva har inga rättigheter. De kan inte utvisas (internationella konventioner förbjuder regeringar att splittra familjer), men prefekturen trotsar domstolsbeslut och vägrar att legalisera föräldrarnas tillvaro. Således finns det i dagens Frankrike ett tusental små fransmän vars föräldrar inte har rätt att arbeta, hyra våning, anlita offentlig sjukvård eller gå på gatan. Myndigheterna räknar kallt med att föräldrarna inte uthärdar särskilt länge utan drar till Kamerun eller Somalia och tar sina små citoyens med sig.

En liknande perfiditet praktiseras emellanåt vid rådhusen. Domstolarna har förklarat att ingen borgmästare får vägra vigsel mellan franska medborgare och illegala invandrare. Än väger alltså familjen tyngre än statsnyttan i republikens liberala författning. Men borgmästarna löser problemet genom att skicka ett rekommenderat brev till den illegala parten. De vet att han eller hon inte kan hämta ut det, vilket tas till intäkt för att vederbörande saknar adress, det vill säga inte finns, och då kan de ju inte vigas!

När regeringar och byråkratier narrar domstolar och lagstiftare kan vi börja nedräkningen för den liberala rättsstaten. Det är ju statens armar och svansar (och, i förekommande fall, arslen) som börjar bestämma över huvud och hjärta. Frankrike är inget undantag; i Sverige har riksdagen – som ju ömmar för de små – högtidligt förbjudit invandrarverket att låsa in flyktingbarn, men vad bryr sig invandrarverket om riksdagens pladder?

Konflikten mellan å ena sidan domstolar, lagar och internationella konventioner och å den andra regeringar, polisprefekturer och invandrarverk är i själva verket ett tyst krig om demokratins heder. I sina bästa stunder finner domstolarna att också när miljoner flyr till det demokratiska Västerlandet måste demokratierna göra rätt för sig: det betingar ett pris att vara liberal och stoltsera med rättsprinciper som ger en rätt att se ned på barbarerna.

Men i motsats till domare är regeringar valbara och vill hellre få oss att tro att vi kan behålla principerna och äran men slipper betala. Och eftersom vi lever i demokratier, kan vi faktiskt välja hur det skall vara.

Det är kanske vad Mehran Karimi Nasseri, som hellre vill heta Alfred, tålmodigt väntar på.

MACIEJ ZAREMBA

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: