Skip to content

Anstötligheter och dimridåer

april 14, 2009

Anstötligheter och dimridåer. Maciej Zaremba svarar Madeleine Leijonhufvud om JK och rättssäkerheten.
DN 070119

För en vecka sedan försökte jag ta justitiekanslern i försvar mot påhopp från bland andra Madeleine Leijonhufvud. Så nu regnar älskvärdheterna också över mig. I gårdagens tidning inleder Leijonhufvud sin replik med några person¬omdömen. Om hur oskickligt och ”partiskt” jag modererade en debatt om JK:s utredning.

Visst tog jag sida under den debatten. Synd bara att Leijonhufvud inte berättar att det skedde överlagt, öppet och på förekommen anledning.

Vad gör en moderator när han inser att det inte är debatt utan mobbning som han orkestrerar? Skall han spela med? Ursäkta sig, som lek¬ledarna i förnedringsteve, med att han bara håller i mikrofonen?

Redan efter tio minuter blev jag tvungen att be Madeleine Leijonhufvud och Fredrik Wersäll att avstå från tillvitelser mot den frånvarande Göran Lambertz. Men de ville inte ta reson. I det läget förklarade jag för publiken att mitt uppdrag som opartisk moderator var över. Jag kommer att fördela ordet – men också framföra ståndpunkterna hos den frånvarande angripne. Så att vi inte skall behöva skämmas när vi går därifrån.

Jag känner inte Göran Lambertz. Jag delar inte alltid hans åsikter. Men jag tänker inte delta i mobbningsmöten, inte ens i professorernas sällskap.

Dessvärre innehåller Leijonhufvuds inlägg några av de komponenter som gav mig dålig smak i munnen redan på Södra teatern. Hon är inte intresserad av att diskutera de systemfel som inventeras i ”Felaktigt dömda”. Nej, hon är upptagen av dikotomin mellan förövare och offer. De förra är vid sexualbrott oftast män. De senare är i regel kvinnor eller barn. Hennes slutsats blir att JK, som råkar vara man, känner mer för förövarna än för offren. (Leijonhuvud har inte noterat att två av de fyra JK-utredarna var kvinnliga domare.) Hon finner att JK:s utredning stöder det ”läger”, ”som vill tillbaka till 60-talet, då våldtäkter inom relationer ansågs som en orimlighet och incestanklagelser sopades under mattan”. Varför skulle JK stödja detta avskum? Det överlåter professor Leijonhufvud åt läsarens fantasi. Men som indicium anförs att det är sexualbrotten som dominerar i ”Felaktigt dömda”.

De som tycker att jag läser illvilligt bör granska hennes inlägg en gång till, i synnerhet de små orden. Det är med deras hjälp som hon skapar de intryck som aldrig skulle passera som påståenden. Rapporten handlar ”mycket riktigt” om sexualbrott, den är därför ”en skänk från ovan” för förövarna. Hur skall det förstås? Om JK funnit att oskyldiga blivit dömda som terrorister, hade hon skrivit att det var ”en skänk från ovan för bin Ladin”? Knappast. Så vad vill hon antyda?

Det mest anstötliga är att Leijonhufvud, i akt och mening att misstänkliggöra JK, far med osanning om hans rapport. Den har inte, som hon skrev på DN Debatt, ”valt åtta resningsärenden i incestmål” (9/1 -07). Den grans¬kade samtliga de fall från 90-talet och framåt där någon som dömts till minst tre år blivit frikänd efter resning. Inga fall blev handplockade eller uteslutna.

Utgångspunkten var således neutral. Men resultatet visade att åtta av de elva feldömda fällts för sexual¬brott. Inte väpnat rån, inte narkotika, utan just sexualbrott. Det hade nog varit tjänstefel av JK att inte granska dessa domar närmare. Men för Leijonhufvud var det ”ett utspel” eller ”en kampanj”. Hon tycks mena att han borde ha låtit bli, ty hon vet redan att ”rättssäkerheten är väl tillgodosedd för dem som misstänks för övergrepp mot kvinnor och barn”.

Så kan man bara skriva om man anser att åtta oskyldigt dömda inte är något att orda om. Eller om man tvärtom menar att de i själva verket fick vad de förtjänade. Leijonhufvud använder uttrycket ”brotts¬offer” om anhöriga till dessa frikända. Min språkkänsla viskar att finns ett brottsoffer finns också brottslingen. Alltså är dessa frikända skyldiga i hennes ögon? Det borde hon säga öppet och ta debatten med de trettio hovrättsdomarna som frikände i dessa mål. En hedervärd uppgift, om än något tyngre än utfallen mot Göran Lambertz person.

Det är lätt att gå vilse i denna debatt. Det beror på att JK Lambertz angrips från två oförenliga utgångspunkter. Dels av dem som provoceras av öppenheten i hans kritik. De kanske håller med JK om att beviskraven ställdes för lågt i dessa mål och att oskyldiga blev dömda. Men de föredrar att diskussionen stannar inom kåren. Dels finns Madeleine Leijonhufvud och Christian Diesen (”Inga bevis för oskyldigt dömda”) som tycks mena att dessa frikända äro skyldiga. Den bevisning som hovrätterna underkände och vars brister JK analyserade borde duga.

Konflikten mellan rättssäkerheten och önskan att få fatt i alla förbrytare är lika gammal som civilisationen. Alltid är det några som vill offra den förra för att befordra den senare. Just nu vill några sänka kraven när offren är kvinnor och barn. Andra vill göra detsamma när de misstänkta är muslimer. Det måste räknas till justitiekanslerns förtjänster att han tvingade den debatten i ljuset. Det är inte farligt att diskutera sådant, så länge det görs utan dimridåer och kan bemötas. Det är när beviskraven sänks i smyg som vi får oskyldigt dömda.

MACIEJ ZAREMBA

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: