Skip to content

Att hedra menige Ivan. Ett försök att känna med en ryss

april 14, 2009

Att hedra menige Ivan. Ett försök att känna med en ryss.
DN 070505

Det är inte bara i Tallinn som man i dessa dagar krigar om historien. Det gör man också i Auschwitz. Där har de nationer vars medborgare mördats i lägret egna utställningar: Frankrike, Holland… Men den ryska är stängd och kommer att så förbli så länge som den förvanskar historien, hälsar museiledningen.

Vad gäller konflikten? Det gäller samma sak som kravallerna i Tallinn. Enligt de ryska montrarna i Auschwitz var det inte polska judar från Lwow eller rumänska zigenare som mördades i lägret utan ”sovjetiska medborgare” rätt och slätt. I någon pervers mening är det sant, de blev ”sovjeter” när dessa områden annekterades av Stalin i samförstånd med Hitler. Men i all annan mening är det förstås vanvett, en legitimering av erövringen. Vilket inte hindrat ryska politiker att insistera på dessa skrivningar och kalla museiledningens beslut för ”provokation”.

Återfall i rysk imperialism,Sovjetnostalgi? Eller helt enkelt Putins beprövade maktmedel – att skapa en utrikeskonflikt som föser ihop folket? Högst sannolikt. Men denna gång på en bädd av äkta sårade känslor.

När man föreläser för ryssar om svenska presslagar vill de i stället tala om Ryssland. ”Varför ser ni ingen storhet, utan bara elände?” De vill inte att jag skall hylla Gagarin, det är bara en sak de vill ha erkänt: att de
besegrade nazismen.

Jag förstår dem. Man behöver inte vara teolog för att tänka att kriget mot Hitler har en annan innebörd i det ryska medvetandet än i det brittiska. Det är inte en fråga om seger, det är en fråga om mening. Om det måttlösa lidande som kommunismen åstadkommit skall ha någon som helst mening, så är det att endast en slavstat som Sovjet på så kort tid kunde besegra det andra monstret. Demokratierna värderade människolivet alltför högt. Men vad hade Vanja och Ivan för skuld till Stalins erövring? De föstes till Berlin med NKVD-trupper i ryggen, som sköt den som blev efter. Det var så de segrade. Det är därför, antar jag, som de anskrämliga bronssoldaterna är så heliga för ryssen. De hedrar ett offermysterium.

För ester eller polacker är samma statyer ockupantens hyllningar till sig själv. Tundmatu vägistaja – ”den okände våldtäktsmannen” kan det heta i Estland.

Vore jag borgmästare i Tallinn skulle jag inte flytta bronssoldaten, jag skulle riva den. Men först efter att ha rest ett estniskt äreminne över menige Ivan, slaven och hjälten, marodören, offret och brodern i olyckan. Kanske finns det ännu konstnärer som kan gjuta så mycket tragik i ett stycke brons?
MACIEJ ZAREMBA

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: