Skip to content

Balkankrigets tre ansikten

april 14, 2009

Balkankrigets tre ansikten
(tre rapporter från Sarajevo, Split och Zagreb, som här redigerats till en artikel)
DN 26.9, 4.10 och 9.10 1995

PÅ SPLITS turiststråk står en luftkonditionerad långfärdsbuss med skylten ”Split-Sarajevo”. Föraren, i nystruken skjorta och soligt leende, upplyser att tidtabellen är anpassad till rådande förhållanden, ”över Igman kör vi när det blivit mörkt och i en annan bil. Det vore ju synd på en så fin buss.”

Efter Mostar och den bosniska gränsen går vägen längs floden Neretva, det vill säga utmed frontlinjen, över provisoriska broar och genom byar som ser ut att i sin helhet ha flyttat till kyrkogårdarna. Ett hundratal utbombade hus, inget liv, och några hundra meter längre bort vidsträckta vita nekropolis. Ett stilla regn, tystnad.

”Matpaus trettio minuter”, meddelar föraren genom högtalaren sina sex passagerare. Vägkrogen i Jablanica har inte haft ström på två år, men dukarna är vita och ett lamm roterar på ett spett som drivs av en vattenkran och ett hjul med skovel av plastmuggar. Bussbytet i Tarcin blir en hastig nedstigning till verkligheten: ett äldre par visar sig äga fem enorma väskor som tillsammans med diverse kartonger, dunkar och mig stuvas in i en dieseldriven minibuss. Efter en mil står det ”Igman” på en pappskylt. En kort förhandling med soldaterna vid vägbommen och två paket Marlboro ger resultat: vi får åka före kön av lastbilar när vi nu generöst erbjudit oss att ta med två soldater.

Passagen genom Igman har skördat många liv men få direkta skottoffer. Man kör för fort, kommer ut i kanten som ger vika och åker utför stupet. Jag tappar snabbt räkning på bilvraken nedanför oss, dessutom har det blivit mörkt. Vi åker i en spöklik karavan av bilar utan lyktor eller bromsljus. Alla kedjeröker, men på tecken från föraren döljer vi då och då glöden i handflatan. Under den två timmar långa överfarten yttras inte ett ord.

Plötsligt är nedfarten slut, vi är mitt i ett mörklagt samhälle, det hörs skottlossning, bilen far med släckta lyktor i vansinnesfart genom gator som bara syns som ljusare öppningar i helsvart bakgrund. En hastig inbromsning, en snabb urlastning, sedan är bussen borta och jag inser att jag hamnat fel. Det är inte den FN-postering där jag är väntad, det är mitt i ett kolsvart ingenstans. Alla har försvunnit utom det äldre paret som grälandes försöker samla sitt bagage i mörkret. ”Sarajevo?” frågar jag desperat och griper tag i närmaste väska. Den väger bly och har snören till handtag. ”Sarajevo”, svarar kvinnan. Vi börjar gå i regnet först på en stig, senare i en oändligt lång skyttegrav med stenplattor i mitten och blöt lera vid kanterna. Mannen faller flera gånger under tyngden av väskorna han staplat på ryggen, vi möter långa kolonner av trashankssoldater som utan ett ord knuffar ned oss från stenplattorna. Plötsligt viker graven tvärt av, vi ser ett ljus och trappsteg som leder nedåt, det är själva entrén.

Den osannolika tunneln, grävd av Sarajevos försvarare under ett sönderbombat ingenmansland, stadens livlina och navelsträng.

Härigenom passerar nästan allt som kommer in eller ut från den omringade staden, från morötter till kött, bensin, batterier, brev, mediciner, människor och vapen. Som om den enda vägen in och ut ur Malmö vore ett avloppsrör.

Unga män med automatvapen är sig lika överallt. De här har inrett sig ett kontor med en lucka och en desk under jorden, de har dessutom vita bälten och hela skor. Nittonåringar som dunkelt anar att de just nu nått de makthöjder deras liv har att erbjuda. Alltså skriker de, knuffas och överträffar varandra i myndighet: Du där – öppna din ryggsäck, nej förresten, du kan gå, du där i stället . . . Som utanför en stockholmsk innekrog eller på Bukarests flygplats, fast här består bagaget av säckar med lök, tomater och potatis. Ett anslag på brädväggen förbjuder spritinförsel utan särskilt tillstånd. Många av soldaterna på väg in bär en flaska instucken i stövelskaften. Efter en timmes väntan (där mina papper går runt bland vakterna och det rings samtal till befälet om den irreguljäre utlänningen) har jag blivit ett med miljön. Jag är genomblöt och utmattad, all krigsspänning och tunnelromantik är borta, jag förbannar Bosniens armé, kriget, nittonåringarna och kvinnan vars väska redan brutit mina leder. Hon väntar dock tålmodigt och ser tårögt och uppmuntrande på mig och på sina bylten. Och jag får ett östeuropeiskt utbrott mot soldaterna. Som kommer av sig och låter mig passera.

Vi går tätt efter varandra, leran klafsar i sandalerna, jag ser ingenting för väskan jag har i famnen, studsar mot sparrarna och halkar i vattenpölarna. Sedan blir det stopp igen, en ny vaktkur, nya nittonåringar och ny väntan. En lång människokolonn från andra hållet pressar sig sakta förbi oss, någon ser en bekant och stannar till, man röker, en soldat stöter grovt på en flicka som värjer sig elegant, vilket är ett konststycke med tanke på mörkret och trängseln.

Genom ångorna och röken urskiljer jag fortsättningen av tunneln: där kan man varken mötas eller gå upprätt. Jag meddelar ägarna till väskan att det nog är färdigburet för min del. De kan väl hyra ett par soldater? Hon undrar om jag har nattkvarter i Sarajevo. Inte det? Jag är så välkommen . . . och middag. Klockan är två på natten. Det betyder, tänker jag kallt, att de bor i andra ändan av stan. ”Tack, jag har redan ätit”, hör jag mig själv säga. Vi tar farväl. Några dagar senare får jag veta att större affärsidkare i Sarajevo brukar hyra tunneln för 20 000 kronor i timmen och att de använder soldater som bärare.

I andra ändan av tunneln är nittonåringarna över trettio och tillhör säkerhetspolisen. Här blir det stopp på riktigt, jag har faktiskt gått igenom den hårt bevakade tunneln utan tillstymmelse till tillstånd. Det kräver sin förklaring och därför måste jag tills vidare hållas i förvar. Jag leds ned i en källare där ett trettiotal soldater sover tungt på pingisbord och halmmadrasser.
Innan jag somnar kommer jag att tänka på en dikt som skildrar en arkebusering. När männen redan ligger på marken ”höljda av skugga till ögonen” frågar poeten:

Vad de talade om de fem
natten före avrättningen
om sanndrömmar
om ett äventyr på en
bordell
om bilmotorer
om en färd på havet
om att man aldrig
borde öppna i spader
om att brännvin är bäst
av vin får man baksmälla
om flickor
frukter
om livet

Det är nog bara i operor som existentiell dramatik beledsagas av dramatiska repliker. I livet invaderar normaliteten också de mest traumatiska ögonblick. För att tämja dem, måhända, eller kanske därför att det mesta som gör livet värt att leva inte är särskilt storslaget. Eller helt enkelt, som Platon trodde, att människor inte tål för mycket verklighet.

FLEST SANDSÄCKAR har Benetton. Sjutton lager, noga räknat, vilket kan vara förnuftigt med tanke på läget (nära marknadsplatsen), men samtidigt litet extravagant eftersom butiken håller stängt. Annars är det bara vaktposter utanför presidentpalatset som kan ståta med jämförbara säckmängder. ”Det betyder”, säger Samir, ”att Benetton har goda kontakter eller gott om pengar.”

En hög med sandsäckar utanför fönstret är ett tecken på samhällsställning. Sarajevo ligger på lera och det hade behövts en sandgruva och ett antal säckväverier för att skydda de mest utsatta fönstren och passagerna från granatsplitter.

Den svenska ambassadens fyra fönster förmedlar otvivelaktigt ett budskap. Två säcklager i det första, fyra i det andra men hela nio i det tredje fönstret! Det är ambassadörens, upplyser chauffören. Det är klart, säger jag, hierarki, lönegrad, guldlamé, extra sandsäck. Nej, inte alls, invänder chauffören på engelskbruten serbokroatiska. ”Det var inte ambassaden som ville ha det så. Det var soldaterna. När de upptäckte att leveransen inte räckte till alla fönstren blev de generade och ordnade säckarna just så som de ligger.”

En intressantare symbol. En gest! Soldaterna blev alltså generade. De blev förstås skamsna över de säckansvarigas njugghet mot Sverige och som kompensation hedrade de ambassadörens fönster. Det är begripligt, tänker jag, vår man i Bosnien Erik Pierre är välkänd i Sarajevo för sin effektivitet och sitt mod samt för att ha gjutit sitt blod på bosnisk mark. (Han skadade sig illa i huvudet under sin första passage genom den tunnel som bosnierna grävt under fronten.)

Också i övrigt har Sverige ett vackert rykte i Bosnien. Ingen här har hört talas om Maj Britt Theorin men däremot åtskilligt om Nordbat, som var det första FN-förbandet att besvara serbisk beskjutning (och som därefter fick smeknamnet Shootback). Folk talar också varmt om Henrikssons svenskar som gjort sig kända för att hämta flyktingar genom skottlinjer medan somliga andra bland Förenta nationerna kurade ihop bak sina pansarvagnar.

Inget kan vara rättvisare än att dessa insatser hedras med en hög sandsäckar, tänker jag och gratulerar mig själv till att ha lagt märke till denna symbolmättade säckkomposition. Sedan griper jag efter telefonen för att få detaljerna bekräftade. Erik Pierre förstår inte vad jag talar om. ”Generade bosniska soldater? Vår chaufför måste ha fått allting om bakfoten. Vi har bett den danska FN-bataljonen om sandsäckar, de körde hit några få som de lade upp hur som helst, och kom aldrig med resten.”
Man skall aldrig kolla en bra historia. I synnerhet när det finns bilder.

EN STOR HUND biter en liten hund. Det är ingen lek, den bruna besten hugger efter halsen, den lilla rullar i dammet, kommer på fötter, slås åter ned till marken. Ett tiotal män på busshållplatsen bevittnar den ojämna kampen. De skrattar.

Det första tåget genom det återerövrade Krajina transporterar journalister, några portföljbärare och en grupp färggrant klädda ungdomar med stora kroatiska flaggor i beredskap. Vi reser genom ett absurt landskap: trettio mil av övergivna byar, öde landsvägar och löst irrande kreatur. Inte en människa, förutom militärerna som vinkar på stationerna. I somliga byar har det uppenbarligen bara bott serber eftersom alla hus är utbrända. Ungdomarna skrattar, viftar med flaggan mot förödelsen, då och då fäller någon en hånfull kommentar. De fortsätter med det också de två milen efter Knin, där en frän lukt av ruttet kött slår mot tågfönstren.

Det sägs ibland om de slaviska folken – och i dessa dagar säger serber det gärna om sig själva – att de liksom Runebergs Kulneff ”älskar och slår ihjäl med samma varma själ”. Haagtribunalens dokumentation jävar denna bild: mördandet i lägret Omarska utfördes med oslaviskt lugn och grundlighet. Inte ens våldtäkterna vittnar om uppdämd soldatkättja: i många fall utfördes de på order och på bestämda tider.

Måhända stämmer stereotypen litet bättre på serbers försvar för Serbiens illdåd: det är sentimentalt, yvigt, självömkande och inte sällan tårfyllt. Men inte helt fritt från morbid självinsikt. En Belgradhistoria förtäljer exempelvis om en multinationell landstigning på månen: omedelbart börjar kosmonauterna träta om vem månen egentligen tillhör. Amerikanerna hänvisar till att de var först på plats, ryssen påpekar att hans folk tog det första steget i rymden, varpå serben drar fram sin pistol, skjuter en annan serb och citerar nationalistledaren Seselj: ”Var än det finns en serbisk grav – är serbisk mark.”

Också den gängse mediebilden av den serbiske kämpen följer Kulneff-schablonen: han avbildas ofta som en bohemisk frihetshjälte från förra seklet: med glödande blick, gerillaskägg, nonchalant klädsel och ledig vapenföring. Hans utseende vittnar om ett stort och obändigt hjärta, som kantänka ibland leder honom fel.

Av bland annat dessa skäl innebär en resa från Belgrad till Zagreb en mindre kulturchock. Två nationalismer, men den ena i feberyra, den andra närmast i kramp. Den kroatiske krigshjälten (och den unge mannen på kaféet) stirrar uttryckslöst framför sig, hans kinder är slätrakade, uniformen knäppt, hans käkar sammanpressade, rörelserna avmätta och kantiga. Mycket läder och spännen, solglasögon och ostentativ självbehärskning.

Zagrebs minutiöst städade gator patrulleras av artonåriga pojkar och flickor i vita uniformer som hade kunnat klä en hovmästare om det inte vore för de breda läderbältena. Ungdomarna är alla lika långa och ser påfallande bra ut. Mycket riktigt, till antagningskriterierna hör avsaknaden av skönhetsdefekter som exempelvis skelögdhet, upplyser en tonårskonstapel.

Det är en känd sociologisk iakttagelse att klasser, grupper och även nationer till en del bygger sin självuppfattning på motbilder av grannar och verkliga eller inbillade fiender. (I mötet med ryssar exponerar en polack gärna sin rationalism, men konfronterad med en tjeck blir han strax litet mer romantisk.) Den kroatiska militärens utstrålning är omedvetet – eller också medvetet – ägnad att kontrastera mot Milosevics och Karadzics lealösa banditer. President Tudjmans diplomati spelar för övrigt samma melodi. Kroatien framställs som Balkans ordningsman: disciplinerad och proper, stark och rationell. Och visst är de kroatiska krigsförbrytelserna betydligt färre än de serbiska. Men det som gör atmosfären i kroatiska städer så utomordentligt obehaglig är just den påfallande återhållsamheten med känslor, inbegripet medkänslan: med krigsoffren, med flyktingarna, (för att inte tala om de små hundarna). Som om känslosamhet vore tecken på svaghet.

Det är inte tillrådligt att i Zagreb omnämna Kroatien som en del av Balkan. I motsats till Serbien, får jag höra, tillhör Kroatien det egentliga Europa. Följaktigen är också de nya kuna-sedlarna intill ödesdiger förväxling lika tyska mark och inte ens på museerna undgår besökaren dånet från diskomusiken. Däremot är det näst intill omöjligt att uppbringa en utländsk dagstidning i Zagreb och på förlagen tycks man ha upphört med översättningar. Bland travarna med inhemska upplagor som nästan alla har ”Hrvatska” eller ”hrvatski” i titeln kan man emellertid hitta några som bevisar att kroater inte alls är slaver. De är arier.

Maciej Zaremba

Fotnot: Fragment av dikten ”De fem” av Zbigniew Herbert, här tolkad av Erik Mesterton och Erik Lindegren.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: