Skip to content

Demokrati: Uppror mot partierna eller Dorotea börjar om från början

april 14, 2009

Demokrati: Dorotea börjar om från början
DN 00 06 11

I Dorotea hade socialdemokraterna suttit vid makten sedan demokratins gryning. Fallet 1998 blev tungt: en härva av skandaler. Maktskiftet började med tio rader i det lokala annonsbladet: ”Alla ni som inte vill tillhöra något parti… ”

Maciej Zaremba berättar historien om en kommun där folkstyret tog över politiken.

Doroteas bilburna ungdom lider av fantomsmärtor. Kiosken som de brukade samlas kring är borta. Men de fortsätter att runda rivningstomten med sina rostiga Mercedes och blir sedan vilset stående på den tomma parkeringen.

Jag trodde att samtalet med Ann-Gerd Musall också skulle kretsa kring förlusten. Det var ju med henne som kommunalråd som arbetarpartiet efter sex decennier förlorade makten till ”en hop amatörer”, som hennes kollega Wörlen kallar det nya kommunstyret. Men Musall är mest lättad. Hon har lämnat politiken för alltid, säger hon.

Det är skada, hon är ju som tagen ur folkstyrets idealsamling. Köksbiträdet med folkskola som för fjorton år sedan åtog sig att vara kommunalråd. Just för att hon var arbetare kunde hon inte säga nej. Hon skulle mota politikerföraktet, bevisa att kvinnor kunde, att det fanns ärliga politiker. Säger hon, med en aning tjock röst. Hon må vara lättad, men också mycket bitter.

Det blev ett förödmjukande slut. Ekonomin i förfall, spektakulära skandaler och tre av hennes tjänstemän fällda i domstol (för stöld, trolöshet respektive mutor). Det lär finnas mera för den som vill leta. ”Om inte liken faller ut ur garderoben när jag öppnar dörren så skall jag inte gräva. För det har varit nog”, säger Isaksson, den nye kommunchefen. Varken han eller folk på byn vill lasta Musall för alla katastroferna. ”Hon har fallit offer för omständigheterna.”

Själva maktskiftet påminde om hur det gick till i demokratins gryning. Någon satte in tio rader i det lokala annonsbladet: ”Alla ni som . . . inte vill tillhöra något politiskt parti, Ni bör väl också kunna delta och påverka det som händer och sker i kommunen… finns det ett intresse kan vi träffas.” Det var på vintern 1994. I valet samma år tog det nybildade Dorotea kommunlista 34 procent av rösterna. Fyra år senare tog man 46 procent och makten. Dkl är det största lokalpartiet i Sverige, fast egentligen är det inget parti. Man söker inte efter medlemmar, har knappt en organisation, pengar eller lokal.

Vad var det hos dkl som lockade mest? Knappast ”ekonomin kommer att stramas åt”. Mycket mer står inte, man vill detsamma som alla glesbygdskommuner: fler arbetstillfällen, prioritera skolan och vården och omsorgen. . . I hela programmet, som ryms på ett A4, är det bara ett koncept som strukits under, och det är filosofiskt. Fri vilja, står det, och vidare ”ingen skall tvingas rösta mot sin övertygelse”. Dkl vill verka ”utan det beroende av rikspolitiken och de låsta positioner som kan förekomma hos företrädarna för de etablerade partierna”. Det är allt.

Är det en tillfällighet att de mest framgångsrika lokalpartierna (i Kiruna finns det andra) skapats av män vars bakgrund passat lika bra på den tiden man stred för rösträtten? Eller att de uppstått där de vilda strejkerna dragit fram? ”Den siste arbetarledaren”, säger man i Dorotea om John Andersson. Han är självlärd torparson från Granåsen, skogshuggare och aktad jägare som blev kommunistisk riksdagsman. ”När John talar står blixten stilla”, upplyser partivänner. Det kan stämma. Men han har också en historia.

John Andersson blev först känd som en av ledarna för skogsstrejken 1975. I åttio dagar strejkade skogsarbetarna för att slippa ackord i skogen. (På den tiden dog tjugo man varje år för egen motorsåg.) Men ombud i fack och parti var av en annan uppfattning. Ackord kunde vara bra för tillväxten, medan gräsrotsaktioner var menliga för LO:s auktoritet. Alltså tog arbetarrörelsen avstånd från strejken, varmed den blev olaglig. ”Ett oerhört svineri”, skrev P O Enquist på den åttonde strejkveckan, när det stod klart att de fackliga ombuden försökte svälta ut sina strejkande medlemmar (Expressen 22/5 -75).

Det blev ett egendomligt första maj det året. Att 10 000 svenska arbetare var ute i den största konflikten sedan kriget omnämndes inte i talen till arbetets ära. De handlade om Vietnam. I Lycksele tvingades skogsarbetarna att gå 40 meter efter det officiella tåget och de förbjöds att skramla med bössor. (Den fackliga strejkkassan var stängd.) Hur såg det ut från John Anderssons horisont? Hans arbetsgivare var Domänverket, det vill säga staten, som bars upp av det parti som bar upp hans fackförening, vars styrelse svävade fritt ovanför sina medlemmar.

John Anderssons respekt för partilivets demokratiska kvaliteter ökade inte under åren i vpk:s riksdagsgrupp. Den lämnade han 1988, i protest mot de Sovjettrogna. Valdes sedan in igen (trots motståndarnas fiffel med valsedlar) som reformatorernas kandidat men övergav strax riksdagsgruppen, med ett i denna församling originellt argument, nämligen sitt mandat. Han hade lovat väljarna ett demokratiskt vpk, och när det höll fast vid Lenin kom medlemskapet i olag med fullmakten. (”Han var omutlig”, minns Annika Åhnberg.) Så blev Andersson något så sällsynt som en riksdagsman med personligt mandat.

I hans unga partis stadgar står det att det inte hör hemma på ideologiskalan. ”De kritiserar socialdemokratin från vänster”, säger en högerman. ”De är ivrigare än moderater att sälja ut kommunal egendom”, berättar en socialist. Andersson säger att det inte är ideologi, att äga kostar pengar, och vad skall kommunen med skog och campingplatser till? Men skolan tänker man inte röra.
Kommunlistan måste vara unik i riket om att samtidigt utradera moderaterna och stjäla de flesta av vänsterpartiets röster. Var det genom att hävda att det där med rikspartier länder till mer skada än nytta? Sådant stöter säkert dem som hävdar att ”den politiska demokratin måste . . . utövas genom de politiska partierna” (SOU 1987:6, sid 302). Men resultatet borde glädja demokratiutredningen, som bekymrar sig över dem som inte utövar alls.

Det gjorde inte snickaren Mats-Erik Westerlund, till exempel. Först vid fyllda femtio, när dkl dök upp, fann han det meningsfullt att lyfta en valsedel. I dag är han ordförande i Doroteas fullmäktige. (Av kommunlistans 14 folkvalda saknar 13 all erfarenhet av politiska uppdrag.) Också socialarbetaren Nils Danielssons har länge tillhört de till synes likgiltiga. År 1973 lämnade han alla politiska uppdrag i s och tillbringade därefter valdagarna i soffan. Fram till 1994, då han röstade på dkl.

Så vad var det, undrar jag, som den gången fick Danielsson att vända folkstyret ryggen? Att arbetarrörelsen svek arbetarrörelsens värderingar, säger han. Men det fanns väl andra partier? Jo, svarar Danielsson, men inte med arbetarrörelsens värderingar.

År 1973 är en brytpunkt i Doroteas minne. Det var det året då en betryggande majoritet, 97 procent, av kommunborna med egen namnteckning intygat att de under inga omständigheter ville ingå i det ”kommunblock” med Åsele vilket regeringen bestämt. Men det parti som representerade 58 procent av dem hade en annan uppfattning, samma som regeringen i Stockholm. Det var varken matematiskt eller demokratiskt möjligt. Men det var ett faktum.

Här uppe går vägarna och frändskapen vertikalt. Man far på dans till Vilhelmina i norr eller Hoting i söder, sällan till Åsele, där man är litet eljest och stor på sig (som betyder att de ser ned på oss andra). Och nu skulle det mesta av samhällsservicen flyttas dit. Man behöver inte vistas länge i Dorotea för att begripa att detta tvångsgifte var en idiotisk idé. Men regeringen for fram med kommunerna som kolonialmakterna med Afrika.

Dorotea gjorde krigsrubriker den gången. Långhåriga ungdomar, grävmaskinister och traktens polis hungerstrejkade på madrasser i medborgarhuset i protest mot regeringens beslut. När kommunalmännen skulle fara till Stockholm, vilket tolkades som förräderi, kom de inte på tåget för en hotfull folkmassa. (Det skall mycket till för att få till en folkmassa där det går två personer per kvadratkilometer.) Någon kastade snöbollar, en annan ropade ”Judas”, en tredje antydde att svikarna gått odräpta alldeles för länge. Det heter att det endast var tack vare att den utsvultne polisen kom rusande som inget blev därav.

Kjell Erik Edblom, på den tiden kommunstyrelsens ordförande, trodde faktiskt att han kunde bli lynchad av sina egna partivänner. Jo, han kan förstå att folks idéer om demokrati och representativitet kunde ta skada av hans agerande. Det hade varit bättre, tror han numera, om Doroteas socialdemokrater sagt vad de tyckte den gången. Att de också var emot detta med Åsele. ”Men så fungerar inte vårt parti.”

Motståndet mot ”kommunblocket” var djupt och ihärdigt. Efter socialdemokratins valförlust 1976 gjorde sig Dorotea genast självständigt. ”Efter en lång och envis kamp segrade folkviljan”, står det hugget i sten utanför kommunhuset.

De folkvalda svek sitt mandat. Inget större problem, säger statsvetaren, som vet hur demokratin skall fungera, vägen står öppen till andra partier, som alla ljudligt understött opinionen. Och s gick tillbaka, men bara med 10 procent. Varför? Många kände nog som Nils Danielsson – att de inte hade något val. Medan andra kanske hunnit vänja sig vid tanken att folkstyret bara är ett medel, medan det är resultaten som räknas.

Ända sedan demokratins genombrott har Dorotea regerats av samma parti, eller, rättare sagt, av dess starka män. De har varit få genom åren, men desto mer vördade och sällan motsagda: en Svanlund, en G:son Spejare, en Edblom . . . Än i dag hålls deras autokratiska styre i varmt minne, som om dådkraften skattades högre än demokratins regelverk. Kanske tyckte sig Dorotea inte ha råd med annat.

På 60-talet beslutar sig regeringen för att flytta arbetskraften – som svenskarna då kallades – från norr till söder. En tidsbild: i januari 1968 håller de folkvalda i Dorotea ett hemligt förmöte där man enas om att ingen skall överklaga det olagliga beslut man tänker klubba. När det sedan sker i fullmäktige tar det 33 sekunder för beslutet och 22 för justeringen, upplyser en belåten medbrottsling. Han hade stoppuret med sig. Mycket riktigt överklagades inte beslutet. Ingen utomstående hann uppfatta vad det gällde. Kommunhövdingen Hans G:son Spejare, ansvarig för denna och många liknande kupper, hyllades som hjälte.

Vad gällde saken? Kommunalt industristöd. Förbjudet av staten, som vill behålla kontrollen över distributionen av arbete. Eller, vid annat tillfälle, lokalt jordbruksstöd, också förbjudet, eftersom regeringen finner det onödigt med bönder i denna trakt. Tack vare en mängd liknande regelbrott lyckades Dorotea det året bli ensamt i inlandet om att inte åderlåtas på folk. Priset betalades av demokratin. Så vem skall man klandra? Tidskriften Industria, som 1969 granskade Dorotea, klandrade statsmakten och beskrev ”en sorts nihilism, som har haft lätt att utvecklas i en atmosfär då hela svenska landsdelar funnit sig vara övergivna av både Gud och människor och inte minst statens uppträdande kunnat uppfattas som . . . hotande rättstraditionen”.

Västerbottens byar var mest utsatta. Men själva grammatiken tycks giltig för alla kommuner utom de rikaste. Jag noterar att demokratiutredningen avlivar myten om det svenska lokalstyret. ”Ända sedan medeltiden har vi i stället haft en centralistisk utveckling med en tradition av överhetsdominerad enhetsstat”, skriver man och påpekar att i flertalet kontinentala länder har lokalstyret betydligt mer att säga till om än i Norden.

Ann-Gerd Musall förtydligar: Staten ger oss bidrag och en hög med bestämmelser som det kostar mer att uppfylla än vad dusören är värd. (Det finns gott om tomma hus i Dorotea. Men behövs barnstuga tvingas man bygga nytt. Ingen av de vackra trävillorna kan fås att stämma med statens daghemsmall.) Det kommunala självstyrets tvetydiga ställning – mer ansvar än reell makt eller resurser – frestar till konstgjord enighet och listiga lösningar som sällan tål insyn. Det kan inte vara någon bra miljö för den ”deliberativa” (det vill säga diskuterande) demokrati som Bengt Göranssons utredning efterlyser. Kan man säga att enhetsstatens övervälde korrumperar den lokala demokratin? En företagare som röstat på dkl har nu fått kalla fötter. Det kan komma surt efter för en fattig kommun, säger han, att styras av ett parti som inte behärskar staten och ämbetsverken.

Dorotea är en av landets IT-piggaste kommuner. Som svamprötter sammanbinder underjordiska kablar de flesta invånare och man kan surfa i timmar på ett hundratal lokala hemsidor: skoterklubbar, vänner till fiske, fiender till renar, danskamrater, bevarare av sångskatter och vårdare av bygdetraditioner. Också kommunhuset har en prydlig sajt. Det enda man inte kan finna på nätet är de folkrörelser som påstås utgöra ryggraden i folkstyret. Inte en fackförening, ett bildningsförbund eller politiskt parti. Dessa är de rikaste, så det kan inte bero på resursbrist. Kan det vara tvärtom, att frånvaron signalerar resurser? Att dessa rörelser gjort sig oberoende av vårt engagemang?

Åke Wallin vill gå längre än så. Enligt hans åsikt går engagemang och partimedlemskap inte att förena. En gång var han en entusiastisk medlemsvärvare och nämndordförande. År 1984 lämnade han plötsligt alltsammans. ”Aldrig mer kommunalpolitik.” Vad hände? När han påpekade att en tjänsteman, tillika partivän, fattade egenmäktiga beslut blev han ålagd av sitt parti att hålla tyst om saken. Hans kollega Ivan Forsberg, på den tiden fullmäktiges ordförande, begick misstaget att inte hålla tyst. På ett möte, till vilket han inte var kallad, blev han därefter brännmärkt som partisplittrare och ”en destruktiv kraft” och småningom tubbad till offentlig avbön. Också han lämnade sitt uppdrag. Det hör till saken att ”splittrarna” hade rätt. När tjänstemannen år 1998 dömdes för mutbrott (136 000 från Skanska) fick man indirekt en förklaring till varför det mesta som kommunen byggde blev dyrare än man tänkt sig.

Det är gåtfullt. Ett parti med egen majoritet måste väl kunna tillåta sig öppen oenighet, om inte annat så för att Doroteas affärer inte skall bli till en intern partfråga. Men så fungerar det inte, förklarar veteranen Edblom. ”Man tar inte öppen strid. Vill man nå framgång inom partiet skall man lobba. Går man ut fritt så ryker förtroendet.”

Vilkas förtroende? Jag läser att partiväsendet krymper varje vecka med 500 personer. Fortsätter trenden räcker medlemmarna snart inte till förtroendeposter, varmed makten blir partiernas enda förankring.

Inte heller Ann-Gerd Musall förstår hur man öppet kan vädra meningsskiljaktigheter. Eller gå till pressen. Hon skulle ha allt att vinna på frispråkighet, men bär med beundransvärd saktmod ensam på kamraternas synder. ”Solidaritet”, säger hon, handlar inte om ett ”jag” utan om ett ”vi”. Hon brukade uppmana sina tjänstemän till en personlig relation. Fanns det problem skulle de lösas förtroligt, mellan fyra ögon. ”Demokrati”, säger hon, ”är väl att man litar på varandra.”

Förtroligt? Redan för ett par år sedan noterade Fredrik Arvidsson på Västerbotten-Kuriren Musalls böjelse för att tala om makten i privata termer. Mycket skarpsynt. Hennes krav på lojalitet, diskretion och intimitet hör hemma i familjen, knappast i en förvaltning.

När det uppstår en kris i samhället kallar man medborgarna till rådslag. När en kris drabbar familjen skickar man orosmakaren i terapi. Under 90-talet började Dorotea uppvaktas av bondfångare. Den mest förslagne utlovade att med god vinst sälja dess vatten till arabländerna. En påkostad projektering vidtog i största hemlighet och ett bolag bildades av kommuningenjören utan att något beslut fattats om saken. John Andersson, ännu i opposition, ifrågasatte det hela. Offentligt! Därefter hände följande:
Ett öppet brev från ortens företagare, anförda av en moderat politiker, uppmanar makthavarna att få tyst på kritiken. I ett annat öppet brev, som förutom kommunalrådet fyrtio personer i kommunhuset sägs stå bakom, brännmärks oppositionen som ondskefulla människor ”som slåss för bygdens självklara rätt att dö ut”. Därefter protesterar ingenjörens fackförening mot ”smutskastningen” av sin medlem. Kommunal med flera fack ställer sig solidariska med den smutskastade. Och slutligen anger kommunledningen John Andersson till Yrkesinspektionen. Nu har familjens grammatik helt ersatt politikens. Invändningar mot kommunala projekt, hävdar man i anmälan, orsakar ohälsa och vantrivsel i kommunhuset.

Tro det eller ej: Yrkesinspektionen i Umeå kommer till samma slutsats. Av det smått historiska protokollet (24-4476 98/397) framgår att när oppositionen påpekar maktmissbruk innebär det ”kränkande särbehandling” av makthavaren. Vilket är förbjudet enligt AFS 1993:17. Och under hot om vite och skadestånd åläggs kommunen att stävja sådant oskick. Ingen jurist kan förstå hur inspektören kunde komma till en sådan slutsats. Men vem som helst kan se att han gjort den politiska majoriteten en tjänst.

Kort därefter sprack bubblan. Mannen som skulle förvandla vatten till guld avslöjades som bedragare. (Inte av kommunrevisionen utan av John Andersson.) Och ingenjören dömdes för mutbrott. (Ännu en kränkande särbehandling?)
Jag vandrar i kommunala korridorer med de öppna breven där folket krävde att få tyst på Andersson. Ingen vill kännas vid ordalagen, och facken kan inte riktigt förklara hur dessa urkunder kommit till. Det som såg ut som folkrörelser på marsch visar sig vara en aktion av fem ombudsmän, förenade av intima band till makten och av solidarisk fruktan för insyn.

Så tokigt det kan bli. I snart ett decennium har Göran Greider och andra debattörer bekämpat idén om det civila samhället, som man framställde som en fara för jämlikheten och demokratin. Om de där litet privata, intima och familjära gemenskaperna av engagerade föräldrar eller grannar tilläts medverka i produktionen av välfärd, skulle deras kladdiga grupplojaliteter äventyra rättvisan och korrumpera systemet, var tanken. De var ett hot mot ”en kollektiv demokratidefinition”.

Det föll nog aldrig Göran Greider in att detta civila samhälle, med sina osunda bindningar, redan fanns, och i överflöd, men liksom på fel ställe.

Och här kan man egentligen sätta punkt. Genom att ersätta partihierarkin med öppna möten och genom att respektera varandras övertygelser har dkl återställt det minimum av rent spel som åter gör det meningsfullt att agera medborgare. Den tredje reformen låter föga upphetsande, men var för Dorotea smått revolutionär: Man skänkte revisionsuppdraget till oppositionen.

Om det blev en regel i allsvenskan att hemmalaget fick utse speldomare bland egna supportrar skulle det inte dröja länge innan läktarna gapade tomma. Men just detta är kutym i svensk kommunalpolitik: majoriteten är sin egen revisor. ”Banden till dem som skall granskas och de egna partierna är tydliga”, skriver Demokratiutredningen, och finner ordningen ”förödande . . . för det lokaldemokratiska systemet”. ”Den svenska kommunrevisionen framstår (vid internationell jämförelse) som den minst välreglerade och, formellt sätt, minst kompetenta.” (SOU 99:76 sid 241 och 252)

Juristen Olle Lundin har funnit att även i de mycket få fall (0,6 procent) då revisorerna vill klandra maktutövning väljer oftast de folkvalda att låta bli. Varför? Jo, det har blivit så svårt att rekrytera politiker att man inte kan ta risken att utsätta dessa rara ärtor för kritik.

Och därmed är cirkeln sluten.

Maciej Zaremba

FAKTA/Dorotea

3 500 personer bor i Dorotea kommun, varav 2 500 på huvudorten. (För 50 år sedan var de 5 900.) Areal: 2 800 kvadratkilometer. På nätterna vakar fyra poliser över ett område stort som Danmark. Näringar: skogsbruk, husvagnstillverkning, sågverk, IT-teknologi. De cirka 200 småföretagen har gett Dorotea ryktet av Västerbottens Gnosjö. I fjol hade Dorotea högst tillväxt i Västerbotten, 1,6 procent, samt, som enda inlandskommun, befolkningstillväxt.

Kommunens budget – cirka 140 miljoner, varav 30 procent statliga utjämningar och bidrag. Kommunalskatt 34 kronor, bland de fem högsta i landet. Högst är också den kommunala kostnaden per invånare: 49 164 kronor, mot 42 000 i länsgenomsnitt.
I riksdagsvalet fick s 50 procent, i kommunalvalet 37. I kommunfullmäktige har Dorotea kommunlista 14 mandat, s 12, fp 2, c 1 och v 2. Valdeltagandet var 80,4 procent.

Sedan dkl tagit makten finns inga heltidsanställda politiker i Dorotea. Kommunstyrelsen styr, dess ordförande har betalt några timmar i veckan. Flera nämnder har slagits samman, (kultur och skola, till exempel) och vissa tjänster (som snöröjning) lagts ut på entreprenad. Ett besparingsprogram skall minska kommunens utgifter med elva miljoner på tre år.

Dorotea har vid flera tillfällen erbjudit plats för flyktingar, så många som 200 under Balkankriget. För närvarande bor bland annat ett 30-tal personer från Sierra Leone i kommunen, som vid flera tillfällen prisats för sin föredömliga flyktingmottagning.
*

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: