Skip to content

Den första filmen om det ofattbara

april 14, 2009

Den första filmen om det ofattbara

DN 030323

Roman Polanskis Oscarsnominerade film om hur den judiske pianisten Wladyslaw Szpilman överlevde Förintelsen är ett konstnärligt och historiskt mästerverk, vida överlägset de flesta försök i genren.

Film: Pianisten, av Roman Polanski

LÄNGE HAR JAG TYCKT att det var rätt och finkänsligt av Steven Spielberg att iscensätta ”Schindlers list” i svartvitt. Först när jag sett Roman Polanskis ”Pianisten” inser jag hur fel det var. Det journalfilmsgråa i Spielbergs film var bara alltför finkänsligt. Det skapade en distans, ägnad att placera historien i Arkivet för det Förflutnas Ofattbara Fasor, med betoning på ofattbara. Filmen har säkert gjort nytta genom att hålla ett slags minne vid liv. Men varken offren eller deras bödlar blev mänskligare genom denna behandling. Och det var, kanhända, inte heller meningen.

1946 utkom en liten bok i Polen ”En stad dör”. Wladyslaw Szpilman berättade, men en kallsinnighet som än i dag förfärar läsaren, hur han, en judisk-polsk pianist vid Polens radio, överlevde nazisternas femåriga jaktsäsong på judar. I efterhand har man sagt att om Szpilman väntat några år hade han inte kunnat berätta, inte på det sättet. Han hade sett hela sin familj lastas i vagnarna till Auschwitz, därefter levt i svält i gömställen i tre år, och var fortfarande emotionellt avdomnad när han skrev ned sina minnen. Det må låta amoraliskt, men det är just avsaknaden av känslor som är vittnesmålets styrka. Den avtrubbade Szpilman minns som en kamera, registrerar det han ser utan att försköna, tillrättalägga eller ens skämmas över att ha överlevt. Men han förstår, alltför mycket.

Boken blev förstås sönderklippt av den polska censuren. Det var oförlåtligt att berätta om polacker som angav judar (av lust, rädsla, eller vinningslystnad), om judar som gjorde samma sak (av skräck, desperation eller beräkning), om att offren inte adlades av sitt lidande. Det var oanständigt att påminna om att också i de mest fasansfulla omständigheter infann sig ett slags normalitet, inklusive behovet av förströelse. Det mest skandalösa var att en tysk officer, Wilm Hosenfeld, fanns med bland de få som riskerade livet för Szpilmans skull.

Först ett halvsekel senare kom Szpilmans vittnesmål ut igen. ”Pianisten”, som den nu hette i obeskuret skick, blev genast en internationell bästsäljare. Någon kritiker anmärkte att denna tunna bok berättar mer om människonaturen än hyllmetrar av vetenskapligt vetande.

Polanskis film är en trogen – för att inte säga undergiven – återskapelse av Szpilmans redogörelse. Jag tror knappast jag sett en film där regissören varit så följsam mot originalverket. Här finns nästan inga tillagda repliker och ingen dramatisering. Kameran lyfter sällan blicken från Szpilmans omedelbara närhet. Med något enstaka undantag får publiken endast se vad Szpilman själv varit med om. Det han hört berättas är utelämnat, hur riktigt eller viktigt det än kunde tänkas vara. Polanski avstår till och med från det mest elementära filmgreppet att låta publiken ana vad huvudpersonen strax får se. Det är som om betraktaren vore Szpilman – med en kamera och en spegel.

Som berättelse om Förintelsen är det följaktligen nästintill dokumentärt och samtidigt helt opedagogiskt: Perspektivlöst, utan facit eller överblick – och kanske därför så fullständigt trovärdigt och moraliskt såväl som konstnärligt överlägset de flesta försök i genren. I motsats till Spielberg, som sökt åstadkomma en syntes, och på vägen hamnat i sentimentalitet och tillrättalägganden (nazister måste helt enkelt vara psykopater) tycks Polanski inte haft andra ambitioner än att återskapa den räcka av situationer som tillsammans utgör den överlevandes osägliga erfarenhet. Som för övrigt också är Polanskis egen. När han var åtta år såg han sina föräldrar fösas till boskapsvagnarna.

”Pianisten” kan tyckas helt olik Polanskis övriga filmer. Borta är hans sofistikerade klippteknik, liksom smaken för expressionism och för att projicera det kusliga på scenografin. I sin enkelhet påminner den om italiensk fyrtiotalsrealism, om man kan tänka sig en sådan utan poesi och utan patos. Ändå är det som om alla Polanskis tidigare filmer utgjort etyder till detta mästerverk. Skolfilmen ”Två män och ett skåp”, om en stum börda som gör oss till främlingar för andra. ”Djävulsk gisslan”, där jag läser in skammen att inte kunna försvara sina närmaste. ”Rosemarys baby”, om de andras förmåga att få monstret att växa inom oss….”Flickan och döden”, om den förnedrades ensamhet och om bödelns livslånga makt över sitt offer. Och så ”Hyresgästen”, den mest klaustrofobiska av dem alla, om de dödas fodran på de levande.

Att skrämmas är som bekant ett sätt att bli kvitt sin egen ångest. Roman Polanski har skrämts åtskilligt. Ändå tror jag inte att skräcken varit hans tema. Det var vanmakten.

Roman Polanskis ”Pianisten” lämnar man med en känsla av att – kanske för första gången – ha förstått det som man så envetet kallat ”det ofattbara”. Det är storartat.

MACIEJ ZAREMBA

Ingela Bergdahls översättning av Wladyslaw Szpilmans bok recenserades i DN av Torsten Ekbom den 9 januari 2000.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: