Skip to content

”Det mesta vi ser går att begripa”

april 14, 2009

”Det mesta vi ser går att begripa”

DN 001010

Hon målar världen i mörka färger, enligt vissa alltför mörka. Hennes senaste roman ”Slumpvandring” delar kritiken och publiken i två läger. Maciej Zaremba träffar Majgull Axelsson, i ett samtal om bland annat svartsyn, klassmärken och sagornas återkomst.

JAG HAR INTE SETT NÅGON kritiker kommentera den mest stötande aspekten av Lars von Triers ”Dancer in the dark”. Att det i denna förfärliga historia, som ändar med att en oskyldig blir hängd, inte finns några onda människor. Inte ens åklagaren, vars plädering sänder Selma till galgen, är riktigt illasinnad. Möjligen kunde man säga att han brister i tron. Han kan inte föreställa sig en så självuppoffrande kärlek som hennes, därför kan han inte tro henne. I denna film är det inte människors ondska som åstadkommer lidande och död, det är deras välförståeliga tvivel på kärlekens möjlighet.

Varför kommer von Triers film till mig under läsningen av Majgull Axelssons ”Slumpvandring”? När det blivit för sent för nästan allting frågar den övergivna Alice vem som bär ansvaret för hennes förödda liv. Hon hittar inga skyldiga, inte ens sig själv kan hon klandra. Också Axelssons övriga gestalter får lämna berättelsen helt ensamma, utan ens en försonande förklaring till deras sorgliga levnadslopp. Och liksom ”Dancer in the dark” klyver ”Slumpvandring” kritiken och publiken. Mycket få likgiltiga, de övriga antingen starkt berörda eller aggressivt avståndstagande. (I ett tv-program ser jag tre kritiker ivrigt försäkra att de inte lät sig gripas av von Trier. En vecka senare upprepas samma liturgi apropå Axelsson.)

Själv tillhör jag kategorin starkt berörda. Men jag tror att jag förstår de upprörda. Läser man Axelsson med sociologiska glasögon (en berättelse om kvinnans villkor, om klassresenärernas hemlöshet, om manligt svek, kvinnlig godtrogenhet eller om ”de svagas” svaghet) kan man, som Aftonbladets kritiker, få syrebrist och kräva ett uppbyggligare slut, mer i samklang med de sociala ambitioner som alla välmenande medborgare säkert delar. Men trots att Axelsson emellanåt inbjuder till en sådan läsart tror jag inte att den är den mest givande.

Majgull Axelsson vill själv inte ta uttrycket ”de svaga” i sin mun. Det är föraktfullt och vilseledande, menar hon. De människor som saknar utbildning och pengar tvingas tvärtom vara uppfinningsrika och starka.

När hon för snart femton år sedan lämnade journalistyrket var det inte minst av motvilja mot den sortens begrepp. ”Det fanns inga möjligheter att bli tagen på allvar om man påstod att saker och ting kunde vara på två sätt samtidigt.”

Majgull Axelsson hör till dem som tillät sig att gråta över ”Dancer in the dark”. I synnerhet vill hon försvara det element i von Triers estetik som kritikerna funnit mest upprörande – inslag av musikal, av sång och danssteg i ödesvandringen mot galgen.
– Han gjorde precis rätt. Och jag ser det som en särskild poäng att han spinner sin historia runt det mest föraktade, det som inte tas på allvar, musikalen i allmänhet och ”Sound of music” i synnerhet. Det är en mycket medveten provokation. Jag tolkar den som ett påstående om att det ibland är alldeles nödvändigt att sänka den intellektuella garden och utsätta sig. Och att det som ter sig som sentimentalitet inte bara behöver handla om ytlig tröst utan faktiskt också om katharsis.

Det är inte första gången Majgull Axelsson klandras för att måla världen i alltför mörka färger. ”Rosario är död” från 1989, en dokumentärroman om barnprostitution, fick en del läsare att vända sig bort med vämjelse. I DN, minns hon, inleddes recensionen med orden: ”Enligt Majgull Axelsson är världen en ond plats.”

– Det tog hårt. Jag kände mig skyldig. Men jag vidhåller att jag hade rätt att skriva som jag gjorde om Rosario därför att jag visste att det var sant i både yttre och inre mening. Så den gången var det recensentens problem – hon ville inte veta. Men jag känner att det finns någonting i mina berättelser som är svart och bittert och som jag inte är säker på att jag tycker om. Jag skulle vilja kunna skriva på ett annat sätt. Men det kan jag inte. Åtminstone inte än.

Tröstlösheten i de hemlösa barnens öde var dock filippinsk verklighet. Men med ”Slumpvandring” har den vandrat in i vårt välordnade samhälle . . .

– Det fanns försoning i ”Aprilhäxan”, och i ”Långt borta från Nifelheim”, ja, till och med i boken om Rosario. En försoning kan ligga i det allra minsta, ett verkligt möte med en annan människa. Men jag medger, i ”Slumpvandring” finns ingen försoning. Jag gick ned mig rätt ordentligt när jag skrev den och vet inte längre om det var boken som gjorde att det blev så svart i mitt eget liv – eller om litteraturen tagit färg av livet. Ibland var det rent fysiskt plågsamt att skriva.

Något svart och bittert . . .

– En upplevelse av att vara utestängd från någonting. Och under en sådan känsla ligger förstås ett oerhört anspråk på det jag skulle vilja ha. Att veta allt, förstå allt, vilja ha tillgång till allt.

Så den som kritiseras för svartsyn anklagas egentligen för förhävelse? För omättlighet?

– Jag tror det. Men livet är så kort. Jag tycker att det lilla ljuset i mörkret borde vara en enda fest. Men så är det som det är.
Nämligen – så tolkar jag dig – att Rosarios öde liksom Auschwitz tillhör det normala?

– Ja. En av de böcker som lärt mig mest är Gitta Serenys om Albert Speer. Hon har faktiskt nått fram till en sanning inte bara om Speer utan om 1900-talet. Därför att hon gjort sig vidöppen. Hon ömkade inte Speer, men hon lät honom tala och då blev han i någon mening begriplig.

– Precis som somliga, inte minst du själv, ofta använder ironin så har jag tidigare använt mig av föraktet. Jag hade en tendens att definiera abstrakta fiender som kunde vara överheten, manligheten, – ja, makten. Dit riktade jag mitt förakt. Men föraktet är tomt. Det leder ingenvart. Det är bara ett sätt att distansera sig och hålla undan insikten. Nu har jag läst om Sandemose och ser att hans sjuka stundom har varit min. Hos honom finns precis samma koppling mellan självförakt och förakt som jag känner igen hos mig själv. När han beskriver föraktet i Jante gör han det med ett våldsamt förakt för Jante. Det blir som kinesiska askar, den ena i den andra.

Ja. Men utan ett så nedlåtande avståndstagande hade Sandemose kanske inte kunnat ge oss begreppet jante. Det emblematiska kräver starka kontraster. Om han inte distanserat sig så mycket från det han beskrev hade det kanske inte blivit synligt.

– Men blir det sant? Få företeelser i denna värld är enbart föraktliga. Det mesta vi ser går ju att begripa – om inte vårt förakt står i vägen.

I ”Långt borta från Nifelheim”, inleder hon med ett långt citat ur Oskar Levertins sorgekväde över dem som inte vet att leva.
I samma bok läser jag en mening som för mig framstår som något av en nyckel till den själsliga nöd som kommer att drabba så obönhörligen först två romaner senare: Mina föräldrar, säger den kvinnliga berättaren, ville stänga fattigdomen ute. ”Men de lyckades inte, de stängde bara in den.” Och därefter får vi bevittna något mycket sällsynt i dina berättelser: berättaren gråter. Och hon som är den exemplariskt framgångsrika dottern till det moderna Sveriges emblematiska föräldrar: den energiske företagaren och den socialdemokratiska nämndekvinnan.

– Båda har försökt besvärja fattigdomen – han med materiella framgångar och hon med politiska. Det är en beskrivning av det som hände Sverige när vi plötsligt blev så rika. Cecilias föräldrar besvärjer och besvärjer sin barndoms fattigdom men kommer aldrig åt den. Och de för den vidare. De bygger in den i det moderna landet genom att förneka människans behov av det osakliga, av den oregelbundna linjen, av skönhet. Jag skulle vilja säga: av hoppet.

– När man talar om den faktiska, moderna fattigdomen försöker man beskriva eländet i termer av materiell nöd: de högsta ohälsotalen, arbetslösheten, rekordhöga bidragskostnader. Men jag menar att man varken kan beskriva eller avhjälpa det enbart med den retorik och de metoder som kommer från politiskt håll. Det som människor behöver som mest i ett sådant område är det mest osakliga – hopp och stolthet. Pengar går alltid att fixa. Men hur skapar man hopp och stolthet? Kanske måste man börja med att erkänna individen, hennes behov av skönhet, hennes egen berättelse.

– Man glömmer ofta att det finns en intellektuell arbetarklass i Sverige. Jag kommer från ett arbetarhem där man ständigt talade om historia och politik, där pappa drömde om Brasilia och där man kunde gräla i veckor om funktionalismen. Min pappa kunde aldrig se vad hans generation gjorde när de dyrkade det rationella och det moderna. De ansåg sig bygga ett samhälle som var helt olikt det som de växte upp i på 30-talet. Jag minns själv hur respektabla vi blev när vi flyttade till en modern lägenhet. Min pappa påpekade ständigt att vi långt in på 30-talet hade den sämsta bostadsstandarden i Europa. Med det moderna projektet försvann smutsen. Och det är sant. Smutsen är inte längre ett klassmärke. I dag består klassmärket i att man lever i en miljö skapad av miljonprogrammet, som Hammarkullen, där själva arkitekturen talar om att här finns inte plats för någon individuell estetik.

Liksom folket i Nifelheim nekar sig dina hjältinnor det mesta.

– Vi tuktar och vaktar varandra väldigt noga i det här samhället. Så att man inte gör fel. På sätt och vis lever vi fortfarande i ett puritanskt klimat.

Om man, i enlighet med vad vi nyss lärt, inte skall förakta denna puritanism . . .

– . . . så gäller det att förstå att den är ett uttryck för rädsla och förtvivlan. Den rädsla vi har för varandra för att vi dömer varandra så hårt. Och för att vi känner vårt eget förakt och fruktar de andras.

Lika förtvivlad som Alice i ”Slumpvandring” blir när hon betraktar sina föräldrars liv, lika säker och upprymd låter hon när hon, alldeles mot slutet av boken, fastslår att sagorna har kommit tillbaka. ”Vi lever i berättelsens tid.” Är berättelsen försoningen?

– Det kan det vara. För en tid sedan skrev jag att det är berättelsens paradox att den är ett språk som ligger utanför språket. Som musiken och bildkonsten. I ett sådant ordlöst språk finns det utrymme för både mening och möten. Därmed kan berättelsen kan vara ett sätt att skapa mening.

Maciej Zaremba

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: