Skip to content

Efter Srebrenica

april 14, 2009

Efter Srebrenica. Den nya tiden har börjat
DN  950719

NÄR BARBARISKA regimer angriper demokratier får krigföringen en delvis ny karaktär. En civiliserad stat har nämligen en svag punkt som barbariet genast fixerar: demokratins ömtåliga och osäkra självkänsla. Den är av naturen alltid svagare än barbarens: han tvivlar ju inte på huruvida han är våldsam och hänsynslös nog, medan demokratin ständigt undrar om den är tillräckligt fredlig, tolerant och demokratisk. Så måste det vara, eftersom barbariet är mycket lättare att fullkomna än civilisationen.

Lyckas barbariet korrumpera demokratins självkänsla genom att visa att den är hycklande och ofullkomlig är redan mycket vunnet. Demokratins övertygelse om sin egen överlägsenhet och sin rätt att nedkämpa barbariet sätts ifråga: demokratin skäms för sitt hyckleri och börjar undra om den har rätt att alls kräva några offer för sina nedsolkade principers skull. Barbaren anfäktas aldrig av sådana dubier. När han säger etnisk rensning menar han etnisk rensning. Hans ord och hans handlingar äro ett.

I söndags visade TV 4 hur sådant går till i praktiken: dramadokumentären ”De fördömdas resa” berättar om tusentalet judiska flyktingar som på fartyget ”St Louis” i maj 1939 avseglade från Nazityskland med destination den fria världen. Det låg i nazisternas intresse att de civiliserade staterna skulle vägra flyktingarna en fristad:

”Doktor Goebbels har räknat ut att när dessa människor avvisats överallt kommer ingen att ha moralisk rätt att protestera när vi löser den judiska frågan på vårt eget sätt”, är ungefär hur nazifunktionären i filmen förklarar saken.

Jag ser denna film, den dubbelexponeras mot bilderna av FN-soldater i Srebrenica som springer ifrån de kvinnor och barn de skulle beskydda, och jag hör hur en historisk parentes slår igen.

Det fordrades ett vunnet världskrig, en Nürnbergrättegång och fyrtio års uppbyggnad av FN för att reparera den moraliska skada som ”St Louis” symboliserar, och för att återställa demokratiernas självkänsla och auktoritet. Det tog åtminstone fyrtio år innan en och annan regering började sätta tilltro till internationella fredsgarantier och överväga nedrustning.

Sedan tog det några veckor för Karadzics barbarer att med FN:s aningslösa bistånd utplåna denna auktoritet och tilltro. Nu är det gjort. Därmed är efterkrigstiden oåterkalleligen slut. Det som nu börjar kommer sannolikt att kallas förkrigstiden.

Detta är ingen retorik. I somliga avseenden är jag inte annorlunda funtad än Karadzic, Milosevic eller andra människor. Jag har ögon att se med, öron att höra med och jag förmår uppfatta elementära historielektioner. Som lyder: den enda säkra garantin för ett europeiskt folk (som exempelvis bosnierna) att inte behöva få sina kvinnor våldtagna, sina intellektuella slaktade med yxor och sina byar nedbrända är att äga kanoner, stridsvagnar och ammunition nog.

Vi kan glömma kontaktgrupper, humanitära sändningar, FN-bataljoner, Stoltenberg, Owen, säkerhetsrådet och Lena Hjelm-Wallén. De väger ingenting mot ett par pansardivisioner, och den insikten har de själva, pedagogiskt och oåterkalleligt, bankat in i världens medvetande. I efterhand framstår faktiskt också staten Israels till synes paranoida fixering vid militär styrka som den enda garantin för judars säkerhet – och den motsvarande misstron mot FN som något förutseende, förnuftigt och ansvarsfullt.

Jag är inte ute efter debatt. Men det kan vara på tiden att inse att vi redan lever i en ny och våldsammare epok. Den som vill kan tycka att budskapet är oacceptabelt och försöka hänga budbäraren, eller, som Sveriges ledande fredsexpert, enfaldigt upprepa att ”diplomatin är hundra gånger bättre än bomber”. Men det är inte mig hon skall övertyga utan försvarsministrar i Turkiet och Ukraina samt föräldrar till tonårsflickor på Balkan och annorstädes.

Det lär bli mycket svårt, eftersom den diplomati hon företräder bevisligen uppmuntrat våldsverkarna. Den som pläderat för undfallenhet mot barbariet är medansvarig till dess framgångar. Det är inte första gången som fredsduvor berusats till den grad av den moraliska oantastligheten i sina egna plattityder att de inte märkt likhögarna eller att de själva fått blod på vingarna.
Efter Srebrenica kan ingen ansvarsfull försvarsminister i ett utsatt område lita på FN:s säkerhetsgarantier. En ansvarsfull politiker som analyserat frukterna av FN:s och EU:s diplomatiska strategi ser till att hans armé har kanoner nog. När förtroendet har upphört återstår endast avskräckning.

Därför är det bortkastad tid att polemisera mot författaren till denna artikel: försäkringar att diplomatin är bättre än bomber bör skickas direkt till Ukrainas, Moldaviens eller Rysslands försvarsdepartement. Samt till alla vapenföra män i Kosovo och Makedonien. Eller varför inte direkt till Slobodan Milosevic – han, om någon, har korrekt uppfattat villkoren för den nya världsordningen.

Över Fredspalatset i Haag står det på latin: Si vis pacem, para iustitiam. Den som önskar fred måste vårda rätten. När denna insikt, som länge såg ut att vägleda Förenta nationerna, inte längre tillämpas gäller ett annat memento: Si vis pacem, para bellum. Den som önskar fred bör rusta för krig.

Naturligtvis inser alla maktägande politiker vad denna nya ordning innebär, och vi kommer att få se diverse aktioner ägnade att åtminstone symboliskt återställa förtroendet för den gamla säkerhetspolitiken. Men den här gången är det redan för sent. På 1990-talet ägde ett folkmord rum i Europa.

MACIEJ ZAREMBA
kandidat till EU-parlamentet för Sarajevolistan.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: