Skip to content

En otidsenlig påve som var före sin tid

april 14, 2009

En otidsenlig påve som var före sin tid. Johannes Paulus II (1920 – 2005)

DN 050406

Han övertygade miljoner om att självrespekt och solidaritet var en bättre väg till friheten än ismer och granater. Maciej Zaremba invänder mot sexualfixeringen i omdömena om Johannes Paulus II.

PÅ JOHANNES PAULUS II:S sista levnadsdag fick vi läsa vilket moraliskt misslyckande påven hade blivit. Det var filosofen Slavoj Zizeks omdöme på denna sida den 2 april. Med tanke på tidpunkten och pretentionen i Zizeks ansats fick artikeln en ofrånkomlig prägel av en runa, ett slutord. ”Etiskt sett havererade Johannes Paulus II.:”

Slavoj Zizek har två skäl för sin slutlikvid: påvens hållning i sexualfrågor samt hans flathet mot Opus Dei, den katolska sekt som med rätta hudflängts för totalitära metoder och annat sattyg. Själv är jag övertygad om att de tusentals ungdomar som vakat nedanför påvens fönster varken gillar Opus Dei eller blint lyder hans idéer om vad slags älskog som är korrekt.

Kan det tänkas att deras historiska perspektiv är både vidare och djupare än Slavoj Zizeks? Mahatma Gandhi var en en ständig försvarare av varna, det indiska kastsystemet, men det var inte det som skänkte honom en plats i historien. Martin Luther var en glödande antisemit, men det var inte däri som hans betydelse bestod. Och för att ta ett exempel från den andra sidan: Adolf Hitlers betagande djurkärlek grumlar inte vårt omdöme om hans gärning i övrigt.

Johannes Paulus II:s eftermäle kommer inte att handla om preventivmedel, troligen inte ens om aborter eller om Opus Dei, det vill säga de områden där han handlat som andra före honom. (Eller, med Zizeks ord, förblivit ”hopplöst gammaldags”.) Hans avtryck i historien, liksom Luthers, Gandhis eller doktor Ambedkars (de kastlösas andlige ledare i Indien) lär bero på i vad mån han samtidigt brutit mot det bestående och vidgat människans frihet och värdighet. Eller, med en oöverträffad engelsk formulering, ”made a difference”.

Jag tror att eftervärlden kommer att fästa sig vid skillnaderna. Som att kyrkan, efter 2000 år, tog ställning mot dödsstraffet. Eller att det utbrott av hämnd som kunde/borde(?) ha följt på murens fall ersattes av en tankspridd barmhärtighet och näst intill försoning. Att de aidssjuka befriades från stigmat och katolicismen från sin antisemitiska paranoia, att sexuellt missbruk inom kyrkan blev erkänt och fördömt, för första gången.

Men Johannes Paulus allra märkligaste insats var att övertyga miljoner förtryckta om att en teologi av självrespekt och en praktik av vardagssolidaritet kunde vara ett bättre medel mot despotin än ismer och granater. Det var inget politiskt program, snarare existentiellt: Ett sätt att återvinna värdigheten i förnedringen. Och se – det osannolika blev möjligt.

Sammetsrevolutionerna från Gdansk till Prag och Berlin befriade halva Europa utan att en fönsterruta blev krossad. Men de förändrade också världen: Slutet på kalla kriget släppte loss en demokratiseringsvåg utan motstycke i historien. Ingen kan rätt värdera den påvliga inspirationens betydelse i denna process, men de som var med vet att det är helt omöjligt att räkna bort den.
Slavoj Zizeks klander är ändå intressant, eftersom det är så typiskt för den sorts civilisationskritiker som både vill äta kakan och ha den kvar, medan de försörjer sig på att skarpsynt och underhållande klandra världen för inkonsekvens. Zizek uppskattar förvisso att påven sätter käppar i hjulet för ”den kapitalistiska dynamiken” som riskerar att göra människor till varor och sexualiteten till en produktionsprocess av arbetskraft. Då blir i Zizeks ögon till och med påvens abortmotstånd ett tecken på hans storhet: just för att han vågar betala priset (framstå som en hopplös dogmatiker) blir han ”autentisk som moralisk förebild”. Men i nästa andetag störtas påven från den ståndaktighetens piedestal där Zizek själv placerat honom, eftersom filosofen under tiden bytt fot: nu blir samma konservatism skäl för klander och man förstår att felet med Johannes Paulus är att han inte följt med sin tid.

Antingen eller. Hyllar man en konsekvent värdekonservatism som nödvändig motkraft är det litet billigt att samtidigt anklaga den för att vara omodern. Men Slavoj Zizeks dialektik räds inte sådana språng.

Vore det inte rimligare att bejaka motsägelsen? Johannes Paulus II gjorde stor skillnad i sin tid därför att han oftast varit antingen långt före eller ordentligt efter tidsandan. Inte på århundraden har så många varit så övertygade om att vi lever i en tid av konfrontation mellan världsreligioner. Hört talas om ”Civilisationernas kamp”? Inget hade varit mer traditionsenligt för kyrkan än att underblåsa konflikten mellan kristendom och islam. Hela arsenalen av argument fanns på plats – plus den 11 september. Johannes Paulus gjorde tvärtom: betonade samhörigheten och bröt en tvåtusenårig tradition genom att gå i synagogor och moskéer och be om förlåtelse för gamla oförrätter. Jag är kanske naiv, men tror att de gemensamma judisk-muslimsk-kristna bönerna för hans själ som ägde rum på Mellanöstern var ett större steg för mänskligheten än trampandet på månen den gången. Den som lever får se.

Visst bör man skaka oförstående på huvudet inför Roms orubbliga hållning i fortplantningsfrågor. Men det är värt att minnas att historien nästan aldrig följer den goda medelvägen. (Utom möjligen i Sverige under 1900-talet.) För det mesta studsar historien fram mellan extremer. Denna dystra insikt gör det ofta svårt för utsocknes att otvunget falla in i kören av alla ”just det” och ”precis” som är förutsättningen för det goda samkvämet i vårt land. Det är exempelvis näst intill omöjligt att förklara att man kan uppskatta en mossig konservatism (utan att för den skull gilla dess enskilda uttryck), eftersom den utgör en ovärderlig motvikt till en modernism som riskerar att göra människor till ting. (Och vice versa.) Man tvingas vara ofin och påminna om att på 30-talet var rashygien progressivt och modernt och det var nästan bara katolikernas dogmatiska ”så gör man inte mot människor” som räddade Italien, Frankrike, Storbritannien och hela Latinamerika (utom Puerto Rico) från steriliseringslagar av nordisk modell. Dem som Margot Wallström år 1997 betecknade som ”barbari”.

Det här är inte oväsentligt. Skall man värdera Johannes Paulus orubbliga hållning på detta område (som jag finner bitvis verklighetsfrämmande, ibland aningslöst grymt) bjuder anständigheten att man inte glömmer motivet. Det är, som jag förstår det, att värja livet mot att bli betraktat som en nyttighet och kvinnokroppen från att bli behandlad som förnöjelse, vars oönskade följder alltid kan bortskaffas – på kvinnans bekostnad. Det är också en erfarenhet av eutanasi på handikappade och av en ”progressiv” modernitet som representeras av filosofer för vilka människans värde består i hennes användbarhet.

Om man skall begripa varför Johannes Paulus II, trots sina tillkortakommanden inom sexualetiken, väcker så ömma känslor bland ystra ungdomar i många länder, får man visa en smula respekt för deras förståndsgåvor. De är kanske inte dumma, kanske inte ens sippa. De är katoliker, som vet att synden är vår reskamrat. ”Har kyrkans lära i sexualfrågor någon verkan? Knappast alls, ty erotiken och kampen om makten är områden som styrs av tyngdlagen”, skrev Czeslaw Milosz i början av 80-talet i essän ”Metafysisk paus”, en av de klokaste religionsutredningar jag känner. Han visste vad han talade om och han har empirin på sin sida. Det katolska Italien har den lägsta nativiteten i Europa och det ännu mer katolska Polen har förmodligen rekordet i aborter. Ingetdera är att skryta med, men visst är det svårförenligt med föreställningen om påvlig auktoritet på detta fält?
Här finns uppenbarligen en felkälla. Jag har länge undrat varför de som inte anser sig lyda under Roms sexuallära är så mycket mer upptagna av den än de drabbade själva. Det mesta av svensk publicistik kring katolicismen lider av ett underlivsperspektiv på religionen (aborter, preventivmedel, homosexualitet), som genom åren lett till gruvlig underrapportering om sådant som Roms protester mot Irakkriget, kampen mot dödsstraff, kritiken av ekonomismen, för att inte tala om religionsdialogen. Det som är en bisak för de berörda har blivit till huvudsak för betraktarna.

Varför är det en bisak? Det är inte lätt att reda ut hur den mentalitet är beskaffad som går med på att någonting som man inte kan avvara utgör en överträdelse – och att det kanske måste vara så. Med lätt hand underkänner dock Czeslaw Milosz antropologin bakom det sjätte budet: ”Att hänföras av skönheten i en kvinnas ansikte eller färgen på en fågels vingar, är det begärelse?” (Underförstått – är det en dödssynd?)

”Hur skall det kunna särskiljas? Begärelsen som sådan finns väl bara hos gorillan.”

Kanske bör man söka grunden till missförståndet i skillnaden mellan synd och skuld. Jag märker att syndabegreppet är mycket mer levande i katolska kulturer. Kan det vara för att det är hanterligt, inte lika skuldbeläggande som hos oss?

I ett land där kyrka och stat så länge varit ett och där synd, skuld och brott genom sekler varit synonyma begrepp, kan det vara svårt att förstå en tradition där ”synd” är något oundvikligt och där kyrkornas bud kommer från sidan, inte uppifrån samhällets väpnade topp. Där det uppfattas som en påminnelse om att det finns handlingar som inte blir mindre beklagansvärda av att vi tvingas att begå dem. Förlåtelse gives, men inte automatiskt. Det gives på villkoret att lögn kallas för lögn, inte en alternativ sanning.

MACIEJ ZAREMBA

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: