Skip to content

En studie i undergrävande journalistik

april 14, 2009

En studie i undergrävande journalistik. Sven Anérs Palmebok innehåller föredömliga orimligheter

DN 930217
Sven Anér
Affären Chamonix Palme-gåtan mot sin lösning?
Bokskogen

SVEN ANÈR, författare, privat- och envis Palmespanare och tidigare DN-medarbetare, har skrivit en bok som på ett mycket övertygande sätt bevisar att en rad statstjänstemän svävat på målet, lämnat diffusa eller motsägande uppgifter eller helt enkelt vägrat att svara på Sven Anérs frågor. Det är mycket sannolikt att en och annan avsiktligt talat osanning.

Därav drar författaren den logiska slutsatsen att vederbörande haft något att dölja. Så långt är denna bok en utomordentlig uppvisning i grävande journalistik när den är som uthålligast och av offentlighetsprincipens möjligheter. Den reser också en rad oroväckande frågor om olika UD-tjänstemäns grad av tillförlitlighet. Men därmed har jag också sagt nästan allt som kan sägas om ”Affären Chamonix” företräden.

Av det faktum att många tycks ha något att dölja drar nämligen Anér vidare den otillåtna slutsatsen att det är samma sak som de alla döljer. Så närs den konspirativa teorin om Carl Lidboms och Ebbe Carlssons förehavanden natten mellan den 28 februari och den 1 mars 1986, då Olof Palme föll på Tunnelgatan.

Anér hävdar att Lidbom inte varit i Frankrike den natten och att det följaktligen är osant att han och Ebbe Carlsson efter nyheten om mordet farit från Paris till Chamonix för att underrätta och föra hem Olof Palmes yngste son Mattias. I själva verket, menar Anér, är denna resa en ren mystifikation ägnad att ge Carl Lidbom och Ebbe Carlsson ett hållbart alibi. Alibi för vad? Ja, gissa själv.

Man skall ha kolossalt starka skäl för att offentligt insinuera någons inblandning i ett sådant brott. Från den synpunkten vittnar ”Affären Chamonix” om författarens katastrofalt dåliga omdöme. Han presenterar inga som helst bevis till stöd för insinuationen ovan. Och sammantagna är indicierna för att Lidbom och Carlsson farit med osanning om resan till Chamonix tämligen svaga. Motsägande andrahandsuppgifter från UD, Holmer eller franska tjänstemän, och som tagna var för sig kan förklaras med slarv, glömska, illvilja eller behovet att dölja diverse oegentligheter, tas emellertid nästan undantagslöst till intäkt för konspirationsteorin, också i de fall där de utesluter varandra.

Sven Anér tycks förutsätta att världen och i synnerhet myndigheterna är perfekta; upptäcker han något irreguljärt vädrar han stämplingar och mystik. Avsaknad av stämpel i passet antyder att Ebbe Carlsson inte rest in i Frankrike. Det skall vara stämpel! Ett tungt indicium…I själva verket ett struntindicium, den franska passpolisen stämplar när den har lust, det vill säga ibland. Och så vidare.

Skall man avslöja riktigt ruskiga konspirationer måste man ibland testa också de mest fantastiska teorier. Så långt kan jag följa med i Sven Anérs resonemang. Men när motbevisen hopar sig måste man kunna, för att tala med Hitchcock, kunna döda sina älsklingar.

Det gör inte Anér, för honom ingår också motbevisen i konspirationen. Det är litet kusligt att notera att en föredömlig journalistisk hederlighet kan sammanbo så intimt med ett hejdlöst konspirativt sinnelag.

Anér återger noggrant allt som talar emot hans teori. Följaktligen måste man, för att finna denna trovärdig, sluta sig till att UD förfalskat och offentliggjort ett tiotal dokument, däribland en brevväxling med Frankrikes regeringskansli, som bekräftar att Carl Lidbom flugit till Chamonix . . . Alternativt måste man acceptera att ett trettiotal personer på höga poster i Sverige och Frankrike, och även en rad av DN:s redaktörer (som refuserat Anérs artiklar eller avrått honom från att publicera boken), tubbats till att ljuga eller täcka över för att skydda statsministerns mördare . . .

Själva kronvittnet, Mattias Palme, saknas i denna bok. Han har inte besvarat Sven Anérs frågebrev. Hade han gjort det hade möjligen ”Affären Chamonix” aldrig blivit skriven. Hans närstående har i stället lämnat motsägelsefulla andrahandsuppgifter som närt Anérs misstänksamhet.

Jag kan emellertid förstå Mattias Palmes underlåtenhet. Anérs brev, som han föredömligt återger i boken, är ofta oförskämda i sin inkvisitoriska ton. En myndighet måste bortse från tonen, en privatperson har rätt att känna sig kränkt.

Men ombedd att besvara en öppen fråga berättar Mattias Palme för mig om Carl Lidboms och Ebbe Carlssons ankomst till Chamonix på förmiddagen den 1 mars -86, deras gemensamma resa till Paris i ett franskt regeringsplan samt hans vidare färd med Ebbe Carlsson till Stockholm.

Denna berättelse borde skingra Sven Anérs misstankar, som ju till största delen utgår från vad andra trott sig veta om denna resa. Jag kan bara hoppas att jag genom att referera Mattias Palmes ord inte gör mig till ännu en misstänkt i Sven Anérs ögon.

MACIEJ ZAREMBA

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: