Skip to content

En tortyrturist och hans offer

april 14, 2009

En tortyrturist och hans offer

(DN 08 03 04)

Rättvisans två ansikten. En svensk förbrytare behandlas med all den varsamhet rättvisan är mäktig. En flykting förpassas till samma rättvisas avskrädeshög.

DEN ENE VÄXTE UPP i Storuman, den andre i Zenica. Den ene blev svetsare, men mest arbetslös, den andre köttmästare med egen butik. Den ene gick i skola i ett kylslaget men välordnat folkhem. Den andre växte upp i en diktatur. Den ene heter Jackie Arklöv, den andre kallar vi Amir Maric. När ödet för dem samman har de som synes inget gemensamt. Den ene visste inte riktigt vad han ville, den andre var redan far till tre barn, en respekterad man. På amatörbilderna ser man en swimmingpool, trädgård, bilar. Den ene drömmer om att bli stridsman, och söker till jägarregementet i Arvidsjaur. ”Jag har alltid varit intresserad av det militära, jag tror att det är medfött.” Den andre har redan varit det finaste i soldatväg man kunde bli: marskalk Josip Titos gardessoldat i vita handskar, guldlamé och himmelsblå uniform. ”Det var en stor heder. Och det näst bästa var att livgardisterna slapp göra repmånad.”

Vi vet inte vad Arklöv minns mest från sin tid i armén, kanske den dag i augusti 1992 när de berättade att han inte dög till befäl. Amirs starkaste minne är från 1964: ”Planet med Haile Selassie var försenat och vi fick stå uppsträckta i två timmar i trettiogradig hetta.”

När ödet för dem samman har de som synes inget gemensamt. Nu, tio år senare, har de alltför mycket gemensamt. Båda har till exempel mött den svenska rättvisan. Det är denna som berättelsen handlar om: Dess svala men ärliga ansikte som Jackie Arklöv fick se. (Somliga skulle säga att det inte var ärligt utan enfaldigt.) Och så det andra ansiktet, det som Amir Maric fick skåda. (Somliga skulle säga att det inte var ett ansikte utan en röv.)

Vi börjar med ansiktet. Jackie Arklöv, legosoldat i kroatisk paramilitär, hade troligen varit död i dag om inte Sverige så sorgfälligt skyddat hans liv och lem. När han 1995 skall dömas i Bosnien för krigsförbrytelser mot civilbefolkningen skickar svenska ambassaden i Sarajevo sin bästa jurist. Man måste beundra denna bosniska kvinna som gör sitt bästa för att – på uppdrag av Sverige – försvara någon som plågat hennes fränder. Han rörde aldrig offret fysiskt, hävdar hon. Det är sant, han befallde den havande kvinnan ned på knä och körde sedan in gevärspipan i hennes mun. När hon inte kunde säga ”Allah är stor” blev hon slagen av de andra i huvudet och i magen. Just det! – Av de andra! inskärper försvararen, och hon förlorade ju inte barnet, så det var inte så illa. När en man berättar hur han fick sin rygg skinnflådd av Arklövs speciella tortyrredskap svarar försvararen kallt att hon inte sett några läkarintyg. Det är nästan motbjudande, men det är som det skall vara. En försvarare sk all försvara.

Arklöv får åtta år, ganska lindrigt. Dessutom har han tur. Efter drygt ett år blir det fångutväxling mellan bosnier och kroater. Nu är hans liv åter i fara. Om han lämnas över till kroaterna lär de göra slut på honom. Han har ju erkänt vad hans förband gjort med de bosniska krigsfångarna och civila. Åter griper den svenska rättvisan in: ambassadören själv skyndar till bron i Mostar och lyckas få med sig Arklöv till tryggheten i Sverige. Man ordnar med en skyddad transport till Sarajevo, så att ingen bosnier som fått sin syster våldtagen av Arklövs vapenbröder skall skipa rättvisa på vägen.

Ambassadören tar för givet att rättvisan skall utkrävas i Sverige. Det är vad han fått veta från UD. Mycket riktigt blir Arklöv gripen redan på Arlanda, får genast en offentlig försvarare och placeras i häkte. Videobandet ”Svenska krigare” som han haft på sig, tas i tillfälligt beslag. ”Inga restriktioner”, står det på åklagarens beslut om tvångsmedel. Det är generöst, men den misstänkte skall ju inte misstros mer än nödvändigt. Alltså kan Arklöv ta emot besök, ge intervjuer och brevväxla utan insyn eller hinder. Till exempel med en viss Tony Olsson, som redan sett Arklöv på tv, gripits av beundran, och nu värvar honom till sin rörelse. De kunde till en början resa till Sydamerika, där man får bra betalt för att döda kommunister, föreslår Olsson (24/8 -96). Arklöv: ”Det finns inget bättre än att kriga på riktigt, har man en gång börjat så är det svårt att sluta.”

Arklöv hävdar att han är oskyldig. Han har erkänt under tortyr, heter det. Det har han inte berättat tidigare för de diplomater som regelbundet besökte honom i häktet. Tvärtom, erkände han (i DN 20/10 -95) allt som han dömts för, och mer därtill, samt berättade villigt om sin fascination för nazismen. Men visst är det vackert när rättvisan tvekar? Inte misstänkliggör i onödan? På åklagarens exemplar av rättegångsmaterial från Bosnien är allt som kan väcka tvivel om Arklövs skuld understruket med kraftiga penndrag.

Och alla de sjutton vittnena och tortyroffren? Dem har åklagare Jan Danielsson inte kunnat finna. Så efter en månad släpper han Arklöv ur häktet och lägger ett halvår senare ned saken. ”Brott kan ej styrkas”, står det bland annat.

Rättvisan skall tillika behandla alla lika. Även samvetslösa figurer har rätt att behandlas korrekt. Medan Arklöv sitter häktad för nya brott i Östersund (han har mordhotat en kvinna) begär han skadestånd för den månad han varit häktad i Stockholm. Återigen visar sig rättvisan human. I maj 1997 kvitterar Arklöv ut 27 000 kronor hos justitiekanslern. Det är ungefär vad han tjänade ihop på ett år som legoknekt i Bosnien, kunde någon säga. Ja, men låt oss se det från en annan synvinkel: så här mycket ansåg rättvisan att hans lidande var värt.

Vår rättvisa är även medkännande och den tar hänsyn till vår psykiska hälsa, precis som det skall vara. I april 1999 står Arklöv inför rätta igen: olaga hot, stöld och falskt larm. (Han har bland annat bombhotat en antirasistgala i Östersund.) Domstolen finner att han egentligen borde få fängelse. Rätten är inte omedveten om vad Arklöv gjorde i Bosnien. Och se, det tas i beaktande: ”Av personutredning i målet framgår att Arklöv lidit psykiskt av sviterna efter att ha tjänstgjort som soldat i Bosnien under kriget.” Därför vore det oriktigt att sätta honom i fängelse. Han får skyddstillsyn. Slutsatsen vittnar om en förfinad inlevelse: Det är inte många som inser att en torterare faktiskt också tar skada av sitt värv. Låt oss, för fridens skull, räkna även denna omtanke till rättvisans förtjänster.

Här skulle en belackare kunna säga att det dock gått för långt. Arklövs psykiska välbefinnande borde vägas mot deras som står i tur att komma i hans väg. Det kan man tycka. Östersunds tingsrätt dömer i april. I maj är Jackie Arklöv på plats i Malexander.
Resten är välkänt. Men det är ändå värt att begrunda med vilken noggrannhet som domstolen i Linköping hanterar varje sakuppgift. Det duger inte att allt tyder på att Arklöv deltagit i rånet och morden, det måste beläggas utom varje tvivel. Hans försvarare lägger ned nästan tusen timmar och kostar 1 060 497 kronor.

Man kan tycka att rättvisan daltar med denne Arklöv, att den alltför ofta tolkar fakta till hans förmån och blundar för det som talar till hans nackdel: främst den notoriska våldsfixeringen, människoföraktet och nazismen, vilket småningom leder till katastrof. Och det ligger mycket i det. Men när allt kommer omkring är det en tilltalande bild av en rättskultur som hellre låter en skyldig gå fri än den bryter mot någon av sina heliga principer: om opartiskhet, om saklighet, oväld, om hänsyn till psykisk hälsa, om att låta åklagaren bära hela bevisbördan, om att visa humanitet hellre än stränghet, om att inte snåla med resurser till individens försvar.

Har läsaren memorerat vad det är som gör rättvisan värd namnet?

Amir Maric är en storvuxen karl. Bara sådana fick vara med i Josip Titos livgarde. Sedan Amir blev tonåring har han aldrig blivit slagen. Inte förrän den dagen den 8 maj 1993 och sedan, regelbundet, i över ett år. Hans grova fingrar vilar i knäet eller plockar med skjortärmen och han ser, trots sina hundra kilo, liten ut i Samirs röda soffa. Ofta håller han armarna om kroppen eller om knäna, som darrar okontrollerat. Det kallas ”finvågig tremor” på fackspråket.

På fredagarna kommer Samir för att hämta sin far. De sätter sig i skåpbilen och åker de tre milen till Samirs radhus. Om Samir har jour följer Amir med och tittar på när Samir reparerar maskinerna. Kunderna har vant sig vid att pappa alltid är med, säger Samir. De frågar inte ens längre varför han aldrig säger något.

På söndag kväll tar Amir sin papperskasse från Willys (pyjamas, tandborste, rakgrejer) och åker med Samir till Leila, den yngsta dottern. På morgonen följer så Amir med till badet där Leila arbetar. Inte heller där är någon förvånad över den store mannen som haltar runt bassängen hela dagarna eller försöker läsa en tidning i cafeterian. Det går inte så bra, framgår det av utlåtandet från Kris- och traumacentrum. Han tappar koncentrationen, börjar se sig oroligt omkring, kryper ihop. ”Hypervigilans”, står det i intyget: en ständig beredskap att fly och söka skydd.

När Amir inte är hos Samir eller Leila flyttar han över till Selma, sitt äldsta barn. Inte heller på det lilla kaféet där hon serverar undrar längre ägaren över den ständige gästen vid bordet i hörnan. Så har det varit i ett år och två månader.

De tre barnen, Selma, Samir och Leila, har alla familj, heltidsarbete och egna barn, men har inrättat sitt liv efter pappan. Det är inte alltid så givande. Det är plågsamt att se denne en gång så vitale man, som kände hela Mostar, kura ihop sig i soffan. Han skrattar nästan aldrig, är rädd för tunnelbanan, för svarta män, för nästan vad som helst. ”Han har tagit hand om oss. Nu tar vi hand om honom”, säger Selma.

Amir kan inte lämnas ensam. När han äntligen svarade på läkarens fråga om varför han övervägt att göra slut på sig själv sade han: ”För att jag minns hur livet kan vara”. Utlåtandet: ”Hans tidigare arbetsuppgifter tyder också på att han är handlingens man, vilket ökar risken. En kombination av yrkena slaktare och livvakt är kort sagt olycksbådande, i det fall personen blir självmordbenägen.”

Ja, Amir har varit en handlingens man. Så fort han kände att kriget var i luften och att sonen skulle bli inkallad till Jugoslaviens armé såg han till att Samir fick falska id-handlingar, smugglades ut genom Kroatien och vidare till Sverige. Varför just Sverige? Därför att där fanns en man som stod i hedersskuld till Amir. En irakier i Rinkeby, vi kallar honom Selam, som Amir en gång hjälpte att hitta ett gömställe i ett kloster i Bosnien och sedan skaffade pengar och pass för att Selam inte skall behöva dö i kriget mot Iran. Så nu var det Selams tur. Han samlade sina slantar som han knegat ihop på SKF i Katrineholm och ordnade flyktbiljetter till Amirs barn. Alla tre, och Selmas nyfödde, hann i väg precis innan kriget och våldtäkterna svepte över Mostar.
Amir stannade kvar. Eftersom han inte ville skjuta på sina grannar ser han till att bli livvakt och chaufför åt en bosnisk general. Den 8 maj 1993 hamnar de i bakhåll och Amir tas till fånga av kroaterna. Först blir han torterad för att berätta var bosnierna har sina vapen. Sedan mest för nöjes skull. På dagarna, på nätterna, i lägren Capljina, Rodoc (Heliodrom kallat), Dretelj, Gabela, Lubuska. Han är den siste som friges, den 19 mars 1994. Då vet han hur urin smakar (i Dretelj hölls de i tre dagar utan vatten), väger fyrtio kilo, går framåtböjd och vågar inte se folk i ögonen.

Vad var det värsta? ”Att höra hur de våldtog och slog kvinnorna i rummet ovanför och inte kunna göra något. Sedan jagades de nakna över gården, så att alla fick se.” Det var alltså det värsta. Inte att bli slagen medvetslös eller tillbringa två dagar bunden i kallt vatten. Av de 34 ärren på hans kropp är 27 troliga spår av tortyr, skriver rättsläkaren. Han arm bröts i lägret, bäckenet, vänstra benet och revbenen fyra år senare i en bilolycka som var ett mordförsök. Han fick tillbringa två år i rullstol.

Kriget är nu över, men de flesta förbrytare är på fri fot, beväpnade och i samma kvarter. Amir vittnar mot sina bödlar i Mostar och står på vittneslistan i Haag. Vittnen lever farligt. Efter bilkraschen ringer man till Amir: ”Trivs muslimen i rullstol? Du överlever inte nästa gång.”

Två månader efter hans egen olycka råkar hans kusin generalen ut för ett identiskt haveri. Han överlever det inte.

Om man häller kallt vatten över huvudet och ryggen samtidigt som man slår med ett gummirör, svimmar inte offret av meddetsamma och då kan nöjet räcka i över tjugo minuter. Den främmande soldaten var den som slog mest och oftast, besinningslöst, framgår det av vittnesmålen från Grabovina, Gabela och Dretelj. När de tröttnade på att slå började de sparka tills kroppen inte rörde sig längre.

Medfångarna trodde inte att Amir Maric skulle överleva Dretelj. Amir var en av de största och kraftigaste bland dem. Var det därför som han oftast togs ut till misshandel? Amir: om jag så hade mött två sådana som han hade jag – han gör en gest som när man nackar en höna. Ja, kanske var det just därför. Men de hade vapen, de var herrar över liv och död.

Han, den främmande soldaten i Amirs mardrömmar, heter Jackie Arklöv. Han var inte svår att känna igen. Det fanns en till mörkhyad bland torterarna, men han var två meter lång.

Amir överlevde, kanske mest tack vare sina barn, som genom Röda korset sökte honom från den dag han försvunnit. I september 1995 vittnade han mot Jackie Ark-löv inför domstolen i Mostar.

Amir Maric är ett av de sjutton vittnen mot Arklöv som åklagaren i Stockholm misslyckades med att hitta. Hotelserna fortsätter, han är rädd att stanna i Mostar och i december 2002 hämtar barnen Maric sin far hem till Sverige. I januari kommer Selma och Amir till Migrationsverket i Solna. Amir ansöker om asyl i Sverige. Han tas emot av en ung kvinna i sällskap med en ”praktikant”. Det är inte mycket han hinner berätta på en timme, han skall nämligen mätas, vägas och lämna fingeravtryck. Jenny Olsson, som kvinnan heter, antyder att Amir nog inte behöver advokat. Hon har uppfattat namnet Jackie Arklöv, men ställer inga följdfrågor. Däremot vill hon veta vilken väg Amir tog till Sverige samt varför han dröjt flera dagar med att söka asyl. Om Amir behöver läkarvård får han skaffa det på egen bekostnad. Men han måste lova, helst skriftligen, att inte göra motstånd ifall polisen kommer.

Ja, så går det faktiskt till. Amir stakar sig, han har mera att berätta. Men nu är tiden slut. Handläggaren försäkrar att det blir flera förhör.

Det blir inga flera förhör. Denna timme blir Amir Marics enda kontakt med Migrationsverket. Amir får sina tortyrskador undersökta på begäran av hans advokat. Psykiatern finner att Maric lider av ett ”posttraumatiskt stressyndrom med framträdande depressiva drag”. Rita Andersson på Migrationsverket returnerar räkningen: om Amir Maric ville bli undersökt fick han betala det själv. Utlåtandet påverkar inte ”ärendets utgång i sak”.

Ja, så går det till. Räkningen, 9 600 kronor till Kris- och traumacentrum, betalas i stället av vänsterpartiets Fristadsfond. Röda korset, som normalt inte erbjuder psykologhjälp åt folk utan uppehållstillstånd, gör ett undantag för Amirs skull. En professor i psykiatri ställer upp gratis.

Det går tio månader. Den 30 oktober beslutar Migrationsverket att Amir Maric skall avvisas från Sverige. Migrationsverket beslut är ofta rättsvidriga, men det aktstycket av ”beslutsfattaren” Yvonne Olsson liknar ingenting jag har läst. FN:s flyktingkommissarie skriver att Haagvittnen som Amir Maric inte går säkra någonstans i Bosnien och att avvisning av sådana personer strider mot Genèvekonventionen och saboterar rättskipningen i Haag. Beslutfattare Yvonne Olsson: ”Det skiter jag i.” Nej, så öppenhjärtigt uttrycker sig förstås inte detta verk. Olsson skriver: ”Det förhållandet att du eventuellt kommer att kallas som vittne inför Haagdomstolen förändrar inte den gjorda bedömningen.”

FN inskärper att avvisning av svårt torterade personer strider mot samma lag samt att man i Bosnien inte kan få behandling för posttraumatiska stressyndrom. Olsson: ”Emellertid finns i Bosnien möjlighet till vård.” Amir skriver att hans enda trygghet är hans barn. Det låtsas Olsson inte ha läst. Hon finner tvärtom att det faktum att de inte bott ihop på länge (medan han satt i läger eller låg på sjukhus i Bosnien) tyder på att de inte behöver varandra. Och framför allt: om han nu hade det så svårt som han säger, varför sökte han inte asyl långt tidigare? ”… du kan inte ha upplevt ditt skyddsbehov som särskilt starkt”.

Yvonne Olsson och Harriet Öhman heter de personer som sätter sina namn under denna skamlöshet. De vet mycket väl varför Amir inte sökt sig till Sverige tidigare. Det berättade han i det första och enda förhöret: Den man som plågat honom fanns i Sverige. Och han gick fri. Och bodde ett stenkast från hans barn.

Selma: (visar ett skrynkligt foto av Arklöv från Expressen) ”Jag bar det alltid på mig, ifall jag skulle möta honom på blå linjen.”
Här hade jag kunnat sluta och överlåta åt läsaren att begrunda vad svensk rättvisa vill säga när det kommer till asylsökande. De bosniska domarna uppbådade högre rättskultur när de skulle straffa en svensk som våldfört sig på deras fränder än vad svensk rättvisa mäktar när det skall idka humanitet mot hans offer. (Säger någon ”balkansk standard” om Migrationsverket får det uppfattas som en komplimang.)

Men den avvisning av Amir Maric som svensk rättvisa just nu förbereder är en historisk händelse. För första gången söker ett offer för svensk krigsförbrytare och tortyrturist fristad och hjälp i Sverige. Hur är det möjligt att denna omständighet, som hans advokat Sten De Geer särskilt åberopat, inte kommenteras i avvisningsbeslutet? Kan det vara av samma skäl som åklagare Danielsson fann det omöjligt att åtala samme Arklöv för folkrättsbrotten på Balkan?

Ja, vilka var egentligen skälen? Det är inte lätt att förstå. Hela beslutet, som drar ett streck över Arklövs förbrytelser i Bosnien, består av sex rader. I en del fall, skriver åklagare Danielsson, ”kan brott inte styrkas”. För övrigt hänvisas till ”23 par 4a § 1 st 2 p jämfört med 20 kap 7 § 1 st 3 p rättegångsbalken”.

Vad betyder det? Jan Danielsson förklarar per telefon att han därmed menade att Arklöv ”redan undgått långt straff” samt att han ”enligt vår utredning blev oskyldigt utpekad på falska vittnesmål”. Och för det tredje ”gick det inte att få tag i några vittnen mot honom”. Försökte Jan Danielsson hitta dessa vittnen? Javisst. Han såg rent av till att via UD anlita en bosnisk advokat för den uppgiften, men förgäves. ”Vi visste inte var vittnen fanns eller om de var i livet.” Säger Danielsson.

Men någon utredning av falska vittnesmål mot Arklöv finns inte i detta ärende (C9-1-271-96). Varken där, hos UD eller i förundersökningen finns heller några dokument som visar att Danielsson letat efter dessa vittnen. De måste finnas där, om Danielsson talar sanning. Svensk åklagare och polis kan inte forska i Bosnien utan en formell framställan via UD. Eller skall vi tro att tre myndigheter samtidigt råkade slarva bort ett och samma papper och att åklagare Danielsson faktiskt letat, men inte lyckats hitta någon som antingen torterats av Arklöv eller sett honom plåga andra? Det är nämligen vad han menar.

I så fall är det synd om Sverige, vars säkerhet anförtrotts åt så håglösa spanare. (Sedan Danielsson lagt ned fallet Arklöv av brist på bevis blev han befordrad till chef för Säpo.) Mig tog det fyra dagar att med hjälp av en bosnisk telefonist skaffa telefonnummer till åtta av de sjutton vittnen (nr 1, 3, 5, 6, 7, 8, 16 och 17) som Danielsson påstår att han förgäves letat efter i sex månader. De finns där nu, liksom de gjorde på hösten 1996, när de enligt Danielsson var försvunna.

Nej, det var inte av brist på bevis som Jackie Arklöv slapp åtalas för sina bosniska brott. Så varför? Kan det vara av samma skäl som Amir Maric, på trots mot FN-konventioner, måste avvisas från Sverige?

Det handlar nog varken om Amir Maric eller om Jackie Arklöv. (Ett rykte på UD säger att man helst såg att den senare försvann i någon kroatisk lergrop, än att han bärgades till Sverige.) Det handlar om något större, Sveriges självsyn, vill jag mena. Det är för allas vår skull som Amir skall slitas från sina barn, de enda som kan ta hand om honom. Han är nämligen ett levande bevis för någonting vi inte vill veta.

Kriget på Balkan framställdes i Sverige som någonting ofattbart. Hur kunde grannar skjuta varandra? Bagaren skära halsen av sina stamkunder? Under förundran fanns det trygga antagandet att de var en annan sorts människor, vilket borgade för att något liknande inte kunde hända här. Det finns i denna tro ingen plats för en svensk gosse från Storuman, som trots dagis, fritids och skolis far till Bosnien för att döda för spänningens skull. Svensk krigsförbrytare – hör dessa glosor över huvud ihop? Så mycket enklare att ta för givet att de som dömde honom där – de ofattbara människorna på Balkan – måste ha tagit miste, som de brukar. Det är den enda begripliga förklaringen till åklagare Danielssons obegripliga beslut.

Finns ingen svensk krigsförbrytare finns inte heller hans offer. Att avvisa Amir Maric från Sverige är inte bara skamligt självbedrägeri. Det är också ett postumt hån mot de poliser som Amirs torterare släpptes loss att mörda i Malexander. Det kan deras kolleger begrunda när de beordras att hämta Amir Maric till flyget.

MACIEJ ZAREMBA

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: