Skip to content

Ett stycke klassisk antisemitism

april 14, 2009

Ett stycke klassisk antisemitism
DN 000621

Lars M Andersson
En jude är en jude är en jude – representationer av ”juden” i svensk skämtpress omkring 1900-1930
Nordic Academic Press

Antisemitismen vid sekelskiftet 1900 brukar förknippas med den tidens demokratifientliga höger. I en ny avhandling korrigeras den bilden radikalt. Det fanns en folklig antisemitism i Sverige. Juden i den svenska skämtpressen är ett spöke, svenskhetens negativa spegelbild. Han klandras för allt, förlåtes för intet, skriver Maciej Zaremba.

I våras försökte ett kommunalråd i Kungsbacka skaffa sig försprång i debatten genom att inskärpa att hans meningsmotståndare ”inte var någon frälsare, även om han var jude”, som till yttermera visso ”aldrig förstått den svenska demokratin”.

Så få ord, men så rika på betydelser. Först kontrasteras ”juden” mot ”frälsaren”, en subtil påminnelse om att judarna är ett avfallet folk som inte följde Frälsaren utan tvärtom, som vi minns, illvilligt korsfäste honom för hans godhets skull. Det andra ledet ställer juden mot svensken. En jude kan tydligen inte vara svensk, då hade kontrasten saknat mening. Demokratin däremot är svensk och nationell, så det räcker inte att vara demokrat för att förstå dess grammatik. Kontentan: i svenska frågor saknar ”juden” stämma.

Försökte kommunalrådet ställa till med allmän judehets? Absolut inte, han försökte bara vinna en debatt. Men det han åstadkom var ett stycke klassisk antisemitism. Kommunalrådet ser inte ut som någon som lyssnar till Nordland eller surfar på Ahmed Ramis hemsida. Och enligt våra historiker har antisemitismen aldrig funnit grogrund utanför isolerade extremistgrupper. Så varifrån fick han receptet?

År 1915 ansöker skämttidningen Naggen hos Kungl. Maj:t om exportförbud för upptäcktsresanden Sven Hedin. Hans närvaro i riket är ett livsvillkor för det svenska skämtet, heter det.

Det finns en empirisk bakgrund till Naggens begäran. Under de omvälvande decennierna vid seklets början var Hedin Sveriges mest häcklade individ. På goda grunder, kan man tycka, då han förkroppsligade nästan allt som radikalerna velat vräka över ända. Han var antidemokrat, militarist, rojalist och Tysklandvän, han var konspiratören bakom bondetåget och den förlorande parten i Strindbergsfejden. Han var storsvensk över gränsen till det löjliga och ägde några av de later som gycklare älskar mest: en viss fåfänga, självupptagenhet och böjelse för bombasmer.

Det finns ett otal karikatyrer av Hedin, mest i den socialistiska men också i den borgerliga skämtpressen. De skiljer sig i stil och i ansats, men ett har de gemensamt: på så gott som samtliga bilder efter 1914 framställs upptäcktsresanden mindre porträttlikt. Hans näsa har kroknat till en näbb som direkt övergår i hjässa. Hans läppar har svällt till orientalisk fyllighet, handflatorna vuxit sig oproportionellt stora och emellanåt försetts med klor, fötterna har blivit platta och pekar gärna inåt.

Ja, ni läser rätt. Storsvensken och supergermanen, tillika antisemiten Sven Hedin karikerades i 10- och 20-talets satiriska vänsterpress som en motbjudande ”jude”. ”Juden Sven Hedin fick opåtalt . . . skriva att svenska folket består av en samling ohyvlade bonddrumlar”, anmäler 1917 den vänstersocialistiska Naggen.

Om vi i dag finner tilltaget obegripligt bör vi klandra historievetenskapen. Att antisemitismen varit ett gångbart vapen på bägge sidor i den tidens politiska strider har knappast uppmärksammats tidigare. Inte heller är det välkänt i vilken grad förkämparna för rösträtt framställde motståndarna som ”osvenska”. Det var nämligen poängen med att göra antidemokraten Sven Hedin till en ”jude”: därmed blev han en utböling och utan talan i svenskars angelägenheter. Samtidigt framstod högerns patriotism som falsk – de accepterade ju en jude som talesman! (Sven Hedin var förstås inte jude, inte mer än till en sextondel, enligt egen utsago.)

Jag antar att i det allmänna medvetandet förknippas den sortens propaganda med den tidens demokratifientliga höger. Lars M Anderssons 600-sidiga avhandling ”En jude är en jude är en jude” är den första som radikalt korrigerar denna bild.

Förutsättningen för att nidbilderna av Hedin skulle få avsedd effekt hos breda folklager, hävdar han, är att det redan fanns en folklig antisemitism och därtill så uppövad att den kunde läsa också de mest delikata signaler. Som en diskret böjning av näsan, med vars hjälp Kapitalet, på Naggens förstamajomslag från 1919, antyds vara ett rasfrämmande fenomen.

Att historikerna hittills ensidigt häftat antisemitismen vid den förlorande parten i demokratistriderna kan bero på att de inte velat rubba bilden av ”en kollektiv nationell identitet kännetecknad av vidsynthet och tolerans”, konkluderar Andersson efter Rochelle Wright (som var den första att 1998 avtäcka antisemitismen i den svenska filmkonsten). Eller så har hävdatecknarna letat på fel ställe. I officiella dokument, partiprogram och riksdagsprotokoll är antisemitismen en marginell företeelse. Annat var det med dåtidens massmedier.

Den svenska skämtpressen, som är Anderssons material, gör verkligen skäl för den beteckningen. Veckobladen Naggen, Söndags-Nisse, Strix, Karbasen, Kasper, för att nämna de främsta bland 60-talet titlar, hade på den tiden mellan en halv och en miljon läsare. De flesta hade en politisk tendens: Karbasen ägdes av SAP, också Naggen var socialistisk, Söndags-Nisse liberal. Kasper och Albert Engströms Strix är svårare att etikettera.

Lars M Andersson har läst allt som utkommit under tiden 1900-1930 och resultatet är närmast bedövande. Få är de samhällsgissel som inte förknippas med antingen ”det judiska” eller enskilda judar. Dyrtiden och koppleriet, arbetslösheten och bostadsbristen, konstens urartning (Isaak Grünewalds fel), materialismen, prostitutionen och även militarismen personifieras gärna av svartmuskiga, kroknästa och plattfotade figurer som bligar arrogant under orientaliskt tunga ögonlock. ”Det omskurna kapitalet” heter det i Karbasen 1906 och året därpå görs byggmästaren och filantropen Isaak Hirsch ansvarig för att suga ut svenskarna till den grad att de emigrerar: ”Endera dan har vi herr Levi som kung och Nathanson blir hans första minister. Samtidigt kniper den siste svensken, af artighet mot utlänningen, över landgången till emigrantbåten i Göteborg.”

Det året fanns kanske 4 000 judar i Sverige, mindre än en promille av befolkningen, och många av dem var fattiga immigranter från Ryssland. Skämttidningarnas antisemitism var alltså av det mytiska slaget och, menar Andersson, ägnat att framställa representanter för motsatta intressen (det må vara grosshandlarna, modernistiska konstnärer och litteraturkritiker, kommunister eller högermän) som i grunden osvenska, eftersom osvenskhetens självaste inkarnation är ”juden”.

Men samtidigt hävdar dessa texter och bilder något mycket bestämt om verkliga svenska judar. Oscar Levertin, Moses Pergament, Karl Warburg, Henrik Schück, NK-grundaren Josef Sachs, men också den röde bankiren Olof Aschberg får veta att deras främlingskap är ohjälpligt eftersom det är medfött. Andersson åberopar en mängd historier som brännmärker de judar som i sin fräckhet inbillar sig att de efter fyra generationer kan räknas som fullvärdiga medborgare.

Bilden av juden som ondskans ställföreträdare har förstås en kristen tradition. August Strindberg bär enligt Andersson en stor del av ansvaret för att den också blev den tidiga vänsterns. Det var i rollen som underklassens tribun, främst i ”Det nya riket” (1882) som skalden dels identifierade den emblematiske ”Moses” med den rasligt främmande överklassen, dels pekade ut judiska litteraturkritiker som usurpatorer.

Bägge tankefigurerna kolporterades ivrigt av främst Bengt Lidfoss och Arthur Engberg. Nidporträttet av ”Moses” är inte minst intressant som exempel på godtyckligheten i den antisemitiska diskursen. Strindberg hyste ju själv ingen respekt för Sveriges adel, men fann det upprörande att hans ”Moses” inte heller gjorde det.

Merparten av boken upptas av pedagogisk bild- och textanalys. Ovärderligt i sig, som en nästan komplett katalog över antisemitismens stilmedel (visste ni att plattfoten anspelar på medeltidens bockfotade satan?).

I de resonerande avsnitten brottas Lars M Andersson med den svenska antisemitismens iögonenfallande paradoxer: den massiva antisemitismen i den politiska populärpressen har nästan ingen motsvarighet på den politiska scenen. En av de brutalaste antisemiterna, Ludvig Kumlien, skriver i Karbasen som redigeras i Folkets hus. Ledande socialdemokratiska intellektuella som Arthur Engberg (som talar om ”högerns hebreiska accent”) och Bengt Lidforss förblir oemotsagda när de i Arbetet och socialdemokraten omtolkar klasskampen till en raskamp. Men i riksdagen motar socialdemokratin alla förslag som vill göra politik av den tankefiguren.

Å ena sidan tycks antisemitismen så självklar att till och med den liberale Hans Zetterström (redaktör för Söndags-Nisse) drabbas av åkomman, å andra sidan tycktes inte denna atmosfär nämnvärt hindra judarnas fortsatta assimilering i Sverige.
Anderssons förklaring går ut på att hetsen mot det judiska i själva verket hade mycket litet att göra med vad Sveriges fåtaliga judar faktiskt företog sig. ”Juden” tjänade som Den Universelle Andre – ett spöke eller motbild ägnad att skilja det goda från det fördömliga. Judiska socialister, anmärker han, uppträder i Naggen och Karbasen som endast socialister, det är de judiska kapitalisterna som gestaltas som kroknästa missfoster. (i Naggen år 1915 blir till och med Kruppkoncernen judisk).

Till stöd för denna tes åberopas dels Hanna Arendts välkända analys enligt vilken ”juden” – en kulturvarelse som tycks klara sig utan en stat – utgör en svår provokation för sekelskiftets nationella statsbyggen.

Den andra referensen är en orättvist bortglömd avhandling av Christer Strahl (”Nationalism och socialism. Fosterlandet i den politiska idédebatten i Sverige 1890- 1914”). Nationalismen, fann Strahl, var i sekelskiftets Sverige en överideologi av en sådan kraft, att den också för socialdemokratin ”fungerade som det polemiska språk med vars hjälp man legitimerade sina krav på ökat inflytande i samhället”. Följaktligen utmålades överklassen och högern som ”ofosterländska”, medan arbetarna var den sanna nationella klassen till den grad att klasskampen rent av fick drag av en nationell befrielserörelse.

Det tycks som om Lars M Andersson finner en förmildrande omständighet i denna grammatik. Enligt hans tes var det ju huvudsakligen inte levande judar utan ställföreträdande spöken som förföljdes i spalterna. Och det ligger ju något i det. Å andra sidan kan man anmärka att i Tyskland skildrades till en början de relativt lika fåtaliga judarna med samma medel. Det återstår alltså att förklara vad det var hos den dåtida vänstern som hindrade den handgripliga och samtidigt befordrade den verbala antisemitismen.

Troligen kan man varken fostra ett barn eller folkbilda en nation med hjälp av idel förebilder. Också motbilderna behövs. När föräldrar inför sina små förtalar strebrar eller pundare är det inte i syfte att hetsa mot dessa grupper, och säkert har lika många blivit anständiga genom avskräckande exempel som genom att imitera helgonen.

Det är också ett antropologiskt faktum att avskyn för preusseriet format polackernas självbild, liksom ogillandet av fransk megalomani spelar roll i formandet av en engelsman, utan att några pogromer inträffat på vägen. Men dessa stereotyper skiljer sig på avgörande sätt från den judiska.

Det går nämligen an att häckla tyskars ordningsneuros eller driva gäck med skottars påstådda snålhet, men det dras inga vitsar om oberäkneliga preussare eller slösaktiga skottar. Det råder alltså en viss disciplin och konsekvens i bruket av nationella stereotyper, vilket måste bero på att klichéerna är uppförstorade och generaliserade erfarenheter.

Annat med ”juden”. Han kan klandras som både erotoman och hanrej, vrålpatriot och kosmopolit, lortig och alltför välvårdad, besatt av pengar och alltför intresserad av konst, obeskrivligt girig och stötande vräkig, för lite svensk och alldeles för mycket svensk, religiös fanatiker och nihilist, bakåtsträvare och hänsynslös modernist, snobbig aristokrat och lumpen småhandlare, inkarnationen av kapitalismen och inkarnationen av kommunismen, till och med i en och samma mening:

”Det är ett faktum, som icke kan tillbakavisas, att världens öden i dag i stort sett regleras av det judiska folket, vilket dirigerar o. kontrollerar kapitalet och dess verksamhet samtidigt som det osynligt leder de politiska och sociala, däribland även de rent revolutionära och ´antikapitalistiska´ rörelserna hos folken”, skrev till exempel Elof Eriksson i Södertälje Tidning år 1924.
Elofsson var en professionell judehetsare, vilket knappast kan sägas om redaktörerna för Karbasen, Naggen eller Kasper. Men alla de ovan uppräknade ”judiska” lasterna, och många andra som normalt utesluter varandra, återfinns på deras sidor.

”Juden” i dessa publikationer är verkligen en imaginär gestalt, ett spöke, svenskhetens negativa spegelbild. Men kan man därav dra slutsatsen att den sortens antisemitism var mindre medskyldig till vad som hände sedan?

Lars M Andersson snuddar vid den tanken. Av det faktum att Arthur Engberg i samma andetag finner ”judiskt” och ”svenskt” oförenligt och protesterar mot pogromerna i Tyskland, vill han dra slutsatsen att dennes antisemitism i alla fall inte ledde till Auschwitz. Mot detta kan man bara anmärka att när tyska judar vägrades fristad i Sverige så var det med argumentet att dessa främlingar omöjligen gick att assimilera.

Det kan hända att människans behov av att fokusera all ondska på ett ställe är konstant. I så fall var det ett stort civilisatoriskt misstag att avskaffa djävulen.

MACIEJ ZAREMBA

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: