Skip to content

Fru Holm gick över gränsen

april 14, 2009

Fru Holm gick över gränsen. Om rättspositivismen och moralen
DN 960206

Polemik: en liten indragen ram nedanför ingressen

Artikeln nedan var ett inlägg i pågående debatt. Den reagerar på andras artiklar, som av upphovsrättsliga skäl inte kan publiceras här. För att ta del av dessa texter, var god kontakta PressText, Mail: fakta@prb.se . Tel: 08 – 738 38 60. Fax: 08 – 656 88

I detta fall: Svante Nycander (3/1), Hans-Gunnar Axberger(17/1), Christer Rune (20/1), Svante Nycander (31/1/1996).

FRU HOLM anländer en natt till Landvetter flygplats med en diamant som hon köpt under semesterresan. Hon visste att hon i Sverige måste betala moms för smycket, men hon trodde att det skulle ske hos skattemyndigheten. Hon valde därför den gröna filen i tullpassagen.

När hon påföljande morgon upptäckte i lagboken att skatten borde ha betalats hos tullen återvände hon till flygplatsen och erlade där drygt 5 000 kronor i moms. Åtalades och dömdes av Mölndals tingsrätt till 30 dagsböter (3 000 kronor ) för varusmuggling. Fru Holm, som kände sig oskyldig, överklagade domen, men både hovrätten och sedermera högsta domstolen fann hennes handlande brottsligt.

Fallet fru Holm ingick – bland ett femtontal andra bisarra domslut – i min essä om rättsväsendets förfall (Moderna Tider 62-63/95). Andra exempel gällde svårbegriplig straffmätning:

Två män som kidnappar en tredje under kniv och gevärshot och dödar honom med ett skott mot huvudet döms till tre månaders fängelse för grovt vållande till annans död – att jämföra med ett års fängelse för den ensamstående kvinna i Göteborg som i affekt har slagit sin fyraåriga dotter med plastskärp, med lindriga blåmärken som följd.

En rasistisk våldsverkare som anför ett mobbangrepp mot en invandrarfamilj, spottar kvinnan i ansiktet och kallar henne ”djävla negerhora” döms för ofredande till lindriga dagsböter.

Ungefär samma straff (för misshandel) utmäts mot en herre i Nacka som efter det att hans hustru överfallits och knuffats omkull i en park tagit fast förövaren varvid blåmärken uppstod.

Listan över liknande exempel kan göras mycket lång. På juridiska heter det att förutsägbarheten inom rättssystemet blivit lågt, vilket är ett annat sätt att säga att det inte är rättssäkert längre. På statistiska uttrycks det genom att varannan svensk säger sig ha litet eller mycket litet förtroende för domstolar.

Beror det på att vi fått allt sämre domare? Jag tror inte det. I Moderna Tider försökte jag däremot visa att vi fått allt mer osjälvständiga domare och en alltmer teknisk och inhuman juridik. Samt att förklaringen till detta fick sökas i den litet extrema ideologi som sedan 30-talet behärskar vårt rättsväsen.

Enligt den så kallade rättspositivismen sysslar juridiken inte med känslor. Det anses ovetenskapligt. Definitionen av känsla är härvidlag mycket vid. Den omfattar allt som inte kan beskrivas eller bevisas helt entydigt och som därför kan tänkas betyda olika saker för olika människor. Dit hör förstås sådant som skönhet och god smak, men också demokrati, frihet och människovärde.
Följaktligen är svenska jurister numera ensamma i Europa om att undvika begrepp som plikt, ansvar, skuld, rättighet eller rättvisa. Och när man skriver dom är det nästan en hederssak att uttrycka sig så tekniskt som möjligt.

Det betyder inte att domarna resonerar lika torftigt och värdefritt som de skriver. Men de kan dölja sina resonemang bakom oåtkomliga teknikaliteter, vara sparsamma med argument och undvika det moraliskt svårhanterliga. I värsta fall kan det betyda att de nonchalerar rättsfallets juridiska kärna.

Det är just vad som händer i de fall som med jämna mellanrum upprör opinionen. I samtliga domar ovan bortsåg domstolen från tungt vägande omständigheter: den överlagda brutaliteten hos kidnapparna, den upprörda mammans i övrigt oklanderliga moderskap, rasistens rasism och den upprivne makens sinnestillstånd.

Domen i Kode-målet (se DN) ingick i samma mönster: domstolen blundade för förövarnas nazistiska motiv och dömde för ordinär dödsmisshandel, varför den som sparkade minst, men av allt att döma regisserade det hela, fick skyddstillsyn och släpptes fri.

I två artiklar gick Svante Nycander till principiellt försvar för rättspositivismen. Domstolar skall inte försöka hantera moraliska omständigheter, menade han, gör de det levererar de bara godtycke. Alltså var det legalt att fälla också damen med diamanten och rent av ett bra exempel på ”att man kan vara moraliskt skuldfri, som fru Holm, och ändå juridiskt skyldig”.

Tydligen menar Svante Nycander att det som avgör fallet Holm är att hon passerat tullens vita linje med oförtullad diamant. Hur hennes handlande i övrigt skall värderas framgår inte lika entydigt ur lagboken. För övrigt, inskärper han, har ingen skada skett: av hänsyn till ”den allmänna rättskänslan” befriade ju högsta domstolen fru Holm från bötesstraffet.

Tankegången åskådliggör varför denna värdefria rättskultur är dömd att utmana rättskänslan och leverera vanvettiga beslut. Vad man säger är nämligen: fru Holm är inte brottslig men skall fällas ändå – på det att andra aktar på den vita linjen. Rättvisa är inte moral, det är politik verkställt med andra medel. Och hon slipper ju faktiskt betala, så vad är det Zaremba bråkar om.
Det är just det som är problemet. För de allra flesta människor är nämligen rättvisa varken teknik, politik eller en fråga om några tusenlappar hit eller dit. För den oskyldige är en fällande dom – oavsett påföljd – en kränkning som anfräter identiteten och rubbar tilltron till samhällsordningen som sådan.

Detsamma gäller nog för den som tvingas åse hur samhället låter någon som krossat ens tillvaro löpa fri – inte på grund av brist på bevis (sådant brukar folk uthärda) utan på grund av rättens moraliska blindhet.

Den som tar lätt på dessa själstillstånd tänker nog litet för abstrakt för att förstå vari en rättsordning består. Rättvisan tål inte mycket av pragmatism och kompromisser – inte därför att människor är hämndlystna eller mindre förnuftiga än Svante Nycander utan därför att de på goda grunder uppfattar rätten såsom springande ur erfarenheten och moralen, lagarna som skydd för värden och straffet som en tillrättavisning. Det är därför som de flesta lever hederligt utan att någonsin ha öppnat lagboken.

Svante Nycander åskådliggör rättspositivismens auktoritära sida. För hans egen del må fru Holm gå fri, men vi andra mår tydligen bäst av att se henne straffad, på det att vi aktar på tullens vita linje.

Det är en syn på rättskipningen som ligger nära dressyr – man tilltror inte medborgarna omdöme att uppfatta förnuftiga djuptolkningar av förnuftiga regler. Vi anses förstå en rak smäll på fingrarna men skulle tydligen råka i förvirring ifall domstolen började förklara varför man måste frikänna fru Holm.

Det är sorglustigt att se med vilken lätthet en tänkare som i andra sammanhang hyllat det förnuftiga samtalet här hänfaller åt att behandla medborgarna som idioter.

Men denna inkonsekvens blottar i själva verket rättspositivismens paradox. För att parafrasera Ulf Erikssons träffsäkra formulering: ”När man i det kritiska förnuftets namn rivit ned alla värden inreder man åt sig en samtid där ingenting till slut kan hävdas utan våld, inte heller det kritiska förnuftet.” Vi kan tydligen inte längre låta domaren resonera om värden och rättsprinciper, ty i det värdenihilistiska tillståndet är det inte längre någon skillnad mellan omdöme och godtycke.

På detta kan man bara svara att den ende ämbetman som aldrig riskerar godtycke är den som bara lyder order.
Jag kan begripa att Svante Nycander utifrån sin övertygelse om moralens tillfälliga karaktär kan hamna i denna auktoritära nödlösning. Vad jag inte förstår är varför han ser den som en seger för folkväldet. Kanske skiljer vi oss i synen på demokratin.
För mig är den inte bara en fråga om kvantitet (de som är flest bestämmer) utan också om kvalitet: majoriteten beslutar inom ramen för mänskliga rättigheter, domstolar är självständiga, det råder yttrandefrihet, statsmakterna kontrollerar varandra, etc. Enligt Svante Nycander skall emellertid riksdag och regering kontrollera rättsväsendet – men inte tvärtom.

I realiteten innebär hans ståndpunkt ett försvar för en enastående maktkoncentration till kanslihuset. Där skrivs lagar och förarbeten (som riksdagen knappt läser, men som domaren enligt den litet unika svenska rättskulturen skall uppfatta som stående över rättsprinciper) och där utnämns de cirka 150 högsta domarena utan någon som helst kontroll eller insyn (en annan praktik som Sverige är ensamt om). Behöver jag tillägga att de flesta rekryteras från regeringskansliet med omnejd?

Den politisering av rättskipningen som man fruktar hos (inom lagens ramar) självständigt värderande domare är hypotetisk. Vårt principlösa rättsväsendets vindkänslighet är däremot en realitet.

Själv tror jag att statsskicket mår bättre av maktdelning, liksom rättsväsendet vinner på äkta självständighet. Om inte annat så av demokratiska skäl. Det väcker inte förtroende när en domare av rädsla för att anklagas för godtycke avstår från att göra skillnad på hakkorset och andra partibeteckningar.

Var börjar då godtycket? Det återstår att diskutera. Rättspositivismens utgångspunkt, att urskillningslöst bunta ihop alla värdeomdömen till en enda kökkenmödding av obeständiga känslor gör inte diskussionen lättare. Du skall icke dräpa eller makt medför ansvar hamnar i samma flyktiga kategori som jag tycker spenat är äckligt eller händerna på täcket!

Att våra samhällen överlevt så länge tack vare en relativ konsensus om de förra normerna bekymrar inte värdenihilisterna. Men kanske kunde vi till en början enas om att några omdömen är i alla fall beständigare än andra?

För att ta ett mycket enkelt exempel: kung Salomos beslut att ge barnet till den kvinna som hellre avstod från det än till den kvinna som ville ha det delat i två stycken må förefalla godtyckligt för en minoritet av psykopater, men för de flesta nu och i alla tider uttrycker det en norm som vilar på insikten om vad det är att vara mor. Normen och kunskapen har genom tiderna visat sig beständigare än mången naturvetenskaplig sanning, (inklusive den newtonska fysiken). Den dagen någon presenterar en demokratisk rättsordning där man vid moderskapstvister klyver barnet om ena parten så begär, kommer jag att böja mitt huvud inför tesen om alla värdens ohjälpliga godtycklighet.

MACIEJ ZAREMBA

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: