Skip to content

Historisk fantasi

april 14, 2009

Historisk fantasi. I polska Kolobrzeg har man byggt en gammal stad mitt i den nya.

DN 97 04 12

Kolobrzeg är en av Nordeuropas egendomligaste städer. Den hör till de äldsta, men ingen enda av Kolobrzegs pensionärer är född på denna plats. Sedan den 4 mars 1945 har staden bytt allt: land, namn, språk, religion, samhällssystem, befolkning och arkitektur.

Om det finns någon sanning i talet om platsens ande är nog det före detta Kolbergs öde dess yttersta probersten. Vilken ande kan överleva en hemlöshet som denna?

I dag vallfärdar arkitekter och stadsplanerare till Kolobrzeg för att studera svaret på denna fråga. Några återvänder hänförda, andra tycks mest oroade. Det som man gjort i Kolobrzeg stämmer inte med någon arkitektonisk ideologi. Det är rent av litet oanständigt – konstnärligt och kanske även politiskt. Vad har man då gjort? Man har byggt en gammal stad mitt i den nya. Eller snarare återuppbyggt det gamla tyska Kolbergs stadskärna, dock inte i tegel och inte enligt ritningar utan i betong och ur osäkert minne. De få gamla ritningar som bevarats ville arkitekterna inte se. Den nya gamla staden skulle inte bli en kopia, det skulle bli en fantasi. Det enda man troget följde var medeltidsgatornas sträckning.

Kolobrzegborna står i lång kö för att köpa sig en våning (för mellan 4 200 och 5 000 kronor/kvm) i den nya gamla staden. De mindre lyckligt lottade nöjer sig med att promenera i gränderna. Det finns en särskild poäng med dessa utflykter, huskropparna har dimensionerats för att skymma all utsikt mot övriga Kolobrzeg. När man vandrar här kan man för ett ögonblick glömma vad som omger nybygget. Det förklarar förstås Kolobrzegbornas hängivna uppslutning kring vad som egentligen är kulisser:

innanför de brokiga fasaderna, anspelningar på sengotik och barock, innanför prång, brutna tak och tegelfasader döljer sig betongelement och standardlägenheter, låt vara berikade med ett och annat låtsasvalv eller fönsternisch. Det som från gatan påminner om två ihopklämda handelshus kan i själva verket vara en enda huskropp.

Att den tyska Östersjöstilen lyser igenom har förbittrat en och annan bland Kolobrzegs nationellt sinnade politiker. De har anklagat stadsbyggnadskontoret för ”preusseri” och – i samma andetag – för att sälja ut den ”progressiva, hygieniska och barnvänliga” polska varianten av miljonprogrammet. Men det båtar föga, de annars så nationellt lättväckta polackerna flyttar mer än gärna in i den historiska scenografin, preussisk eller inte. Och de kräver mera: när de första gatorna byggts färdigt började arkitekterna överväga att framdeles lugna ned de utsvävande fasaderna. Men ekonomerna sade ifrån: folk vill inte köpa hus med stillsammare exteriörer än de som redan byggts. För att förstå deras formhunger måste man blicka femtio år tillbaka.

Förintelsen av den gamla hansastaden Kolberg inleddes på morgonen den 4 mars 1945. Två tyska pansarkryssare, ”Luetzow” och ”Admiral Scheer”, och 12 000 tyska soldater på den ena sidan, en sovjetisk infanteridivision, två polska tunga artilleribrigader, haubitser, stridsvagnar och sovjetiskt flyg på den andra. Hitler hade utnämnt Kolberg till ”Festung”, vilket i klartext betydde en order att försvara staden till sista gevärspatron. När striderna var över två veckor senare låg 90 procent av bebyggelsen i ruiner.

Hur många av Kolbergs invånare som dött under bombardemanget är det ingen som vet. Men säkert är att de som överlevt inte stannade kvar. I maj 1945 upphörde den tyska staden Kolberg, stadsmässig sedan 1255, redan dessförinnan välmående genom sina salta källor och sina sjöfarande handelsmän, och på 1920-talet förvandlat till ett av Östersjöns skönaste badkurorter (inte minst för svenskar), att finnas till. Det var bara stigarna bland ruinerna som ännu antydde det medeltida gatunätet.

Den andra akten av Kolbergs förgängelse pågick i tio år. Stigarna började täckas av gräs, och unga träd sköt upp här och var bland grusdrivorna som krympte undan för undan. Det goda tyska teglet från Kolberg höll på att forslas med tåg till det ruinerade Warszawa. Den bästa stenen fanns i resterna av den gotiska katedralen. Den var från 1300-talet och fick stå kvar. Men rörledningar, gatsten och resterna av koppartak slets upp och fraktades bort.

Platsen har nu döpts om till Kolobrzeg. Men inte ens de hemlösa från Polens östra hörn ville bosätta sig här. Många hoppades i själva verket att ett tredje världskrig (mellan de allierade och Sovjet) skulle återföra Polen till dess gamla gränser så att Lwow åter blev polskt och Kolberg tyskt. För övrigt krävdes det särskilt tillstånd för att ens stiga av tåget här och de minerade stränderna krattades varje kväll av gränstrupperna (för att uppfånga spåren av flyende infödingar eller invaderande kapitalistiska agenter). Det som en gång varit Kolbergs centrum påminde nu mest om en engelsk park. Det var bara stigarna bland buskagen som fortfarande . . .etc.

År 1956 framstod emellertid Europas gränser som stabila och den tredje fasen av Kolbergs förintelse tog sin början. Tio år senare stod hundratals likadana betongblock i en stad som verkligen var ny: utan historia, utan gator, tom på gemensama minnen och befolkad av människor som nästan utan undantag fötts någon annanstans. Det var bara den vilda parken i mitten (den med stigarna) som sparades. Varför? Det berättas om en besatt stadsarkitekt vid namn Janusz Kirszak, en man med märkliga visioner och vars huvudsakliga mål i livet varit att bygga sig en skonert efter ”Sankta Marias” förebild (fast två meter längre), som sprang från partisekreterare till partisekreterare och siade om att det kommer en annan tid då man åter kommer att bygga städer – med gator, gränder och sluttande tak. Ingen trodde egentligen på honom, varför skulle man göra det, i Stockholm höll man just på att riva hus med sluttande tak, men vidskepelsen är en märklig kraft och ingen betong blev gjuten i Kolobrzegs mitt. Alltså växte den nya staden kring ett 20 hektar stort ingenting. (För att få lugn på Kirszak lät man honom restaurera katedralen.)
Det är svårt att förklara vad som hände vid början av 80-talet. Den besjälade Kirszak var redan borta ur bilden, han lämnade staden efter att ha förlorat striden om en ovanligt vacker lind (eller om det var en alm) som befanns stå i vägen för socialismens (eller om det var modernitetens) framsteg. Om det var föraningen om realsocialismens annalkande död, eller om måttet småningen blev rågat, plötsligt var ingen bland Kolobrzegs maktägande arkitekter längre intresserad av funktionalismens landvinningar. Så kom det sig att Kirszaks idéer sattes på papper av en man som strax dessförinnan hävdat att valvbågar var en estetik för idioter. Han ritade så många valvbågar han fick plats med. Sedan började man gräva.

Arkitekten Andrzej Lepczynski är en fåordig man och, försäkrar han, numera utan visioner. Men, säger han, bara den som varit med vet hur oemotståndlig funktionalismen kunde vara i sin enkla logik. Det tog honom nästan ett liv och ett antal sovstäder innan han insåg att funkisen (och även dess logik) var en asketisk och stadsfientlig utopi. Staden tål inga rena lösningar, anser han numera. Vill man ha tyst och grönt kring husen upplöser man stadsbilden. Staden är alltid en kompromiss. Visst är lastbilar störande, men utan lastbilar inga butiker och utan butiker inget liv. Han har ritat in en affärslokal i nästan varenda huskropp.

Men när han nu hade tjugo fotbollsplaner och nästan fria händer – varför prövade han inte något mera modernt och originellt? Han försökte, hävdar han, men misslyckades. Inga moderna lösningar kunde skapa atmosfär av en stad. ”Modern arkitektur saknar medel att berätta. Och jag anser att arkitekturen skall berätta – att det har stått en tysk stad här, till exempel. Lägg märke till detaljerna – inga är renodlat historiska, men tillsammans signalerar de ett bestämt förflutet.”

Det finns ett namn för detta, säger jag, postmodernism. Fyra sorter, har jag läst: scenografisk, som bygger nostalgiska kulisser, teknokratisk, som lägger innanmätet utmed fasaderna, dekonstruktivistisk, som vill påminna oss om att ingenting är beständigt, samt den organiska, som hämtar inspiration från rotfrukter och Barbapappa. Han vinkar avvärjande. ”Jag vet, men vi har inte byggt några eklektiska kulisser utan en fantasi på historiskt tema, låt vara med balkonger. För övrigt är postmodernisterna alltför konsekventa och då blir det inte mycket till stad.” En riktig stad är nämligen full av missräkningar, har han funnit.

”Stadsrådet i Urbino hade tänkt sig någonting enhetligt men så råkade en svartbyggare tränga in ett hus mot deras planer. Och nu står vi och beundrar den underbara mångfalden. Så har det alltid gått till och därför blev jag glad var gång någonting gick snett i våra planer. Jag ville inte att det skulle synas att alltsammans tänktes ut, planerades och byggdes under knappt tio år.”
Andrzej Lepczynski är övertygad om att den nya gamla staden i Kolobrzeg är unik. Men 25 mil österut, i korsriddarnas gamla högkvarter Elblag, hittar jag ett helt kvarter förunderligt vackra historiska fantasier, liksom de i Kolobrzeg på platsen för den utplånade urstaden. Här heter arkitekterna Ryszard Semka och Szczepan Baum. Och i Polens andra ände i Luban, inte långt från gränsstaden Görlitz, drömmer arkitekterna på temat medeltida torg (också det utplånat under kriget).

Innan jag lämnar Kolobrzeg klättrar jag upp i en byggnadskran för att se ett panorama över staden. Bakom de brokiga fasaderna och de brutna taken stiger en gigantisk grå termitstack från 70-talet mot skyn och skärmar av horisonten. När jag kommit ned frågar jag Lepczynski om han vet vad arkitekten heter som nu får sin groteska sovmodul utsatt för denna grymma kontrast. Jag har några frågor till honom. ”Fråga på,” svarar Lepczynski, ”men snällt. Han står framför er.”

Maciej Zaremba

Fakta/Kolobrzeg (Kolberg)

Bosättning grundad på 700-talet kring saltproduktion (salta källor) halvvägs mellan Gdansk och Stettin. Stadsrättigheter 1255. Under medeltiden blomstrande handelsstad inom Hansaförbundet, senare del av Östpreussen. Ruinerad under 30-åriga kriget, därefter starkt befäst. Raserades till grunden 1945 och övergick, till följd av Jaltaavtalet, till Polen.
40 000 invånare. Den nya gamla staden består av 450 bostadsrättslägenheter och arbetsplatser för 500 personer. Byggherre: Probud.
*

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: