Skip to content

I den heta danspassionens rus och pina

april 14, 2009

I den heta danspassionens rus och pina
DN 041002

Birgitta Holm
Pardans
Albert Bonniers förlag

Världen skulle bli en bättre plats om fler människor dansade. Maciej Zaremba är övertygad om detta efter att ha läst Birgitta Holms bok om kropparnas samtal.

Man tror att man lärt känna en människa. Man har rent av en bild av karaktären. Så kommer en dag då man av någon anledning tar i henne. Bestörtning! Hur kunde jag finna henne tråkig, som har en så känslig rygg? Tillhör den svampiga handflatan min meningsfrände?

Förmodligen finns flera lager av personligheten som bara kan komma till uttryck genom kroppen. De flesta idrotter är här till föga hjälp. Det är först i mötet med en annan kropp som vi får reda på vad för slags känslofibrer som vi gjorts av. Och den oöverträffade vägen till denna insikt är pardansen.

Skulle världen bli en bättre plats om fler människor dansade? Det tror jag säkert, efter att ha läst Birgitta Holms ”Pardans”. Få samtal är mer självutlämnande, få lekar mer riskabla, få möten rikare på överraskningar än när två främlingar försöker åstadkomma njutning till musiken. ”Lyhördhet”, detta utslitna ord, är egentligen för tunt för att beskriva vad som krävs för att få den andra inkarnationen att känna sig fri medan den följer min. ”Dans är förvandlingen av rum och tid för människorna som ständigt är i fara att förfalla ensidigt till tanke, vilja eller känsla. Jag älskar dansen. O, människa, lär dig dansa. För annars vet änglarna i himlen inte vad de skall göra med dig.” Det är kyrkofadern Augustinus som talar.

”Pardans” är en till synes disparat bok, blandar dansens historia, estetik, psykologi och metafysik med ett personligt vittnesmål om danspassionens rus och pina. Vi får inblickar i tangons och jitterbuggens historia, reflektioner om förningens invecklade psykologi, liksom referenser till litteraturens problematiska förhållande till dansen. Men mest av allt handlar det om Birgitta Holm.

Hon finner dansen sent i livet, desto häftigare blir omfamningen. Hon övar, går på kurser, hon ger sig ut på dansresor: till Berlin, Rom, till Havanna, till Buenos Aires. Till de danshak hon uppsöker går man inte för att träffa människor. Man går dit för att söka sällhet: de sällsynta ögonblicken då allting stämmer, kroppar talar med varandra och man kan glömma sig själv och uppgå i något större. En anonym mansperson (vars röst interfolierar Holms text) berättar att den finaste komplimang han kan få är när en kvinna som dansat med honom genast tar avsked och går hem, fast natten ännu är ung. Hon vill inte ha en annan sista dans.

När jag läser Birgitta Holm tänker jag på Sally Potters märkvärdiga ”Tango lesson” från 1997, en dansfilm fordrad med religiös undertext: de tolv lektionerna, dansarnas ömsesidiga dop i en Parisfontän, nyckelscenen i Saint-Sulpice, under Jakobs kamp med ängeln där brottarna – en människa och hans Gud, eller kanske en man och han själv – förefaller intrasslade i en tangofigur.
Den argentinska tangon i sin mest sublima form är onekligen en kärleksmässa. Och på sätt och vis är Holms bok också det. Fast där Potter är kontemplativ är Holm snarare missionerande. Det är en hänförd bok, förälskad i sitt ämne, förtjust över att i tangon kanske ha funnit ett kryphål ur den avtändande könskampen utan att behöva ge avkall på sin kvinnliga värdighet. Ser man på, för att kunna bli en verklig tanguero måste man först lära sig att dansa kvinnans steg! (Det var det männen gjorde i Río de la Plata vid förra sekelskiftet, då det gick fyra män på en kvinna.)

De vackraste avsnitten handlar just om tangons gåtfulla sexualitet. Det ser visst ut som om han släpade henne över golvet – men varför blundar hon så säll? Kanske vill hon bli buren och vaggad genom dansen, som en baby? I tangon ”går vi in i könets dunkel och befrias från könets fängelse”, skriver Birgitta Holm. Den som har försökt själv förstår vad hon menar.

Hänförelsen har dock sitt pris i grumlat omdöme. Birgitta Holm finner den perfekta dansen i Santiago och strax framstår hela Kuba i ett förklarat skimmer. Där finns inte ens någon prostitution, de tyska turisterna är egentligen dansfrälsta som hon själv och kommer enkom för att ”vila sin hand mot kvinnans länd”. Kubanska dansare, förlösta av revolutionen, läser vi, åker till Stockholm och delar ut allmosor till tiggande musiker i vårt efterblivna land… Man gnuggar sina blå och önskar att Birgitta Holm inte bedömde politiska system efter kvaliteten på danskavaljererna.

Hur skall man ställa sig till sådant? Kan man över huvud taget yppa de känslor som bor i dansen utan att det blir en aning – oanständigt? Förmodligen inte. Pardansen, skriver Thomas Mann i ”Tonio Kröger” är livet i hela sin ”förföriska banalitet”. Om denna kvalitet är det därför svårt att dikta utan att hamna nära pekoral. Därför dansar man hellre.

Birgitta Holm noterar att ”sällskapsdansen är en borttappad länk i det svenska medvetandet, vår kulturs Andra. Hemlös, vilsen, utdefinerad. Momsbelagd. Inte klassad som kultur, med den aura det medför. Inte som idrott, med de förmåner det innebär. Aldrig förespråkad, aldrig beaktad.” Och feministerna! Varför har de inte förstått att pardansen är ”det kanske enda exemplet vid sidan av samlaget på en fritidsaktivitet där två kroppar skapar någonting tillsammans…den perfekta jämlikheten.”

Hmm…jag skall erkänna att jag till en början delade Birgitta Holms indignation. Avogheten mot sammansmältningen på dansgolvet, som de hippaste popskribenterna delar med Kulturrådet och pingstvännerna, är en mycket intressant iakttagelse. Men när hon kom dragande med att Folkhälsoinstitutet har försummat att beakta pardansens välsignelser blev jag nervös.

Hade inte Alexander Woollcott upplyst att ”Anything good in life is either illegal, immoral, or fattening”? Birgitta Holm skriver själv att hennes tango är mötet med förlusterna, ensamheten, de bristna illusionerna. Hon borde kunna föreställa sig vad som blir kvar av ”corte”, för att inte tala om ”quebrada” när Folkhälsoinstitutet är färdigt med obsceniteterna, för att inte tala om Holms egen favorit ”narcotango”.

Det finns en svårförståelig motsägelse i hennes resonemang. Å ena sidan hyllas pardansen, i synnerhet tangon, med rätta, som den desperata marginalens extatiska svar på Ordningen. Å andra sidan krävs det att statstelevisionen och hälsokamrerarna skall omfamna och upphöja dessa ytterst privata, individuella och intima rörelser till mainstream Kultur, erkänd, gillad och bidragsberättigad. När Holm är inne på det spåret förändras också språket, det blir platt som i en utredning: ”I pardansen ligger båda könens kroppar till grund för rörelserna, bådas glädje har varit motor i utvecklingen.”

Nej. Den dagen min njutning har blivit en motor för någonting som helst överger jag tangon för någon aktivitet som ingen skriver böcker om.

MACIEJ ZAREMBA

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: