Skip to content

Jag vill tacka Ryssland

april 14, 2009

Jag vill tacka Ryssland
DN 960714

Adam Michnik, en av den polska demokratins främsta arkitekter, blir upprörd när ”det eviga Ryssland” kommer på tal.

Schablonbilderna av det gåtfulla imperiet hindrar oss från att uppfatta det oerhörda i Rysslands demokratiska genombrott.
Det är historiskt jämförbart med Amerikas befrielse från England, menar han i ett samtal med Lars Kleberg och Maciej Zaremba efter Jeltsins seger i presidentvalet. Kan det vara så att våra föreställningar om Ryssland har mer med modern civilisationsångest än med historiska realiteter att göra?

Maciej Zaremba: Vem och vad segrade i det ryska valet?

Adam Michnik: Demokratin! Men jag tror inte att omvärlden insett vilken oerhörd händelse detta är. För första gången i Rysslands historia valde ryssarna demokratiskt sin president.

MZ: En utpräglad maktpolitiker, anser många.

AM: Nej, Boris Jeltsin är, i motsats till exempelvis Lech Walesa, ingen kall maktspelare. Glöm inte vad han måst gå igenom. Först gjordes han till partichef i Moskva och adjungerad politbyråmedlem. Och sedan avsattes han, förnedrades, bespottades och stöttes ut.

Lars Kleberg: Gorbatjev försäkrade: Denne man skall aldrig komma tillbaka till politiken.

AM: Jeltsin är den allra första ryska politiker som skapat sig själv. Jag såg honom första gången 1989: en sibirisk björn, enorm, naturlig, en populist och helt opolerad av apparatkulturen. Året före, då han var helt utstött av makten, fick han stående ovationer av publiken när han visade sig på Taganka-teatern. För mig betydde det att något avgörande redan hänt i Ryssland.

LK: Boris Jeltsin kunde bete sig storslaget, till exempel då han tågade ut från partikongressen 1989 efter att ha meddelat att han utträder ur kommunistpartiet.

AM: Min far brukade säga: Ryssar är ett ödmjukt och saktmodigt folk som lätt lystrar till makten. Men när ryssen slitit sitt koppel kommer inget att kunna stoppa honom.

LK: Därför kan man säga att det var i förra veckan som kommunismen definitivt tog slut i Ryssland.

AM: Jag tycker nog att det hände redan 1991 när Gavril Popov beordrade stormning av centralkommittén eller när Jeltsin förklarade kommunistpartiet olagligt. Ännu finns det kommunister i Ryssland – men ingen kommunism. Och den kommer aldrig tillbaka. Aldrig!

MZ: Vill du säga att du litar på Jeltsin?

AM: Det är en annan fråga, den om de ryska förändringarnas logik. Jag kan hoppas – men jag får inte förlita mig på att den postkommunistiska omvandlingen går som på räls. Ingen kan säga hur det hela kommer att ända. Ingen av de postkommunistiska staterna är ännu helt normal. Mina ryska vänner sade till exempel: Jeltsin kommer att förbli president, med eller mot konstitutionen. Trodde de att han skulle kalla in armén ifall han förlorade mot Ziuganov? De svarade: Annars skulle han förråda Ryssland. Där har vi den ryska demokratins paradox.

LK: Hos oss har man kunnat höra att ryssarna hade att välja mellan pest och kolera. Det är ett helt orimligt resonemang. Visst är Ryssland ingen rättsstat, visst finns det korruption och nya sociala orättvisor. Men var är proportionerna? Trots alla umbäranden röstade folk ändå för demokrati och fortsatta reformer.

MZ: 30 miljoner röstade på Ziuganov.

AM: Än sen då? Vi måste, som Lars säger, se till proportionerna. I alla postkommunistiska länder har pendeln svängt mot trygghetslängtan. Det är ”fängelsekundens syndrom”. Föreställ dig någon som i åratal sitter på kåken och har det förfärligt – men han vet varje dag var han skall sova, vad han skall äta och när doktorn kommer. Sedan släpps han ut – och det är förstås ljuvligt: flickor, blomsterrabatter och goda restauranger. Men efter fem timmar drabbas han av tanken att han ingenstans har att sova, vet inte om han får någon mat eller vård. Och han börjar redan längta tillbaka till cellen. Postkommunisterna har nyligen vunnit val i Ungern, Polen, Tjeckien, Litauen och Bulgarien. Själv var jag uppriktigt orolig att Ziuganov kunde vinna – just av det skälet.

MZ: I dag blev du utnämnd av OSSE till ett föredöme inom demokratisk journalistik. Skulle du investera i ett ryskt tidningsföretag?

AM: Om jag kunde tillverka dambindor eller strumpor, skulle jag inte tveka att investera i Ryssland. Men pressen är mycket mer utsatt för politiska risker. Den är visserligen pluralistisk, men, med undantag för Kommersant, inte ekonomiskt oberoende. Inte heller finns det någon konsensus kring värdet av pluralismen som sådan. När det kommer till kritan går makten före mångfalden. Det syntes tydligt under valkampanjen, Ziuganov fick knappast någon rättvis behandling i den övervägande Jeltsinvänliga pressen.

LK: Tycker du att man i väst verkligen förstår vad som hänt i Ryssland?

AM: Jag vill inte låta som en typisk östeuropé: ”Väst förstår ingenting av Ryssland, ingenting av Polen.” Jag menar nog att i det stora hela har väst visat upp en förnuftig politik. Men det finns en massa barnsligheter, som påminner om USA:s hållning under den iranska revolutionen då man trodde att endast shahen har maktmedel nog och måste därför stödjas in i det sista. I viss mening är politiken gentemot Ryssland en karikatyr av detta. Först älskade man Gorbatjov, och finge Kohl och Bush välja Rysslands president, skulle ingen haft en chans mot honom. Som tur är fick ryssarna välja själva. Nu är det i stället Boris Nikolajevitj Jeltsin som är den stora kärleken. Men jag anser att man inte skall stödja personer utan institutioner, sociala och ekonomiska processer. Jag vet att nu talar en mörk polsk nationalist genom mig – men oavsett vad Jeltsin säger och tycker måste Polen komma med i Nato. Stabiliteten i Europas hjärta kan bara uppnås genom koexistens mellan Tyskland, Polen och Ukraina och vägen dit går via Polens medlemskap i Nato.

LK: Polens, men inte Ukrainas.

AM: Nej, Polens. Men jag vill att Ukrainas suveränitet skall bli OSSE:s strategiska intresse. Ukraina är dömt att ha goda relationer med sin stora granne – utan Ryssland har Ukraina ingen chans, varken ekonomiskt eller militärt. Men om Ryssland försöker svälja Ukraina, tar man på kuppen död på sin egen demokrati.

MZ: Men Jeltsins veto väger tungt i väst.

AM: Därför att man här fortfarande agerar som om det var Stalin som satt i Kreml. Ryssland är numera en demokrati. Kan du få allt som du önskar dig? Nej. President Clinton har också olika mål som han inte kan uppnå. Så varför skall just Jeltsins ord läsas som ett evangelium? Förstå mig rätt, jag tycker om honom, vi har haft diskussioner, men man måste säga honom klart och tydligt att hans veto kommer inte att accepteras.

MZ: Det heter emellertid att en utvidgning av Nato uppfattas av ryssar som ett hot, vilket skänker argument åt politiker som Zjirinovskij, som kan hota Jeltsin och därmed demokratiseringen . . .

AM: Fantasier! Absolut nonsens! För genomsnittsryssen spelar det ingen som helst roll om Polen går med i Nato. Han har helt andra bekymmer. Men vi har sett på Balkan att om det finns en politisk vilja att piska upp en nationalistisk hysteri, och medierna är med på saken, så behövs inga reella hotbilder. Finns den viljan i Ryssland, spelar det ingen roll om Nato utvidgas eller inte, den hysteriska nationalismen kan göra allt till ett hot. Om jag inte missminner mig finns det amerikanska baser i Turkiet.

LK: Du talar om att vi måste avsekularisera vår bild av Ryssland som det annorlunda, obegripliga, oberäkneliga landet . . . Jag håller med, men bilden är mycket livskraftig. Än i dag är det populärt att citera Churchills ord från 1939 att Ryssland är en gåta, innesluten i ett mysterium, höljd i dunkel . . .

AM: Det var nonsens av Churchill, eller wishfull thinking. På den tiden var Sovjet ingen gåta, var och en som ville kunde förstå vad Stalin stod för! I dag är Ryssland enigmatiskt och oberäkneligt, men inte därför att det haft Ivan den förskräcklige, protopopen Avvakum Petrovitj och Lev Tolstoj, utan därför att det är postkommunistiskt! Inget land som nyss kommit ur kommunismen är riktigt förutsägbart eller politiskt stabilt, möjligen med undantag för Tjeckien och Slovenien.

LK: Det som hänt under de senaste fem åren jävar egentligen alla teser om det eviga Ryssland. Visst fanns det enstaka revolter tidigare – men att landet håller på att bli demokratiskt är historiskt sett helt enastående. Jag undrar i vad mån Milan Kunderas berömda essä ”Ett kidnappat västerland” (på svenska i Ord & Bild hösten 1983) kan lastas för att ha cementerat den moderna övertygelsen om det outgrundliga och eviga Ryssland. Enligt Kundera hör inte Ryssland ens till Europa.

AM: Kundera hade rätt såtillvida att den ryska erfarenheten skiljer sig radikalt från den litauiska, slovenska eller polska. Det stora ryska folket, skapat av ett imperium, hade exempelvis aldrig behövt frukta att det en dag kunde upphöra att finnas till som folk. Men han hade fel om kulturen. Kan Europa tänkas utan Dostojevskij, Gogol, Turgenjev, Pusjkin eller Prokofjev? Löjligt.

MZ: Men den politiska kulturen reder sig kanske utan Ryssland.

AM: Det tål att diskuteras. Tycker du att vi inte behöver Sacharov och Herzen?

LK: Kunderas tes bekräftas på ett perverterat sätt av en del ryssar. Solzjenitsyn och slavofilerna talar själva om Ryssland som annorlunda, unikt, outgrundligt, utrustat med en särskild mission . . . Jag undrar till vilken grad också detta är en funktion av kommunistisk indoktrinering och sovjetisk okunnighet om historia. Opium för folket: fattiga och förtryckta människor kunde i alla fall trösta sig med att de levde i världens mäktigaste stat. Men just därför kanske föreställningen inte sitter så djupt som somliga vill få oss att tro. Det är hur som helst mycket farliga tankar – de gör Ryssland till en vålnad.

AM: Detta är mycket viktigt, det är ett element av deras nationella megalomani. Men inte bara ryssarnas. Föreställningen om det unika och misskända folket som axlar en särskild mission hittar du också hos polacker, judar, serber, kroater . . .

LK: . . . och irländare.

AM: Alltså har Ziuganov inte fallit ned från månen, han är verkligen djupt förankrad i den ryska kulturen. Han var inte bara kommunisternas kandidat, i hans Patriotiska block fanns det gott om kända antikommunister. Och jag undrar vem Solzjenitsyn röstade på? Det är ingen tillfällighet att han inte sagt det offentligt. Han sade inte som Javlinskij – inte en röst på Ziuganov.

MZ: Vad har Solzjenitsyn och Ziuganov gemensamt?

AM: Här kan jag bara spekulera. För Solzjenitsyn var kommunismen en katastrof, för Ziuganov var det tvärtom Stalin som gjorde Ryssland till en stormakt. Men de två förenas av sin motvilja mot väst, av dyrkan av Rysslands särart och av misstänksamheten mot demokratiska institutioner. Notera att Ziuganov har låtit döpa sig ortodox. Och båda förkastar västkristendomens modell. Under mitt tal i dag sade jag att friheten inte är en skänk från makten utan en gåva från Gud. De förkastar den tanken. Före friheten går Anden. Och Sanningen – Istina.

LK: I Sankt Petersburg inför valet talade Solzjenitsyn om intelligentians ansvar, men det han sade om friheten var dunkelt.

AM: Solzjenitsyn är ett klassiskt exempel på någon som kämpar för friheten – men när den kommer tycker han inte om den. Därför att den är till för alla som njuter av den var och en på var sitt sätt.

MZ: En av Kunderas teser var att östkyrkans följsamhet mot makten bidrog till Rysslands långa historia av despoti.

AM: Först måste man påminna om att den ryska kyrkan höll på att bokstavligen utrotas av Stalin just för att den inte velat underkasta sig makten. Visst finns det i Ryssland en tradition av kejsar-papism, men kan jag få be om litet historisk ödmjukhet för Rysslands räkning? Vad är den anglikanska kyrkan för något? Vad var den spanska kyrkan under Franco? Jag är den siste som vill förneka traditionens makt – men låt oss behålla proportionerna. Inget är värre än när kulturhistoriska teser översätts till politisk propaganda. Då får vi nämligen: ryssar är ett folk av trälar, på grund av sin månghundraåriga despoti, ryssortodoxin och statsimperiala historia. Men om de är fostrade till trälar – hur i all världen hade de kunnat göra sig fria? Det har de nämligen och det är inget mindre än ett historiskt genombrott. I århundraden var Amerika en brittisk koloni. Och vid en viss tidpunkt blev det något annat. Nu håller Ryssland på att bli något annat. Det är redan ett annat folk, andra människor, har andra ambitioner. De har stora problem – men hade inte USA det? Man får inte vara determinist! Alltså ser jag på Ryssland med oro å ena sidan – ett så väldigt land och så instabilt – och med ett stort hopp å den andra, ty det som händer är vad jag drömt om. Och jag föredrar att oroas över demokratins dåliga tillstånd än vara lugn över att diktaturen är stabil.

MZ: Vem är Alexander Lebed?

AM: Han kan bli vad som helst. En rysk de Gaulle, kanske. Det beror på honom, liksom det berodde på Jeltsin vad han blev 1991. Han talade då ett språk som tilltalades av såväl demokrater som populister och nationalister.

MZ: Där har vi kanske en av orsakerna till Europas oro. Här är vi vana vid idépolitiker som inte ömsar skinn lika lätt.

AM: Nu blir jag en sån där östeuropé igen. Ni förstår inte. Ni förstår inte hur mycket i politiken som beror på momentum, ögonblicket, timing. Föreföll det inte omöjligt för Frankrike att ta sig ur det algeriska kriget? Men efter de Gaulles statskupp blev det möjligt. Ni förstår inte hur mycket som kan bero på en enskild person. Ingen trodde väl att Polen kunde marschera ut ur kommunismen utan att en fönsterruta blev krossad på vägen. Men det omöjliga blev möjligt tack var tre personer: Walesa, Jaruzelski och Karol Wojtyla.

LK: Gorbatjov fick 0,5 procent i senaste valet.

AM: Och hur många procent fick Victor Hugo? Gorbatjov borde aldrig ställt upp. Men det som räknas är att han ändrade världshistorien.

MZ: Utgör Ryssland ett hot för sina grannar?

AM: Ett så stort land i oreda, invecklat i interna konflikter och därtill fullt med atommissiler är givetvis farligt – främst för ryssarna själva. Men jag är ingen motståndare till Stor-Ryssland. Ett demokratiskt imperium, och Ryssland förblir ett imperium, det räcker att titta på kartan, behöver inte fruktas av grannarna.

Hör på: jag är polack, som underkuvats, förnedrats och förslavats av det sovjetiska imperiet som jag kommit att hata av hela mitt hjärta. Men jag varken hatar, föraktar, ömkar eller är rädd för ryssarna. Min polska stolthet är nog så sublimerad att den tillåter mig att respektera dem. Lägg märke till att antiryskhet inte heller är politiskt gångbar i dagens Polen. Varje dag kommer en halv miljon människor över vår östgräns för att sälja ordnar, uniformer och annat krams. En halv miljon varje dag! Och det förlöper utan minsta incident. I min tidning tillåter jag inga antiryska artiklar, det mest antiryska som skrivs hos oss skrivs av ryssar.
Men det gör mig ont att de nu i västvärlden behandlas som någonting som katten släpat in. Jag träffade Boris Uspenskij nyligen. Han var djupt frustrerad och olycklig – därför att han i väst inte behandlas som individen Uspenskij – en framstående europeisk intellektuell – utan som företrädare för den ryska röran. Varför behandlas jag som Adam Michnik och han som ryss eller rent av Sovjetmänniska?

Jag har för övrigt aldrig dolt att jag tycker om Ryssland. Brodsky sade till mig en gång, förtjust: Vad är du för polack, du är en vanlig rysk intelligentia som råkar skriva på polska.

LK: Ganska ovanligt för en polack.

AM: Helt abnormt. Och kanske borde man inte trycka det – men jag blev glad. Därför att jag värderar ryska intellektuella högre än de polska. Det gör jag förstås för att jag är polack och inte ryss, jag saknar deras maximalism och äger tvärtom ett sinne för kompromisser. Men hos dem finns – en annan andning. Som någon sade, litet elakt: De uppträder alltid på huvudscenen, medan vi får hålla till i periferin. Visst, Mickiewicz är för mig den främste poeten alla kategorier, men redan på andra plats kommer Pusjkin och Lermontov på tredje. Men en sådan prosa som den ryska har, med förlov sagt, inte skrivits någonstans i världen. Vilket land kan ståta med så många genier?

LK: Hur blev du sådan?

AM: Min far brukade säga: Ryssland är ett land av goda och mycket olyckliga människor som lever i en fruktansvärd stat.

MZ: Först klagade vi över den ryska självbilden som ett outgrundligt och missförstått folk. Nu klagar vi över att så få förstår vad Ryssland är med om. Så kanske har ryssarna lite rätt.

AM: Ha!

MZ: Kan det vara så att Ryssland under långa tider varit föremål för en mängd västliga projektioner? Å ena sidan vår längtan efter förlorad andlighet och gemenskap – och å den andra vår skräck för vad dessa fenomen kan ställa till med?

LK: Ryssland som Europas undermedvetna.

AM: Se på väst – man har allt man behöver – välstånd, tolerans, öppna gränser. Men självkänslan är inte den bästa. Som om man i någon mening kommit till vägs ände. Allt finns – och sedan? Varför skall man leva? Men det vi saknar finns inte i den ryska verkligheten, ty där råder den vildaste kapitalism. Det finns i den ryska tanken. Det var inte av en slump som jag sade i dag att friheten inte är en skänk från makten utan en gåva från Gud. Vi behöver metafysik. Det som fascinerar mig hos ryssar är deras mod och deras allvar. De har mod att ställa de svåraste frågorna och att inte växla ut svaren i småmynt. Tolstoj som flyr från Jasnaja Poljana – det är allvar.

MZ: I ditt pristal i dag tackade du särskilt ryska vänner. Vilka tänkte du på?

AM: Andrej Sacharov. Så att det blev sagt. I dag, när Ryssland är förnedrat och inte räknas för någonting i världen, måste jag – en polsk dissident – tacka ryssarna. Jag måste tacka dem för att de var de första som hade modet att trotsa imperiet och i ett läge då det var liktydigt med att lägga huvudet under bilan. De var min inspiration. De lärde mig vad mod är. Ännu på min dödsbädd kommer jag att tacka dem.

Översättning och bearbetning: Maciej Zaremba

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: