Skip to content

Kapitalist men kommunist

april 14, 2009

Kapitalist men kommunist. Sture Källberg berättar Donald Yngve Ståhls torpardröm om att bli sin egen

DN 950209

Sture Källberg
Stålan. En livsberättelse
Carlssons

DE SÅGS för första gången 1951 på Lindholmens i Göteborg. Plåtslagarlärlingen Sture Källberg stod nere på backen och kastade avundsamma blickar mot skyn, där Hans Donald Yngve Ståhl balanserade på de fingersmala stagen till en ny varvskran. Det fanns förvisso flera skäl för beundran: den 26-årige Ståhl var redan ordförande i Göteborgs största kommunistiska ungdomsklubb, men även framgångsrik i rollen som kosackhövdingen Stenka Razin (på amatörteatern Gnistan), därtill väldig, orädd och ”med en aura av renhet och moralisk resning”.

Drygt fyrtio år senare skrev författaren Sture Källberg ned Hans Donald Yngves livshistoria. Stålan. En livsberättelse – från arbetare till entreprenör, gangster och skulptör är något så otidsenligt som en intervjubok: en rakt upp och ned berättad historia om en begåvad rallarson från Fjärås (tolv syskon i torparstugan), hans barndom, ungdom och mandom, hans yrken, hans kvinnor och resor, en smula politik, en hel del moral, tusentals detaljer.

Stålans livsväg tillhör den sällan skildrade eller rent av förträngda historien om klassmedvetna arbetare som sökte tillfredsställa sitt behov av värdighet och livsrum genom att bli företagare i stället för ombudsmän. De bytte position – men inte yrke eller arbetskamrater. ”Revolutionärer som ville bli kapitalister?” – provocerar Källberg. ”Snarare den svenska torpardrömmen om att bli sin egen”, svarar Stålan.

En nyckelreplik som får läsaren att lägga ifrån sig boken och börja grubbla över socialdemokratins irrationella (och samhällsekonomiskt ödesdigra) förföljelse av småföretagare och kooperatörer: Var det bruksarbetarnas disciplinerade frihetsdröm som inte tålde torparnas litet expressivare längtan? På höjden av sin bana i slutet av 70-talet har Stålan över 80 anställda, bygger i tre världsdelar, försummar familjen, arbetar 100 timmar i veckan, betalar kvinnliga kontorister och manliga svetsare lika, anställer bara fackligt anslutna, klänger själv i rymden på sina stålkonstruktioner, förlustar sig med kvinnor och dryck, ritar uppfinningar på nätterna och är lycklig.

Vägen dit från 30-talets torparstuga ger en mängd märkvärdigt osminkade bilder ur femtio års social- och mentalitetshistoria: från halländskt dansbanevåld på 30-talet, via svetsarnas märkliga preventivmedel, kommunistpartiets politiska logik (Stålan utesluts inte sedan han blivit arbetsgivare, men håller på att åka ut när han protesterar mot Sovjets angrepp på Ungern), resemontörers sexualmoral och svartsjuka polisers hämnd till detaljerade beskrivningar av sofistikerade mutmetoder. Enligt Stålan har sedan decennier ingen genomhederlig entreprenör kunnat överleva i hans bransch, eftersom uppdragsgivarnas tjänstemän – såväl privata som kommunala – regelmässigt fordrar en dusör att stoppa i egen ficka.

Det är till en början svårt att förstå vad det är som gör Källbergs krönika så fascinerande, och varför läsaren inte tröttnar på upplysningar om takplåtens tjocklek, eller färgen på stålkonstruktioner som levereras till Norge (i motsats till dem som skall säljas i Sverige). Sture Källbergs frågor till Stålan är för det mesta lika empiriska: ”Fick ni svetsa legeringar också?” ”Var det Plannja plåten hette?” Men också: ”Hur lärde du dig dansa?” eller ”Kan du höra en lärka?”

Nej, plåten hette förstås inte Plannja, som ju är takplåt. Nej, lika lite som andra plåtslagare kan Stålan höra en lärka. ”Bara göken.”

Naturligtvis memorerar inte läsaren galvaniseringsdetaljer, uppgiften ingår i inhängningen av det stycke universum som Stålan vet att han kan knåda bättre än någon annan. Det vet också Källberg, och hans frågor om kallhärdning per hand (hur man gör stål av järn) är lika existentiellt giltiga som om han frågat Willy Kyrklund om daktylens betydelse i bygget av hexametern (hur man får musik i en vers).

Efter 60- och 70-talets politiskt tillrättalagda rapportböcker har själva genren råkat i vanrykte. En lång rad förlag, bland dem Källbergs eget Norstedts, har tackat nej till berättelsen om Stålan. Det måste, tänker jag, bero på en oförmåga att se skillnad på engagerad och ideologiserande dokumentär. Sture Källbergs senare rapporter (den från Västerås till exempel) hör till den förra sorten. Emellertid har hans tjuriga empirism och skeptiska grundhållning (som borgar för trovärdighet men emellanåt får stilen att knastra) ibland legat honom i fatet: kritiken tycks föredra en mer sofistikerad (eller mera kokett) realism. Själv kan jag också tycka att samtalet med Stålan störs av Källbergs inskjutna redogörelser för exempelvis Metallstrejkens exakta förlopp, som passat bättre som fotnot. Man skymtar nämligen intressanta spänningar mellan Stålan och hans krönikör (Var det klokt att strejka 1945? Varför måste man gå på bordell?), men dessa löses upp i förtid av sakligare inpass.

Annars är det just den opretentiösa enkelheten som skänker berättelsen energi och trovärdighet – och det gäller även huvudpersonens psyke och moral. I motsats till exempelvis Folke Isaksson, som i sin gripande bok om och med Glynne Kihlberg (Ordfront 1994) interfolierar med egna tolkningar, låter Källberg läsaren själv komponera Stålans självporträtt: av motsägelser, omskrivningar och självrättfärdiganden.

Den som väljer att själv skapa sitt öde har inte råd med några illusioner. Kanske måste det till en outsider till nybyggare för att lämna en så oskrymtad bild av sig själv och det samhälle han karvar sig fram igenom.

Vid berättelsens slut är Stålan, 70 år fyllda, sjukpensionär och fattigare än när han gick dräng på 30-talet, sysselsatt med att skapa skulpturer av järnskrot. Hans firma föll offer för en av de rättsvidriga skatterazziorna som ägde rum vid slutet av 70-talet: spektakulära tillslag, husrannsakan, arrest, åklagare som håller presskonferenser om miljonsvindel, massmedier som säger efter, likviditetsproblem, konkurs, ett berg av skulder – och efter sju års undersökningar en friande dom och en skamsen ursäkt från åklagaren, som förklarar sig själv ha fallit offer för ideologisk häxjakt på småföretagare . . .

Jag antar att det ingått bland Sture Källbergs motiv att ge Stålan en möjlighet att försvara sitt livsverk och sin heder. Att hans bok samtidigt ger ett helt nytt perspektiv på ett halvsekel svensk arbetarhistoria gör knappast saken sämre. Oumbärlig var ordet.

MACIEJ ZAREMBA

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: