Skip to content

Livslögner blottas när arkiven öppnas

april 14, 2009

Livslögner blottas när arkiven öppnas

DN 050417

45 år av avlyssning har gett Polen ett unikt och brännhett historiskt material. Maciej Zaremba har träffat Leon Kieres, mannen som vaktar säkerhetspolisens arkiv.

Alla vittnen var ju döda eller senila, så vad stod på? Henryk Mania måtte ha blivit bra häpen när polisen knackade på våren 2001. Han var tjugo den gången, nu sjuttioåtta. Hur kunde någon känna igen honom på gatan? Senare, när han stod inför rätta, hävdade Henryk Mania att han blivit tvingad. Det var sant att han föste in judar och zigenare i de mobila gaskamrarna. Det var i Kulmhof, det allra första förintelselägret där man avlivade med avgaser. Men han hade inget val. Annars skulle han själv bli dödad.

Det där trodde domstolen inte på. Det framgick att Mania var en av de åtta polacker som kom och gick i lägret som man går till jobbet, visade ovanlig grymhet samt väntade sig belöningar. Han dömdes till åtta år, i praktiken livstid. Då hade det hunnit gå 58 år mellan brotten och straffet.

Henryk Mania blev inte utpekad av sina offer. Han blev upptäckt av en historiker, en av de trehundra som gräver bland åttio tusen hyllmeter akter, förhörsprotokoll, rapporter och fotografier, i det historiens spökhus som förkortas IPN. Sedan år 2001 finns alla dokument som rör nazismens och kommunismens brott i Polen samlade på samma ställe, hos Instytut Pamieci Narodowej (Institutet för Nationalminne).

– Denne Mania greps faktiskt och förhördes av kommunistisk polis direkt efter kriget, men fick löpa av okänd anledning. Inte heller blev någon åtalad för massakern i Nieszawa 1945, då en mobb mördade ett hundratal oskyldiga tyskar. De flydde inte med nazisterna, de hade ju under hela kriget uppträtt solidariskt mot sina polska grannar.

– Vi hittade förövarna i arkiven, men de var alla döda. Så efter en undersökning publicerade vi namnen. Alltid en sorts rättvisa …
Det berättar Leon Kieres, högste chefen för IPN, en unik institution med uppdrag att både forska och skipa rättvisa.
Sedan fem år tillbaka gräver Polen grundligt i sitt förflutna. För djupt, hävdar några. På helt fel ställen, klagar andra. Att företaget väcker lidelser beror på att det inte bara är akademiskt. Så gott som dagligen lägger någon historiker ihop sina papper och vandrar i väg till fiskalen. Han behöver inte gå långt, institutet har 95 egna åklagare. Hittills har 1 400 historiska upptäckter förvandlats till åtal: mot åklagare och domare som dömde på partiorder (under stalinismen avrättades 3 000 personer), mot polisen som torterat dissidenter, eller kanske försökt driva oppositionella till självmord.

Bevismaterialet har de åtalade oftast framställt själva. Till exempel en ”operationsplan” från 80-talet, signerad av en överste inom säkerhetstjänsten. Det gäller en författare, som trots att man stoppat hans böcker, punkterat hans däck och ringt några hundra anonyma dödshot, envisas med att baktala socialismen. När han är ute skall hustrun få besök av en sjuksyster: ”Vi har en patient med smittsam könssjukdom som pekat ut er man som sexuell kontakt.”

En annan omhuldad nedbrytningsmetod bestod i att kidnappa en person och låta familjen tro att hon var försvunnen. Man kunde också sprida uppgifter om hans eller hennes otrohet. De kunde vara falska – eller sanna.
Och nu vet IPN-historikerna vilket. De vet vem skådespelaren N bedrog sin pojkvän med. Det vet kolossalt mycket om sina landsmäns intima hemligheter. Under kommunismens sista decennium kulminerade inrikesspioneriet.

Antalet agenter steg från 30 000 år 1980 till 90 000 året då muren föll, berättar Leon Kieres. I treskift öppnade de brev, avlyssnade telefoner, restauranger och sängkammare. När de inte hade en ”TW”, en hemlig informatör. En av de mest framgångsrika lyckades år 1968 förföra och därefter äkta en besvärande författare. Från den stunden hade polisen dagliga rapporter: Gick ut med hunden 07:16, återvände 08:12. Ringde därefter till NN, yttrade sig nedsättande om MM …, sov middag …

Mot Pawel Jasienica, som författaren hette, orkestrerades samtidigt en hatkampanj i alla medier, där hans judiska börd framställdes som särskilt suspekt. Han dog två år efter bröllopet, enligt vännerna närmast hetsad till döds. Agenthustrun vakade vid hans dödsbädd och i två decennier därefter spelade hon rollen som otröstlig änka: gav intervjuer, uppträdde i minnesprogram … Hon dog 1996. Fem år senare hittade Kieres historiker hennes rapporter, jämte polisministerns välsignelse av äktenskapet.

Den som irriteras av av centraleuropéernas illusionslösa sinnelag kan begrunda denna historia, en av många. Demokratin förutsätter en hög grad av tillit. Men de har lidit under regimer som i stället vädjat till mänsklig svaghet: rädsla, maktlystnad, girighet, avund. Efter fem år av nazism och fyrtiofem av kommunism vet människan i Budapest och Krakow mer om sig själv än vad som är hälsosamt att veta i ett civiliserat samhälle. Och nu erbjuds hon ännu mer kunskap.

Jag kan inte veta hur den polska riksdagen tänkte 1998 när den lagstiftade om hur Nationalminnet skall brukas. Men den bar sig åt som om den studerat ”Vildanden”, där en viss Gregers Werle krossar andras livslögner i tron att sanningen skall frälsa världen.

Människan har rätt till sanningen, fann riksdagen, men hon borde ha ångervecka. Alla som hade en akt hos säkerhetstjänsten har rätt att få ut en kopia. Men i det dokumentet finns bara kodnamn för angivarna. Människan får sedan tänka efter om hon verkligen vill veta vem som döljer sig bakom ”Liljan”. Kräver hon det lämnas namnen ut (om de kan spåras: medan muren vacklade brann agentlistorna på polisstationernas bakgårdar). Sedan får människan göra vad hon vill: kanske publicera – eller få sin akt hemligstämplad nittio år.

Så lades angivarnas öden i deras offers händer. Vilket ledde till åtskilliga tragedier, märkligt få offentliga skandaler och en del evangeliska scener. Ångerköpta tjallare skyndade att bekänna. En känd Solidaritetsledare fick besök av sin bästa vän. Han lyssnade tålmodigt men vägrade sedan att ta i hand.

– Själv skulle jag tagit i hand. Men jag är förstås en katolsk fundamentalist. Förlåt dem deras synder, står det skrivet.
Säger Leon Kieres. Han borde veta vad han talar om. Eller gör han inte det? Han är den ende polack som är betrodd med insyn i alla akter. Men på fem år har han inte velat titta i sin egen.

– Jag vet bara att den var tjock redan 1982. Förhörsledaren pekade på den och sade: ”Om ni viss-te vilka som tjallar på er skulle ni bryta ihop på fläcken.” Så sade de till alla, förstås. Men …jag har inte tittat … ännu. Vill inte missbruka min ställning. Många andra väntar på sin tur.

Man tror att närmare två miljoner polacker finns registrerade i de hemliga arkiven, jämte en kvarts miljon polisagenter. Hittills har 20 000 av de förra begärt att få ut sina akter.

I tio år efter murens fall försökte Polen hantera kommunismens polisarkiv i en sorts demokratisk ordning. De förblev i princip stängda utom för somliga folkvalda. Som många omöjliga lösningar var även denna en följd av goda föresatser. Medan man i Tjeckoslovakien efter 1990 gick in för energisk avkommunistifiering (yrkesförbud på högre offentliga tjänster för alla partimedlemmar) valde Polen en försoningens väg: Den som sökte offentliga ansvarsposter skulle upplysa om han tjänat den förra regimen. Talade han sanning kunde han konkurrera på lika villkor. Brottslig och olämplig blev han först ifall han ertappades med lögn. Men det skulle inte bedrivas klappjakt på de röda.

Det var förmodligen politiskt klokt och barmhärtigt (samt i linje med Karol Wojtylas förmaningar, vilket nog omvänt mången polsk kommunist till tacksam påvevän). Men det hade ett pris: Systemets offer fick ingen upprättelse och de politiker som fick insyn i arkiven missbrukade emellanåt privilegiet. Det var bara alltför frestande att kunna slå ut en motståndare genom att antyda lik i garderoben.

När så Polens politiker år 1998 beslöt att avhända sig makten över polisarkiven var det faktiskt av desperation. Två regeringar hade redan fallit till följd av ”arkivaffärer” och regeringsskiften började allt mer likna upprymda vaktavlösningar i spökhuset. ”Nu, djävlar, är det vår tur…” Så hädanefter skulle alla dokument samlas hos ett institut och deras bruk regleras noga i lag. Det var klokt, förstås. Men den goda lagen visade sig nästan omöjlig att skriva. Den skulle ju besvara en omöjlig fråga: Vad slags minne behöver en nation? Samt: vad får det kosta av enskilt lidande?

Hur skulle gränsen dras mellan nödvändig rättvisa och orättvis sanning? Om en hyllad skald visat sig vara polisangivare borde nationen få veta. Men gäller samma sak för sekunda poeter? Kan man skriva en lag som gör konstnärlig kvalitet till en försvårande omständighet? Eller avgöra vad slags litteraturhistoria som är umbärlig? Nu kan man faktiskt få vetskap om vad dramatikern X yttrade om Brecht när vodkan förlöste hans sinne, liksom att han plågades av svartsjuka när han skrev sin sista pjäs. Det finns litteraturtolkare som menar att dylika uppgifter är helt nödvändiga för förståelsen av verket. Skall de få tillgång till bandutskrifterna?

De polska lagfäderna fann till slut att de inte kunde låta någon kommitté avgöra sådana saker, eftersom kommittéer aldrig får dåligt samvete, det får bara individer. Alltså fick den kommande chefen för arkivet sista ordet i brännande frågor, inbegripet vem som skall få läsa presidentens polisakt och vad de 300 historikerna skall forska om.

Inte oväntat visade sig en sådan Salomo svår att finna. Det säger det mesta om historiens närvaro att det är lättare att bilda regering i Polen än att tillsätta chefen över detta arkiv. För det senare krävs 3/5-delars majoritet i underhuset plus en majoritet av senaten. Elva kandidater ratades. Den tolfte, Leon Kieres, tog det sex månader att övertala.

Efter fem år som chef för IPN tillskrivs Leon Kieres en skrämmande makt. Man tror att kan han fälla regeringar och till och med skriva om historien.

Det senare är kanske litet sant. Det var hans institut som fastslog att massakern på judarna i byn Jedwabne i juli 1941 var polackers, inte tyskars verk. Fallet Jedwabne har i Polen digniteten av en Dreyfusaffär. Det har klyvt nationen och tvingat fram en omvärdering av centrala myter.

– En nation som vill respektera sig själv måste ha mod att veta sanningen om sig själv, hur vidrig den än är, säger Leon Kieres.
Men sanningen om Jedwabne, säger jag, är väl knappast sanningen om Polen?

– Nej. Men det är en del av polsk historia. När vi slår England på Wembley då är vi alla stolta polacker, eller hur. Men när det kommer till något skamligt som Jedwabne då heter det plötsligt att det var några enstaka banditer …

– Om man bekänner sig till en gemenskap får det vara på gott och på ont. Jag föddes 1948, men jag känner skuld för det de gjorde 1941. Jag kan inte fördöma dem som inte känner som jag. Men jag fördömer dem som förnekar historiska fakta.
Det var inte så få som hoppades att hans institut skulle göra det litet lättare att skilja ont från gott: här främmande kommunister, där goda polacker. Men han har sett för mycket, säger han. Människan kan inte dömas utan sin historia. I hans arkiv finns en man som regimen på 80-talet dömde till döden för att ha spritt den demokratiska rörelsens dokument utomlands. Men tjugo år tidigare gick samme man med på att spionera på sina vänner, i utbyte mot ett pass till väst. Så vem är han? Angivare? Eller hjälte?

Alltså vägrar Leon Kieres att publicera den senare uppgiften utan att den förra kommer med. Han har anklagats för att censurera historien.

– Jag tänker censurera. De får skära mig i bitar, jag lämnar inte ut fakta utan sammanhang, inte heller uppgifter om folks rastillhöriget (år 1967 förtecknades alla judar, berättar han), eller om deras sexuella läggning (”Operation Hyacint”, kartläggning av homosexuella).

Jag frågar hur han mår. ”Mest illa.” Jag undrar vad han skall göra nu, hans femårsmandat som chef för IPN går ut i sommar.

– Jag kandiderar igen. Har alltid velat bli politiker, helst i EU-parlamentet. Men det jag nu vet har gjort mig omöjlig. Jag har blivit bestulen på min dröm.

Jag frågar vad som skakat honom mest.

– Finessen i grymheten. Vilka sofistikerade metoder det finns att plåga människor.

MACIEJ ZAREMBA

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: