Skip to content

Minnena som hemsöker Polen

april 14, 2009

Minnena som hemsöker Polen

DN 00 0130

Jan Tomasz Gross
Upiorna dekada
Universitas, Krakow 1988.
Inom kort på franska på förlaget
Honoré Champion

Inget land fick betala ett så högt pris för motståndet mot Hitler som Polen. Sekler igenom har landet tagit emot miljoner förföljda judar från hela Europa. Men gjorde man vad man kunde för att skydda dem mot nazisterna? Maciej Zaremba har läst en nyutkommen bok som ifrågasätter den polska självsynen.

Någon gång under 1940 tillställdes de allierade en rapport av den polska exilregeringen: ”Den judiska frågan i Polen”. I dokumentet är fyra av sidorna författade i två versioner. Mottagaren fick läsa den senare versionen. Den ursprungliga, vet vi i dag, ansågs oacceptabel den gången.

Det som står på de censurerade sidorna är en bedrövad redogörelse för en del polackers reaktioner på nazisternas behandling av judar. Det är före massmordens tid, men rapportören noterar att isolering, diskriminering, misshandel och deportationer av judar på många håll åses med likgiltighet, ibland rent av med gillande. Inte så få polacker sägs profitera på judars rättslöshet. Andra deltar aktivt i trakasserierna. Genom att förfölja judar, konstaterar författaren, lyckas ockupanterna etablera ”en sorts smal brygga … till en stor del av den polska befolkningen”.

Man kan förstå varför den polska exilregeringen, som inte betvivlade rapportens sanningshalt, bad författaren att skriva om den. De allierades engagemang för Polen var svagt och sådana nyheter kunde bidra till att man fann det lika bra att låta Stalin hantera landets öde. Rapportören lydde, men såg till att de censurerade sidorna inte gick förlorade. Hans trovärdighet står bortom allt tvivel. Det var Jan Karski, exilregeringens främsta kurir och densamme som i november 1942 smugglade ut den första ovedersägliga rapporten om Förintelsen till väst.

Innehållet i Jan Karskis ursprungliga rapport är ingen egentlig nyhet. Det publicerades i Polen redan 1992. Men först i fjol, i kölvattnet efter Jan Tomasz Gross bok ”Upiorna dekada” (Det ohyggliga decenniet) blev det ett etablerat faktum. Gross, välkänd polsk-amerikansk sociolog från New York University vill underminera vad han anser vara en ödesdiger mytbildning kring de polsk-judiska relationerna under och omedelbart efter kriget. Det är till en början inte sant, menar han, att polacker gjorde vad de kunde för att rädda judar.

Ämnet är minst sagt ömtåligt. Polacker slår i regel bakut när ”den polska antisemitismen” (i bestämd form) kommer på tal, och ofta med rätta. Inget europeiskt folk har gjort mer för att rädda judiska liv eller betalat ett så högt pris för motståndet mot Hitler. Det hör också till bilden att tillvitelsen har ingått i den sovjetiska strategin att kompromettera polackernas strävan efter nationellt oberoende. Den har även framförts vårdslöst, bland andra av filmaren Claude Lanzmann (”Shoah”), som antydde att Förintelsen bara kunnat fullbordas på polsk mark.

Gross tar avstånd från den sortens resonemang. Det finns ingenting som säger att polacker betedde sig annorlunda än något annat folk skulle ha gjort i samma situation. Och inget annat folk utsattes för den ohyggliga prövningen att få en tiondel av sin befolkning dömd till martyrdöden enbart på grund av härstamning.

Gross ärende är alltså inte skuldjämförelser, inte heller är han ute efter att döma. Men de som utsatts för en sådan prövning, menar han, måste klargöra för sig själva hur de bestått den. Han är inte till freds med det vedertagna svaret: ”Vi gjorde vad som stod i vår makt för att rädda judar”, med tillägget ”som i varje samhälle fanns det rötägg som angav och hjältar som med risk för eget liv skyddade och räddade judar”.

Denna självbild stämmer inte med fakta, menar Gross. Den polska motståndsrörelsen var ett massfenomen, aktionerna att gömma judar var det inte. Det var sällsynt med angivande av motståndsmän, men betydligt vanligare med tips om gömda judar. Han åberopar en situation som de som levt på den tiden lär känna igen: En motståndsman råkar ringa på fel dörr och blir vänligt lotsad av okända människor till rätt konspirationsadress. En jude på flykt som ringer på fel dörr väcker i regel panik.

Det finns en förklaring till denna asymmetri, som jag har hört mig själv framföra mer än en gång: samröret med motståndsrörelsen bestraffades av tyskar med döden. Straffet för att skydda en jude var förintandet av beskyddarens hela familj, inklusive barnen. Det exekverades med obönhörlig konsekvens.

Här kunde man åberopa den israeliske historikern Israel Gutman, som till polackers försvar anfört att ”det finns ingen moralisk plikt som kräver att en vanlig dödlig skall riskera sitt eget och familjens liv för att rädda grannen”. Men för Gross resonemang saknar denna anmärkning förklaringsvärde eftersom, som han påpekar, vanliga polacker riskerade varandras liv i häpnadsväckande hög grad. Den som ertappades med vapen eller underjordisk press fick räkna med att också hustrun skulle torteras och troligen dödas. Men inte ens tyskarnas metod att som vedergällning för sabotageaktioner avrätta hundratals godtyckligt utvalda hade effekt på motståndsviljan.

Alltså måste det finnas en annan förklaring till judars särskilda utsatthet.

”Tyskarnas politik gentemot den judiska minoriteten väcker blandade känslor. Den omänskliga terrorn mot dem fördöms allmänt och väcker medlidande, samtidigt som judars isolering från samhället, i synnerhet i ekonomiskt hänseende, väcker allmänt bifall”, rapporterar på hösten 1941 den polska exilregeringens utsände till London. Och i september samma år, efter de första massmorden på judar i östra Polen, telegraferar motståndsrörelsens ÖB Grot-Rowecki: ”Var god acceptera det som en realitet att den överväldigande delen av befolkningen har en antisemitisk inställning.”

Historien har visat att individers fobier inte ger någon pålitlig fingervisning om hur de kommer att handla. Det finns åtskilliga fall där polska antisemiter, när det kom till kritan, riskerade livet för att rädda judar. Men på den sociologiska nivån, menar Gross, var denna antisemitism verkningsfull. Uppenbart var det moraliska imperativet att bistå ett hotat liv betydligt svagare i förhållande till judar, finner Gross. Han kräver av sina landsmän att de skriver in den polska antisemitismen i Förintelsens historia. ”Om polacker hade hjälpt judar med samma energi som de konspirerade mot tyskarna hade hjälpen till judar blivit betydligt mindre riskabel.” Med andra ord: Man hade kunnat rädda flera.

Det betyder att Gross vänder på den vedertagna förklaringen. Det var inte på grund av de drakoniska straffen som så många polacker avstod från att ta risker för judars skull. Sådana straff kunde tillämpas av tyskarna just därför att så få polacker var beredda att ge sådan hjälp.

”Om det vore en polack av fem eller tio – och inte en av hundra eller två hundra – som hjälpte en jude, skulle Gestapo vara maktlöst. Brutala repressalier tillämpas helst mot en begränsad grupp som isolerats från det egna samhället.”

De belägg Gross anför för antisemitismens utbredning och konsekvenser hämtas nästan uteslutande från icke-judiska källor. Förutom de redan nämnda officiella rapporterna åberopas den underjordiska pressen från krigstiden. Det utkom nära 2 000 ocensurerade blad under ockupationen och i många av dem, om inte i de flesta, förekommer under hela kriget mer eller mindre aggressiv antisemitism. Det går förvisso inte att hitta något gillande av Förintelsen. Men väl av det som föregår den: judars isolering och utestängandet från det ekonomiska livet. Hemarméns (AK) Biuletyn Informacyjny, motståndsrörelsens och exilregeringens officiella organ, hör till de lysande undantagen.

Den mest skakande läsningen är emellertid dagböckerna. Gross citerar läkaren Zygmunt Klukowski, som bevittnade utrensningen av den judiska befolkningen från Szczebrzeszyn, en köping i sydöstra Polen. Mellan maj och oktober 1942 bortfördes 934 judar av SS. Samtidigt mördades 2 300 på platsen, det vill säga på gatorna och i hemmen, inför allas åsyn. Av tyska soldater, men inte av dem ensamma.

(22-26/11) … i går åkte SS sin väg. I dag agerar våra gendarmer och poliser, som fått order att döda alla judar de hittar. De är mycket ivriga att uppfylla ordern … Den polska befolkningen uppförde sig inte väl. Somliga var mycket aktiva när det gällde att hitta gömda judar. De pekade ut gömställen, unga pojkar jagade till och med små judiska barn, som poliserna dödade inför allas ögon … ingen har kunnat föreställa sig att något sådant är möjligt …

Det går knappast att hävda att det som hände i Szczebrzeszyn var normalt. Men Gross nämner 42 andra köpingar från vilka det finns liknande rapporter. Och han vill att läsaren skall inse vad dessa vittnesmål betyder: Förintelsen ägde inte bara rum i avskilda läger utan också på gatan, inför tusentals vittnen, ”mitt ibland oss”.

Denna dimension har inte uppmärksammats av historikerna, menar Gross. Men den måste ha lämnat ett traumatiskt avtryck i det kollektiva psyket och verkar i dag, oomnämnt och obearbetat, i ”samhällets undermedvetna”. ”Så länge vi inte artikulerar denna erfarenhet kommer vi hemsökas av spöken och mardrömmar.”

Gross säger det inte direkt, men det ligger nära till hands att tolka den antisemitism som man i dag kan stöta på i Polen, ett land nästan utan judar, som till en del uttryck för förträngda skuldkänslor. Som om det fanns ett behov att i dag tillskriva imaginära judar egenskaper som kunde förklara varför man inte den gången uppförde sig som man borde. Så förstår jag hans uppgörelse med två andra myter: om judars entusiastiska välkomnande av den sovjetiska invasionen 1939 och om zydokomuna. Begreppet, som betyder ungefär judeo-kommunism, är själva axeln kring vilken dagens antisemiter väver sina resonemang. Det skall tydas så att det var huvudsakligen judar, och inte goda polacker, som efter kriget sovjetiserade Polen. Den empiriska bakgrunden för konspirationsteorin är en viss – men iögonfallande – judisk överrepresentation i Stalintidens våldsapparat.

Den första av dessa myter visar sig vara en fantasi – judar var rent av underrepresenterade i förhållande till polacker eller ukrainare i den maktapparat Sovjet byggde upp i det annekterade östra Polen. Men de märktes och noterades av det enkla skälet att en jude i officiell ställning var något nytt för 30-talets polacker.

Den andra myten har en mer komplex bakgrund. Det går inte att förneka att det bland Stalins polska kommunister fanns ovanligt många judar, vilket inte är helt märkligt med tanke på att kommunister och socialister på 30-talet var nästan ensamma om att inte torgföra en nationalism med antisemitiska förtecken. Men Gross angriper problemet från ett annat håll: Fram till 1948 lämnade nästan en kvarts miljon judar, merparten av de överlevande, sitt gamla fosterland. Varför? ”Av rädsla”, svarar Gross.

Den enda rent judiska organisation (CKZP) som efter kriget direkt samarbetade med säkerhetspolisen var inriktad på judiskt självförsvar, framgår av nya arkivfynd. Den bildades efter en serie pogromer omedelbart efter kriget. (Krakow, Bytom, Bialystok, Szczecin, Bielawa, Otwock, Legnica …) Polens judar må ha varit vana vid antisemitism, men en pogrom efter Förintelsen var något annat. Den största av dem, i Kielce i juli 1947, blev signalen till massemigration. Dessa fakta förklarar bättre än judars vänstersympatier varför överlevande från Förintelsen tydde sig till de nya makthavarna, menar Gross. De erbjöd skydd. På den tiden var Sovjetkommunismen i Polen ännu inte öppet antisemitisk.

Konfronterad med dessa fakta brukar en hederlig polack åberopa historien. Som att Polen genom sekler tagit emot miljoner förföljda judar från hela Europa. Och han kommer att anföra sakliga grunder till den polsk-judiska animositeten i mellankrigstidens Polen. De alltför många judiska bankirerna, de snåla hyresvärdarna, småhandlarna som trängt undan polsk kommers, judars överrepresentation inom vissa yrken (samtidigt som han glömmer den motsvarande underrepresentationen inom andra yrken, beroende på diskrimineringen). Det må finnas en och annan sociologisk sanning bakom detta försvar, som dock i sin helhet är missriktat.

Det som skall förklaras och rannsakas är ju inte varför folkgrupper hyser agg mot varandra, som i förkrigstidens Polen eller på Balkan. Det är i stället hur det går till och vem som bär ansvaret för att avoghet mot vissa judar övergår i likgiltighet inför mordet på andra. Den människomassa som misshandlade judar i Krakow i augusti 1945 var inte missnöjd med några hyror, men den ville gärna tro att kristna barn tappats på blod för judiskt sabbatsbröd. Och tidningar som bara sex år tidigare klagade på snikna judiska hyresvärdar ansåg det samtidigt onödigt att gendriva rykten om judiska ritualmord. Är det inte så det går till? Kan man, mot den bakgrunden, och allt annat vi i dag vet, säga ”vi gjorde allt som stod i vår makt”?

Andras likgiltighet, tyst acceptans, verbal antisemitism och den civiliserade förmågan att se åt ett annat håll, är komponenter utan vilka det inte går att förstå Förintelsens effektivitet och omfattning. Fartyget ”S:t Louis” irranden på världshaven utan att finna hamn någonstans, de allierades militära prioriteringar, även den svenska socialstyrelsens introduktion av rubriken ”icke arier” i visumhandlingarna år 1939 och guldhandeln hör dit, liksom den antisemitism som fanns i Polen. Listan kan göras lång.
Så länge det finns nationella kulturer finns det också nationellt ansvar. Det handlar inte om någon metafysiskt kollektiv skuld. Dagens unga tyskar är på intet sätt delaktiga i vad deras förfäder förbrutit. Däremot har de – liksom svenskar, polacker eller fransmän – ett ansvar för att förvalta minnet och rannsaka den nationella historien – av respekt för offren och för framtidens skull.

”Liksom vita amerikAnér måste berätta för sig själva slaveriets och rasdiskrimineringens historia, ryssarna stalinismens och tyskarna Hitlerkultens, så måste polackerna – med hänsyn till Förintelsen – berätta för sig själva om judeförföljelsen i Polen. Annars kommer de aldrig få leva i frid med sin självuppfattning.”

MACIEJ ZAREMBA

Av Jan Tomasz Gross har tidigare utgivits på engelska: ”Revolution from Abroad: Soviet Conquest of Poland´s Western Ukraine and Western Belorussia”, Princeton University Press, 1988 och ”War Through Children´s Eyes”, Hoover Institution Press, 1981

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: