Skip to content

Munir vill civilisera Indonesien

april 14, 2009

Munir vill civilisera Indonesien
DN 001207

På fredag mottar Munir det alternativa Nobelpriset för sin kamp för mänskliga rättigheter. Sedan 1997 leder han KontraS, vars ambition är att civilisera Indonesiens politik. DN:s Maciej Zaremba har träffat Munir i Jakarta.

Man kan lätt få för sig att 90-talets båda dystopier stämt möte i Indonesien. ”Frysboxteorin”, som säger att det etniska hat som blossat upp på Balkan alltid funnits där, bara nedfryst av en diktatorisk övermakt. Och så Huntingtons tes om civilisationernas kamp, även den en sorts frysboxhistoria. Den siar att slutet på kalla kriget återuppväcker fiendskapen mellan kristendom och islam.

I maj 1998 avgick president Suharto och mer än tre decenniers militärdiktatur tycktes vara till ända. I november inträffade pogromen på Jakartas kineser. Några veckor senare brann kristna kyrkor i staden. I januari året därpå angrep kristna på Halmahera i ögruppen Moluckerna, 230 mil från Jakarta, sina muslimska grannar. Vilket ledde till kravaller i Jakarta och en pogrom på kristna på ön Lombok, 100 mil längre bort. I augusti flydde flera tusen muslimer från Halmahera till ön Ternate, där de i november anställde en massaker på kristna. Som flydde till Celebes. Vid jul förra året brändes 250 muslimer, kvinnor och barn, levande i en moské på Halmahera. I maj i år landsteg 8 000 ”frivilliga” från Java på Moluckerna och förklarade jihad mot alla kristna. Och så vidare. Senast förra veckan spreds dödandet till ögruppen Kai, där 50 kristna sägs ha mördats sedan de vägrade övergå till islam. Bara på Moluckerna har över 4 000 personer dött i vad som bär alla tecken av religionskrig.

På ett spartanskt kontor i Jakarta sitter Munir, mannen utan efternamn men med desto vidlyftigare rykte. Enligt de informationsblad som sprids inom armén är han en främling som till yttermera visso går påvens samt Amerikas ärenden. Vilket förklarar varför han så illvilligt förtalar sitt fosterland och i synnerhet dess ärorika armé.

Det låter som goda vitsord. Just så brukade Stasi och liknande organ framställa demokratins pionjärer. Frågar man i stället på gatan får man veta att denne Munir är en orang berani sekali – en mycket modig man. Sedan 1997 leder han KontraS (Komisi untuk Orang Hilang dan Korban Tindak Kekerasan), det vill säga Kommissionen för undersökning av övergrepp och försvunna personer. I början bestod uppgiften i att efterforska försvunna aktivister och finna de ansvariga. Efter något år vidgades ambitionen till att civilisera Indonesien, i ordets mest ursprungliga mening. Det vill säga att göra politiken till en civil angelägenhet.

”Vi håller på att utarbeta en försvarsstrategi för Indonesien”, berättar Munir. Han har fyllt 35, men har en tonårings kropp som spritter i takt med hans livliga tal.

”Försvarsstrategi?”

”Ja. Det finns ingen boskillnad mellan civilt och militärt. Varje nivå av den civila förvaltningen – från byäldsten och uppåt – motsvaras av en militär enhet. De flesta officerare anser att det måste vara så. Liksom att militärer som alltid skall kvoteras in i parlamentet, att armén skall äga 27 stora företagsgrupper och särbehandlas på en rad andra områden. Det är, menar vi, det svåraste hindret för demokratin. Demokrati och en ny försvarsdoktrin är två sidor av samma sak.”

Indonesiens militärer utgör inte en stat i staten. Snarare är den en parallell statsapparat. Det är inte helt fel att jämföra arméns ställning med kommunistpartiets i Sovjet. Dwifungsi låter som namnet på en oätlig svamp, men betyder dubbelroll. Armén försvarar inte bara landet, den är också, säger statsmytologin som bankas in redan i förskolan, en politisk kraft med särskilda rättigheter. Dwifungsi-doktrinen härstammar ända från Sukarnos tid och dess legitimitet härleds från två källor. För det första var det ju tack vare indonesernas väpnade kamp mot holländarna som det alls blev något Indonesien. Följaktligen skall folket vara armén evigt tacksamt. Och för det andra kan bara en armé hålla ihop en stat som består av 13 000 öar på ett område stort som Europa och befolkat av hundratalet folkgrupper av sex eller sju religioner.

Det mest oroväckande, säger Munir, är att det finns militärer som arbetar på att göra den senare tesen till en självbekräftande profetia. KontraS har lokalkontor i alla oroshärdar, från Aceh till Iryan Jaya och Moluckerna och han anser sig ha säkra bevis för att armén var djupt inblandad i de flesta ”spontana” våldsutbrott.

”Våra försoningsgrupper har vid sex tillfällen sammanfört stridande muslimer och kristna på Moluckerna, och till slut kom det fram att på bägge sidor fanns rådgivare från armén. Jag menar att de flesta massakrer i Indonesien som ser ut som etniska eller religiösa anstiftats från Jakarta. Jag påstår inte att det handlar om en konspiration av hela arméledningen, snarare av olika fraktioner och somliga politiker. Det vertikala våldet ersätts av ett horisontellt.”

Det är uppseendeväckande uppgifter, som emellertid bekräftas av den amerikanske antropologen Robert W Hefner. Enligt Hefner kan inledningen till det manipulerade etniska våldet spåras till Suhartos sista år, då ett närmande mellan moderata muslimska och kristna/sekulära oppositionella (Wahid respektive Megawatis grupperingar), för första gången såg ut att hota regimen.

I oktober 1996 inträffade den första pogromen på kristna i Situbondo på östra Java, där Wahid var som starkast. De ninjamaskerade angriparna anlände i lastbilar utifrån och härjade i timmar utan att polisen ingrepp. Kort därefter inträffade mystiska mord på muslimska lärare i samma område. Vid de stympade liken låg ofta flygblad som upplyste att dåden var en kristen hämnd för föregående massaker. Och så vidare. Dessa provokationer upprepas nu, hävdar Hefner med stöd i en mängd konkreta vittnesmål, i akt och mening att slå sönder regeringsalliansen mellan Wahid och Megawati, samt för att bevisa att under civilstyre är Indonesien dömt att falla sönder.

Det är också Munirs analys. Hans egen situation avspeglar den indonesiska demokratins osäkra tillstånd. I egenskap av den mest namnkunnige ledaren för människorättsorganisationer inbjuds han av regeringen att delta i lagstiftningsarbete. Samtidigt försvinner hans närmaste medarbetare spårlöst och han utpekas i militära flygblad för att vara landsförrädare, tillika kristen, samt jude. ”Ja, ja, de vet att jag är muslim. Med arabiskt påbrå, ha ha.”

Han skrattar ofta och gärna och verkar på det hela taget ganska optimistisk. De flesta försöken att hetsa muslimer mot kristna har trots allt misslyckats. (Robert W Hefner går längre. Den muslimska majoritetens kallsinne inför religiösa provokationer är tecken på medborgerlig mognad och bevis för att islam visst är förenlig med demokrati och religiös tolerans, skriver han.) Munir hoppas att hans organisation, som lever på donationer från bland andra de fattigaste bland de fattiga, kanske kan bli ett embryo till en medborgerlig självorganisering i stor skala, något som de etablerade partierna knappast uppmuntrar. Han tror inte att Indonesien behöver falla sönder. ”Separatismen i Aceh och Iryan Jaya kommer inte av etnisk självhävdelse utan av decenniers brutala förtryck.”

Men han är mycket besviken på världssamfundet, som uppgett ambitionen att rannsaka de ansvariga för massakrerna på Östtimor och han tycks mena att denna passivitet kan bidra till Indonesiens sönderfall. ”Vårt folk behöver ett tecken på att rättvisan är möjlig.”

Maciej Zaremba

Fotnot: Munir Said Thalib tilldelades  ”alternativa Nobelpriset”, Right Livelihood Award, på 500 000 kronor ”för mod och hängivenhet i kampen för mänskliga rättigheter och för civil kontroll av militären i världens femte mest folkrika nation”. Fyra år senare, i september 2004 mördades han med arsenik ombord på en plan till Amsterdam.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: