Skip to content

Ordfront förnekar folkmord på Balkan

april 14, 2009

Ordfront förnekar folkmord på Balkan

DN 031103

Under hösten har Ordfronts Magasin i redaktionella artiklar förnekat att folk-mordet på Balkan ägt rum. Maciej Zaremba granskar Ordfronts källor och reflekterar över en vänster som inte gör skillnad på antiimperialism och fascism.

Lägret i Trnopolje 1992. Bilder från det brittiska tv-bolaget ITN

(BILD)


Den utmärglade mannen i mitten heter Fikret Alic. Det är augusti 1992, Trnopolje, ett av de läger där serbiska nationalister under 1992 mördade minst 1 500 bosniska och kroatiska fångar. När bilden tas har Fikret Alic bara varit i Trnopolje i ett par timmar. Han forslades dit från Keraterm, där serber veckan innan mördat över 200 fångar under en enda dag. Alic blev beordrad att stuva liken på lastbilsflaken.

Fikret Alic överlevde både Keraterm och Trnopolje. Han har vittnat inför tribunalen i Haag, bland annat om människor som bands fast vid bilar och slets sönder. Nu har några av hans bödlar rannsakats och dömts. Så kanske Fikret Alics lidande kunde vara över. Men det är inte över.

I Ordfronts Magasin nr 7/8 och 10/2003 anklagas Fikret Alic för att vara en lögnare. Nej, inte direkt, han nämns inte vid namn. Det är hans och tusentals andras berättelse som förklaras ogiltig. Alic kan inte ha varit fången i Trnopolje, eftersom enligt Ordfront Trnopolje inte var något fångläger utan ett flyktingläger. Bilden med Fikret Alic är nämligen manipulerad, hävdar tidskriften. Taggtråden vi ser inhägnar inte honom utan fotografen. Inte heller kunde Fikret Alic ha sett 200 lik i Keraterm, förstår läsaren, eftersom, ingen “funnit bevis för systematiskt dödande i Bosnien. Ingen har träffat på före detta fångar från koncentrationsläger som kunnat vittna om systematiskt dödande”.

Ja, så står det faktiskt. Enligt Ordfront har folkmordet i Bosnien inte ägt rum. I själva verket var bilden ovan, som i augusti 1992 väckte världsopinionen, bara en lysande början på en gigantisk lögnkampanj. I verkligheten finns det inga bevis för organiserad etnisk rensning, systematisk tortyr eller folkmord.

Srebrenica? En myt. Ingen vet vad som egentligen hänt. Men måhända var det USA som låg bakom. Man kan inte heller lita på de experter som identifierar benknotorna, de kommer “naturligtvis att tjäna amerikanska intressen”. Massvåldtäkterna? Fanns inte, läser jag. Och Milosevic? “Den största myten av alla är att Milosevic ville eliminera de andra folken genom etnisk rensning. Milosevic ansåg att det var en styrka för Serbien att vara uppbyggt av många nationaliteter.” Så vad är det som pågår i Haag? En Dreyfusaffär, står det, med Slobodan Milosevic som den oskyldigt anklagade. Tribunalen är inte att lita på, ty även den går USA:s intressen.

Vi är alla grundligt lurade av USA, förklarar Ordfront, av Nato, av de bosniska muslimerna, av deras pr-firma samt, på ett obestämt men tydligen effektivt sätt, av “den judiska opinionen”.

Sådana artiklar har man i åratal kunnat läsa på serbiska fascisters hemsidor. Men denna smörja av historiska lögner och konspirationsteorier, kort sagt, krigsförbrytarnas version av historien, kolporteras av Ordfronts Magasin.

Här kan någon invända att Ordfront inte tagit ställning utan endast “gett utrymme åt en avvikande röst”, som det brukar heta. Artikeln består till stora delar av en intervju med en viss Diana Johnstone. Har inte också folkmördarnas advokater rätt till sin berättelse? Jo, det har de. Men sättet att presentera artikeln, rubriken “Ljugoslavien” samt det faktum att det är tidskriftens redaktionschef Björn Eklund, som utan förbehåll ömsom återger, ömsom fyller i Johnstones påståenden, för att på slutet hylla henne som den som fått honom att skåda ljuset, gör det omöjligt att betrakta publiceringen som annat än tidskriftens ståndpunkt. Den rakaste lögnen, att bilden ovan skulle vara ett falsarium, återfinns i en redaktionell bildtext.

Ordfront måste vara medveten om att förutom brotten mot pressetiken innebär dessa artiklar en grov kränkning av alla offren för massakrerna och våldtäkterna på Balkan, jämförbar med vad förnekandet av Förintelsen betyder för de överlevande. Där det senare underblåser antisemitismen uppmuntrar Ordfronts artiklar islamofobin: om inga massövergrepp skett på Balkan framstår förstås bosniska flyktingar som bedragare.

Varje redaktion kan råka ut för ett olycksfall i arbetet. Men till svar på upprörda läsarreaktioner vidhåller redaktionschefen att han presenterat “den skarpaste och mest väldokumenterade vederläggningen av den i väst förhärskande synen på Jugoslaviens upplösning och fall”. Samtidigt går ansvarige utgivaren Leif Ericsson i god för publiceringen (nr 10/03).
Då är det inte längre något olycksfall. Det är antingen magnifik idioti eller något värre.

Ordfront måste veta att de uppgifter man förmedlar är falska. Påståendet att bilden från Trnopolje skulle varit manipulerad har granskats och avfärdats först i Haag (1998 i rättegången mot Milan Kovacevic), och sedan av High Court of London (mars 2000) som dömde Ordfronts källa att betala nära fyra miljoner kronor i skadestånd för förtal av journalisterna Penny Marshall och Ian Williams från ITN, som filmat i Trnopolje.

Vad som i övrigt ägt rum i Trnopolje framgår av en rad domar i Haag, senast den mot lägrets skapare Milomir Stakic: livstid för brott mot mänskligheten, massmord och tortyr (Case no IT-97-24-T).

Ordfronts källa heter Thomas Deichmann. Ordfront presenterar honom som “expertvittne” i Haag, vilket inte är korrekt. Han var försvarsvittne för Dusko Tadic, dömd 1997 för brott mot mänskligheten. En liten skillnad, men inte oväsentlig.

Deichmanns artikel “The picture that fooled the world” publicerades i februari 1997 i Living Marxism, tidigare organ för det brittiska Revolutionary Communist Party. Men namnet bedrar. Living Marxism, som gick i konkurs till följd av skadestånden, var marxistiskt bara till namnet. Liksom sin efterföljare, nättidningen Spiked, drev den gärna extrema högerståndpunkter med hjälp av vänsterargument: Man bör i frihetens namn tillåta barnpornografi och rasistisk våldspropaganda, men motsätta sig vapenkontroll. Man bör acceptera att kvinnor stenas för otrohet i Nigeria, eftersom det vore imperialism att mästra afrikanerna.

Eller också: Det bästa sättet att få ordning på Afrikas ekonomi vore att sälja hela kontinenten till internationella storföretag.
Men då denna cocktail av vänsternihilism, rasism maskerad till postkolonial respekt och libertarianism spetsades med vänsterklyschor, visade den sig gå hem hos uttråkade kaféradikaler, så att även försvaret av Milosevic (antiimperialist!) kunde framstå som en radikal ståndpunkt. Den brittiske skribenten George Monbiot som granskat årgångarna, (”Living marxism – festering fascism?” Prospect Magazine, nov 98), fann att inga attacker från höger kunde tillfoga den brittiska vänstern större skada än den ideologiska härdsmälta Living Marxism lyckades åstadkomma. (När tidskriften stämdes för förtal ryckte Noam Chomsky och Doris Lessing ut till dess försvar.) Ed Vulliamy på The Guardian misstänker rent av att tidskriften kunde varit en äkta agent provocateur med syfte att skämma ut vänstern. Den var mycket påkostad, hade inga annonser och spreds ofta gratis.
Nu är det Ordfront – som med postum välsignelse från Living Marxism – sällar sig till brunvänstern, kränker krigsoffren och riskerar att dra på sig en stämning för förtal. Läsarna protesterar, men tidskriften står på sig. En så suicidal halsstarrighet kunde antyda att det fanns en stark idé bakom galenskapen. Men jag tror tvärtom: det är bristen på idé som är det troligaste förklaringen.

Slutet på kalla kriget ställde alla ideologer som speglat sig i den tudelade världen inför uppgiften att förstå världen på nytt. Störst problem fick de som var både trosvissa och lata: Somliga liberaler nöjde sig med försäkringen att historien var slut, medan den del av vänstern som stammar från väckelserörelsen (och maoismen) projicerade all sin besvikelse och förvirring på “USA-imperialismen” den enda pålitliga konstanten i en föränderlig värld. Och man har ju alltid vetat vad den går för. När så USA och Nato ingriper på Balkan för att sätta stopp för folkmord kan denna förklaring inte godtas med mindre än att den raserar världsbilden. Alltså måste man bevisa att det fanns helt andra motiv. Johnstone och Eklund har hittat en hel knippe: Att förgöra “det sista kommunistlandet i Europa”, att etablera baser på Balkan, skämma ut FN, eller kanske bara fira Natos 50-årsdag. Vad som helst duger, till och med en mystisk “judisk opinion” som av någon suspekt anledning lierat sig med muslimerna på Balkan – utom det folkmord som faktiskt ägde rum. Det måste i stället bortförklaras, för världsbildens skull.
Ingen har uttryckt det bättre än Andras Riedlmayer, Harvard-forskaren som fick se den islamiska kulturen i Bosnien, som han ägnat sitt liv åt att dokumentera, sprängas i bitar till ackompanjemang av fredsdemonstrationer:

“Infrusen i tiden, som en insekt fångad i en bärnsten av kallakrigs-reflexer, förblir den oreformerade vänstern fixerad vid Nato och västimperialistiska krigshetsare som det enda hot mot mänskligheten den är beredd att bekämpa … Femtio år efter världskriget är vänsterns levande döda inte längre i stånd till att identifiera vare sig fascister eller folkmördare som sina fiender.”

MACIEJ ZAREMBA

Haagtribunalens domar kan läsas på http://www.un.org/icty

Ordfronts Magasins redaktörer  Leif Ericsson och Björn Eklund svarade på denna artikel med varsin inlaga (13/11.03)  Nästföljande text är replik på deras inlägg, som av upphovsrättsliga skäl inte kan publiceras här. För at ta del av dessa artiklar var god kontakta PressText, Mail: fakta@prb.se . Tel: 08 – 738 38 60. Fax: 08 – 656 88

Ordfronts redaktörer förnekar sig inte
DN  031114

Tidskriften Ordfronts ansvarige utgivare medgav i gårdagens DN att det finns bevis för att folkmord begicks under kriget på Balkan. Häpna läsare frågar sig då hur han kan publicera en lögnaktig artikel som förnekar detta, skriver Maciej Zaremba.
I gårdagens tidning försöker Leif Ericsson och Björn Eklund ge sken av att bemöta min kritik av artiklar om “Ljugoslavien” (Ordfront magasin 7-8/03 och 10/03). Av deras genmäle kan man få intrycket att jag tagit några smärre detaljfel till förevändning för att – illvilligt och grundlöst – anklaga tidskriften för att förneka folkmordet på Balkan.

Jag kan bara uppmana läsaren att studera Ordfronts artikel (www.ordfront.se). Det är inte fråga om några enskildheter. På nio sidor förnekas eller bortförklaras de flesta vittnesmålen om massakrerna i Bosnien. Ingen har, heter det, “träffat på före detta fångar från koncentrationsläger som kunnat vittna om systematiskt dödande”. Det finns inga bevis för massvåldtäkter, organiserad etnisk rensning, systematisk tortyr eller folkmord. Kvinnor som säger sig ha blivit våldtagna är inte trovärdiga, antyder tidskriften mellan raderna. Massakrerna i Srebrenica och i Racak (i Kosovo), liksom fördrivningen av albanerna, är en del av “en mytisk berättelse”, upplyser tidskriften i en redaktionell ingress. Och Slobodan Milosevic (i själva verket en varm anhängare av ett multietniskt samhälle) är vår tids Dreyfus.

Enligt Ordfront magasin har vi alla blivit lurade av USA, Nato och av deras journalister, särskilt de som gett oss de berömda bilderna av de utmärglade fångarna i Trnopolje 1992, som ju enligt Ordfront inte var några fångar.

Det var vad som stod, och mycket mer av samma sort. Jag tror inte att jag har missuppfattat någonting. “En av mina patienter finns med på den publicerade bilden”, skriver till mig terapeuten Ingrid Lundin, som åren 1992-95 arbetat med traumatiserade flyktingar från Bosnien. “När jag läste Ordfronts artikel slogs jag av likheten med dem som förnekat Förintelsen. Jag har tyckt att Ordfront var visserligen tendentiös men hederlig tidigare. Nu vill jag inte ta i den med tång.”

Jag hoppades att Ordfronts genmäle skulle innehålla en ursäkt till dem man kränkt och kanske en förklaring till olycksfallet. I stället inkommer två artiklar som ger intrycket att Ordfronts redaktörer vill dryfta interna tvister på DN:s kultursidor.

Ansvarige utgivaren Leif Ericsson upplyser oss omständligt om att han förvisso känner till morden i Srebrenica, Omarska och Trnopolje. Visst finns det bevis för etnisk rensning och till och med för “folkmord”. Ja, det har rent av hänt, berättar Ericsson.
Men om Ericsson kände till allt detta måste häpna läsare fråga sig varför han – utan minsta förbehåll – publicerade en niosidig artikel som han förstod var lögnaktig, kränkande och som skulle få läsare att associera till Faurisson. Denna självklara fråga, som gäller själva grunden för tidskriftens trovärdighet, berör inte Leif Ericsson med ett ord. Han tycks förhålla sig till sin eget missgrepp såsom Björn Eklund förhåller sig till Balkan – han låtsas att det som hänt inte hänt. Han medger inte ens att tidskriften gjort något orätt, med undantag av en enda detalj: Jo, Björn Eklunds påstående att Trnopolje inte var något fångläger var tydligen felaktigt.

På den punkten gör också Björn Eklund själv en motvillig avbön. Han kallar det “nyansering”, när han medger att de personer som han hävdade var fria män i själva verket var fångar i ett mord- och tortyrläger. (Ett, får man säga, fint sinne för nyanser.) Men i motsats till sin ansvarige utgivare vill han inte ta ordet “folkmord” i sin mun, önskar inte dementera påståendet att Srebrenica var en myt, att inga massmord begicks på Balkan, att Milosevic är oskyldig eller någon annan av de teser han och Diana Johnstone enstämmigt fört fram. Så vad är det egentligen som ansvarige utgivarens och redaktionschefens motstridiga genmälen berättar?

Jag finner att de säger att man inte kan lita på vad som står i Ordfront magasin. Ansvarige utgivaren godkänner artiklar som han vet är osanna, redaktionschefen lever i en konspiratorisk fantasivärld alternativt förstår inte själv vad han skriver. Han invänder med harm att den lilla antisemitiska antydan i hans artikel, nämligen att “den judiska opinionen” varit central för att lura oss att tro på ett folkmord på Balkan, bara var ett citat, inte hans egna ord. Visst, men det var han som anförde citatet, lösryckt ur all kontext, men till stöd för sitt resonemang. Så något ville just han säga med det.

Till min häpnad återkommer både Ericsson och Eklund till den berömda bilden från Trnopolje. Den är “en förfalskning av verkligheten”, upprepar Eklund. “Fotografen står innanför taggtrådsstängslet, inte fångarna. Taggtråden blev symbolisk. Men associationen att Trnopolje liknade ett nazistiskt koncentrationsläger eller dödsläger är felaktig”, skriver Ericsson.

Här följer jag inte med längre. Om Trnopojle var ett mord- och tortyrläger, vilket Ordfront först förnekade men nu erkänner, varför envisas med att ifrågasätta den bild som antydde att det var just vad det var?

Människor mördas, torteras och våldtas där innanför, men Ericssons och Eklunds största problem är att taggtråden ger felaktiga associationer. Jag finner det omöjligt att debattera mot ett så finkalibrerat sinne för proportioner. Vad hade varit mer korrekt än taggtråd om man törs fråga? Hjärnsubstans på väggarna? Eller är det egentliga felet att bilden fått den effekt den fått? Det var ju Björn Eklunds egentliga budskap med den famösa artikeln: Att det hemska USA hittade på folkmordet för att få förevändning att kliva in på Balkan.

Låt mig bara upprepa att en enhällig jury vid The High Court of Justice i London, som i två veckor rannsakat saken, funnit att de påståenden Ordfront nu idisslar innebar förtal av tv-journalisterna vid ITN (Case 1997 I nr 139). Varpå juryn bad domaren att få utmäta extraordinärt högt skadestånd. Om Ordfront framhärdar bör de framhärda i London. (Nej, det var ett dumt förslag. Domstolen där är förstås en del av den imperialistisk-judiska konspirationen, som i komplott med DN vill tysta sanningsvittnet Ordfront.)

När jag skrev min artikel trodde jag att det bara var tidskriftens redaktion som förlorat omdömet. Men på Ordfrontsföreningens webbsida rycker nu generalsekreterare och vd Gertrud Åström ut till försvar för tidskriften, som hon funnit att “DN vill tysta”. Gertrud Åström har inga synpunkter på att föreningens medlemsblad förnekat folkmordet på Balkan, förtalat de överlevande och skändat minnet av offren. Historierevisionism, så måste jag förstå henne, är hos Ordfront en lovlig ståndpunkt bland andra.

“Alla anställda på Ordfront har rätt att uttrycka en personlig ståndpunkt. Låt det stå klart att det finns ingen av föreningsstyrelsen uttalad Ordfront-åsikt om Balkan.” Däremot finner hon det skandalöst att jag kritiserat den publiceringen, därmed har jag nämligen “förtalat alla medlemmar i Ordfront, 30 000 människor”. Och hon kräver offentlig ursäkt.

Jag måste bekänna att jag finner resonemanget en aning ologiskt. Om generalsekreteraren hyllar en så extrem yttrandefrihet att det är henne likgiltigt vad som står i hennes medlemsblad, till och med när det skandaliserar varumärket Ordfront, varför ha synpunkter på vad som skrivs i Dagens Nyheter?

Nej, jag tycker inte att Gertrud Åström gör rätt i att gömma sig bakom Ordfronts medlemmar. De är inte direkt ansvariga för vad de får i brevlådan. Det är däremot den ansvarige utgivaren (det är därför det heter så) och ytterst den styrelse som tillsatt honom.

Jag har skäl att tro att få av Ordfronts medlemmar delar Gertrud Åströms postmoderna sanningsbegrepp. Vore jag medlem skulle jag finna det oroväckande att styrelsen för en förening som säger sig försvara mänskliga rättigheter inte har någon uppfattning om vad som hänt på Balkan. I alla fall inte tillräcklig för att igenkänna historierevisionism. Är Gertrud Åström verkligen representativ på den punkten? Enligt henne själv ägde det rum “oroligheter och övergrepp” på Balkan, ett uttryck som min språkkänsla snarare förknippar med Göteborgskravallerna.

Jag finner att det är Ordfronts ansvarige utgivare som borde be om ursäkt: dem han kränkt, sina läsare och den förening vars namn han skämt ut. Jag står för allt jag skrivit, inklusive benämningen “brunvänster”. Kanske kommer någon på ett bättre begrepp för den vänster som gör sig till språkrör för Milosevic. Men det behövs ett nytt ord, för att hederliga radikaler inte skall behöva lystra till samma glosa som Ordfront magasin.

Låt mig avslutningsvis säga något om den yttrandefrihet som Ordfront säger sig försvara, och som DN nu påstås hota.
Yttrandefriheten – eller snarare tryckfriheten är ett medel – inte ett mål i sig. Målet är, som det klokt står i grudlagen, “säkerställande av fritt meningsutbyte och allsidig upplysning”. Det betyder att artiklar som motverkar upplysningssyftet – till exempel medvetna lögner, och i synnerhet sådana som kränker en individ eller grupp – förråder tryckfrihetens ändamål. Att angripa sådana artiklar, ställa deras författare och utgivare till svars – vid behov också inför domstol – är ett försvar av tryckfrihetens mening, inte ett angrepp på den. Det är så jag ser på saken.

MACIEJ ZAREMBA

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: