Skip to content

Rättvisan och dårarna

april 14, 2009

RÄTTVISAN OCH DÅRARNA
En artikelserie om varför sjuka sitter på kåken, friska på hispan och psykotiker hamnar på gatan.

1. Dagen då Andersson förlorade förståndet

Varför avvisades Mijailo Mijailovic från psykakuten? Varför försmäktar förvirrade och dementa i fängelser? Hur kan det förklaras att var tredje störd dråpare varit i kontakt med psykiatrin kort före dådet? 1962 blev Sverige unikt i världen när riksdagen beslöt att jämställa psykiskt sjuka och friska. Domstolarna slutade se skillnad på dem som kan ta ansvar för ¬gärningar och dem som inte förmår. Är det orsaken till kaoset?

Denna lördagseftermiddag i oktober blir snickaren Jan Andersson häftig mot sin fru. Det har inte hänt tidigare under deras 28 år tillsammans. I stället för att sätta sig till bords slänger han besticken och rusar ut. Han startar bilen, skall fara någonstans. Därefter minns han bara ett häftigt ljussken.

När han vaknar på lasarettet fyra timmar senare har han dödat en människa och skadat en annan. Först körde han en kilometer knäckandes betongstolpar i mittremsan mellan motorvägens körbanor. Sedan plöjde han sju kilometer mot den mötande trafiken. Åtskilliga förare räddade sig i diket, en bil hann inte undan. Frontalkrocken dödade passageraren. Föraren, liksom Andersson själv, fick lättare skador.

Ett vansinnesdåd, som det brukar heta, med åtföljande rop på att vettvillingar måste tas om hand innan de gör skada. Det är bara det att ingen doktor i världen hade kunnat förutse det som hände.

Andersson är 53 år gammal och som tagen ur albumet över svensk präktighet. Flitigt arbete, villa, vuxna barn. Utmärkta betyg från alla arbetsgivare. Lovord från arbetskamrater: ”Tillmötesgående, snäll och vänlig.” Svärdottern: ”Den bästa människa man kan tänka sig, snäll och skötsam och inte dricker han heller.”

Nej, ingen har sett Andersson berusad. Eller hört honom höja rösten, för den delen. ”Pappa var alltid så snäll”, säger dottern, det låter nästan som hon beklagade. ”Det måste ha hänt honom något den där dagen”, säger en bekant. Men vad? ”Jan är en sådan människa som bär på sitt och inte pratar om det.”

Denna lördag var dock Andersson ovanligt nog berusad. För första gången, förefaller det. Medan han krattade löv gick han in i garaget och tog klunkar ur en kvarting som han förvarade där. Han var spänd och mådde illa. För hans magkramper och kräkningar hade läkarna skrivit ut Antacid. Och mot oron Fenemaltabletter.

Tillkallade psykiatrer fann att de supar Andersson tagit inte kunde förklara hans vansinnesfärd. Tusentals svenskar hällde i sig betydligt mera denna lördag utan att mista förståndet. Diagnosen blev ”patologiskt rus” , ett sällsynt tillstånd, orsakat av en abnorm reaktion på måttliga mängder sprit. Samt, möjligen, på någonting i Andersson själv som plötsligt steg upp till ytan.

”Han skötte sitt arbete men var ledsen och uppriven”, berättar dottern. Det är nu länge sedan, men hon låter tjock på rösten när hon säger att varken hon eller syskonen förstod att hjälpa sin pappa den gången. ”Han hade ingen att prata med.”

Tolv år tidigare drunknade hennes lillasyster i en brunn. ”Det var en olycka, men mamma kom aldrig över det och hon gav pappa skulden.” De vuxna barnen flyttade småningom, det blev tyst och dystert i det huset. Och sedan, några månader före kraschen, fick Andersson ett omvälvande besked. Han hade vuxit upp i ett fosterhem, han trodde sig föräldralös. Nu hörde en kvinna av sig. Hon sade att hon var hans syster. Och att han hade en mor.

Andersson ville träffa dem, han ville att hans hustru skulle följa med. Hon vägrade bestämt. Om han träffade dessa människor skulle han svika henne, lät hon förstå. Han våndades, sedan for han ensam. Därefter blev Anderssons liv mycket svårt. Hustrun anklagade honom för otrohet, slutade tala med honom. ”Mamma trodde kanske att han skulle överge henne om han fick en familj”, säger dottern. ”Pappa fick magsår, svårt att sova, träffade inga människor.” Och så kom den där lördagskvällen.

När rättvisan skall rannsaka Andersson hamnar den i beråd. Hur är han skyldig? Kan man säga att han velat det han gjort? Läkaren skriver att han den kvällen varit ”från sina sinnes bruk”, patologiskt rus. Men hade han vållat det själv? Och när exakt tappade han kontrollen? När han slängde besticken, rusade ut, eller kanske först efter det att han börjat köra? Han minns att han startade bilen, då hade han i varje fall kört rattfull?

Sådant är omöjligt att avgöra, säger en psykiater. En människa i psykosliknande tillstånd handlar som i en dröm. ”Alla vet att vi i drömmen gör förnuftiga saker – hämtar en stege för att klättra över muren – och sedan något som vi inte vet varför vi gör – hoppar från balkongen eller stryper vår bror.” Att Andersson minns att han startade bilen betyder inte att han visste varför han gjorde det.

Domstolarna går grundligt till väga. Allt vägs in: Anderssons karaktär talar för att han verkligen blev tvärtokig och inte bara berusad – handlingen är ”personlighetsfrämmande” i hans fall. Hans puritanska spritvanor pekar i samma riktning. När rätten funnit att han inte kunnat styra sitt handlande sedan han hamnat i rus undrar rätten om han ändå av oaktsamhet var skyldig till sitt tillstånd. Han drack ju själv de klunkar som förvandlade honom till dåre. Men kände han till att sprit med just dessa tabletter (i ett fall på miljonen) kan få en sådan effekt? Nej, det visste knappt ens läkarvetenskapen. Kunde han då förutse den abnorma reaktionen? Nej, svarar domstolen sig själv. Det kan bara den göra som varit med om det förr.

Tre olika instanser hanterar detta fall, och alla de frågor som man själv ställer sig får en grundlig belysning. Ville han det han gjorde, förstod han vad han gjorde, kunde han överblicka följderna. Jag fäster mig särskilt vid hovrättens dom, eftersom den är bland de sista i sitt slag. Åtalet ogillas. Andersson har ingen skuld, heter det, då han inte kunnat förutse sitt rus.

De som den gången såg Andersson meja ned sju betongstolpar förstod att en vettvilling var i farten. De som befann sig på Västerlånggatan den 31 maj 2003 drog samma slutsats. Redan innan polisen hunnit förhöra föraren till den bil som dödat två personer och skadat sexton var det få vittnen som tvivlade på att mannen var sjuk.

Peter Skog visade sig mycket riktigt lida av paranoid schizofreni, för vilken han tidigare vårdats i USA, Danmark och på tre svenska sjukhus. De senaste åren var han förföljd av iranska agenter, upplyste han domstolen. Han vet inte vad de vill honom, kanske ogillar de att han säljer dalahästar? De avlyssnar honom, sade han, och de har också makt över den svenska polisen. Tidigare har de försökt tvinga honom under ett tåg. Och nu, när han var på väg mot Slottsbacken med sina souvenirer, dök de upp igen.

Han körde mycket långsamt, han är mån om att inte förlora körkortet. Den farligaste av agenterna (Fugi heter han och arbetar på Clas Ohlson), hade något i handen som såg ut som en fjärrkontroll och började springa mot bilen. Då blev Skog panikslagen. ”Det kändes som om en våg började nerifrån fötterna.” Han trodde att hjärtat skulle stanna och att detta skulle bli hans sista strid. Bilen började rulla utan att han gjorde något, den skenade ”som en häst”. Han försökte bromsa några gånger men inget hände. …han märkte inte att bilen körde på människor… Han tror att det var Fugi som med fjärrkontrollen tagit över hans bil.

Tillkallad psykiater upplyste rätten att Skog var psykotisk den dagen, att han led av vanföreställningar och kunde inte, av allt att döma, råda över sitt handlande. Därefter skulle rätten avgöra hans skuld. Så här skulle en dramatiker återge hur det gick till (domstolens egna ord inom citationstecken):

Åklagaren: Han dödade två och skadade sexton.

Försvaret: Ja. Han inser vad han gjort, men han förstod det inte. Han ville inte skada någon, han fick panik.

Åklagaren: Han körde bilen.

Försvaret: Han var från vettet.

Åklagaren: Han ville döda så många som möjligt.

Försvaret: Hur vet åklagaren det? Vilka var hans motiv?

Åklagaren: Hans avsikt framgår av hur han körde. Mer behöver vi inte veta.

Försvaret: Min klient är sinnessjuk. Paranoid schizofreni. Han var i en annan värld när det hände och där blev bilen fjärrstyrd.

Rätten: Bilen är i fint skick. Fabriks¬ny. ”Det finns inga tecken på att någon extra utrustning skulle varit monterad.”

Försvaret: Nej. Jag säger ju att mannen är sinnessjuk.

Rätten: ”Eftersom bilen saknar sådan utrustning kan Skogs invändning om att en annan person fjärrstyrde bilen lämnas utan avseende.”

Försvaret: Förlåt?

Rätten: Din klient ljuger. Bilen var inte fjärrstyrd.

Försvaret: Naturligtvis inte. Jag säger ju att han är sjuk.

Rätten: Alltså, bilen var inte fjärrstyrd. ”Han har använt bilen som ett livsfarligt vapen.”

Försvaret: I vilket syfte?

Rätten: Det är inte vårt problem. ”Han har varit totalt likgiltig för följderna av sitt handlande.”

Försvaret: Men han styrde inte sitt handlande. Han hallucinerade.

Rätten: ”Han kan inte ha undgått att märka att han körde på människor.”

Försvaret: Det mesta har undgått honom, dessvärre.

Rätten: ”Den likgiltighet och besinningslösa hänsynslöshet som Skog visat kan inte leda till annan slutsats än att hans avsikt var att döda de personer som kom i ¬vägen för hans bil. Peter Skog skall därför fällas till ansvar för mord och försök till mord i enlighet med åtalet.”

Försvaret: Menar rätten att han körde in i Västerlånggatan med ¬avsikt att döda minst två och skada minst sexton?

Rätten: Han hade sådant uppsåt. Eftersom det blev effekten. Så enkelt är det.

Försvaret: Jag tror att jag drömmer. Uppsåt, har jag lärt mig, betyder att han förstod vad han gjorde, att han ville göra det han gjorde, att han visste att det ar fel och kunde överblicka sambandet mellan handlingen och effekten?

Rätten: Den frågan skall du ställa till Thomas Bodström. Vi tror också att vi drömmer. Men vi följer lagen. Förresten, antydde du inte nyss att mannen var schizofren? Paranoid rentav? Bilen fjärrstyrd och sånt där?

Försvaret: Det har jag sagt hela tiden.

Rätten: Herregud! Då är ju mannen sinnesjuk… Då får vi inte skicka honom till fängelse. Rättspsykiatrisk vård får det bli.

Det är den juridiska innebörden av rättens resonemang i skuldfrågan. I motsats till de jurister som dömde Andersson var dessa helt ointresserade av Skogs grad av vett och arten av hans vilja. (Man kunde säga att de var starkt intresserade av att bortse från det.) Först menade tingsrätten att Skog var fullt frisk och ansvarig för sina handlingar. Då blev han skyldig till mord. När han väl var fälld upptäckte rätten att mannen var från sina sinnen och sände honom till rättspsykiatrin.

Andersson dömdes 1968 , Skog år 2003. Tämligen lika fall, helt olika rättskultur. Det som skiljer dem åt är fyra decennier år av juridiskt förfall. Jag tar ingen större risk genom att skriva så; två statliga utredningar har kommit till samma slutsats. Vad mera är, dessa utredare från samtliga riksdagspartier är eniga om att förfallet är vållat av riksdagen själv.

Den 21 november 1962 skrev nämligen riksdagen historia. Som den första – och hittills enda staten i världen (om man inte räknar Grönland för ett rike) tog Sverige avstånd från tanken att människor är moraliskt ansvariga för sina gärningar. Det är den moralfilosofiska innebörden. Det praktiska steget bestod i att de folkvalda upphävde följande rättsprincip.

”Ej må någon fällas till ansvar för gärning, som han begår under inflytande av sinnessjukdom eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnesjukdom.
Har någon utan eget vållande tillfälligt råkat i sådant tillstånd, att han är från sina sinnens bruk, må straff ej heller ådömas för gärning, som han i det tillståndet begår.” Den nya lagen trädde i kraft den 1 januari 1965 och stadgade att sinnesjuka, förvirrade och dementa skall rannsakas och dömas som alla andra. Först när deras skuld var bevisad skulle domstolen avgöra om de var så sjuka att de inte fick skickas i fängelse.

Det var ett mycket stort steg. Ty principen att förståndets bruk och viljans frihet är förutsättningar för ansvar är lika gammal som civilisationen. Den var också djupt rotad i svensk rättstradition. Men den dagen skapade Sveriges riksdag en helt ny definition av brott.

De flesta skulle säga att brott är när någon medvetet kränker en rättsregel. Någon kör sjuttio där det står femtio eller låter bli att betala för korven fast han vet att den inte är gratis. För att kunna begå brott måste man veta vad som gäller, styra vad man gör och överblicka samband mellan orsak och verkan. Att göra upp eld i en dyngsur skog är lovligt, att göra det under torr augusti är kriminell vårdslöshet. Sådant fattar dock inte femåringar. Därför sade vi inte att femåringar är trolösa mot huvudman när de köpt godis fast vi bad dem köpa smör. Femåringar är olydiga och gör dumheter. Eftersom de är barnsliga. Därför kan de inte vara kriminella. Brottsligheten, sade kulturen, är förbehållen de moraliskt kompetenta. Och moralen förutsätter vilja och förnuft.

Det var den logiken (som gäller än i dag i Danmark, Norge och övriga världen) som riksdagen upphävde 1962. Numera är svenska barn ensamma i världen om att bryta mot lagen i parti och minut (när de klipper till brorsan eller kissar i parken). De straffas visserligen inte förrän de blir sexton, men de är kriminella, eftersom ”brott” övergått från att vara ett moraliskt begrepp till att bli något mekaniskt. ”Uppsåtlig överträdelse av en regel” gäller, punkt.

Som vi skall se fick denna reform väldiga konsekvenser. Somliga av dess följder sover i parkerna, andra gör våra gator osäkra. Ännu andra sitter i fängelse fast deras förstånd knappt klarar av klockan. Det kunde man kanske inte förutse med det samma. Men redan från början borde det stått klart att denna reform kommer att förändra betydelsen av begreppet ”ansvar”. Det måste tänjas ordentligt om det skall bli möjligt att fälla otillräkneliga skyldiga till vad de gjort.

1962 års lagfäder märkte inte att de gjorde revolution. Det hette att det var en teknisk fråga, det hette att ”ansvar” var hur som helst ett meningslöst begrepp. (Hur de kom till den slutsatsen är en fascinerande historia, jag återkommer till den.) Det förekom förvisso protester, till exempel invände Läkaresällskapet att det var ”felaktigt, grymt och orättvisst” att döma sinnessjuka.

Men det blev ingen debatt. Svenskt 60-tal var en märklig tid. Den där onsdagen i november 1962 förändrade riksdagen själva grunden för straffrätten, utan att ett knyst hördes i någon kammare. Det var något helt annat som upptog de folkvalda den dagen.

Ur en låda där han tycks förvara juridiska stilblommor drar Dag Victor fram ett citat:

”beträffande användningen av våldtäktsstraff inom äktenskapet …kan sammanfattningsvis sägas att en restriktiv tillämpning i hög grad ligger i sakens natur, men att å andra sidan tillämpningen ej får göras restriktivare än sakens natur påkallar.” ”Det låter lite Grönköping”, säger jag försiktigt. ”Ganska mycket, tycker jag”, morrar Dag Victor. Han var arton år när detta skrevs. Nu är han sextioett och domare i Högsta domstolen. Det är hans uppgift att i sista instans se till att svenska vettvillingar, som de enda vettvillingar i världen, fälls ansvariga och bestraffas för sina dåd. En otacksam uppgift för en klassiskt bildad jurist, framgår av vårt samtal. Hans ställning hindrar honom från att lätta sitt hjärta, men nu visar han mig denna produkt för att jag skall dra mina egna slutsatser.

Vilket är lätt. Om 1962 års riksdag måste man säga att den ”ej till sig wisste”. Den dagen folkvalda avskaffade en tvåtusenårig rättsprincip märkte de själva det inte. Det som i stället upptog deras sinnen var huruvida de fick lägra hustrun när de hade lust, eller om de måste invänta hennes samtycke. Och i så fall hur länge. Citatet, som Dag Victor kan nästan utantill, blev den juridiska sammanfattningen av kamrarnas mödor.

Fyrtio år senare är det Högsta domstolen som får bära hundhuvudet för en lagstiftning som leder till att en Mattias Flink, som i psykotiskt tillstånd skjuter sju personer, men är frisk vid rättegången, antingen kan släppas fri eller dömas till livstids fängelse, ingenting däremellan. Om det blir folkstormar drabbar de inte de folkvalda som ställt till det så. Den så kallade allmänheten är lyckligt ovetande om att juristerna tvingas lyda en lag som går på tvärs mot allmänhetens moraluppfattning.

Dag Victor var sakkunnig i den utredning (SOU 2002:3, Psykisk störning, brott och ansvar) som krävde att Sverige skall gå tillbaka till den ordning som gällde före 1965 och som gäller i världen i övrigt. När domstolar tvingas tillskriva sinnessjuka ansvar korrumperas både rättvisan och psykiatrin, påpekar utredningen.

”Vi sitter på en tickande bomb”, säger Dag Victor. ”När som helst kan det dyka upp en ny tillfälligt galen massmördare som enligt lagen skall dömas till ansvar trots sin galenskap, men enligt samma lag inte får dömas till annan påföljd än skyddstillsyn eller böter. Det är svårt att stå för en sådan ordning. Jag tror inte heller att allmänheten skulle acceptera att någon som påstås vara ansvarig för massmord bestraffas på det sättet.”

Det skall mycket till för att de saktmodiga justitieråden skall få koleriska utbrott över lagstiftarens produkter. Men häromåret brast det för justitierådet Torgny Håstad, som i en dom anmärkte att de som skrivit den lag han måste döma efter måste haft tomtar på loftet. Fast han uttryckte det på ett annat språk.

Här tvingas jag till en kultur¬¬hi-storisk utvikning. Om Sverige har ett språkproblem, är det inte Rinke¬bysvenskan. Det är Riddarholmstugget. Jag fick gå på kurs för att förstå allvaret i justitierådets anmärkning. Hur många vet att ”anmärkningsvärt” är en grov svordom på den dialekten? Står det så i en utredning betyder det ”helt oacceptabelt”. Skriver de ”synes måhända mindre väl lämpad för uppgiften” menar de ”helt inkompetent”.

Det måste bero på förbistringen att de mest avslöjande utredningar (om brottsutredningen efter mordet på Palme, om Osmo Vallo) passerat oförstådda. Jag har mött några av dessa granskare, de vrider sina händer. ”Varför har ingen noterat att vi omyndigförklarat Rättsmedicinalverket? Vi skrev ju ”anmärkningsvärt” flera gånger!”

Professor Hans-Gunnar Axberger försöker få till ett rakare språk, men ängslighetens rotvälska sitter i tapeterna. Följaktligen väcker han anstöt inom kåren, senast med JK-utredningen om felaktigt dömda. Hur kan en seriös ämbetsman påstå att en dom är ”felaktig”? Det ordet finns inte på vår lista (DN Debatt 10/6). Jag frågar Axberger hur hans kritiker skulle kommentera slutsatsen att två plus två gör fem. ”Ter sig mindre väl förenligt med de aritmetiska regler som vanligen tillämpas.”

Justitierådet Torgny Håstad skrev alltså i en dom att han inte kan döma efter rådande lagen med domarhedern i behåll. Kanske kan man gå ännu längre.

Är det bara en tillfällighet att det annars så fredliga Sverige fått två av sina mest framstående politiker mördade: Sannolikt båda av psykpatienter? Dessa två fall gör ett dystert Europarekord. Det kan vara rena slumpen. Men när det samtidigt uppenbaras att bärsärkar avvisas från psykakuten medan dementa och förvirrade försmäktar i fängelser, kan man fråga sig om det finns ett samband mellan dessa märkliga misstag och den unika lagstiftning som vägrar att se skillnad på ansvariga och oansvariga. Det är ingen galen misstanke att en så stor reform kan försätta ett helt system i olag.

MACIEJ ZAREMBA

Jan Andersson och Peter Skog ¬heter i verkligheten något annat.
I denna och följande artiklar har även vissa omständigheter kring brotten ändrats för att skydda de inblandades identitet.
Justitierådet Torgny Håstads ¬protest kan läsas i NJA 2001, sid 910

2. Den som inte vill leva får skylla sig själv

Är alla lika inför lagen? Vettvillingen som i Norrland döms till vård kan mycket väl få fängelsedom i Stockholm. Är det rättssäkerhet? Nej, det är politik, svarar en rättspsykiater. Rättvisans spel kan tyckas slumpmässigt, men rymmer en metod: Den sjuke har ett större ansvar än de som vårdar honom. Framför allt bör man undvika att misslyckas med ett självmord.

Om inte ordet tur varit så opassande i sammanhanget kunde man säga att det var tur för Igor Nilsson att han löpte amok i en mindre köping i Norrland. Hade han gjort det i Stockholm hade han och jag inte kunnat sitta i en park, dricka kaffe ur medhavd termos och tala om förträngningar, blixtprojektioner och annat som kan göra en människa från vettet. Då hade hans utsikt varit: Först plexiglas, sedan galler, vidare Gunnebostängsel och längst bort en mur eller kanske Flemingsbergs illröda fasader.

Det är nämligen vad Martin Rask får se genom sitt fönster. Han hade oturen att tappa förståndet i Stockholm. Med honom kan man inte tala psykologi, inte mycket annat heller för den delen. I ett år har han försökt läsa i en bok, men bokstäverna glider isär. Han talar långsamt, lätt sluddrande.

Jag frågar en läkare om det är lämpligt att intervjua en person som utfordras med följande varor: 50 mg Hibernal och 10 mg Stesolid tre gånger dagligen – och så 50 mg Propavan och 10 Nitrazepam till natten. Vad händer om jag själv tar den dosen? Han tror inte att jag hinner få i mig tabletterna. ”Du blir medvetslös redan till lunch.”

Den dosen hade dock Rask i sig den dagen han dömdes i tingsrätten för över ett år sedan. Han har svaga minnen från rättegången. Som dock mynnade ut i att han var psykiskt frisk i lagens mening, skyldig till bland annat mordförsök, och skulle i fängelse. På nio år, närmare bestämt.

Igor Nilsson säger att denne Rask säkert har mycket att tala om. Mest med sig själv, förstås. Men för det behövs någon annan som lyssnar. Han, som hade tur, fick tala med en psykolog så ofta han behövde. Det blev två gånger i veckan i ett par år. ”Tills jag kom på det. Själv”. Han lyfter blicken när han säger ”själv”.

Rask kommer inte att få någon att tala med. I bästa fall en halvtimme varannan månad och då med någon som måste slå upp i pärmen vad patienten heter. Av statistiken att döma kommer Rask, om han överlever (hög suicidrisk, varnar journalen), att bli en börda för sig själv och för samhället när fängelsetiden är över.

Det Igor Nilsson kommit på själv är varför han dräpte de två personer som stod honom närmast och som inte gjort honom något ont. Eller, rättare sagt: hur hans raseri byggdes upp, hur han kunnat kväva det så länge och varför det så plötsligt tog honom i besittning. ”Jag kunde ha dödat vem som helst, att det blev de berodde helt enkelt på att de var där.” Efteråt rusade han ut och spred skräck i grannskapet.

Det känns underligt. Varför känner jag ingen osäkerhet i hans sällskap? ”Jag tror”, säger Nilsson, ”att nästan vem som helst – med en sådan ryggsäck som jag hade – kunnat hamna där. Under vissa omständigheter, vill säga.” Omständigheterna var att han inte sovit på tre nätter, höll sig uppe med tabletter och alkohol.

Också Rasks skyddsänglar miste greppet. Fast man måste säga att han höll stånd så länge som man kan begära. Det finns inga belägg för att han någonsin varit våldsam. Nästan onaturligt i hans fall, elitsoldaten som nattarbetade som dörrvakt på en av Stockholms stökigaste klubbar. ”Jag pratade bort spända lägen”, säger Rask. ”Jag tror att han undvek dem”, säger hans chef. Det fanns, som sagt, inga våldsamheter i hans liv förrän den dag i januari då flickvännen gjorde slut. (Men det fanns några speciella olagligheter. När han blev deprimerad gick han upp i vikt. Högst opassande för en kustjägare. Han flyttar in på gymmet, och när det inte hjälper fort nog tar han till anabola steroider.)

Flickvännen gör slut, då går Rask till vårdcentralen, säger att han inte kan sova, får recept, köper ut ett paket Stilnoct och ett Propavan och sväljer alltsammans. Sedan ringer han efter flickvännen.

Han är nästan medvetslös när hon kommer fram. När han vaknar på akutmottagningen dagen därpå får han frågan om han försökt döda sig själv. Han svarar som han tror att en officer och gentleman (eller bara en högpresterande svensk) måste svara: Nej, han hade bara svårt att sova. Flickvännen vädjar till läkarna att inte tro på det tramset. ”Impulsiv intoxikation i oklart syfte”, står det dock i journalen. Kanske var det ont om plats på kliniken? Man före¬slår inte att han skall stanna kvar på sjukhuset. Han skrivs ut samma dag. Men får med sig en lapp med telefonnumret till familjerådgivningen.

När rättspsykiatrikerna skall förklara vad som hände kort därefter är de överens om att Rask skrevs ut i förgiftat tillstånd. En skriver att det nog var en toxisk psykos, orsakad av samverkan av sömnmedel och an¬dra preparat han tagit tidigare, inte minst steroiderna. En annan, den mest meriterade, menar att patienten skrevs ut under uppseglande delirium, som kan vara abstinenseffekten efter höga doser av zolpidem (det aktiva ämnet i Stilnoct). Men de är överens om att det som hände aldrig hade hänt om inte Rask varit förgiftad.

Det som hände var att flickvännen kom tillbaka. Rask vill prata, de sätter sig på sängen, han håller om henne, hon känner ett grepp om halsen och svimmar. När hon vaknar till liv är hon svårt misshandlad på ett synnerligen groteskt sätt. (Jag får av hänsyn till henne avstå från detaljerna.) Honom hittar man på Västerbron. Medvetslös efter en ny dos av sömntabletter orkade han inte ta sig över räcket. När han vaknar minns han bara fragment: Att hennes ansikte flöt ut i rummet, att det kom blixtar ur hennes ögon… Att han försökte byta på henne sedan hon kissat på sig (ja, det gjorde hon medan hon höll på att bli strypt). När han får reda på vad han gjort vill han ha hjälp med att bli avrättad. Och nu, femton månader senare, tycks han vilja samma sak. Därför är han kvar hos rättspsykiatrin, i stället för i fängelset, som han dömdes till.

Det verkligt skrämmande med dessa två män, Nilsson och Rask, är att de fram till dådet gör sitt bästa för att leva upp till skötsamhets¬idealet. Dubbelarbetande, präktiga medborgare, som får ångest av en betalningspåminnelse, som aldrig belastar omgivningen med sina bekymmer. Tysta och fina pojkar, just som man skall vara.

Så fråga inte vem klockan klämtar för. Den kan klämta för dig.

Igor Nilsson: ”Mattias Flink råkade inte bara gå upp och greppa ett gevär. Han var väl väldigt ordentlig tidigare, eller hur? De som aldrig brusar upp, som inte tillåter sig att bli arga, de är farliga, de behöver hjälp. Så var jag innan. Skulle alltid vara till lags, jag var min egen tillrättalagda version, en människa utan självbild. Man sade om mig att jag var så hjälpsam och snäll. När jag var liten vågade jag inte svara på vilken färg som var vackrast (det var blått) av rädsla att de andra skulle tycka annorlunda. Men de få gånger jag tillät mig att bli arg stod inte ils¬kan i proportion till saken.”

Ingen av dem kunde förutse sitt ursinne. (Eller kunde de det?) Ingen var psykiskt sjuk månaderna innan, men båda var deprimerade. Det finns mer gemensamt: Det som verkat ha utlöst vansinnet var en serie ordinära motgångar i tät följd. Det som födde vansinnet var något mycket större. Båda har en gång i tiden blivit utsatta för djupa kränkningar, rent kriminella övergrepp, helt olika till karaktären, men av den kalibern att de kunde få vem som helst att mista all tillit. Men om detta talade de inte med någon. Man kunde säga att dessa två hade skäl att vara rasande – på helt andra personer än de som blev deras offer.

I inget av fallen kan följaktligen domstolen hitta något övertygande motiv. Brotten framstår som groteska och karaktärsfrämmande, liksom bildåren Anderssons i föregående artikel. När de grips har de fragmentariska minnen av vad som hänt, men erkänner genast allt som de minns för polisen.

Mycket är kusligt likt. Så varför dömdes Rask som kriminell till nio år och Nilsson som vårdfall? Professorn i rättspsykiatri Anders Forsman, som haft insyn i båda fallen, säger att det lika gärna kunnat sluta tvärtom. Varför var Mijailovic (som han själv undersökte) sund i tingsrättens ögon, sjuk i hovrättens och åter sund för Högsta domstolen? När avvita brottslighet skall rannsakas tycks rättvisan nästan lika oberäknelig som de dem skall döma. Forsmans kollega i Lund, Sten Levander, talar om ”principlöst kaos” på detta område. Han borde veta, har haft Christer Pettersson med flera i sin soffa. En statlig utredning (SOU 2002:3) beskriver samma tillstånd på sitt eget språk: Osäkert rättsläge, allvarliga etiska problem, orättfärdiga domar.

Men även i detta kaos råder en sorts ordning. En rättspsykiater säger att om brottsoffret är en anonym fru Persson i Landskrona är det mera sannolikt att man dömer till vård. Men drabbas en känd politiker eller kvällspressen suger på dådet, är det mer troligt med fängelsedom. Är det rättsäkerhet undrar jag. ”Nej, det är politik.” Han menar att några av hans kolleger i Stockholm blivit lyhörda för politiska önskemål om fler fängelsedomar. Han talar om en oansvarig populism. Om politiker som spelar på fördomen att om den störde våldsverkaren hamnar på kåken kan medborgarna känna sig tryggare. I själva verket är det tvärtom, menar han. Han kastas ut när han gjort sin tid, ”med en plastpåse i handen”, utan någon behandling och utan riskprövning, medan de psykdömda kan hållas inlåsta så länge som det behövs.

Det här var ju intressant. Får jag citera honom men titel och namn? Tyvärr inte, också han är beroende av kanslihuset. Den högste chefen för rättspsykiatrin i landet är nämligen varken läkare eller jurist eller ämbetsman. Han är politiker, det råkar vara en ombudsman från Byggnads.

Ja, så är det faktiskt. Generaldirektören för Rättsmedicinalverket, som basar över både forskning och rättspsykiatriska utlåtanden (och, faktiskt kan, indirekt, påverka enskilda ärenden) hör till de minst sakkunniga på sin arbetsplats. Han kan inte mycket om rätten, för att inte tala om medicinen, för att inte nämna psykiatrin. Vilket skapar vissa problem, för att uttrycka det milt, när han skall göra sig gällande bland folk som studerat i decennier för att lära sin sak. Men han har djupa rötter i regeringspartiet. Den som vill hävda att rättsmedicinen är en ren vetenskap och inte ett utskott av regeringsmakten, får vissa delikata problem härvidlag. Om detta låter insinuant är det inte mitt fel. Förebråelsen och följdfrågorna bör riktas till den regering som efter ingående prövning av ”förtjänst och skicklighet” utnämnt en snickare och partivän från Byggnads till chef för den forskningsanstalt som skall avgöra vem som är galen och vem som är sund. Ingen rättsläkare är så okänslig att han inte uppfattar vad det är för en sorts signal.

Kan man förklara inkonsekvensen i dömandet med politiska hänsyn? I vissa fall går det nog. Men viktigare är strukturen. Av någon anledning utnämns ledamöterna i ”rättsliga rådet”, som överprövar rättspsykiatriska utlåtanden, på politiska grunder. Bara hälften av dem är psykiatrer, av de övriga stammar en från regeringspartiet. Varför skall en politiker överpröva vetenskapliga utlåtanden? Pröva den tanken på kärnfysiken eller tumörkirurgin.

Påstår någon att skillnaden mellan galning och normal i Sverige kan vara ett politiskt, hellre än ett medicinskt avgörande, är det den som hävdar motsatsen som har bevisbördan, som ordergivningen och utnämningen ser ut. Vill man ha kontroll över allt, får man också bära ansvaret för allt.

Jag söker efter den springande punkten, den som avgjorde att Rask och Nilsson behandlades så olika. En jurist svarar säkert att det berodde på att Nilsson var psykotisk också när han skulle dömas, och då hade domstolen inget val. Psykiskt sjuka får man inte skicka i fängelse. Men det är väl ändå tillståndet vid brottet som skall vara avgörande?

En rättspsykiater ger mig rådet att jämföra med Mijailovic. Varför var experterna från Huddinge sjukhus så angelägna att förklara honom frisk? Hon (eller var det en han?) säger inte mer, jag får forska på egen hand. Det är som i en thriller kring Vita huset: halvkvädna visor, nyckelord, lappar med ett namn. Jag har under denna resa blivit imponerad av sofistikationen i rättspsykiatrernas omdömen – och förfärad av deras ängslan för att tala offentligt. Det finns en historisk förklaring till denna åkomma, som jag skall återkomma till. Ingen gren av vetenskapen i Sverige har så länge – och så plågsamt – varit beroende av politiska vindar.

Vad har Mijailo Mijailovic och Martin Rask gemensamt? Det förstås, att de strax före sina dåd varit i händerna på psykiatrin. En vecka före mordet på Anna Lindh ville Mijailovic bli intagen på psykakuten på Huddinge. Han hävdade att han mördat en person och därför hade svårt att sova. Man tog lätt på den uppgiften, fann ingen psykos, skrev ut honom efter någon dag. Sedan hände det som hände. Så långt är det ingen medicinsk katastrof. Läkare är också människor och begår emellanåt misstag.

Det märkliga är att de rättspsykiat¬rer som skall bedöma hans tillstånd vid tiden för mordet är kolleger till dem som avvisade honom dagarna innan (och vid minst tio tillfällen samma år). Det normala i min värld är att de förklarar sig jäviga och låter någon annan göra den bedömningen. Men de tar uppdraget. Och finner – inte helt oväntat i det läget – att Mijailovic inte är allvarligt psykiskt störd. Då kan ju sjukhuset inte gjort något fel när man avvisade honom. Han visste tydligen inte vad han gjorde när han bankade på dörren till deras kliniker, men visste vad han gjorde när han mördade ministern. Det är faktiskt på den senare grunden som han döms till fängelse, trots att experter från andra sjukhus funnit honom otillräknelig vid tiden för mordet.

Det är inte misstagen som korrumperar, som bekant. Det är försöken att dölja dem.

Enligt professor Sten Levander i Malmö, som vittnade i fallet Rask, var det inkompetent av akutmottagningen att skriva ut Rask några timmar efter hans självmordsförsök. ”Han skulle ha erbjudits inläggning eller, vid vägran, skulle man skrivit vårdintyg.” Man hade missbedömt både djupet i hans depression och graden av hans förgiftning. Dess¬utom hade man medicinerat honom med droger som är kända för att ”bidra till avvikande reaktioner”. Enligt Levander kunde Rask inte styra sina handlingar den kvällen. Den slutsats en läsare drar är förstås att landstinget är medvållande till Martin Rasks illdåd.

Det märkliga, återigen, är att den läkare som är av en annan uppfattning (Rask var visst inte särskilt förvirrad, han skall i fängelse) råkar vara bekant med den doktor som skrivit ut patienten från akuten. Det medger han nämligen i hovrätten. På ett underbart sätt blir hans bedömning av Rasks tillstånd vid tiden för brottet (inte psykotisk, inte suicidal) till ett retroaktivt försvar för kollegans beslut att skicka ut honom på gatan. Man frågar sig verkligen om det är patientens tillstånd eller kollegans rykte som är föremål för intyget. Denne doktor går längre än så, han gör en juridisk bedömning: om nu Rask varit förgiftad, så var det ändå han själv som tog tabletterna. I oklart syfte… ”…självförvållat påverkat av zolpidem och anabola steroider…” Och därefter sätter en annan rättsläkare från samma klinik, som träffat Rask i sju eller åtta minuter, sin namnteckning under det rättsintyget.

Det var på den grunden som Martin Rask dömdes till nio års fängelse. Hans drogade tillstånd var enligt hovrätten ”en absolut förutsättning” för gärningen. Samtidigt skriver man att han måste ha varit medveten om vad han gjode, fastän varken han eller rätten förstår varför han gjorde det. Eftersom detta inte riktigt hänger ihop lägger man till att hans förgiftning varit ”självförvållad”.

Ja, ni läser rätt. Rasks självmords¬försök läggs honom till last och gör honom ansvarig till det som händer sedan. Dessvärre förklarar inte rätten huruvida hans oaktsamhet bestod i att han försökte döda sig själv – eller i att han inte gjorde det ordentligt. Eller möjligen i att han underlät att undervisa läkarna på akuten om konsekvenserna av Zolpidemförgiftning. Det är obegripligt varför Högsta domstolen vägrade att pröva den saken.

Eftersom Stilnoct är ett så flitigt utskrivet sömnmedel bör denna dom föranleda en varningstext på paketen. ”Svea hovrätt rekommenderar: Önskar ni dö, tag minst två till fyra paket. Håll er därefter utom räckhåll för landstinget. Mindre doser eller kontakter med akutvården kan föranleda straffansvar för brott begångna under delirium.”

MACIEJ ZAREMBA

Martin Rask, Igor Nilsson och Jan Andersson heter i verkligheten något annat.

Avvita – äldre svenskt ord för vettlös, av vettet. Stod från 1890 i Strafflagen 5:5: ”Gärning, som begås av den, som är avvita, eller vilken förståndets bruk, genom sjukdom eller ålderdomssvaghet, är berövat, vare strafflös.”

3. Den ofrivillige pedofilen

Är vi ansvariga för våra handikapp? Aslan Morina fick en cysta i hjärnan. Bestraffades för den med 55 000 kronor i skadestånd. Också medfödda missbildningar kan föranleda straffansvar. Sveriges unika lagstiftning, som inte gör skillnad på galningar och sunda, tvingar jurister att fejka skuld där den inte finns. De dömer efter lagar som de själva finner bisarra.

Man måste säga att Aslan Morina bestraffades ordentligt. Han fick sitta inspärrad i tre månader, blev sedan av med jobbet (det krävs god vandel för att köra taxi) och därtill bostadslös. Just detta var inte domstolens avsikt. Men när Morina dömdes att betala 55 000 i skadestånd till flickvännen Ana skickade han alla sina besparingar. Till fel konto tyvärr, till flickans jurist i stället för till henne själv. Ingen upptäckte misstaget, det blev kronofogde, betalningsanmärkning, frysta bostadslån. Morina fick kinesa hos släkten.

Aslan Morina är alltså kriminell. Han är dömd för grov misshandel, olaga hot och olaga frihetsberövande. Han är bara trettio, men en rad livsvägar har den domen redan stängt för honom. Han kan till exempel inte arbeta på daghem. Eller på sjukhus. Det är ingen mening att han försöker berätta vad som hände, viftar med intyg eller röntgenbilder. Han är en våldsman, åtminstone enligt kriminalregistret.

Det börjar med att han blir kinkig. Barnsligt efterhängsen, pockande och svarsjuk, vittnar Anas väninnor. Nej, aldrig våldsam eller häftig, snarare litet hjälplös. Den kvällen i maj vill ha med sig Ana på utflykt. De kör till en kyrkogård de brukade besöka, de sitter och pratar. Han reser sig, går runt bänken och när hon tycker att han dunkar henne i ryggen är det i själva verket knivhugg. Ytliga, men kännbara. Inför hennes ögon förvandlas pojkvännen till något obegripligt och självmotsägande. Han ömsom gråter, ömsom hotar. ”Har jag skadat dig, det var inte meningen, men jag trodde det skulle ta djupare…”

Hon vill hem, han kör i stället bort från stan, begär under färden att hon som omväxling skall hugga honom med kniven. Sedan följer andra märkliga scener, han lägger en fimp i bensinröret på bilen och hoppas att den skall explodera. Han släpar henne till sjön, säger att hon skall tvättas. När hon lyckats ta sig därifrån sätter han sig i bilen och kör ned i kärret.

”Beteendet ter sig personlighetsfrämmande, egendomligt och omotiverat och måste karakteriseras som en psykos där Aslan Morina inte visste vad han gjorde, varför han gjorde det eller att det var fel att göra det”, står det i utlåtande från rättspsykiatrin. Läkarna finner ”en kortvarig organisk psykos”. De finner också orsaken. Morina har en cysta i huvudet. Den är stor som en tennisboll och växer snabbt: Tränger undan främre delen av hjärnan och tinningloben. När den börjar trycka mot förlängda ryggmärgen har patienten några timmar kvar att leva. Men han vet inte om det.

Morina opereras akut och blir redan till rättegången en annan person. Missbildningen hade på kort tid tyckt ner hans förstånd till en tioårings nivå. Han var alltså både psykotisk och dement när han högg mot flickvännen. Med IQ 55 kunde han ännu köra bil, men började få svårt att hitta. Sex månader efter ingreppet är hans förmågor nästan återställda. ”Trettio IQ-punkter på sex månader, med den takten är han snart geni”, jublar hans läkare.

Vad gör domstolen med denna information? Man ignorerar den. Finner därför Morina skyldig till alla anklagelsepunkterna. Han visste vad han gjorde, fastslår man, ty han gjorde det han gjort. Men eftersom han suttit häktad så länge och tydligen är konvalescent, slipper han vidare påföljder. Det blir villkorligt, och så skadeståndet förstås.

Jag frågar Morinas läkare vad hans patient straffades för. ”För att han hade en cysta”, svarar Sten Levander.

Ja, det är det enda rimliga svaret. Det svenska sättet att döma sinnessjuka signalerar att vi är juridiskt ansvariga för våra åkommor. Som vi sett tidigare var det inte landstinget utan den tablettförgiftade patienten som klandrades när han gick bärsärk efter att ha blivit felbedömd på akuten. Han skulle ha låtit bli att försöka ta livet av sig. Så vad hade Morina gjort för fel? Kanske åt han inte nog med vitaminer och kan sägas vållande till sitt handikapp, som det ibland påstås att de feta är. Han kan ju inte bevisa att han föddes sådan.

Så låt oss utsätta denna ansvarslära för ett sista prov.

Tomas Holm föddes nämligen sådan. 43-åringen togs praktiskt taget på bar gärning när han en augustidag i lekparken utförde oralsex på en liten pojke. Trots det nekade han ihärdigt och upprört. Pedofiler var det vidrigaste han visste, hur kunde någon påstå att han själv gjorde sådant. Det lät mycket övertygande. Holm var dessutom en präktig truckförare, man kunde ställa klockan efter honom, skötsam och pålitlig i alla avseenden.

Psykologen som undersökte Holm hade inte sett liknande testsvar tidigare. Patienten var mycket verbal, men fick han i uppgift att berätta huruvida en triangel på bilden låg till höger eller till vänster om kvadraten blev det stopp. Psykologen larmade kollegerna och de beställde en magnetröntgen av pedofilens skalle.

Som visade att truckföraren Tomas Holm saknade hjärnbalk! Han föddes utan det knippe av nerver som förbinder hjärnhalvorna med varandra. Ytterst sällsynt kromosomfel, drygt 70 fall finns beskrivna i världen. Holm bestod följaktligen av två Holm, som inte kände till varandra, eftersom hans högra och hans vänstra hjärnhalva levde var sitt liv. (Därav oförmåga att berätta om bilder. Språket bor i den vänstra, bildsinnet i den högra avdelningen.) Det var spriten som fick reläet att slå över från Dr Jekyll till Mr Hyde, men dessa två avlöste varandra i takt med den svenska veckorytmen: rekorderlig måndag-fredag, pedofil under helgen. Därför lät den nyktre Holm så trovärdig, när han nekade till allt. Han talade sanning.

Hur ömkansvärd han än var, var Holm farlig och fick inte gå lös, inte ens om han blivit nykterist. (Förutom spriten kunde ilskan växla över till Mr Hyde.) Den arme truckföraren lär ända sina dagar på hospitalet, ty det finns ingen bot för obefintlig hjärnbalk.

Så hur hanterade tingsrätten detta naturfenomen? Rätten fann att Holm ”missbrukat det förtroende barn skall ha rätt att känna gentemot alla vuxna”, att han vidare visade särskild råhet, då pojken var så liten, och skall dömas ansvarig och skyldig till våldtäkt och sexuellt ofredande. Samt betala 47 000 kronor i skadestånd till offret. Allt detta framfördes på största allvar inför den oförstående truckföraren, som i sitt nyktra tillstånd rent fysiskt inte kunde känna ansvar för något av detta.

Först när detta var gjort, Holm brännmärkt och dömd ansvarig, upptäckte rätten att han var en vanskapling och ett fall för psykiatrin.

De som finner detta narrspel ovärdigt kan trösta sig med att det är ytterst ovanligt. Sverige, Grönland och tre delstater i Vilda Vestern (Montana, Utah och Ohio) är de enda platser i världen där man i lagens majestät dömer psykotiska tioåringar som Morina, eller folk utan hjärnbalk som Holm, skyldiga till någonting som helst. Överallt annars sänker domarna sina huvuden i sorg över naturens grymma nycker, och överlämnar den eländige ostraffad till sjukvården. Och på vägen räddar de ordet ansvar från att tömmas på mening. Liksom man gjorde i Sverige sedan tidernas begynnelse – och fram till 1965.

Jag har inte mött någon domare som är stolt över det svenska undantaget. De flesta tycks mest generade. För rättvisans skull måste sägas att denna reform, genomförd av regeringen Erlander, väckte ett visst motstånd, som bara vuxit sig starkare genom åren. Redan i början protesterade Läkarförbundet: ”felaktigt, grymt och orättvist” att straffa sinnessjuka, menade man. Också justitiekanslern och Göteborgs rådhusrätt avstyrkte: ”Principen att sinnessjuka … bör vara straffria … är av ålder gällande och fast förankrat i det allmänna rättsmedvetandet”. En berömd psykiater (Gösta Rylander) varnade för att det lär få ”svåröverskådliga följder” för både de sjuka och för läkarna, när man nu skall börja bestraffa männi-skor med vård. (Han visste inte hur rätt han skulle få.)

Vi har hunnit vänja oss, men på andra språk låter ”dömd till vård” fortfarande groteskt. Smaka på sentenced to care… Sjukvården är ju till för att hjälpa, inte beivra, eller? Fordom kunde man förvisso bli tvångsintagen på sjukhus, men inte som straff för ett brott. Efter 1965 är Sverige ensamt om att hota med vården och omsorgen ifall medborgaren inte lyder lagen. (Men tanke på tillståndet på somliga kliniker kan det vara effektiv avskräckning.) I världen i övrigt håller man noga isär bestraffningen och omsorgen, inte minst av omsorg om omsorgen, förstås. Redan den svenska debatten på 60-talet avslöjade vad som annars kan hända. En hovrätt undrade till exempel om det gick för sig att döma till fyra år på mentalsjukhus.

De konsekvenser som Gösta Rylander inte kunde överblicka på 60-talet blev fullt synliga tjugo år senare. Kriminologiprofessorn Knut Sveri protesterade år 1983 mot att åklagare ”plågar sjuka människor i onödan med ett domstolsförfarande”. Han fann ”flertalet av dessa åtal onödiga och inhumana”. Sjukhusen började fyllas med småbrottslingar, fängelserna med obehandlade sinnesjuka. ”En anvarslös reglering av den galnes skuld” var titeln på en annan inlaga, av Håkan Westin år 1994. Året innan varnade FN för rättsordningar som den svenska. Och kort därefter, 1996, fastslog en svensk utredning att reformen lett till så stora skevheter inom rättststaten och psykiatrin att den måste rivas upp snarast möjligt. Till och med kursböcker i juridik (Nils Jareborgs klassiker ”Straffrättens ansvarslära”) underkände den lag de lärde ut. ”Unikt för s k civiliserade stater”, står det, oförenligt med rättsprincipen ”att en person bör inte anses ansvarig för ett brott, om han inte kunde rätta sig efter lagen”.

Om det var mest spridda röster tidigare blev de till en kör efter sekelskiftet. Problemen har blivit så akuta att en ny utredning, parlamentarisk den här gången, kände sig tvingad att skriva på svenska. Som vi lärt tidigare är ”anmärkningsvärt” en grov svordom på kanslispråket. Men i Sten Heckschers ”Psykisk störning, brott och ansvar”, SOU 2002:3, står kötteder som ”inte etiskt försvarbart” (om att straffa sinnessjuka) ”maskerad förvaring” (om att hålla friska på hispan). Man talar om” irrationella skäl” och orättfärdiga domar, om läkare som tvingas bryta mot internationella konventioner, om svårt störda våldsmän, som ingen tar ansvar för. Det är en utmärkt, djuplodande och självständig utredning, och den beskriver ett moras.

Till exempel får vi veta att ju galnare en svensk lagbrytare är, desto mer sannolikt att domstolen finner att han vet vad han gör. Mekanismen? Rätten ser att han verkligen behöver psykiatrisk vård. Men för att få det måste han dömas ansvarig. Sådan är lagen. Alltså måste han framställas som så sund att det kan hävdas att han haft brottsligt uppsåt. I praktiken leder det till att nästan alla (över 99 procent) av de sinnessjuka som rannsakas i Sverige påstås vara friska i lagens mening i själva brottsögonblicket. Varpå de flesta döms till vård, eftersom de är sjuka.

I femtio år har Sveriges domare accepterat denna exeptionella ordning, trots att den utan tvekan korrumperar rättvisan.

Känner medborgaren till begreppet ”hypotetiskt eventuellt uppsåt”? När jag ber justitieministern förklara det för mig skrattar han först litet för länge och beklagar sedan att han inte kan hjälpa mig. ”Ingen kan sätta fingret på vad det exakt är.” ”Fingerat uppsåt” då? ”Är det samma sak?” undrar Thomas Bodström. Ett förvånande svar, eftersom det var hans parti som på 50-talet introducerade denna metod att fastställa skuld och han själv inte gjort något för att avskaffa den. Följaktligen döms folk i Sverige med hjälp av en regel som justitieministern inte kan förklara.

Justitierådet Dag Victor i Högs-ta domstolen kan förklara: ”Man prövar utifrån en annan situation än den som förelåg.” ”Frågar du efter min personliga uppfattning är det alldeles bisarrt. Vad jag vet har den metoden endast tillämpats i Sverige.”

Men inte nu längre, hoppas justitierådet. För två år sedan ( 6/4 -04) var han med om att mönstra ut den i en smått historisk dom. ”Vilseledande”, står det, ”inte lämpligt eller ens möjligt” att använda för att fastställa skuld.

”Anmärkningsvärt”, får man säga, att våra domstolar i femtio år tillämpat en vilseledande metod. Varför gjorde de det?

I korthet går ”det hypotetiskt eventuella uppsåtet” ut på att domstolen medvetet blundar för lagbrytarens grad av insikt. Om denne blivit omtöcknad eller förvirrad genom eget vållande och därefter ställt till skada, skulle man låtsas att han i själva verket varit klar i huvudet och velat åstadkomma det han gjort. Därav uttrycket ”fingerat uppsåt”: Rätten fejkar en annan insikt och vilja hos den åtalade, än de han faktiskt hade.

Här är det till exempel ett fyllo som under slagsmål klipper till en polis. Det är uppenbart att han inte insåg vem han slog. Borde förstås dömas för misshandel, men nu låtsas domstolen att han visste att det var en konstapel ”emedan han i nyktert tillstånd ej kunnat misstaga sig” – och dömer fylleristen för våld mot tjänsteman. Juridikprofessorn Alvar Nelson har satt fingret på det perversa i denna regel: Den ställer hög-re krav på de omtöcknade än på de nyktra. Om två herrar efter en middag förväxlar sina hattar kommer den nyktre av dem att ursäktas (”villfarelse”) men för den påstrukne lär man ”fingera uppsåtet”. Av det faktum att han frivilligt intagit groggarna följer att han nog tog hatten med flit. (Skratta inte, det finns domar med den innebörden, NJA 1973 sid 590 till exempel.)

När denna praktik pågått tillräckligt länge blev det möjligt att fälla en självspilling, som akuten räddat till livet och genast skickat ut på gatan i förgiftat tillstånd, skyldig till det han då begår, eftersom han ju tagit tabletterna själv (se föregående artikel).

Metoden började användas på 50-talet, på order från kanslihuset. Ungefär samtidigt som den svenska regeringen, som den första i världen, kommit fram till att ”ansvar” var ett ord som ingenting betydde, varför sinnessjuka skulle dömas på samma sätt som de friska. I nästa artikel får vi se varför denna idé gjorde gatorna osäkra.

MACIEJ ZAREMBA

”Hypotetiskt eventuellt uppsåt” utmönstrades i NJA, Nytt juridiskt arkiv, 2004, sid 176.
Aslan Morina, Ana och Tomas Holm heter i verkligheten något annat.
4. Balladen om åkaren Harry Lind

Den som misslyckats med att ta livet av sig kan inte räkna med en säng hos psykiatrin. Men Harry Lind hittade en väg in.
Varför är det politiker och inte läkare som avgör vem som är psykiskt sjuk? Varför håller riksdag och regering fast vid en lagstiftning som FN dömt ut? En utredning föreslog en restauration. Justitieminister Thomas Bodström stoppade reformen.

Det går inte att fastställa när Harry Lind bestämde sig för att sätta punkt. Det kan ha varit redan på tisdagen, när han kastade mobiltelefonen. Alldeles säkert på fredagen, då han köpte tabletterna. ”Sen inträdde ett väldigt lugn. Jag mådde bra.” Han gick mot Slussen, fick syn på en trailerdragare och bad chauffören rusa V8:an, så han fick höra turbon sjunga. ”Jag mådde ännu bättre.” Gick sedan uppför trapporna till Mosebacke, hittade ett bra ställe. Skrämde i väg några ungdomar: ”Ni skall få se på ett självmord.” Gör det inte, sade en av flickorna, tänk på mig. ”Ja, det är kanske det jag gör, ni vill inte se ut som jag om tjugo år.”

Harry Lind är tidigare dömd för mord till rättspsykiatrisk vård (han angav sig själv), blev snabbt utskriven (psykiatrireformen), därefter kåkfarare, för tillfället på permission och bostadslös. När han vaknar nästa dag är han uppkopplad till slangar och kanyler. Det gör ont i bröstet, han tror han åkt på stryk, men det är sviterna av en hjärtmassage. Läkarna vill skriva ut honom med en gång. När man klipper bort plastbandet kring handleden ser han att där står ”okänd man”. ”Allting föreföll så overkligt… de tittade på mig bara som att ja… jaha, kommer du?”

Han väcker förvåning på härbärget. Mannen som sålde tabletterna säger: Du har försökt ta livet av dig, ”låser de inte in såna?” Det har blivit söndag, Harry Lind har inga pengar, har inte ätit sedan torsdagen, och går till psykakuten på S:t Göran. Där är man beredd att skriva remisser. Men ”det är inte aktuellt att ha dig över natten”. (Varför är inte avvisningen från S:t Göran, som inträffar ett dygn före dådet, noterad i tingsrättens dom?)

Nästa dag, som är måndagen den 2 februari, ringer han försäkringskassan (han väntar på sin pension). ”Personen ni söker är inte anträffbar, vill ni bli kopplad till telefonist tryck nio. Jag tröck nio, telefonkortet tog slut.” Han ringer sin övervakare, inget svar. Han börjar tänka att ingen vill prata med honom eftersom han egentligen är död. Han ringer till en polis på Rikskriminalen: ”Jag begär akut hjälp, behöver ha ett ansikte att prata med för nu håller det på att sno om mig.” ”Ja ¬tyvärr, jag har inte tid att träffa dig.”

Då slänger han sin klocka. Sedan försöker han köpa en kniv på härbärget. Ingen vill sälja till honom, eftersom han mumlat om ett mord. Han går ut, hittar en tung planka och börjar leta efter ett offer. Helst någon som liknar honom själv, som inte heller vill leva. Han överväger ett tag att fråga folk om deras livsvilja. Men bestämmer sig plötsligt när han får syn på en liten och något sliten man. Harry Lind ser till att råheten blir maximal, att angreppet framstår som oprovocerat så att det inte skulle finnas tvivel om att det var ett överlagt mord.

Men det finns tvivel. Han slutade slå, gick därifrån och ringde efter polisen. Varför slutade du slå? undrar inspektören. Då svarar Harry Lind att det blev liksom fel. Han har ju varit lastbilschaufför, ständigt rädd för att skada någon, ”och så går man och ställer till en sån här grej”.

Då undrar polisen varför. Lind svarar att när varken döden eller vården ville ha honom, så ville han in på livstid. ”Jag vill vara ensam. … Bara in med födan genom luckan, stängd dörr. Jag vill inte ut bland människor mer … Jag har inget mer att ge.”

Polisen frågar om advokaten har några frågor. ”Nej tack.” Då frågar han Harry om han har något att tillägga.

”Nej, jag vet inte något speciellt. Vad tycker du? Nej.”

Harry Lind är mannen med spikplankan på Hornsgatan, en av dem som på 2000-talet stegrade vår skräck för det oprovocerade våldet, gav upphov till interpellationer och en hel ”nationell psykiatrisamordning”. Hans offer överlevde, men inte mycket mer. Han sitter i en soffa, ler sorgset, har svårt att tänka och att gå, behöver tillsyn dygnet runt.

Chefen för rättspsykiatrin i Sala Carl-Göran Carlsson säger att 80 procent av hans patienter hade varit i kontakt med psykiatrin – ibland någon vecka – ibland bara timmarna före brottet. Hans kollega i Göteborg ¬Peter Andiné har funnit att var tredje som psykundersöks efter dråp eller mord hade i akutfasen antingen själva sökt upp – eller nyss vandrat ut från någon vårdenhet. Somliga har närmast bönat om att bli omhändertagna, som Mijailo Mijailovic. Det som upprör Andiné mest är att flera av hans dråpare har i förstone burit hand på sig själva – men inte erbjudits hjälp. Om de inte, som Harry Lind, har blivit direkt avvisade. (Visst är det märkligt. Nidingarna har sjukdomsinsikt – och den är emellanåt större än vad vårdapparaten kan hantera.)

”Den enda vårdgaranti som fun¬gerar för psykiskt sjuka går via ett brott”, sade professor Anders Forsman. Det tog mig månader av egna efterforskningar att inse att han faktiskt menade bokstavligt: Är det söndagsstängt på psykakuten eller sex månaders kö till mottagningen kan den psykotiske i alla fall lita på polisen. ”Landstingsrelaterat mordförsök. Förövaren ville ha förtur till psykiatrin.” Vilken minister skall ha äran av att ha berikat kriminologin med detta nya brott?

Sedan 90-talet har Sverige skurit ned antalet psykiatriska vårdplatser med 65 procent, ett oslagbart rekord. Nu ökar de igen, men inom rättspsykiatrin, där alla patienter är dömda. FN:s rapportör Paul Hunt meddelar att svensk psykvård inte lever upp till internationell standard. Jag frågar tre av landets mest meriterade rättspsykiater (Sten Levander, Anders Forsman och Per Lindqvist) om det bara är en fråga om resurser. Nej, säger de, det är ett systemfel. Vill jag förstå hur absurt det är, borde jag titta på vad som hände med Gustav Berg.

Gustav Berg, dömd till sluten psykiatrisk vård efter rån och överfall (ansågs ”allvarligt psykiskt störd”), hotar under en permission sin flickvän. För detta blir han åtalad, ty som vi redan vet lyder svenska vettvillingar under straffansvar. Det blir rättegång, ny psykundersökning – och ett nytt resultat! Han var sund när han hotade henne, vilket skall sonas med fängelse, inte vård, finner rätten. Alltså beviljas Gustav Berg permission från sinnessjukhuset för att, såsom frisk, avtjäna sitt straff på kåken. När det är avklarat skall han, som sinnessjuk, återvända till tvångsvården.

Berg är inte sjukare än att han inser att nu har han verkligen hamnat på dårhus. Han kräver att bli utskriven. Hans nya brottslighet utgör ju ett bevis på hur bra han mår, eller hur? Ja, faktiskt. Psykiatern finner att Berg visserligen är obotligt personlighetsstörd, men inte psykotisk längre. Han kan därför inte hållas inlåst på sjukhuset eftersom det inte är läkarnas uppgift ”att bedriva frihetsberövanden av andra skäl än medicinska”.

Mannen riskerar att återfalla i brott! invänder åklagaren. Det gör han verkligen, svarar rättspsykiatern Anders Forsman, i synnerhet om han blir stressad. Men på fängelserna kryllar det av folk med liknande störningar. De slipper ut när de gjort sin tid, utan några riskbedömningar. Och varannan kommer att återfalla i brott. Varför skall Gustav Berg särbehandlas? Vill riksdagen hålla brottsbenägna inlåsta på obestämd tid, får de folkvalda vidgå det öppet. Men kom inte och påstå inte att det är fråga om vård.

Så ungefär föll orden. Psykiatern försvarar lagen, rationaliteten, sin yrkesheder och internationella åtaganden. Hawaiideklarationen från 1977 förbjuder att psykkliniker används som interneringsläger.

Gustav Berg blev kvar inom tvångs¬¬vården. Diagnosen? ”Landstingskommunal insufficiens med inkompetensgenombrott”, skulle jag säga. Domstolen fann nämligen att eftersom kommunen och landstinget varken iddes ordna bostad eller erbjöd en duglig öppenvård torde Berg bli stressad och brottsbenägen tämligen omgående, ifall han kom ut. Ty ”hans sociala nätverk är bristfälligt”.

Det finns hundratals som försmäktar på hospitalen efter denna politiska diagnos. I december berättade ”Kaliber” i P 1 om några av de 250 personer som tvångsvårdas efter smärre brott: Snatteri – inne på sjätte året, sexuellt ofredande – tretton år, hemfridsbrott – åtta år, stöld – tjugofyra år.

Stefan Reimer, domare i Helsingborg, har varit sekreterare i den utredning som för tio år sedan krävde att man skall upphöra att straffa människor med vård. Per Lindqvist är rättspsykiater vid Karolinska. Två ämbetsmän som för det mesta väger sina ord på guldvåg. Men när det kommer till tvångsvården släpper hämningarna. Båda säger att den kommit snubblande nära det sovjetiska systemet. Under förevändning av psykisk sjukdom hålls folk inlåsta i decennier, fastän de varken är särskilt farliga, sjuka eller behandlingsbara. De låstes in på tvivelaktiga grunder, men kommer inte ut när de blivit bättre, eftersom kommuner och landsting helst vill slippa ta hand om besvärliga människor.

Fru Andersson, till exempel, är schizofren. Men hon vet att man inte får stjäla. Hon gör det ändå, av någon anledning, ett brott som hon enligt Lindqvist borde få fängelse för. ”Det borde finnas små luftiga anstalter för sådana som hon, där man inte riskerar att bli trakasserad.” Men med vårt system, som ser till dia¬gnosen hellre än till gärningen, blir hon dömd till vård. I stället för en månad på kåken stannar hon i fyra år på hispan, ett helt horribelt straff både för henne och för samhället, menar Lindqvist. Ty när hon kommer ut har hon glömt hur man gör i det fria och är nu en större fara för sig själv och andra än innan vården satte in. Vad värre är, under dessa år har fru Andersson konsumerat psykiatrins dyrbara plats och tid, som en Mijailovic (och med honom en rad blivande dråpare) faktiskt bönat om, men inte fått.

Fredrik Hedén förundras över hur personer som inte ens kan klockan har kunnat klara grundskolan. Han är rättspsykiater. Det händer att han är den förste som upptäcker att den stora karl som står åtalad för mordbrand har en tioårings mentala förmåga: förstår inte brottsbalken, för att inte tala om skatteblanketten, har svårt att läsa av andra männi¬skor och vissa problem med regeln att 14-åringar inte är lovliga. Varför har ingen skolsköterska, bup-psykolog eller kurator insett det tidigare?

Det är hjärtskärande att höra hur dessa arma hamnar inför skranket. Länge har de dolt sitt handikapp: Lärt sig standardfraser som låter bra i alla lägen, hållit med andra, avläst på deras miner om de bör svara ja eller nej. Kanske klarat ett enklare jobb på det sättet. Men så en dag rasar tillvaron: En ny blankett skall fyllas i, en myndighet vill något som man inte förstår, det börjar hända saker som man inte begriper, inställelse, indrivning, vräkning… och när stressen och frustrationen blivit övermäktiga – då tänder de på.

Varför just eld? ”För att det är stort och mäktigt”, säger en doktor, ”me¬dan man själv är liten och maktlös.”

Detta berättas för att bilden skall bli komplett. De förståndshandikappade lagbrytarna passar varken i fängelse (”inhumant”, säger Hedén, de är lättrogna och blir utnyttjade) eller hos rättspsykiatrin, som inte kan bota dem och där de mest upptar kostbar plats, eller på gatan, där ingen hjälper dem till rätta. Men de hamnar just på dessa ställen, eftersom andra alternativ inte finns.

Man måste förstå rättspsykiatrikernas desperation. Det är de som hängs ut när en vettvilling dräper någon på gatan. Men deras ställning är unik i Europa: de rår faktiskt inte över vilka de skall vårda. Det är domstolarna som står för inskrivning – och lokalpolitikerna för utskrivning av patienter. Rättspsykiatrin är nog den enda gren av medicinen där bilhandlare och ombudsmän överprövar diagnoser. Bokstavligen eftersom enligt vår ordning är det politiska nämndemän som dominerar i en länsrätt, som fattar utskrivningsbeslut.

Varför håller riksdag och regering fast vid en regel som brännmärkts av FN, som gör våld på rättsprinciper, visar sig korrumpera dömandet, misshandla sinnessjuka och göra gatorna osäkra? Den utmärkta utredningen under Sten Heckscher ”Psykisk störning, brott och ansvar” (SOU 2002:3) fann att de flesta av dessa bekymmer kunde föras tillbaka på den unika reformen att bestraffa människor med vård. Som jag redan berättat inträffade denna revolution 1965. Då utmönstrades ”femfemman”, det vill säga ”otillräkneligheten” som juridiskt begrepp. Ingen ansågs därefter så galen att han inte kunde dömas skyldig till sin gärning. Men då somliga var just galna, skulle de sättas på hospitalet i stället för fängelse. Så ingick ” ”vård” och ”straff” en ohelig allians till stor förvirring för alla inblandade”, för att citera kriminologen Knut Sveri.

Heckschers parlamentariska ut¬redning lade fram ett komplett förslag till restauration: Straffrihet (och vård) för de otillräkneliga, ordentlig psykiatri på fängelserna (eftersom varannan fånge har psykiska problem), särskilt boende för förståndshandikappade lagbrytare, öppenvård med inslag av tvång för att underlätta frigivning, klart ansvar för landsting och kommuner att ta hand om de utskrivna, ”samhällsskydd” (en form av internering av farliga recidivister, kontroversiellt, men kanhända nödvändigt) och mycket mera. En genomtänkt helhetslösning, får man säga, som värnar om konsekvens, proportionalitet, läkaretik och humanitära hänsyn. Och framför allt: befriar domarna från fiktionen att vettvillingar vet vad de gör.

Och se, ett under inträffade: Entusiatiska remissvar från alla håll och politisk enighet. Vänsterpartister och moderater lär ha fallit varandra om halsen av lycka över produkten.

Thomas Bodström stoppade reformen. Det är inte lätt att förstå varför. Han säger att psykiatrin inte är redo. Han vill behålla den unika ordningen att alla sinnessjuka döms ansvariga, men önskar att flera av dem skall dömas till fängelse. Särskilt de som skapar tidningsrubriker, förstår man. Senast i december skall hans utredare Anders Perklev (på jordbruksdepertementet) presentera ett sådant lagförslag. Eftersom regeln gäller att ”allvarligt psykiskt störda” inte får dömas till fängelse lär vi få en ny definition av psykisk störning, troligen relaterad till antalet löpsedlar som brottet åstadkom i Expressen.

Jag frågar justitieministern om det inte är en fråga om rättsprinciper. En person som är helt från vettet kan väl inte dömas ansvarig, oavsett vad han gjort?

Thomas Bodström säger att det snarare är en praktisk fråga. Visst finns det fördelar med ”den humanistiska ståndpunkten” att en galen gärningsman inte har skuld. ”Men sammantaget när man ser hela problemet med ett brottsoffer och en gärningsman så anser jag att det finns fördelar med det nuvarande systemet… att det alltid finns någon som har skuld.”

Jag berättar om mannen som blev psykotisk, dement och våldsam av en cysta i huvudet (se DN 2/7). Anser justitieministern att också han har skuld? ”Ja”, svarar Thomas Bodström, ”eftersom han gjort sig skyldig till det han gjort.” ”Just i Sverige med vår lutheranska syn och vårt arv” är det naturligt att se det så. ”Man skall göra rätt för sig”, säger Boström, sådant är ”vårt sätt att se på moral och sanning och ansvar”.

Skulle det förklara varför Sverige, nästan ensamt i världen, straffar förvirrade och dementa? ”Det ligger djupare hos svenskar”, säger han. När ett fruktansvärt brott har begåtts, ”så finns det väldigt starkt i Sverige i folksjälen att det här måste nån ta ansvar för. Det måste nån straffas för.” ”Jag tror absolut att vi har en annan moralsyn”, säger ministern, och föreslår att jag jämför med till exempel Italien.

Det hade inte skadat med litet mer rättshistoria i juristutbildningen, tänker jag. De politiker som 1965 jämställde galna och sunda inför lagen förkastade i själva verket idén om att människan hade ett ansvar. Och den tanken hämtade de inte från ”folksjälen”. Den var en ideologisk import. Från Italien, av alla ställen.

För att förstå hur det gick till måste vi förflytta oss 136 år tillbaka i tiden, till en dyster decembermorgon på ett bårhus i Turin.

MACIEJ ZAREMBA

Harry Lind och Gustav Berg heter i verkligheten något annat. Harry Linds repliker är hämtade ur polisförhöret med honom.

Hawaiideklarationen är ett dokument av The World Psychiatric ¬Association. Den tillkom 1977, i förs¬ta hand för att stävja missbruket av psykiatrin i Sovjetunionen.

5.  När ingen är skyldig kan alla straffas

Arvet från Cesare Lombroso. Människor med stora öron och låga pannor är brottsligare än andra. Det är den vetenskapliga bakgrunden till att Sveriges riksdag år 1962, som den enda i världen, jämställde sinnessjuka och friska inför lagen. Om kriminaliteten är ett naturfenomen kan man förstås inte tala om ansvar. Men överger man idén om ”skuld” kan makten göra vad den vill med brottslingen.

En ruggig decembermorgon 1870 stod den italienske läkaren Cesare Lombroso i ett bårhus i Turin och betraktade liket av en beryktad bandit. Lombroso hade länge försökt förstå varför vissa människor inte lydde lagen. Nu föll hans blick på den dödes öron: de var stora och handformade. Han noterade de långa armarna, den breda nacken, en kraftig haka och ögonen som satt djupt i sina hålor.

”Detta var inte bara en idé, utan ett ögonblick av inspiration. Vid åsynen av detta kranium, förstod jag helt plötsligt, upplyst som vid en blixt från en klar himmel, problemet med brottslingens natur – en atavistisk varelse som inom sig reproducerade den primitiva människans och djurets vilda instinkter.”

Atavism – det är när en egenskap från ett tidigare utvecklingsstadium dyker upp igen. Som om evolutionen fått hicka och framfödde gengångare från stenåldern. Lombroso forskade vidare och upptäckte snart att var tredje dråpare hade sluttande panna, litet huvud, utstående öron och även tatueringar – precis som vildarna i Afrika. Hos många prostituerade hittade han griptår.

Det tog bara tio år från publiceringen av Cesare Lombrosos ”L”uomo delinquente” (Förbrytarmänniskan), 1876, förrän man hos August Strindberg kunde läsa: ”…oproportionerligt litet kranium, skevögdhet, brist på symmetri, öronen för stora och utstående … det var hon som var brottslingen.”

Lombrosos sensationer gick som en löpeld över världen: Brottsligheten var inte ett moraliskt problem, den var ett naturfenomen. Förbrytarna var födda till det och kunde kännas igen på gatan. De var faktiskt en etnisk grupp, en sorts invandrare från en annan tid. Om de rövade för sitt uppehälle eller kopulerade utan urskillning, kunde de inte klandras, ty sådana var överlevnadsvillkoren den gången. Lombroso, som verkligen trodde på framsteget, fann att även låg intelligens, girighet, fåfänga, retlighet och vidskeplighet vittnade om stenåldersnatur – liksom vissa politiska idéer. De italienska anarkisterna, som drömde om en värld utan familj och utan stat, röjde förhistoriska lustar, förklarade Lombroso. Han mätte deras skallar – de hade som väntat avvikande mått.

Lombrosos lära var förstås något för brutal för att stå sig. Dessutom fann hans vedersakare en mängd individer med låga pannor som aldrig stulit en lira. Men tankefiguren om att människan var formaterad för sitt beteende och möjlig att förutse vetenskapligt visade sig starkare än fakta. För att förstå hur det tagit sig ända in i Brottsbalken måste vi stifta bekantskap med Cesare Lombrosos mest begåvade elev.

Enrico Ferri, född 1856, var jurist, filosof och socialist. Han var också en lysande retoriker. Se här, säger han, domstolen skall pröva ett bes¬tialiskt brott. Varav denna grymhet? undrar domaren. Han kallar på en psykiater, han vill veta om förövaren varit vid sina sinnens fulla bruk. Utmärkt, ropar Ferri, men varför inte ställa samma fråga när en fattiglapp stulit en brödlimpa? Är man sig själv efter långvarig hunger? Och vad menas med ”sinnens fulla bruk”? Vi har ju inte samma sinne. Några är födda till förbrytare, and¬ra har vuxit upp bland rövare eller är undernärda. Negrer har mindre hjärnor (enligt Ferri) så hur kan man påstå att de har samma förstånd som de vita?

Man kunde säga att Ferri var en tidig och mycket radikal kulturrelativist. För honom fanns ingen gemensam mänsklighet. Varje individ bestod av otaliga element, som avgjorde hur man bar sig åt. Han räknar upp några av orsakerna:

Arvet, uppväxten, kulturen, samhällsklassen, åldern, könet, rasen, klimatet, jordmånen, dygnscykeln, årstiderna, vädret, folktätheten, opinionstrycket, sederna och religionen, familjestrukturen, ekonomin, skallmåttet, statens förvaltning, utbildningen, välfärden och rättstraditioner. Alla samverkar och styr obönhörligen våra göranden, medan vi går omkring och inbillar oss att vi handlar av fri vilja.

Människan är lika lite ansvarig för sina handlingar som regnet som faller, skriver Ferri. Bakom varje droppe finns ”en ocean av orsak och verkan”, där det ena ofrånkomligt leder till det andra. Hans vetenskap – kriminalsociologi – skiljer sig i princip inte från meteorologi. Det är meningslöst att bestraffa regnet, det gäller att förutse det. Samt, en dag, när vi vet mera – att förebygga skyfallen.

(Man kan misstänka att Enrico Ferri förväxlat världens ordning med sin egen tvångsneuros. Denne italienare lär aldrig ha varit på opera, konsert eller teater. Föreställningarna krockade med hans sovvanor. Han arbetade mellan 7 och 13, läste på eftermiddagarna och lade sig att sova direkt efter middagen.)

Ferri drog de juridiska slutsatserna: Det finns inget moraliskt ansvar, det finns ingen skuld, och därför får det inte heller finnas något straff. Ett brott är alltid resultat av något abnormt i människans sinne eller i miljön. Då får man inte låsa in en tjuv? Visst får man det, svarar Ferri, bara man inte yrar om rättvisa. I stället skall man säga: ”samhällets självförsvar”.

Detta är, i grov sammanfattning, ”den sociologiska skolan” inom rättsvetenskapen, i motsats till ”den klassiska” som envisas med att de flesta människor kan välja mellan rätt och orätt. En svensk skribent (Arvid Ahnfeld) sammanfattade kärnfullt den förras ståndpunkt redan på 1880-talet:

”Man kan inte säga till en brottslig … Du gör orätt, ty han rår inte sjelf för hvad han gör, – men vi hafva rätt att, för vårt eget skydd, knipsa nacken av honom.”

Det var rätt uppfattat. Men grymhet mot de förtappade är bara en sida hos determinismen. Den and¬ra är odlingen. Som en rationell fåraherde ville Ferri hjälpa de förbätterliga. Den hungrande som stulit behövde inte fängelse utan bröd. Den okunnige behövde kunskap och den ohyfsade uppfostran. Ferris bidrag till historien bestod i tanken att brott kan förebyggas och många kriminella reformeras, om man bara såg individen hellre än gärningen. Förbrytelsen kunde botas med vetenskapliga metoder. Den bästa medicinen var förstås socialismen, ty om alla ägde allting skulle mycket ont och framför allt stölderna försvinna.

Enrico Ferri kom att utarbeta en hel brottsbalk enligt sina principer, men den blev aldrig antagen i Italien. Han fick nöja sig med att på 20-talet bli medförfattare till Benito Mussolinis nya strafflag.

I många länder bidrog Ferris idéer till att civilisera kriminalväsendet. Men bara i ett land tog de folkvalda till sig tesen att ”skuld” och ”ansvar” var meningslösa begrepp.

År 1937 slog socialdemokraten Carl Lindhagen larm i riksdagen: landet var på väg att få två rättsordningar, en laglig och en psykiatrisk. På 30-talet dömdes årligen cirka 2 600 personer till fängelse, men nästan dubbelt så många blev inspärrade utan att ha begått något brott. Det var alkoholister, vagabonder, stökiga ungdomar, ”arbetsskygga”, ”asociala” samt ”sinnessjuka” och ”sinnesslöa”, vars antal växte i förvånande takt.

Citationstecken är på sin plats här. Det var lätt på den tiden att bli klassad som svagsint. Psykiatrins tankefigur att bristande skötsamhet berodde på mentala skavanker hade vunnit insteg och det fanns redan en rad institutioner som tog hand om de ofärdiga: tvångsarbetsanstalt, sinnessjukhus, skyddshem, alkoholistanstalt. Man kunde säga att Enrico Ferris modell höll på att genomföras i det tysta.

Men det fanns de som ville skynda på. Idéhistorikern Roger Qvarsell har i sin ”Utan vett och vilja” kartlagt hur Lombrosos och Ferris läror omvandlade vårt rättsväsen.

De var inte särskilt många som blivit frälsta av italienarnas rättsfilosofi, men de var centralt placerade. Först ut var psykiatern Olof Kinberg som redan 1908 pläderade för att rensa ut ”den fria viljan” ur rättsfilosofin. På sikt, menade Kinberg, behövdes inte domstolar, hela brottsbekämpningen kunde tas över av psykiatrin. Till dess borde staten inte moralisera om skuld och ansvar utan med hänvisning till samhällsnyttan avliva de farligaste av de sjuka, internera andra, försöka förbättra de förbätterliga, sterilisera de ”mindervärdiga” (däribland alla ”tattare”) och i övrigt reformera samhället, eftersom även fattigdom och okunskap genererade brott.

Bara som jämförelse: I dag bedöms 0,4 procent av alla som döms i Sverige som så psykiskt sjuka att de hamnar hos rättspsykiatrin. (Det är sannolikt alldeles för få.) Men under Olof Kinbergs 30-tal på Långholmen klassade han 96 procent av alla dömda som sinnessjuka. Folk kunde förbli inlåsta i åratal efter ett brott mot brandstadgan eller fiffel med bokföringen. Det fanns en särskild diagnos för dem som klagade på sådant, Paranoia querulans (lanserad av Alfred Petrén, läkare och riksdagsman).

Mellan 20- och 50-talet gick hela Norden i socialdarwinistiska framtidsdrömmar. Människan skulle förädlas, brottsligheten minimeras genom människoavel. Rashygienen blev på 30-talet lag från Helsingfors till Reykjavik. Jag har ingen bra förklaring till varför just Sverige, men inte Norge eller Danmark, kom att ta ytterligare ett steg på den vägen. Kanske var det slumpen?

Olof Kinberg, som redan av samtiden betraktades som något av en fanatiker, fick nämligen en hängiven lärjunge i en ung jurist som hette Karl Schlyter – som råkade bli justitieminister i socialdemokratins första regering. År 1934 deklarerade han att ”skuld” och ”ansvar” borde förpassas till historiens skräpkammare, att ”samhällsskyddet” var det enda som kunde legitimera ett straff, som följaktligen borde döpas om till ”åtgärd”.

I Schlyters framtidsland behövdes följaktligen inga domstolar: efter ett lagbrott skulle en panel av experter avgöra den lämpligaste behandlingen. Han nådde aldrig så långt, men hans gärning är en övertydlig illustration till den svenska socialdarwinismens dubbla rörelse, den som gör det så traumatiskt för efter¬världen att hantera folkhemmet. Å ena sidan hjälp, stöd, rättigheter och humanitet för de användbara (som alltid är flest), å andra sidan osentimental behandling av B-folket. Han lät slå upp större gluggar på anstalterna så att fångarna fick titta ut (”Schlyterfönster”, kallades de), han införde särskilda anstalter för ungdomar och introducerade villkorliga domar. Rent framsteg, med alla mått mätt. Och, å andra sidan – rashygienisk sterilisering av ”mindervärdiga” (1935) och kastrering av sexualförbrytare, eller av individer som kunde tänkas bli det (1944).

En sådan lag hade varit otänkbar tjugo år tidigare, skriver Roger Qvarsell. Kroppsstraff ansågs omänskligt och oacceptabelt i ett modernt samhälle. Men när det inte kallades ”straff” (fast det var det förstås) och sedan socialnämnderna övertog domstolarnas uppgift kunde det passera som ”en skyddsåtgärd”. Därmed sätter han fingret på den paradoxala effekten av den moralbefriade juridiken.

”Jag är fri/jag har sonat mitt gräsliga brott/som i dråp av en neger bestod”, sjöng Evert Taube en gång. Nationalbarden anslöt sig därmed till den klassiska rättsskolan, för vilken straff är en vedergällning, ett sätt att sona en skuld och återställa balans. I Karl Schlyters tankevärld framstod sådana rader som ren nonsens. Ingen människa kunde sona ett brott. Det var ju själva idén om skuld som han ville mönstra ut som ovetenskaplig.

Må den så vara. Den kan faktiskt inte beläggas under mikroskop. Men Schlyters egen gärning – barbari och humanitet om vartannat – visar att när makten förkastar skuldprincipen får makten fria händer. Vedergällningen må vara en primitiv idé, men den håller i varje fall några oumbärliga rättsprinciper på plats. Ekvivalensen: Att lika fall behandlas lika. Proportionaliteten: att reaktionen står i proportion till brottet. Och så skuldprincipen: att bara den som är ansvarig kan dömas för sina handlingar. I Taubes konservativa värld var alla fria som inte hade skuld. I Schlyters moderna värld var friheten en nådegåva från makten.

Just på den grunden fick Schlyter sina egna emot sig. ”Lag-röta eller det svenska rättssamhällets förfall”, var rubriken på Georg Brantings artikel 1943. Sonen till Hjalmar Barnting hävdade att rättsprinciper höll på att urholkas till förmån för godtycket och att rättsäkerheten var i fara om gränsen mellan rättskipning och sinnessjukvård luckrades upp. Och han beklagade att hans eget parti gick i bräschen för denna utveckling.

Det var inte många som slöt upp bakom Branting. Karl Schlyter var redan i färd med att lägga fram ett helt nytt förslag i Ferris anda, som skulle ersätta 1864 års strafflag. År 1956 blev det färdigt. Det hette inte strafflag längre, det hette ”skyddslag”. Tidsobestämd vård i olika former ingick bland straffen, som nu kallades ”påföljder”. Och eftersom lagen inte längre räknade med lagbrytarens ansvar utan endast med statens intresse – upphävdes de sinnessjukas ansvarsfrihet. De skulle dömas som alla andra eftersom rättvisan inte längre hanterade skuld utan blott utdelade passande reaktioner på opassande handlingar.

Förslaget innebar en kulturrevolution. Men Karl Schlyter visste att svenskarna inte var mogna för att i grunden ändra sin syn på straffrätten. Varken Ferri, Lombroso eller deras filosofi omnämnes i utredningen. Det hette att det bara var praktiska förslag. Andra noterade dock ideologin. Jurisprofessorn Ivar Strahl fann sig tvungen att bjuda motstånd mot Enrico Ferris lära: ”Skuldbegreppet förkastas av den positiva skolan. Den lägger vikt vid sin deterministiska åskådning och betraktar de brottsliga människorna såsom föga annat än farliga djur eller föremål som man är berättigad att i samhällets intresse oskadliggöra”, skrev han 1955.

Också andra reagerade. I denna tidning fixerade Herbert Tingsten grundproblemet med Schlyters ideologi: ”Straffberedningen kommer utan tvivel … mycket nära uppfattningen att människorna, brottslingarna, är skuldlösa och oansvariga …” Om vi ändå skall straffa dem betyder det att vi straffar skuldlösa, konkluderade Tingsten. Verkar det inte moraliskt godtyckligt?

Svenskarna var inte redo att förklaras skuldfria. Vi fick aldrig någon ”skyddslag”. Vi fick en ny brottsbalk år 1965 som blev en omöjlig kompromiss mellan ömsesidigt uteslutande synsätt. Från Schlyters utredning hämtades principen att sinnessjuka och friska kunde dömas lika skyldiga eftersom ingen människa hade skuld. Ingen skulle ju straffas, alla skulle ”behandlas”. Från den klassiska straffrätten bevarades den motsatta idén att ingen kunde dömas som inte hade skuld. Och på det sättet blev svenska vettvillingar och dementa, som de enda i världen, ansvariga för sina gärningar.

Hänger ni med? Det är inte säkert att ens riksdagen gjorde det den gången. Man vill tro att Karl Schlyter roterar i sin grav. Han ville avskaffa ansvaret för alla – men kom att utsträcka det till de sinnessjuka.

Det enda rimliga svaret på frågan ”Vilken människosyn genomsyrar brottsbalken?” är därför: ”Ingen människosyn.” En husägare skall under straffansvar hålla reda på snö på taket, men har ingen skyldighet att ringa efter ambulans när någon fått en istapp i huvudet. Vi är skyldiga att lämna in en plånbok som vi hittat på gatan, men behöver inte ta upp ett spädbarn som vi hittat i skogen. Lagen kräver att vi ringer 112 när Persson knuffat Hansson i sjön, men inte utifall Hansson håller på att drunkna efter att ha trillat i själv. En frisk person har ingen skyldighet att hjälpa ett trafikoffer, men en sinnessjuk skall betala skadestånd för vad han förstört under psykos.

Vad händer med ansvaret när inte ens rättvisan vet längre vad det betyder? Om detta handlar den sista artikeln.

MACIEJ ZAREMBA

Flera läsare har undrat varför bil¬dåren på Västerlånggatan (DN 29/6) kallades Peter Skog när han i själva verket var född i Iran. Förklaringen är att alla fingerade namn i denna artikelserie ligger nära det verkliga namnet. Svenska namn har bytts ut mot andra svenska namn, utländska mot utländska. Den schizofrene föraren på Västerlånggatan är inte född i Sverige, men han bär i verkligheten ett taget svenskt namn. Det hade varit inkonsekvent att kalla honom något persiskt i det läget.

Litteratur:

Aktuell debatt om brott och straff. Sveriges juristförbund, 1957.
Henrik Belfrage: Brottsligheten, psykiatrin och samhället, 1995.
Jenny Björkman: Vård för samhällets bästa, 2001.
Olof Kinberg: Om den s.k. tillräkneligheten, 1914.
Svante Nycander: Avskaffa rätts¬psykiatrin, 1970.
Skyddslag. SOU 1956:55.
The Positive School of Criminology. Three Lectures by Enrico Ferri, red. Stanley E Grupp, 1968.
Jan-Olof Sundell: Karl Schlyter – en biografi, 1998.
Roger Qvarsell: Utan vett och vilja. Om synen på brottslighet och sinnessjukdom, 1993.
6. Jaktscener från Mölndals dårhus

Varför flyr psykiatrer från psykiatrin? Det kan vara av samma skäl som Mijailo Mijailovic dagarna före mordet på Anna Lindh avvisades från ¬akuten. I den svenska psykiatrin är ansvaret den största bristvaran. Ibland ställs högre krav på ¬patienter än på deras vårdare.

Larmet går klockan 12:54. Brotts¬kod 0368. In i bilen, blåljus, adrenalinet pumpar… På adressen Torggatan 3 i Mölndal står en muskulös man och pekar på en späd kvinna. Lisa hade tagit hans tidning, säger han. Ja? Sedan försökte hon slå honom med den. Försökte? Ja, hon missade, men när han försökte knuffa in henne i ett rum gjorde hon motstånd. Nej, han blev inte skadad. Men nu hinner han inte säga mer, han skall på debriefing. Han känner sig ”kränkt” samt ”illa till mods”. Återkommer i skadeståndsfrågan, antecknar polisen.

Lisa, som vi kallar henne, hämtas till stationen i Mölndal. I bilen anklagar hon poliserna för att ha stulit hennes kläder. Det blir inte mycket till förhör. Poliserna avbryter när det börjar rycka runt hennes hals och överkropp. ”Fortsatt förhör anses meningslöst.”

Denna scen upprepas med variationer ett trettiotal gånger mellan våren 2004 och hösten 2005. Var gång Lisa slår omkring sig, spottar eller säger fula ord underrättas ordningsmakten. Det händer också att man erinrar sig gamla oförrätter.

Den 15 juli 2004 till exempel får polisen brev om att Lisa en månad tidigare gjort hotfulla rörelser och kastat kaffe på en person. Var kaffet varmt? undrar polisen. Nej, det var kallt. Blev någon skadad? Nej, men kläderna blev våta. Dessutom hade hon sagt ”du är så ful” och även ”din jävla kuk” till målsäganden. Han känner sig ledsen och kränkt.

Tjugo olika poliser är från och till sysselsatta med anmälningar, utryckningar och förhör med personalen vid Torggatan 3. Ibland kastar Lisa bara en apelsin, men det händer att hon slåss, bits eller sparkas, oftast när man försöker tvinga henne till något. Att ställa sig upp när hon ligger ned, till exempel. Det har blivit en hel del blåmärken, och ett och annat blodvite under handgemängen.

I december 2005 skall allt detta rannsakas inför domstol. De tjugo personer som skickat över 30 anmälningar vill att hon skall bestraffas för sitt beteende. Dessutom vill de ha pengar. Sammanlagt 250000 kronor för sveda, kränkningar och psykiskt lidande. Müller (fingerat namn), till exempel har blivit kal-lad äckel, våldtäktsman och demon, samt fått en spark på benet. Detta har han tvingats bearbeta med en psykolog, säger han. Kräver 12100 kronor jämte ränta för lidandet.

I sju dagar pågår rättegången. Tjugo målsägande skall höras, och så vittnena, hundratals detaljer skall redas ut.

Den 14 december kommer domen. Den är på 33 sidor, men kunde sammanfattas i fyra ord: ”Har ni förlorat förståndet?” Tingsrätten i Mölndal upplyser de målsägande att Lisa är psykiskt sjuk sedan 15 år tillbaka. Hur hade det kunnat undgå dem? Rätten insåg det nämligen meddetsamma: Lisa ”har i princip inte gått att förhöra … på någon åtalspunkt … på grund av sin allvarliga psykiska störning.”

Ja, ni läser rätt. Det var mentalskötarna på psykiatriska kliniken på Mölndals sjukhus, som polisanmält sin patient, för att hon bland annat sagt att de var ”äckliga och hemska personer”, uttalat hotelser ”med en hes och otrevlig röst” och inte bett om ursäkt efteråt. De är ”besvikna på henne”, läser vi i domen.

Men nu blir de upplysta av rät-ten att van¬föreställningar och aggressions¬utbrott är vanliga vid Lisas diagnos. Så när hon hävdar att hon slogs mot demoner var det nog så hon uppfattade läget. Förstod de inte det? (Det verkar inte så. ”Hon kan väl skärpa sig”, säger en av vårdarna i förhöret.)

Åtalet ogillas. Lisa är utan skuld. ”Putativt nödvärn” skriver domstolen, vilket betyder: skäligt våld i missuppfattat nödläge. ”Det måste dock anses vara en viktig princip, att psykiskt störda personer inte på grund av sin störning förklaras brottsliga.”

Det var en historisk rättegång. Såvitt jag vet är det första gången som en patient åtalats för att ha betett sig i enlighet med diagnosen. Professor Sten Levander har under fyrtio år inom psykiatrin inte hört talas om något liknande. ”På ett sjukhus i Brøset i Norge hade vi under sju år nästan två tusen hot- och våldsincidenter. Alla noterades, men ingen kom på idén att ringa polisen. Det hör till jobbet.”

För Erik Vilisalu på Mölndals sjukhus hör det inte till jobbet. Han är skyddsombud på avdelning 241. ”Anklagar den manliga personalen för sexuella övergrepp”, står det om Lisa i hans anmälan. Jag frågar Vilisalu om man inte måste tåla ett och annat från en mentalpatient.

”Att vara måltavla för kränkande tillmälen – nej, det kan du glömma. Det ingår inte i mitt arbete.” Har han lidit men? ”Du kan ge dig på att jag har. Att bli utsatt för någonting sådant, det river upp i ens person. Det är ytterst kränkande för mig som man och för mig som professionell arbetstagare. Det är ingenting som man går ifrån med något lättsinne.”

Vilisalu säger att han arbetat inom psykiatrin i tjugo år, med aldrig tidigare blivit kallad något otrevligt.

Han klagar också på att hans tröja gick sönder när han skulle tvinga Lisa i bälte. ”Sådant måste prövas i domstol, självklart, det kan inte vara fritt fram att nyttja våld, oavsett vilken diagnos hon har. Skulle det på något sätt ingå i mitt yrke att bli slagen utan att få det prövat i domstol?” Men är inte Lisa allvarligt sjuk? ”Det ursäktar inte våld mot någon enda människa.”

Jag ber rättspsykiatern Anders Forsman i Göteborg läsa Erik Vilisalus repliker. ”Det här är ju helt sanslöst”, skrattar han. ”Mannen kan inte mena det han säger.”

Nej, det svårt att tro att manligheten blivit så förklenad just i Mölndal. Vikarien Stina (fingerat namn), till exempel, fick en knytnäve i ansiktet. ”Med tanke på Lisas diagnos”, blev hon varken chockad eller tog det personligt. Hon ville inte heller anmäla patienten. Men hon blev uppmanad att göra det.

Vikarier agerar professionellt, medan erfarna vårdare uppsöker krishantering när en patient sagt ”kuk”. Får man lov att misstänka något ruttet på Mölndals sjukhus?

Victoria Petersson fanns inte i rättssalen då Lisa skulle dömas. Hon sade upp sig från sjukhuset ett halvår tidigare i protest mot behandlingen av Lisa. Hon har känt patienten i tio år. Lisa är normalt inte särskilt våldsam, säger hon, ”mig har hon bara flugit på en enda gång”. Så vad hände på avdelning 241? ”De provocerade henne.”

Petersson berättar att det infördes regler utan terapeutisk mening, att Lisa skulle tvingas till saker som man visste att hon ogillade och att hon ständigt hotades med våld. Att läggas i bälte, att stängas in på rummet. Om hon inte ville simma skulle hon kastas i vattnet, fick hon höra. ”Jag hade också slagits”, säger Victoria Petersson. ”Om jag skall vara frank så har de förtjänat varenda smäll som de fått. Så får man inte behandla en människa.”

Victoria Petersson är inte ensam. Två andra lämnade avdelningen av samma skäl. Anna Olausson har i brev till chefsöverläkaren Charlotte Kollind protesterat mot att Lisa isolerats som straff för svordomar. Hon undrade om det fanns ett läkarbeslut på det. Hon fick inget svar. Hon ville veta om det är lagligt att belägga patienten med fotbojor. Inget svar. Också Anna Olausson menar att Lisa blev provocerad. ”En skötare får för sig att bygga korthus, Lisa ber honom sluta, det påminner henne om något obehagligt. Han bara fortsätter. Så gör inte en utbildad skötare! Lisa vill inte se på teve, men det vill skötarna – i hennes rum!”

När Anna Olausson efterlyste en etisk diskussion om behandlingen av Lisa fick hon höra från sin chef, en manlig sjuksköters¬ka: ”Ni kan betrakta er som kommandosoldater. Lyd order utan att ifråga¬sätta.” Då sade hon upp sig och skrev en debattartikel i Dagens Medicin:

”Vårdformen är under all kritik … Det finns inga teorier som stöder behandlingen. Det går inte att kalla det för vård. Sjukhuset är medskyldigt till det våld som uppstått.”

Jag frågar en av vårdarna varför han ringde nödnumret. Trodde han att polispiketen skulle hjälpa till vid terapin? Han svarar snabbt: ”Det var inte jag som ringde. Det var min chef.” Han själv hade inte kommit på den tanken. Jo, han fyllde i polisanmälan, ”vi har blivit uppmanade att göra det”. Vill jag veta mer får jag ringa Kommunal.

”Det gällde att få fram så många polisanmälningar som möjligt”, berättar en annan skötare. I vilket syfte? ”För att få bort den här patienten från avdelningen.”

Så får vi till slut en förklaring till varför blöta byxor blev en polissak. Så här gick det till: Någon (det går inte att fixera ansvaret) beslutar om säregna villkor för denna patient. Hon skall bo i en liten tvårummare på avdelningen, oftast instängd där med två skötare. ”Jag kände direkt att det skulle bli våld i denna vårdform, vem blir inte aggressiv på en sådan liten yta?” skriver Anna Olausson i Dagens Medicin.

Arrangemanget leder till en härva av konflikter mellan skötare, läkare och sjukhusledningen. Men man kommer inte till tals med varandra. Och så en dag kommer någon på ett sätt att lösa problemet. Om man gör patienten Lisa till en brottsling så kommer hon att flyttas till rättspsykiatrin, varmed trivsel, god arbetsmiljö och de lugna kafferasterna återvänder till avdelning 241.

Martin Gawron von Gaffke (före namnbytet Martin Gaffke) vill inte svara på mina frågor. Han är omvårdnadschefen som befallde skötarna att agera ”som kommandosoldater”. Under hans ledarskap stressas Lisa av hot och förbud, samtidigt som outbildad personal beordras att vakta henne. ”Somliga tog man direkt från gatan”, berättar en skötare. Varpå incidenter uppstår och von Gaffke ringer polisen eller fyller i någon av de (förtryckta) brottsanmälningarna. Kommunal ser också till att medierna får nys om den ”våldsamma patienten”. Lokaltidningen återger utan vidare påståenden om ”hundratals skador”, om långtidssjukskrivningar och om skötare som ”måste skrika på hjälp i döds¬ångest”.

”De skickade fram de mest oerfarna som kanonmat”, säger professor Anders Forsman vid Rättsmedicinal¬verket, som undersökte Lisa inför rättegången.

Att Lisa inte blev dömd som brottsling blev en besvikelse för Leif Glick, vårdare och ordförande i Kommunals sektion 54. Inte minst av principiella skäl. ”Man kan inte ha en lag för sjuka och en annan för and¬ra”, säger han. Men han hittade på råd. Tre månader efter den friande domen stängde han hennes vårdplats ”av arbetsmiljöskäl”. Varpå Lisa flyttades från Mölndal.

Nu vårdas hon hos rättspsykiatrin i Sundsvall, 80 mil från sina anhöriga, bland några av Sveriges tyngsta kriminella. ”Det kan inte underlätta rehabiliteringen”, säger professor Forsman. ”Men vad jag förstår var det inte hennes läkare utan Kommunal som skrev den remissen, med stöd av sjukhusledningen.”

När riksdagen år 1962 jämställde sinnessjuka och friska inför lagen fanns det några som varnade för att själva idén om ansvar kunde bli lidande av denna unika reform. Och nu, fyrtio år senare, hävdar somliga mentalskötare att det är psykpatientens skyldighet att (under hot om straff) göra sitt bästa för personalens trivsel, medan de själva inget ansvar har för hennes. När jag frågar Leif Glick på Kommunal om det var lämpligt från vårdsynpunkt att utsätta Lisa för två häktningar, en rättegång och sedan placeringen bland kriminella svarar han med en mening: ”Patientens fysiska och psykiska hälsa är inte Kommunals bord.”

Då är det kanske läkarnas bord? Hur kan en värnlös sjukling brukas som tillhygge i en arbetsplatskonflikt utan att ansvarig läkare går emellan? Det försökte doktor Anders Svensson, tydligen utan resultat. Då lät han förstå att han inte kunde ta ansvar för den fortsatta vården av Lisa. Men det enda han vill säga till mig är att han inte har något personalansvar. Han upprepar det, med eftertryck. Och personalen, hälsar Kommunal, har inget ansvar för patienten. Välkommen till Mölndals dårhus!

Jag har talat med tillräckligt många skötare för att inse att Leif Glick förmodligen är extrem i detta avseende, till och med i Mölndal. Men det är tydligen sådana som Glick som anger tonen.

Av alla psykiatriska kliniker i landet har just den i Mölndal svårast att rekrytera läkare. Var fjärde tjänst är ständigt vakant, man drar sig fram med pensionärer och doktor Nils från Manpower.

”Det råder inte någon större brist på psykiatrer”, säger Per Lindqvist, ordförande i Rättspsykiatriska föreningen, ”med det är få som vill åta sig ett permanent ansvar. De jobbar hellre som konsulter eller stafettläkare.” Psykiatrin, upplyser Lindqvist, är ingen attraktiv arbetsplats. Den förhåller sig till kirurgin som ett pojklag till Champions league. ”I den senare tar alla spelare ansvar för sin kant. Inom psykiatrin springer alla efter bollen samtidigt.” Vilket är ett annat sätt att säga att specialistkompetens väger föga mer än åsikter, erfarenheter och annat tyckande.

Om jag förstår honom rätt bidrar läkarens svaga ställning till att sådana som Mijailo Mijailovic inte tas om hand i tid. Det händer allt oftare, säger Per Lindqvist, att svåra patienter bollas mellan sjukhusen under åberopande av ”arbetsmiljön”. (Fenomenet har många namn: ”fotbollsprincipen” – man passar till nästa, ”ambulansvård” – terapi på resa mellan klinikerna, eller ”Svarte Petter”.)

Arbetsmiljölagen tycks väga tyngre än svenskens rätt till vård, enligt Lindqvist. Han menar att om folk inte klarar av sitt jobb kunde de anlita expertis, eller läsa några böcker. ”Ju mer man kan, desto färre behöver man vara.” Men ¬i stället för att erkänna att det finns saker att lära ropar man på skyddsombudet. ”Vad jag vet förekommer det bara inom psykiatrin”, säger Lindqvist. (Det var ett lugnande besked. Jag såg redan framför mig skyddsombudet Glick avbryta en förlossning: ”Våra medlemmar blir kränkta och besvikna av att se patienten blöda. Det ingår inte i deras ansvar.”)

Och därmed är vi tillbaka där denna serie började. Ordet ”ansvar” står på varannan sida i psykiatrisamordnaren Anders Miltons senaste rapport, nästan alltid som en bristvara (se även DN Debatt 5/7). Lands¬tingen tar inte ansvar för öppenvården, kommun¬erna inte för de utskrivna, ingen för de svårast sjuka. Hur har det kunnat bli så här i pliktmoralens land?

Jag har i dessa artiklar försökt belysa några av mekanismerna. Det vore frestande att skriva att vår riksdag, som år 1962 funnit att ”ansvar” var ett tomt ord, (så det gick bra att döma också sinnessjuka ansvariga) nu får skörda var den sått.

Men så enkelt är det förstås inte. Medborgarna har aldrig accepterat riksdagens utmönstring av det personliga anvaret. Men jag vill påstå att den unika hopblandning av vård, straff, rättskipning och politik som blev följden av denna reform gjorde det mycket svårt att med yrkeshedern i behåll axla ett ansvar på detta område. Vi vet inte om något annat land kunnat klara det bättre, eftersom inget annat land ens övervägt en liknande reform.

Av detta kan man lära att man inte mixtrar ostraffat med tusenåriga rättsprinciper. Att domstolar skall skipa rättvisa (inte verkställa politiska önskemål), läkare skall läka (inte döma eller sitta fångvaktare) samt att rättspsykiatrin… förtjänar vår medkänsla.

Ingen vetenskap har blivit så misshandlad av politiken, eller så utsatt för ideologiska vindar. Mellan 30- och 60-talet var det meningen att den skulle stämpla dem som inte hängde med i utvecklingen som psykiskt abnorma. Sedan kom motreaktionen, ”antipsykiatrin”: Psykisk sjukdom var en sund reaktion på ett sjukt samhälle. På 80-talet hävdade Socialstyrelsen att det inte fanns några farliga människor, bara ”farliga möten”, tjugo år senare tar samma byråkrater doktorerna i örat för att de släpper ut farliga människor. Och så den evigt oavgjorda kampen mellan den biologiska och den humanistiska definitionen av människan.

Man förstår att läkarna aldrig kan göra rätt i draget av dessa pendelrörelser. Tar de om hand är de förtryckande, skriver de ut hotar de vårt liv. Vi tillskriver dem en gudomlig förmåga att förutse mänskliga handlingar, men vill inte anförtro dem ansvaret att leda en avdelning. Verkar inte det – en aning förryckt? Man får säga att det är skickligt av Thomas Bodström, som håller fast vid en lagregel med rötter i unken socialdarwinism, att alltid få läkare och domare att ta smällarna i hans ställe.

Dessa artiklar har handlat om få människor som gör många rubriker. Det är i sig inte märkligt, de står för det oväntade. Men de psykiskt sjuka våldsverkarna får sällan rättvis behandling i medierna. Vi får veta allt om deras dåd, men nästan inget om dem själva, vilket gör dem till monster i våra ögon. (Denna asymmetri, som beror på att rättspsykiatrin håller på sekretessen, medan åklagarna tar lättare på den saken, är ett allvarligt publicistiskt problem.)

Så låt mig bara säga, att de är just väldigt få och inte särskilt farliga för andra än sina närmaste. Om de bara försvann en dag, skulle löpsedlarna minska med kanske femtio – men brottsligheten bara med en halv procent. Sannolikheten för att medborgaren skall råka ut för en okänd vettvilling är mindre än en på miljonen. Risken för att medborgaren skall dö för egen hand efter att ha avvisats från psykakuten är hundra gånger större.

Sådant kan vara bra att hålla i minnet när politiker håller valtal.

MACIEJ ZAREMBA

Patienten ”Lisa” har genom sin närmaste anhörig medgivit att Anna Olausson, Victoria Petersson och Maciej Zaremba kommenterar vården av henne på Mölndals sjukhus.

Anders Miltons senaste rapport bär nummer S 2003:09.
© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: