Skip to content

Sunda kroppar kommer till himlen

april 14, 2009

Sunda kroppar kommer till himlen

DN 24 dec 1989

Sten Philipson
Nils Uddenberg m.fl.
Hälsa som livsmening
Natur och Kultur

Själen har numera flyttat närmare matsäcken, där den utfodras med goda gärningar: fibrer, råkost och viktoriansk återhållsamhet. Hälsotrenden kan förefalla komisk, men den är långt ifrån humanistisk.

Emellanåt inträffar det att en bok som till stor del är ett hastverk och snudd på ett misslyckande (håller inte vad den lovar, tröttar ut med mångordighet, retar med beskäftiga banaliteter) likväl är värd sitt pris, genom de tankar den här och var formulerar och den oro den väcker hos sin frustrerade läsare.

Detta är i högsta grad fallet med Hälsa som livsmening, en artikelsamling redigerad och delvis författad av psykiatrikern Nils Uddenberg och teologen Sten M Philipson.

När solarierna, gymnastiklokalerna och råkosttemplen började fylla köpingarna för en sådär tio år sedan trodde många att det rörde sig om en modefluga. Men de stannade kvar, liksom friskis, svettis, de otaliga motionsloppen, hälsotesterna och kurserna i rökavänjning, avslappning, mm. Hälsoaktivisterna nöjer sig emellertid inte med att omhulda sina egna organ, de kastar medlidsamma och, som det förefaller, allt mer uppfordrande och maktlystna blickar på andras.

Hälsotrenden kan förefalla komisk, men den har alla drag av en djupgående mental omsvängning, vilket bevisas av att den redan infiltrerad institutionerna. Förutom de kommersiella hälsobilagorna och de dagliga förstasidesnyheterna om sambandet mellan skoskav och cancer har vi ock fått ett ”hälsouniversitet” (i Linköping) och på socialstyrelsen ser man fram emot att få ta hand om de ännu friska (friskvård kallas det). Också skolan berörs. Där trängs historia och filosofi ut av obligatorisk undervisning i korrekta kostvanor och god matsmältning.

Om hälsoaktivisterna utgör en förtrupp av vår tids folkrörelse – och åtskilligt tyder på det – står vi måhända inför den största idéförändringen på mycket länge. Hälsorörelsen är nämligen inte humanistisk. Det framgår av professor Anders Jeffners bidrag till ”Hälsa som livsmening”. Jeffners enkätundersökningar om livsåskådning och livsvärden visar ett samband mellan å ena sidan överväldigande hälsointresse (hela 40 procent av de tillfrågade satte hälsan som livets främsta värde, före pengar, men också före gemenskap, frihet, demokrati och personlig moral) och en påfallande utbredning av en biologisk-ekologisk människosyn, utan skarp gräns mellan människor och djur. Bland dessa 40 procenten hälsosträvare återfinns de lägst utbildade, finner Jeffner, och fruktar att lösa biologiska spekulationer och pseudovetenskaplig eko-flum närmar sig ett religionssurrogat i vardande, en ”medicinsk metafysik”.

Genast frågar sig läsaren vad de 40 procenten menat med ”hälsa”. Antropologen Lisbeth Sachs erinrar indirekt, i sin mer än lovligt spretiga artikel ”Hälsa som kultur”, om en möjlig felkälla i Jeffners enkät. I västvärlden, påpekar hon, uttrycker vi allt oftare vår samhälleliga och politiska vantrivsel i termer av individuell ohälsa. Vi ”mår dåligt” och sjukskriver oss, när det kanske vore mer påkallat att agera politiskt, kasta sten eller strejka. Och medicinen tackar och tar emot och sätter biologiska diagnoser på sociala skavanker.

Etnologen och maratonlöparen Anders Salomonsson misstänker likaså att hälso- och friskisaktivismen uttrycker politisk vanmakt. Sedan demokratin institutionaliserats till fullo har den egna kroppen blivit det sista område som medborgaren än råder över, och det är därför som han kanaliserar så mycket av sin skaparglädje just på de egna vävnaderna.

Filosofins bidrag i denna bok borde man egentligen förbigå med barmhärtig tystnad. Men Lennart Nordenfeldts pretentiösa och tämligen intetsägande begreppsanalys (som mynnar ut i att den som har dåliga ”upplevelsekvalitéer” förmodligen är sjuk) är intressant ändå. Nordenfeldts definition av ”hälsa” sammanfaller näsan med ”lycka” och därmed är vi tillbaka vid frågan om friskheten som ideologi eller rentav religionssurrogat.

Under de senaste åren har det blivit alltmer uppenbart att moraliska normer som kan motiveras med att de utgör skydd för hälsan har betydligt lättare att vinna gehör än normer som grundas på altruistiska ideal eller social nytta
konstaterar idéhistorikern Roger Qvarsell i volymens intressantaste uppsats ”Om hälsobegreppets och hälsoupplysningens historia”. Men det som framstår som nytt är i själva verket ett återfall. Att härleda dygd ur kroppslig sundhet är en gammal och periodvis vida omfattad tankefigur.

”Hälsa” och ”sjukdom” är inte varandras motsatser, skriver Qvarsell. Dessa begrepp hör själva verket till olika sfärer. Medan sjukdom i modern tid blivit alltmer medicinskt-biologiskt väldefinierad (provresultat som avviker från en statistisk norm) har hälsobegreppet bibehållit sin filosofiskt-moraliska karaktär och hyser ett ideal, en utopi om det i alla avseenden goda livet.

I synnerhet under 1700-talet, inte minst till följd av Upplysningens idealisering av naturen kom fysiskt välmående och hög moral att smälta samman. För Thomas Thorild, som 1795 författade en handbok i hälsovård, var hälsa detsamma som det sköna, det goda och det fullkomliga och han var typisk för sin tid i sin syn på sjukdom som en följd av svaghet och synd. Samma uppfattning, men där synden ännu entydigare identifierades som ett brott mot på samma gång naturens och guds lagar, kom att prägla 1800-talets folkuppfostran, men även det mesta av psykiatrin. Och bland folkrörelsernas pionjärer på 1900-talet fanns det gott om hälsoprofeter som satte likhetstecken mellan sunda mat- och levnadsvanor, hälsa och hög samhällsmoral. Den sjuke var ansvarig för sin sjukdom och därmed snudd på en samhällsfiende.

Tecken på detta återfall behöver man inte leta långt efter. Medan jag skriver dessa rader påpekar ordföranden i sjuksköterskefacket i en debattartikel i DN att rökarna bär skulden till sina kärlkranssjukdomar och hon ifrågasätter det meningsfulla i att operera de oförbätterliga. Vi trodde att sjukvårdens uppgift var att lindra lidande – men det visar sig att den i själva verket skall skipa rättvisa! Dagen därpå kommer turen till tjockisarna. ”Den överviktige måste”, skriver en klinikchef i en för övrigt utmärkt artikel på DN:s debattsida, ”förstå sambandet mellan sin övervikt och sin sjukvårdskonsumtion”. Tänk! När vi som barn retade klassens fettknopp visste vi ännu inte att det var av samhällsansvar…

Det var just denna syn som Susan Sontag försökt komma åt i sin bok om Aids häromåret. Man kan förstås se det enkelt: som en paradoxal följd av välfärdsstatens allomfattande omsorg. När alla solidariskt betalar min långvård blir alla solidariskt otåliga över dess längd. På den gamla dåliga tiden var det inte deras sak.

Men det finns, menar Qvarsell, och med honom Jeffner, Philipson och Uddenberg, en annan och mer ödesmättad förklaring till varför skuldbeläggande av sjukdom inte bara överlevt in i moderniteten utan rentav blomstrar i 80-talets moraliserande kropps- och hälsokult.

Vår rationella världsbild fördrar inte slumpen, ödet, den plötsliga olyckan, det oförmodade slaget. Lidandet är meningslöst och kan inte förklaras, utom möjligen inom en religiös världsbild och inte ens där på något försonande sätt. Sedan religionerna dragit sig tillbaka och filosofin övergått till begreppsövningar som ovan har själva döden börjat framstå som en skandal. Men där människan inte finner mening vill hon åtminstone ha en orsak.

Dör hundar av hjärtinfarkt? Kan kackerlackor bli schizofrena? Nej. Gäddor får visserligen cancer, men det är ju människan som förgiftar dem! En biologisk människosyn placerar hemsökelserna i ett naturligt sammanhang och lockar med löftet om att lydnaden mot naturen skall frälsa oss från de olyckor som vi förknippar med civilisation, det vill säga de flesta om inte alla. Att vara frisk är tecken på att man levt rätt. Och liksom olydnad mot Skaparen bestraffades med olycka följer nu sjukdom och död på brott mot naturens (skapelsens) lagar.

Det rör sig förmodligen ännu om en slags själ, men den har flyttat till närheten av magsäcken där den utfordras med goda gärningar: fibrer, råkost, cykelturer och traditionell viktoriansk återhållsamhet. Och istället för sista smörjelsen lovar läkarna ett par tre återupplivningsförsök.

Ovanstående är närmast en fri tolkning av de olika författarnas misstankar om den naturliga världsbildens natur. ”Hälsan som livsmening” säger egentligen ingenting om hälsorörelsens utbredning i industrialiserade samhällen, inte heller analyserar den sambanden mellan de offentliga institutionernas nya puritanism och den folkligare kroppsdyrkan.

Läs denna angelägna bok, som hålls mer ihop av oron för den humanistiska människosynens marginalisering än av någon klar idé eller ens ett kvalitetskriterium. Själv har jag skrattat några gånger. Men det kan förstås bero på mitt sjuka sinne för humor.

Återstår bara att försöka förstå varför dessa sunda, välmenande och ansvarsfulla hälsoprofeter verkar så helt oanalytiskt provocerande på omgivningen. Jag tror att förklaringen är enkel. När allt kommer omkring lever ju schimpanser och kloakråttor, lyhörda som de är för kroppens signaler, föredömligt naturligt och rätt. De saknar rentav förmåga till annat och är kanske därför lyckligare än vi. Men de har den goda smaken att inte härleda någon moral ur sin förutbestämmelse.

Maciej Zaremba

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: