Skip to content

Svensk rätt blundar för nazism

april 14, 2009

Svensk rätt blundar för nazism. Domen i Kodemålet är resultatet av juridikens förfall

DN 951121

Både åklagaren och domstolen skyler över den nazistiska bakgrunden till mordet på 14-årige John Hron. En grupp torterar i timmar en okänd och tvingar honom att hylla nazismen. Men i tingsrättens dom framstår dådet som ordinär bymisshandel.

Följaktligen är två av förövarna redan på fri fot. Våra domstolar är nog ensamma i Europa om sin ovilja att identifiera våldsideologier.

Post scriptum (en indragen ruta, centrerad, nedanför ingressen):

Hovrätten tog sedermera hänsyn till förövarnas ideologiska bevekelsegrunder, vilket bland annat ledde till en viss straffskärpning.

”SKALL VI gå bort och slå ihjäl dem”, föreslår Holm. De fyra samlar ihop sin picknick, rundar Ingetorpssjön och kommer fram till udden där John Hron och hans fjortonårige vän, vi kallar honom Patrik, grillar korv. Sedan de sparkat Hron medvetslös dränker de honom i sjön. Men de tar god tid på sig. Mellan en och två timmar, framgår det av domen.

Först börjar Jansson, som aldrig träffat Hron tidigare, utan ett ord sparka och slå Hron tills 14-åringen faller till marken. Sedan får Hron frågan om han gillar nazister. Hron svarar nej. Liggande blir han därefter bearbetad med kängorna tills han säger att han ”älskar nazister”. Han tillåts därefter att sätta sig upp. Nu är de fyra vänliga mot honom, det är ett missförstånd, säger de, ber om ursäkt och bjuder på öl.

Efter en stund sparkar plötligt Holm offret i bakhuvudet och fortsätter när Hron fallit till marken tills Brink ingriper: ”Det var fegt gjort att slå bakifrån”, slår han fast. Brink tycker nu synd om Hron, inspekterar hans skador, låter honom sätta sig upp. En stunds stillhet följer. Sedan sparkar Brink Hron plötsligt i ryggen så att pojken faller framstupa i askan.

Han hjälps upp varpå Jansson inleder ett vänskapligt samtal om en tredje person som han säger sig ogilla. Tycker inte Hron likadant? Jo, det gör han, stammar offret fram. Det borde han inte göra, ty personen i fråga är släkt med Jansson. Nu vidtar en utdragen misshandel, sedan kastas Hron i sjön. Men han simmar, bort från land. För att få honom tillbaka tvingar Brink den chockade Patrik (”han var så stel att han inte kunde flytta sig”, vittnar Holm, ”likblek ock såg livrädd ut”, vittnar Lund) att ropa ”Kom tillbaka, annars slår de mig”. Läs nu noga: Hron simmar tillbaka. När han kommer upp blir han slagen medvetslös och därefter, med Holms ord, ”Jansson lagt honom till rätta för sparkar”, bearbetas han av båda under flera minuter. Han andas fortfarande när Jansson och Holm kastar kroppen i sjön. Holm är trött, men inte darrig. Han rullar en cigarrett åt Jansson, de sitter en stund på klippan, sedan går de sin väg.

Man lägger särskilt märke till Brinks roll. Han håller sig i bakgrunden, sparkar bara en gång, slår enstaka slag med glödande vedträ, dessemellan tycker han synd om offret och talar moral med de andra. Sedan inleder han en ny fas i misshandeln. Han förefaller vara den som uppfinner lekens grammatik: kastar Hron i vattnet och tvingar sedan hans kamrat att ropa offret tillbaka. Också hans språkbruk avviker från de andras. Minuterna innan Hron mördas ger han Patrik sitt ”tillstånd” att avlägsna sig. Han ser också till att inte vara närvarande vid själva slutscenen. När Jansson och Holm dränkt Hron och rökt färdigt går de fram till Brink och talar med honom. Brink är tidigare straffad för knivmisshandel och i förhören omtalas han med respekt av de andra.

Brink är kraftigt byggd med tatueringar på armar, nacke och huvudsvål. Detta som allmän upplysning, eftersom tingsrätten i Stenungsund, som fällde Brink i onsdags för grov misshandel av John Hron, samtidigt försatte honom på fri fot. Han skall vårdas av socialtjänsten.

Jansson och Holm, som slutligen dränkte Hron, dömdes till sex respektive fem års fängelse för mord. Den fjärde, Lund, frikändes däremot helt. Han har bara tittat på, kanske skrattat ibland. Han säger i förhören att han inte haft en tanke på att tillkalla polis. Han är väl ingen tjallare heller.

Varför mördades Johan Hron? I vilket syfte torterades han?

Domstolen vet inte. Eller rättare sagt: Domstolen vill inte veta. För att vara en domstol med uppgift att fastställa sanningen beter sig tingsrätten i Stenungsund litet ovanligt: man frågar inte efter motiven. Jag skulle vilja gå längre: både domstolen och åklagaren anstränger sig för att skyla över motiven för detta mord.

I de första förhören hävdar de fyra att de inte träffats före mordnatten. De kallar varandra med överenskomna täckord: Jocke, Dick. Men i det fjärde förhöret säger Holm om sitt offer att han hört att denne var kommunist. ”Kommunister gillar inte oss och vi gillar inte dem.” Polisen ställer inte den givna följdfrågan. ”Vilka menar du med ‘oss’?” Samma dag säger emellertid Jansson att de fyra känt varandra sedan våren och att det som knyter den samman ”är deras nazistiska åsikter”. Polisen frågar inte vad åsikterna går ut på. ”Vi är skinnhuvuden”, upplyser den tredje. Ingen följdfråga här heller.

Det senare är förstås fullt synligt, det förra kunde åklagaren ana samma dag som de fyra anhölls.

Brink var mordnatten klädd i en tröja med Hitlers profil, hakkors och texten ”Hitler was right. White power.” I Holms fickor fann polisen etiketter med adresser till VAM. I Lunds plånbok fyra flygblad från samma förening och med uppmaningar att krossa demokratin, liksom en katalog över tröjor med bland annat tryck föreställande ett skinnhuvud som spetsar en jude på sin bajonett ”död åt ZOG”, samt en beställningslista för musikkassetter som ”Vit agression – Död åt Zog”, ”Das Reich III: SA Europeische Freiwillige”, ”Live and kicking” och liknande. Som leverantör till kassetterna stod den fjärde åtalade Jansson, själv klädd i kamouflagebyxor.

Av de fyra är det bara Holm som känt offret sedan tidigare. De hade en gång gått i samma skola och Holm haft för vana att hota eller slå Johan Hron när tillfället gavs. Inte bara Hron: ”de gånger som jag var i skolan var det nästan alltid någon som jag skrämde upp. Jag har nästan skrämt upp varenda djävel i skolan”. Nej, Hron besvarade aldrig provokationerna. ”Det verkade som om han hade svårt med att försvara sig”, säger Holm.

Man behöver inte ha läst många böcker om nazistlägren för att känna igen mönstret. Scener som denna vid Ingetorpssjön återkommer i alla skildringar – offren lockas tro att de kan undgå förintelsen genom att åtlyda bödlarnas vilja – bara för att i nästa stund bli varse att denna vilja inte följer några regler. Det är den fullständiga nyckfullheten som skänker övermänniskan den totala makten över liv och död och känslan av att vara större en Gud (som ju anses bunden av sina egna lagar). ”Ju mer Hron försöker förklara att han gillar nazister, ju mer stryk får han av Jansson”, berättar Lund i förhöret.

En scen ur ”Schindler’s List”: lägerkommendanten kungör för sin städare att ett illa tvättat badkar bestraffas med döden, sedan förlåter han generöst leende sitt skälvande offer för att i nästa ögonblick döda pojken med ett skott i ryggen.

Också nazismens genomförda pervertering av moralbegreppen genomförs av de fyra i Kode: för att få offret att simma tillbaka vädjar de till hans medkänsla med vännen.

Alla fyra deltog med lust och skratt i denna lek. Varför är två av dem i frihet?

Svaret är enkelt. Mördarnas nazistiska självidentifering, som de nästan pockar på i förhören, är utraderad i tingsrättens dom. Deras politiska deklarationer, flygbladen i deras fickor, Brinks klädsel, hans också under huvudförhandlingen uttalade nazism, ”jag kommer att fortsätta att utrota en viss ras”, berörs inte med ett ord i domskälen. Tingsrätten dömer för ordinär misshandel, låt vara ovanligt grov och med dödlig utgång. Och som sagt, utan motiv. Den som av allt att döma regisserade tortyren men slog minst döms till socialvård och släpps fri. Den som ingick i övermakten men för övrigt nöjde sig med att titta på befinns helt oskyldig.

Här undrar kanske läsaren hur domstolen kunnat komma förbi det faktum att Hron tvingats att säga att han ”älskar nazister”. Svaret är enkelt. Denna lilla incident råkade chefsåklagare Per Lind helt enkelt glömma bort. Bokstavligen. Det står visserligen i hans stämningsansökan ”Jansson och Holm misshandlade gemensamt John Hron genom sparkar och slag samt tvingade John Hron att uttala att han gillar nazister.” Lagrummet ger sig självt: 4 kap 4 par brottsbalken:

Den som genom misshandel eller eljest med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar annan att göra, tåla eller underlåta något, dömes för olaga tvång . . .

Åklagaren har här åtalsplikt. Men han låter bli att åtala på denna punkt. (Däremot väcker han särskilt åtal mot Brink för att ha tagit hundra kronor och en månadsbiljett ur offrens plånböcker.)

När en åklagare begått ett så grovt fel har domstolen en möjlighet att rätta till det. Men också lagman Ulf Andersson lyckas missa denna detalj (som han emellertid först noterat bland yrkanden, sid 12 i domen). Vanlig misshandel, således.
Efter detta blir man mindre förvånad över att åklagaren aldrig beordrade husrannsakan hos de fyra, att rätten gärna vill se mördaren Holm som alkoholpåverkad fast han själv hävdar att han var ”helt klar”. Eller att domstolen sammanfattar hans tidigare oprovocerade attacker mot Hron med att det rådde ”osämja” mellan dem.

Kriminalinspektör Göran Juhlin, som förhörde de fyra, är nöjd med domen och han förstår inte mina frågor. Visst är de skinnhuvuden och möjligen nazister. I synnerhet Brink som verkar ideologiskt påläst och om vilken rättsläkaren säger att han tycks orubblig i sin övertygelse. ”Men vad har det med deras gärning att göra? De skall väl inte dömas hårdare för sina åsikters skull.” För övrigt, inskärper inspektör Juhlin, var inte offret invandrare. ”Inget tyder på rasism, alltså.” Att de tvingade honom att säga att han älskar nazister? ”Herregud, hade det varit mc-killar hade de kanske tvingat honom säga att han älskar motorcyklar. Vissa gömmer sig bakom nazistfasaden för att få vara ute och slåss.”

Nej, jag vill inte tro att inspektör Juhlin, åklagare Lind eller lagman Ulf Andersson har några lömska motiv. (Det vore egentligen mindre oroväckande och lättare att komma åt.) Dessvärre är de typiska representanter för vår nuvarande rättsstandard. Den 18 oktober fann till exempel tingsrätten i Karlstad att när ett med batong utrustat skinnhuvud spottar en invandrarkvinna i ansiktet, kallar henne ”negerhora” och protesterande svenskar ”rasförrädare” så kvalificerar det inte för ”hets mot folkgrupp” utan möjligen för ”ofredande”, värt 90 dagsböter. Och den 14 november fick vi veta från Tierps tingsrätt att när med påkar utrustade individer i en mobb sjunger Heil Hitler, gör nazisthälsning och skanderar ”djävla svartskallar, ni skall dö” är det inte heller någon hets utan vanlig förolämpning.

Enligt den svenska rättvisan är det inte heller någon kvalitativ skillnad mellan att sätta eld på en korvkiosk och en flyktingförläggning. Hade Kristallnatten ägt rum i dagens Sverige hade händelsen troligen åtalats som ordinär skadegörelse.
Jag vet inte om det är till någon tröst att våra domstolar och myndigheter är helt ensamma i Europa om sin ovilja att identifera våldsideologier eller – för den delen – hantera elementära principfrågor. Att vårt land rent sakligt (lagstiftning, domstolspraxis, politiska uttalanden) kommit att framstå som Europas mest nazistvänliga och/eller moraliskt förvirrade samhälle är däremot inte helt rättvist mot svenskarna (som för det mesta reagerar adekvat och reser ragg inför dylika domslut). Däremot avspeglar det resultatet när det gäller 70 års oavbrutet förfall av svensk rättskipning och rättsvetenskap.

Den aningslösa hanteringen av nazistinspirerade övergrepp är nämligen inget isolerat fenomen. Det har samma rättsfilosofiska källa som – för att ta ett enkelt exempel – de exceptionellt stränga straffen mot medborgare som brukar våld mot tjuvar och rånare och den motsvarande milda behandlingen av de senare.

Sveriges rättsväsen är nämligen praktiskt taget ensamt i Europa om att tro sig kunna skipa rättvisa utan att gå in på lagbrottets moraliska sammanhang. Det betyder att juridiken, en i grunden humanistisk hantering, hos oss har degraderats till en allt enklare teknik. (Ett i själva verket föga djärvt påstående, som jag underbygger i nästa nummer av Moderna Tider.) Därför är domstolarna duktiga på att beivra trafikolydnad men står utan auktoritet när demokratins grundvärden står på spel. Det förklarar, menar jag, både de återkommande krockarna med svenskarnas rättskänsla och de fällande domarna mot Sverige i Strasbourg.

Om ingenting görs kommer vi att få se flera domar som denna i Stenungsund. Kanske borde vi därför redan i dag be våra domare att offentligt förklara om de kan uppfatta någon juridisk skillnad mellan å ena sidan Karlsson som misshandlar Nilsson för en kvinnas, en penningskulds eller ett förfluget ords skull och å den andra en individ som misshandlar vem som helst när lusten faller på emedan han gjort våldet och likgiltigheten inför nästans lidande till livsstil och ideal. Kanske, när allt kommer omkring, utgör den senare en större samhällsfara? Den folkgrupp han hetsar mot är nämligen: Hela det demokratiska Sverige.

MACIEJ ZAREMBA

I artikeln är de åtalades namn fingerade.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: