Skip to content

Tror på nederlaget

april 14, 2009

Tror på nederlaget. Maciej Zaremba möter den serbiske författaren Bora Cosic

DN 950917

För att bättre förstå den serbiska medelklassens storserbiskhet bör man resa till Kroatien. Som ett pärlband längs den adriatiska kusten ligger den före detta röda bourgeoisiens privilegier: sommarhus i miljonklassen, etagevåningar i medeltida hamnstäder, bungalower och privata stränder. I och med kriget och Kroatiens självständighet gick medelserben miste om en billig semester vid havet. Men Belgrads huvudsakligen serbiska elit av diplomater, konstnärer och partifunktionärer förlorade betydligt mer: tecknet på samhällsställning och en miljonförmögenhet.

De hade för det mesta inte behövt skrapa ihop den själva. I den medeltida staden Rovinj på Istriens östkust fick till exempel den jugoslaviska eliten sina sommarvåningar till skänks av staten sedan den italienska överklassen drivits på flykten i början av 50-talet.

Det berättar Bora Cosic, författare till underfundiga satiriska romaner (Willy Kyrklunds skärpa och Karel Capeks absurda humor) och en av de ytterst få Belgradbor som tills vidare fått behålla sitt hus i Rovinj. Kroatiska medborgarskapslagar binder rättigheterna till blodet och blodet till jorden (vilket också kan drabba barn till kroatiska mödrar som råkat nedkomma utanför republiken).

Den serbiske författaren Bora Cosic hade alltså tur som råkat födas i Zagreb. Hans i Serbien födda hustru (tidigare anställd vid Belgrads TV) är däremot instängd i Kroatien. Var gång hon reser utomlands tvingas hon ansöka om kroatiskt visum för att kunna komma tillbaka. Hon får bara turistvisum. Sist tog myndigheterna sju veckor på sig att bevilja henne rätten att komma hem till Rovinj.

Något annat hem har de inte längre. Bora Cosic har lämnat sin våning i Belgrad för gott och tagit sitt författarskap med sig. I ordets bokstavligaste mening: han har förbjudit serbiska förlag att ge ut hans böcker och publicerar inte heller något i serbiska tidskrifter.

”Jag har brutit alla andliga kontakter med detta samhälle. Det må tyckas radikalt och det är inget recept för andra, men det är mitt sätt att bjuda motstånd. Moralisk exil, om ni vill. När ett land ockuperas av en främmande makt kan befolkningen organisera motstånd och småningom kasta ut inkräktaren. Men Serbien har ockuperat sig självt. Kan ni säga hur man befriar sig från sig själv?”

Bora Cosic citerar Platon: ”Ett folk kan förrådas av sina egna tänkare. Den store humanisten Maxim Gorkij besökte utrotningslägren i Kolyma men teg. Nu har den store författaren Dobrica Cosic besökt det serbiska koncentrationslägret i Goli Otok – och även han valde att tiga. Liksom de flesta av mina kolleger.”

I Belgrad betraktas Bora Cosics kroatiska exil som landsförräderi. Medan vi samtalar pågår kriget ett tiotal mil därifrån, denna gång är det kroatiska styrkor som tömmer Krajina på gamla serbiska inbyggare. Han publicerar dock i Kroatien?

”I tre oberoende tidskrifter. Men jag är serbisk författare och min första plikt är att protestera mot serbiska övergrepp.” Den kroatiska nationalismen inger honom kväljningar, säger han, ”men den är dessvärre åtminstone till en del framprovocerad av Serbien, som satte i gång detta krig”. Kroatiens återerövring av Krajina må vara legitim, menar han, ”men fördrivningen av serberna är oförlåtlig”.

”FN borde ha tillgripit sanktioner redan för sex år sedan när Milosevic började hetsa mot albaner i Gazimestan och man borde ha skjutit skarpt för fyra år sedan när den jugoslaviska armén bombarderade Vukovar och Dubrovnik. Ni kanske undrar varför världssamfundet inte gjorde det? Av samma skäl som man lät Hitler hållas. Nationerna har inget minne, det har bara individer. Därför är människan alltid sen och av samma skäl är optimismen någonting farligt. Man hoppas in i det sista att det värsta inte kommer att inträffa – och nästan alltid inträffar det.

Därför tror jag på nederlaget. Lägg märke till att vi har två nationer här som kämpar mot varandra och som båda tror sig segerrika, eftersom det finns ett tredje folk – Bosniens muslimer – över vars grav serber och kroater firar sina segrar.
Man vill gärna ha det till ett stamkrig, men det är enklare än så. Här finns det en kraft helt jämförbar med den tyska fascismen. Så länge den inte besegras blir det ingen fred på Balkan. Och det farligaste elementet är Serbien, som även under de mest idealistiska ledare kommer att vilja dominera andra. Jag vill inte råda något mindre folk att sammanleva med oss. Därför behöver vi nederlaget, det är det enda som kan ge oss någon framtid.”

Jag lyssnar till hans ord och tänker att nu analyserar vi inte längre, det jag hör är ett rekviem. Tror han sig kunna återse Belgrad, sin våning, sitt bibliotek?

”Jag tänker inte på det. Jag är inte sentimental”, svarar han och ser för första gången riktigt sorgsen ut. Tror han att hans protest får någon effekt?

”Människor av vår sort åstadkommer inget. Folk läser inte böcker för att bli moraliskt uppfordrade, utan därför att lektyren behagar dem. Och vi skriver inte för att undervisa, vi skriver av eget behov.”

Men läsarna då? De serbiska har han lämnat, de kroatiska är inte många. Störst framgångar har han i Tyskland: tre romaner, bland dem den av kritiken hyllade ”Die Rolle meiner Familie in der Weltrevolution” (Rowohlt) samt den tyska konstakademins prestigefyllda Berlinstipendium. Bor inte författaren i sitt språk?

”En stor serbisk diktare, min vän Miodrag Pavlovic, sänder oroliga brev: ‘Se upp så att du inte förlorar dina rötter.’ Men jag är inte orolig. Ni förstår, förr eller senare blir alla författare beroende av uttolkare. En fransk läsare förstår inte längre sin Rabelais utan noter och förklaringar och snart kan inte ens engelsmännen läsa Joyce utan guide. Så vad betyder originalspråket?”

En i Cosics fall högst relevant fråga. I förordet till den franska utgåvan av hans senaste bok påpekar Predrag Matvejevic att Cosic är den siste författaren på serbokroatiska språket. Genom nationalistiska lingvisters försorg drivs nämligen serbiskan och kroatiskan alltmer isär.

I dagstidningarna i Zagreb upplyser språkspalter om vilka ord som bör läggas bort på grund av deras serbiska (eller helt enkelt okroatiska) ursprung. Således heter helikopter numera ”zrakomlat”, det vill säga ”lufttröska”.

”För mig är kroatiska och serbiska uttryck för samma sak inte två språk utan synonymer. Det måste rimligen betyda att mitt språk är litet rikare än de andras”, säger Bora Cosic och ler för första gången under vårt samtal.

Maciej Zaremba

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: