Skip to content

Två reportage från Indien

april 14, 2009

Två reportage från Indien

1. För en handfull jobb mer: Efterskalvet av Bofors
DN 05 06 03

När gjorde Sverige sitt djupaste avtryck i historien? Av språkbruket hos en miljard människor att döma var det 1987, när svenskar sålde kanoner till Indien. I två reportage vandrar Maciej Zaremba i Boforsaffärens långa skugga.

”WHICH YOUR COUNTRY, SIR?” ”Sweden.” ”Swe… Swaziland?” ”No. Björn Borg.” ”Switzerland?”, ”No, Abba.” Han skakar sorgset på huvudet, jag ger upp: ”Båfors.” ”Aaa, Båfors, Swiden, I know! And how you like India?”

Detta händer i Cochin, det upprepas i Bangalore, i Bhopal, i New Delhi … Jag frågar tjugoåringar i Stockholm om Boforsaffären, de känner inte till den. Men säger en mamma i Calcutta ”det är något båfors med papayan” begriper nog också koltbarnen att den inte bör ätas. Arton år efter mutskandalen har ordet blivit till adjektiv på indiska språk. Och för de flesta indier är dessvärre
”Sverige” bara ett bihang till det skämda.

Orättvist … Men skall man mäta sakens vikt med hur många människor det påverkat – det finns 1 100 miljoner indier – är kanske Boforsaffären Sveriges mesta avtryck i historien sedan Gustav II Adolf. Det inser man dock inte förrän man själv blivit identifierad med hjälp av en rutten papaya.

Jag ser en Bollywoodfilm där slemma pakistanier anfaller en gränspostering i Kashmir. Strax hörs en serie dån nedifrån dalen. Den ärrade översten torkar svetten ur pannan. ”Stay calm boys! Bofors is doin’  its job.” Själva kanonen har alltså gott rykte, och Indien har varit med om många skandaler sedan dess. Så varför fortsätter Bofors att vara en nationell besatthet i Indien medan det nästan blivit glömt i Sverige? I fjol meddelade kommissarie Sten Lindström (den polis som från början hållit i mututredningen) att enligt hans åsikt borde man förhöra Sonia Gandhi. Det blev fem notiser i svenska tidningar, ett hundratal helsidor i Indien.

”Med Boforsaffären förlorade vi vår oskuld”, skriver Chitra Subramaniam, hon som den gången i The Hindu rullade upp skandalen. Nog hade indierna föga illusioner om sina konstaplar och sina byråd. Men de hoppades på ljuset uppifrån och hyste en desperat tilltro till de idealistiska ledarna i statstoppen. När så svenskar såg ut att ha korrumperat både Gandhi och Nehru och ingen sanning fanns att få var det som om själva hoppet om ett anständigt Indien blivit släckt. Idealisterna var likadana som alla andra, ingen fanns längre att lita på. ”Därför kommer Bofors vålnad att hemsöka vår framtid intill den dag det förflutna klarats upp”, skriver Subramaniam.

Återigen, först på plats i Indien börjar man förstå att hon inte överdriver. Ingen har kunnat räkna statyerna av doktor Ambedkar, de oberörbaras politiske ledare (1891-1956). Men billiga stoder av mannen i kostym och en bok i handen finns överallt, också mitt bland risfälten – och oftast med färska blommor vid sin fot. En sorts personkult, kan man tycka, det är bara det att den inte initieras från någon politbyrå utan från slummen. Det är oftast de kastlösa själva som skramlat till monumenten. Och man förstår varför.

Med undantag för kortvariga parenteser (kung Ashoka på 200-talet f Kr, enstaka muslimska härskare långt senare) har Indien aldrig känt av pålitlig rättsordning eller redbara institutioner, däremot ett överflöd av horribelt eller mera uthärdligt godtycke. Så mycket mera tillit och religiöst hopp investeras därför i ledarnas personligheter. Det är väl bakgrunden till mahatma (betyder ädel och vis) Gandhis politiska underverk, men också till hans klagan att bönder offrade till honom som vore han en inkarnation av Rama.

Boforsskandalen, börjar jag inse, störtade Rajiv Gandhi, Indiras son och Jawaharlal Nehrus dotterson, från en höjd som ingen demokratisk ledare varken drömt eller mardrömt om.

Det är svårt att låta bli att tänka på proportionerna i detta drama. I Sverige sysselsättningen i Karlskoga samt några tusen röster, där borta tilltron till en ung demokrati i världens näst folkrikaste nation. Gjorde sig Boforschefer och svenska politiker några tankar om vad deras krumbukter skulle komma att kosta Indien? Det var inte mutorna som var värst, förstår man i New Dehli, det var efterspelet. Indiens och Sveriges regering lyckades med förenade krafter hindra sina egna myndigheter från att få fram sanningen om vem som mutade vem.

Själva kärnpunkten i Boforsaffären är denna: när det på våren 1985 står klart att Bofors har en god chans att ta hem haubitsordern till Indien sammanträffar den indiske premiärministern Rajiv Gandhi och Olof Palme i New York (i samband med en nedrustningskonferens). Gandhi meddelar att i denna affär vill han inte veta av några mellanhänder. Tidigare hade den indiske ministern Arun Nehru, Rajiv Gandhis syssling, framfört samma sak till Sveriges ambassadör. Man önskade att förhandla direkt med Bofors: ”Nehru menade att endast premiärministern och han själv kände till vårt samtal och att största diskretion borde iakttas”, skrev ambassadören.

Med facit i hand kan dessa budskap förstås på två sätt: att inga ”provisioner” skall betalas alls – eller att de skall betalas direkt till den som skall ha dem. Gandhis och Nehrus villkor vidarebefordrades till Boforschefen Martin Ardbo. Som tre veckor efter Palmes möte med Gandhi började köpa ut sina vanliga mellanhänder. I stället skrev han ett avtal med en brittisk firma, A E Services, vilken utlovades 3 procent av ordervärdet (det vill säga 252 miljoner av de 8,4 miljarderna) ifall Bofors tog hem affären. AE Services representerades av en britt (Bob Wilson) men pengarna skulle gå vidare till ett konto i Zürich som disponerades av en viss Ottavio Quattrocchi. Bofors har aldrig velat upplysa vad en kvarts miljard kronor till en italiensk direktör i oljebranschen skulle varit betalning för. Den svenska polisen, däremot, noterade att Quattrocchi är en nära vän till familjen Gandhi och rent av stammar från samma by utanför Turin som Rajivs italienska hustru Sonia.

År 1999 åtalades Quattrocchi och Martin Ardbo i Indien för mutbrott. Den förre flydde dessförinnan till Malaysia. Den senare gick också säker, i Sverige var ju brottet redan preskriberat, så Ardbo behövde inte frukta att utlämnas till Indien. Boforsdirektören har iakttagit stor diskretion i förhör och i intervjuer.

Men i sin dagbok (beslagtagen av en energisk åklagare) antecknade han i juli 1987: ”Bob (Wilson, min anm.) har talat med Gandhi truste lawyer.” Samt, den 1 september samma år: ”Palmes inblandning, om den blir känd faller troligen regeringen i Sverige. Alla är rädda för att jag skall berätta hela sanningen.” Och dagen därpå: ”… Q inblandning ett problem för han kom nära koppling till R. Några krav föreligger ej. W (Wilson, min anm.) lovade att söka klara ut vad som sades mellan P och R.”

Det är, mot bakgrund av Ardbos övriga anteckningar, föga troligt att Q skulle
stå för någon annan än Quattrocchi, R för Rajiv och P för Palme. Martin Ardbo avled i fjol och tog med sig nycklarna i graven.

Olof Palme korrumperar Rajiv Gandhi att köpa svenska vapen…visst låter det magstarkt. Fram till Boforsskandalen gick Gandhi för ”Mister Clean” och hade för övrigt korruptionsbekämpning högst på sitt program. Men han ärvde ett parti.

Indira Gandhis hem i New Delhi avviker från indiska makthavares interiörer. Det är smakfullt på det modesta sätt som påminner om svenska kursgårdar från 1940-talet. Bekväma men enkla möbler, mycket böcker, ganska grått men trivsamt. De diamantbeslagna gåvorna från presidenter och kejsare förvaras på annan plats. Indira Gandhi var nog personligen omutbar, antar sociologen Ashis Nandy i ”A Brief Introduction to Corruption in India”. Men det var hon som introducerade den storslagna korruptionen i Indien. För att smälta paradoxen måste vi förstå skillnaden mellan den plundring som sker av girighet och den som föds ur passion för makten, menar Nandy. Girigbuken vet att han är girig, maktmänniskan tror sig tjäna sitt folk, bättre än någon annan.
När Indira Gandhi år 1970 efterträdde sin far Nehru var hennes ställning inom Kongresspartiet osäker. Hon ansåg sig omgiven av fiender och hon behövde vänner. Snart började företagens bidrag till partiet att hamna i Indiras privata fonder, som användes för att belöna de lojala och svälta ut de fientliga fraktionerna. Men det var vanskligt och farligt att sitta i fickan på inhemska storföretag. De stora klippen och tryggheten kom först när premiärministern började kräva procent på Indiens utlandsaffärer. Det blev inga små summor, än i dag är staten Indiens största importföretag. Inte heller var det någon djupt förborgad hemlighet. Det tragiska, menar Nandy, ligger i att Indira Gandhis popularitet (ung, sofistikerad, till synes radikal politiker från en legendarisk familj) och internationella anseende nästan gjorde hennes metoder legitima i Indien. Det var ju för en god sak …

Kanske uppfattades de som legitima också i utlandet? Från lagens synpunkt är en muta alltid en muta och fusk fusk, även om bytet inte konsumeras privat. Men maktmänniskor emellan kan det se annorlunda ut. SSU-ledarna som fifflat med registren och bidragen behövde till exempel utomstående för att inse att deras motiv kunde vara andra än omsorg om välfärden.

Det är svårt att tänka sig att Olof Palme – ens av omsorg om jobben i Karlskoga – skulle gå med på att en kvarts miljard kronor gick till skumma mellanhänder i vapenaffären. Men om det i stället gällde ett bidrag till det bästa partiet i ett strävande u-land?

Det är olustigt att spekulera över en mördad statsministers eftermäle. Men också den svenska polisen utgick ifrån att Palme spelade en nyckelroll i vapenaffären och länge söktes mördaren i kretsen närmast Bofors franska konkurrent om Indienordern, berättar kommissarie Sten Lindström. Det hade man kanske inte gjort om inte den svenska regeringens dimridåer gjort
misstankarna berättigade.

Antagligen förstod de inte riktigt vad de gjorde, dessa svenska ministrar, som åren 1987-89 i panik hemligstämplade rapporter, dementerade sanningar och gick i god för Boforsdirektörernas direkta osanningar. ”Lögnare, lögnare!” skrek folk efter Rajiv Gandhi, när dokument som friserats i Sverige, till slut läckte ut i original i Indien. Om nu Rajiv Gandhi till äventyrs varit oskyldig, framstod han ändå som skyldig genom den svenska regeringens krumbukter. Och han förlorade valet samma år. Så gick det till, kommer historikern säga, när Ingvar Carlssons regering hjälpte hindunationalisterna till makten.

Det insåg man kanske sent omsider i Rosenbad, och beklagade säkert. Men ingen kunde ana att det mörker som man brett ut över de egna felstegen skulle räcka till en så lång skugga.

MACIEJ ZAREMBA

Breaking The Big Story. Great moments in Indian Journalism.
Red. G. Verghese
Penguin Books of India, 2003
B M Oza
Bofors. The Ambassador’s Evidence.
Konark Publishet, 1997
Chitra Subramaniam
En personlig dokumentär om Bofors
W&W, 1993
HenrikWestander
Hemligstämplat. En historia om mutor och regeringars fall
Fischer, 1990

Bakgrundsfakta:
Indira Gandhi var indisk premiärminister 1966-1977 och 1980-1984. Efter det att hon mördats av sina egna livvakter övertog sonen Rajiv Gandhi posten som premiärminister.

Kontraktet med Bofors undertecknades den 24 mars 1986.
Boforsskandalen briserade i Dagens eko i april 1987. RRV:s granskning av Bofors utbetalningar hemligstämplades delvis av regeringen.

I oktober 1989 publicerade The Hindu RRV:s hela rapport.
Samma månad blev Martin Ardbos dagbok, där Gandhi förekommer, känd i Indien. I november förlorade Rajiv Gandhi parlamentsvalet. En koalition av bland andra BJP och två kommunistpartier tog över.

I januari 1990 inledde den indiska polisen sin förundersökning som pågår ännu.

1991 mördades Rajiv Gandhi och samma år återkom hans parti till makten.
1997 fick Indien en viss insyn i schweiziska konton, 1999 åtalades italienaren Ottavio Quattrocchi och Boforschefen Martin Ardbo i Indien för mutbrott.

I fjol friade en domstol i New Delhi Rajiv Gandhi från mutmisstankar, (av brist på bevis) så sent som i tisdags friade en annan domstol bröderna Hinduja på samma grund.

Efterskalvet av Bofors

2. Sex, vapenhandel och videoband

DN 05 06 04

Arton år efter Boforsaffären är den indiska rättvisan ett moras. Maciej Zaremba berättar om journalister som riskerar livet för att bevisa vad polisen inte klarat av.

Även de största skandalerna bleknar bort med tiden, så varför inte denna? ”Bofors: Mother of all scams”, kan man än i dag läsa över helsidor i Indien. Efter nästan två decennier verkar mutaffären vara ett ännu större trauma än det varit från början. Som en infektion som aldrig läker ut.

Krishnaswami Sundarji heter en av de få hjältarna i denna historia. Han var arméchef 1986, året då Indien handlade kanoner från Sverige. Han förordade den svenska haubitsen. Men när det uppdagades att Bofors betalat gigantiska ”provisioner” krävde Sundarji att Indien skulle bryta kontraktet om inte
svenskarna berättade vem man mutat i Indien. Det var, måste man tycka, en mycket bra idé. Ordern var värd 8,4 miljarder, nog med pengar för att lösa upp de flesta tystnadslöften. Men Indiens premiärminister Rajiv Gandhi tyckte att det var en dålig idé. Han sade nej och lät även förstå att sådana som Sundarji äventyrade landets säkerhet. Tänk om Bofors vägrade och Indien blev utan kanoner?

Sex år senare, när han intervjuades av Chitra Subramaniam, ångrade general Sundarji att han inte stod på sig den gången, eller rent av gick ut i massmedierna. Inte så mycket för sin egen skull som för Indiens. Den stora rötan, sade Sindarji, kom inte av själva bestickningen utan ur den mörkläggning som följde. Den involverade tusentals indier, förstörde myndighetskulturen, korrumperade institutioner och spred fruktan i systemet.

”Allt för att rädda skinnet på en man, eller några få. Det är det som är chockerande. Något sådant har aldrig inträffat tidigare.” Sundarji trodde att det skulle ta decennier att återuppbygga förtroendet för institutionerna. ”Och då räknar jag ändå optimistiskt”, sade han 1993.

Han visste inte hur rätt han skulle få. I augusti år 2000 kontaktade två välskräddade herrar en viss kapten längst ned i den indiska arméns inköpskedja. Deras brittiska företag, sade de, hade gott om vapen att sälja, men ingen fot på den indiska marknaden. Kunde det avhjälpas?

Det kunde det. Mot en ringa penning fick agenterna kontakt med flera högre befäl, som (mot vissa motprestationer) visste att meddela vad indisk militär behövde för tillfället. ”Värmekameror”, till exempel. Självklart, redan vid nästa möte fick de se en färggrann broschyr om ”thermal cameras”. Och mot allt mindre blygsam betalning tog sig försäljarna upp i hierarkin. Majorer, sedan överstar, generaler och så folkvalda förstås. Några begärde juveler, andra reda pengar, tre militärer ville ha sprit och kvinnor för att hjälpa affären på traven.

Det levererades. I gengäld fick agenterna rikligt med upplysningar om militära hemligheter, om vilka vapen som Indien nyss inhandlat, till vilket pris, provision eller muta. Ja, de fick i det närmaste en manual för hur man korrumperar Indiens försvar.

Efter åtta månaders hemliga möten och efter att ha mutat 31 statstjänare och politiker (däribland tre generaler) fick de träffa Bangaru Laxman, ordföranden i regeringspartiet BJP. Han begärde 30 000 dollar och fick ett lämpligt förskott. Nästa kontakt var Jaya Jaitly, ordförande i koalitionspartiet Samata Party. Hon var ganska ointresserad av vapen, men beredd att stödja en god sak. Hennes parti skulle inte tacka nej till ett rejält bidrag. I nationens intresse, betonade Jaitly, det är ju viktigt att Indiens armé får de bästa värmekamerorna, inte sant. Denna förhandling ägde rum hemma hos George Fernandes, Indiens försvarsminister.

När de nått så långt tvingades agenterna avbryta sin marknadsföring. De hade gjort av med 250 000 kronor på mutförskott och började få sin i kassan. Av de 32 approcherade potentaterna var det bara en som inte lät sig mutas. Inte av ärlighet, skulle det visa sig, men han anade oråd.

Ingen hade ännu fått se den märkliga värmekameran eller kontrollerat var ”West End International” var beläget. Ingen hade höjt på ögonbrynen när en av agenterna råkade svara ”Manchester United” på frågan om firmans adress. Ingen hade heller noterat att företagets logo var taget från ett omslag av en bok av V S Naipaul eller att värmekameran hette ”Lepak”, efter ett fantasigevär som Yossarian drömmer om i Joseph Hellers ”Moment 22”.

Agenterna hette i verkligheten Aniruddha Bahal och Mathew Samuel. När de på darrande ben lämnade försvarsministerns hus hade de fullbordat tidernas kanske märkligaste journalistbragd. De hade 31 korrupta militärer och politiker på videoband, inklusive översten när han begär (och medan han avnjuter) prostituerade som betalning, liksom ordföranden i regeringspartiet, när han
skyfflar ned sedelbuntar i portföljen.

Jag berättar den fyra år gamla historien, känd i Indien som ”Affären Tehelka” eftersom den endast omnämnts i notisform i Sverige, medan den fått stort utrymme i Storbritannien. (Egendomligt, kan man tycka, eftersom ”Operation West End” var en direkt fortsättning på Boforsaffären: journalisterna ville undersöka hur det gick med den indiska regeringens löfte att efter svenskskandalen avskaffa alla mellanhänder.) Men också för att historien om Tehelka är mycket mer än så: den belyser journalistikens villkor i Indien, ger en oroväckande bild av vår nyhetsvärdering och säger något om Boforsaffärens långa skugga.

Tehelka (som betyder ”sensation”) var år 2000 Indiens första journalistiska webbsajt, startad av Tarun Tejpal med lånade pengar och den oblyga ambitionen att förnya indisk journalistik. Det behövdes: de flesta indiska medier har starka band till partier eller affärskoncerner och kan alltid misstänkas för dolda agendor. Tehelka, däremot, skulle bli ”Free, fair and fearless”. Redan efter ett år hade man 115 anställda, ett utmärkt nyhetsrykte hos BBC, en entusiastisk anhängare i Salman Rushdie, god ekonomi och åtminstone ett ordentligt scoop i bagaget: avslöjande om riggade matcher inom nationalsporten cricket.

Men i ”Operation West End” spelade journalisterna med livet som insats. ”Tänk om de ertappats proppade med elektronik och spionkameror hemma hos försvarsministern”, säger Tejpal. ”Man hade slängt dem direkt till the cleaners.”

Vi sitter i hans skrubb till chefsrum på Tehelkas redaktion i New Delhi och först i detta ögonblick börjar det gå upp för mig vilken revolution den nya tekniken innebär. I detta land, besatt av monumental maktsymbolik, där inget departement håller till godo med mindre än ett hektar kontorsutrymme (helst med kolonner, och trappor i marmor, fast medborgare svälter utanför) utövas en ytterst effektiv motmakt från kyffen och källarhåll, till lågt pris och genom telefontrådar.

Tejpal berättar att många indier än i dag har svårt att fatta vad en webbsajt är för något. Inte tidning, inte teve – så varför är politikerna så rädda för att ”råka ut för Tehelka”? Bönder i Janpur slöt sig till att Tehelka måste vara en subka bhrashtachar nanga ho jaata hai. Det vill säga en röntgenmaskin som genomlyser själar och avslöjar mutkolvar bland dem som passerar förbi.

Tehelkas genomlysning av armén briserade den 13 mars 2001 då tre av de nittio timmar videoband spelades upp under en presskonferens och samtidigt lades ut på nätet. Dagen därpå avgick försvarsministern och partiledaren för BJP. ”Och sedan släppte regeringen loss allt den hade av åklagare, skattefogdar, revisorer och hemliga poliser – inte mot mutkolvarna – utan mot Tehelka och dess investerare.” Allt sattes i fråga, varenda rupie och varje videoband. Var de kanske förfalskade? Tehelka anklagades för att destabilisera landet, spionera åt Pakistan, tvätta pengar, manipulera börsen, korrumpera journalistetiken, samt även för – tjuvskytte.

Efter två års granskning visade sig Tehelka ren som snö. Men då var redaktionen skingrad, inventarierna sålda och webbsajten nedlagd. Tejpal berättar att han och kollegerna tvangs tillbringa över 50 000 arbetstimmar i förhör. Det blev ingen tid över för arbete. Vilket var själva meningen, förstås. Medan han berättar om godtyckliga arresteringar, husrannsakan och hungerstrejkande kolleger börjar jag känna mig overklig, där jag sitter och antecknar i hans röda soffa. Aktionerna mot Tehelka var en exceptionell attack mot yttrandefriheten i världens folkrikaste demokrati, tillika kärnvapenmakt. Saken rapporterades utförligt i tysk och fransk press. I Sverige vägde den lättare än färgen på Michel Jacksons naglar. Det blev fyra rader i Göteborgs-Posten, om jag räknat rätt.

Tarun J Tejpal ångrar ingenting, säger han, utom att de prostituerade som anlitades inte blev upplysta om vad som pågick. (Den porren visade man aldrig på webbsajten, men väl för åklagaren.) I övrigt försvarar han brottsprovokation och förklädnad som journalistisk metod. ”Ända sedan Boforsaffären visste alla om korruptionen i vapenhandeln – men ingenting gick att bevisa. I ett land där 3 000 muslimer kan massakreras, som i Gujarat, utan att någon ställs till svars, måste journalisterna ta till okonventionella metoder.”
Numera får Tejpal medhåll från högsta ort. Förre chefen för Indiens FBI (CBI) Joginder Singh har sagt att när landets säkerhet står på spel kan man inte bära sig åt som mahatma Gandhi. Det höga ändamålet kan helga medel som hade varit otillåtna i andra sammanhang. Också domare i Högsta domstolen (RK Anand) har jämställt Tehelkas wallraffande med legitimt kontraspionage: ”När regeringen godkänner att CBI använder prostituerade för att vinna information – hur kan man klandra Tehelka när de gör samma sak?”

Man kan antingen tycka att det är väl liberalt. Eller också förstå varför indiska spionchefer känner tacksamhet mot Tehelka. Det var Tejpals slutord den gången som skakade mest:

” …Operation West End …… är en ond saga om ett fattigt land som blivit fullkomligt utsålt av sina mäktiga och rika. Vi förbrukade 1,1 miljon rupier på denna historia. Hade vi haft litet mer pengar skulle vi ha fläkt upp hela systemet. Vi var bara en grupp amatörer, ett litet medieföretag med begränsade resurser. Antag att vi varit pakistanska agenter.”

Så vad blev lärdomen av tidernas indiska scoop? ”Att Indien inte är som resten av tredje världen – eftersom jag ännu är vid liv. Att vårt rättssystem är ett moras, men ändå inte, eftersom vi blev rentvådda. Att det är möjligt att få fram sanningen – men att den som gör det blir krossad av makten.”

Ja, detta höll på att bli sense morale, om möjligt ännu mer deprimerande än
Boforsaffären. Efter avslöjandet var Tehelka i två års tid paria i samhället. Banker vågade inte låna ut pengar (då kom skattepolisen), hyresvärdar upplät inte lokaler (då kom miljöinspektören). Samtidigt hade Tehelka en nästan mytisk kultstatus bland vanligt folk, som det första medieföretag som inte bad om nåd eller sprang sin väg när makten blottade tänderna. Så Tejpal tog denna sista tillgång och reste ut i Indien. Och återvände ett halvt år senare med 12 000 förskott från folk som aldrig tidigare prenumererat på en tidning. Detta, plus generösa gåvor från ett hundratal celebriteter som V S Naipaul och Arundhati Roy, räckte för att på våren 2004 komma tillbaka, nu som veckotidning. I dag säljer Tehelka, ”The People’s Paper”, med den frätande chilibaljan som symbol, 100 000 exemplar varje vecka.

I en intervju med Thomas Gür säger Tejpal att han i ungdomen beundrade människor som skrev och talade väl. Numera bryr han sig bara om sådana som har ryggrad och som vågar handla. ”The world is a lazy place because the good people do not act.” Han misstänkter postmodernismen för att sprida förlamning bland intellektuella. ”De som tänker är för cyniska för att handla och de som handlar har få goda idéer.”

Vad har han att säga till svenskarna?

”Berätta sanningen om Boforsaffären. Indien har många vålnader att begrava, men den största stavas Bofors. Den har plågat vårt land länge nog, den störtar regeringar och kräver människooffer.”

MACIEJ ZAREMBA

The best of Tehelka
Buffalo Books, 2003

Mutornas makt
(Thomas Gür intervjuar Tarun Tejpal,
Global Axess, TV 8, 2004

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: