Skip to content

Varför jag blev reporter

april 14, 2009

Varför jag blev reporter

Människorna är av två slag. De med tur får sin framtid bestämd av sin talang. Redan på dagis upptäcker någon deras handlag med (till exempel) byggklossarna, sedan följer skolis, teknis och en karriär som ingenjör eller sjukvårdsminister. Själv tillhör jag den andra kategorin, vilkas öde avgörs av tillkortakommandet. Jag blev reporter eftersom jag inte kunde skriva ingresser.

Ingressen är de första tre, fyra meningarna som inleder en tidningsartikel. Där skall det viktigaste finnas med. Det är en konst att skriva en ingress eftersom den liksom kärleken måste tillfredställa motstridiga krav: Den skall uppfylla ett åtagande och på samma gång väcka lust. Den skall upplysa och gäcka i samma andetag. Eftersom det är så svårt ingår momentet i intagningsprovet till journalistutbildningen. De sökande får några spalter tidningstext som de skall skriva en ingress till.

Jag misslyckades kapitalt den gången för nästan trettio år sedan. Fick jag en ny chans idag skulle det gå likadant. Den första meningen i mina ingresser är förvisso målmedveten som ett marschsteg hos högvakten. Men redan den andra vinglar betänkligt och den tredje kastar sig häftigt åt skogen till, som en hare förföljd av jakthundar.

Här läser vi till exempel en notis om ett svenskt par som önskat adoptera ett barn från Vietnam. Först fick de nej från socialnämnden, sedan ett nej till från länsrätten. Nyheten består i att kammarrätten ändå fann dem lämpliga, trots att de inte var helt unga längre, han 61, hon 47.

Det är väl vad som borde stå i ingressen. Det gjorde det också. Men hur skulle det sett ut om jag hade fått råda? Mitt intresse väcks på fel ställe, alldeles i slutet av artikeln, bland de rader som lever farligt ifall redaktören skulle finna texten för lång. Där blir vi upplysta om varför socialnämnden och länsrätten vägrat adoption: ”Det är en huvudregel att utländska barns familjesituation inte bör avvika från andra barns situation i Sverige.”

En enda mening och så många nyheter! Att ha äldre föräldrar är en avvikelse. Att avvika är inte bra. Det måste vara väldigt illa, förstår man, värre än ett barnhem i Vietnam där barnet alltså bör förbli, för att räddas undan avvikande uppväxt. Det finns en myndighet som dragit den slutsatsen och en domstol som bekräftat saken. Hur gick det till? Satt de uppe på ämbetsverket och jämförde plågsama barndomsminnen? Det är sådant man vill veta.

Jag är en tredjeklassare på väg hem från skolan och jag hör hur de andra ynglen gör narr av en man på andra sidan av gatan. ”Kolla, vicken löjlig gubbstrutt!” Mannen de skrattar åt är min pappa. På 1920-talet fattade han tycke för golfbyxor och så förblev det. I London eller Rom skulle ingen ha vänt sig om efter honom. Men nu är vi i industristaden Poznan, det är början på sextiotalet, vi bygger socialismen, alla män bär bylsiga byxor med slag, folkmilisen tvångsklipper ungdomar som låtit hårt växa, golfbyxor har inte funnits i sinnevärlden och väl inte i handeln på decennier.

Jag är ett år yngre än de andra och jag är minst i klassen. När jag fyllde sex fann mannen som nu går på trottoaren mittemot att jag verkade mogen för skolgång. Och nu, denna soliga eftermiddag 1961 inser jag att han är mycket, mycket äldre än de pappor som ibland hämtar mina jämnåriga utanför skolan.

Barn uppfattar inte vuxnas ålder. I barnens värld finns bara barn i olika storlekar, sedan finns det vuxna och mycket gamla. Under tio år av mitt liv hade jag inte noterat att det var något märkligt med vår familj. Aldrig att jag bad min far att spela boll eller cykla med mig. Jag tog för givet att fäder inte sysslade med sådant eftersom min inte gjorde det. Då var han närmare sjuttio och jämnårig med mormor, som inte heller var fallen för bollspel.

”Gubbstrutt”, ropar de alltså. Jag vet vad jag borde göra. Jag gör någonting annat, kanske börjar jag dra en rolig historia, kanske går jag på händer, vad som helst som kan vända deras blickar åt annat håll. Många år har gått, jag minns inte längre vad jag hittade på. Men minnet av vad jag inte gjorde går inte att utplåna. Inte heller skammen.

Det är möjligt att syftet med att skydda barnen från ”avvikande familjesituationer” är att bevara dem från den sortens syndafall. Man kan ringa till samhällsorganet som uppfunnit regeln och fråga hur det tänkt. Då svarar Myndigheten för internationella adoptionsfrågor att det var omtanken om barnen: ”de skall få det så bra och lungt och tryggt som möjligt.”

”Vad är det vi skall titta på?” Fyra allvarliga män och kvinnor stirrar på en teveskärm. Videobandet rullar, man ser ett ödsligt rum, i mitten en femårig flicka sittande på en stol. Tiden är nittiotal och platsen en länsrätt i Norrland. En socialnämnd har klandrat en tjeckisk kvinna för att brista i omvårdnad om dottern. Man vill placera barnet i ett fosterhem och videobandet utgör det sista i räckan av argument. ”Vad är det vi skall titta på?” frågar ordföranden. ”Men ser inte rätten hur hon är klädd?”

Domstolen, som letat efter blåmärken eller skrubbsår, noterar nu röda stövlar, vit spetsplus, plissékjol och i håret en rosett, stor som en fjäril i tropikerna. Just så som tjeckiska mammor i småstäder kan tänkas klä sina döttrar om söndagarna. ”Och vad skall detta bevisa, frågar ordföranden, nu med dystrare tonfall. ”Flickan blir så klart mobbad på dagis om hon är klädd på det viset ”, förtydligar kommunen. ”Vilket bevisar att modern inte förstår barnets behov.”

Det blev inget fosterhem den gången. Det kunde tänkas att videobandet fick domstolen att se hela ärendet i ett nytt ljus. Om det alls blev en notis i lokalpressen kan man utgå ifrån att flickans kläder inte kom på tal, i alla fall inte i ingressen. Men det var väl ändå den verkliga nyheten? Här har ett antal socionomer och politiker kommit fram till att det är förälderns ansvar att anpassa barnets klädsel efter de lokala mobbarnas preferenser.

Vad är en nyhet? Det är en information som man borde ta till sig. Varför borde man det? Hur skall reportern veta vad som är viktigt och vad som kan lämnas därhän? På ett seminarium i Washington blir jag vittne till hur amerikanska journalister beskärmar sig över sin publik. Det hade framgått att deras landsmän vet mindre om världen än de flesta andra folk. Många känner inte ens till namnet på FN-chefen, för att inte tala om de svårstavade folkslagen på Balkan. Om dessa står det i tidningen varje dag, men varken ”serb” eller ”montenegrin” vill fastna i amerikanernas hjärnor. Jag rannsakar min egen. Varför hoppade jag över notisen om frontförskjutningen i provinsen Badghis? Det kan ha varit av samma skäl som Mr Smith i Alabama bläddrade förbi herr Tudjman. Jag hade ingen krok i minnet att hänga saken på.

Vi översvämmas av kortinformation utan sammanhang, historia, färg och doft. Det handlar om förvisso viktiga och för de inblandade livsavgörande saker, men de inträffar bortom horisonten och vi kan inte tolka dem.

På seminariet i Washington försöker vi enas om vad som gör en nyhet oumbärlig, en sådan som vi med gott samvete kan uppfordra Mr Smith att inte bläddra förbi. ”En händelse eller en process som kan komma att påverka läsarens liv”, föreslår någon. Det är en bra början. Om Jane Fonda går upp i vikt är det alltså ingen nyhet. Men om hon skriver en uppriktig bok om sin viktneuros? Då kommer saken i en annan dager. Varför det? Och varför finner vi samfällt att upptäckten av en dvärgnova i Rävens stjärnbild är en äkta nyhet, fastän den garanterat inte påverkar vår hyra? ”Existens”, säger någon, ”nyheten handlar egentligen inte om stjärnan utan om människan som inte kan låta bli att stirra ut i rymden. Poetiska uttryck för människans belägenhet är alltid bra nyheter.”

Vi tycker alla det är vackert och klokt sagt. En äldre kollega muttrar att det minsann var såväl lyriskt som ett uttryck för människans belägenhet om han stirrade på Jane Fonda, i synnerhet sedan hon gått upp i vikt. Hade hon verkligen gjort det?
Vår teori om den verkliga nyheten börjar alltmer likna en schweizerost. För varje regel vi formulerar dyker det upp nödvändiga undantag. Människan kan ju inte hålla reda på allting, vad skall hon göra med en information som hon varken kan tolka eller lära något av? Det som är en hård nyhet i Bogota blir obegripligt i Boston om det inte förses med långa förklaringar. Så då är det kanske ingen nyhet alls i Boston? Kan bläddras förbi med gott samvete? Å andra sidan kan scenen från den norrländska domstolen vara en lika allmängiltig nyhet, om än mindre poetisk, än den om dvärgnovan i Rävens stjärnbild. Vad menas förresten med att något påverkar våra liv? Det gör oljepriser, regeringar och smältande polarisar – men det gör också insikter, ord som ändrar betydelse och andra smygande förändringar i det mänskliga klimatet.

Den största historiska förändringen i vår tid – Sovjets sönderfall och slutet på kalla kriget – tog hela världen med överraskning, spioncentraler och redaktioner i samma mån. Ändå var det ingen plötslig jordbävning. Det var följden av en lång process som bara sällan tog formen av plötsliga händelser. Dess dramaturgi bestod mest av diskreta sättningar i grundvalen, förändringar av tonlägen, minspel och språkbruk. Små, krypande nyheter, som inte gjorde sig i ingresser.

Västliga media hade svårt att fånga upp den mjukvaran. Mest av ovana att tolka symboler och annat mänskligt finlir. Som om våra samhällen verkligen blivit så genomskinliga och bokstavliga som våra ingenjörer lovat att de skulle bli. Som om man faktiskt kunde klara sig utan den där blicken som övats upp zigenare och andra maktlösa, som avläser dolda makthierarkier och meningar i åtbörder, kroppshållning och tonfall. Men bortom järnridån bestod fortfarande väsentlig kommunikation av antydningar och grimaser. Stora förändringar var på gång, men de kom till synes som små tecken.

Ser man saken så borde till exempel händelsen i Wroclaw den 6 november 1987 rappoterats av nyhetsbyråerna. Den dagen fylldes torget av studenter som hyllade minnet av den ryska revolutionen genom att, helt enligt protokollet, förklara sin kärlek till Lenin och förtröstan på Sovjet. ”Röda Armén – din vän sedan barnsben!”, skanderade ungdomarna, log troskyldigt och viftade med röda fanor. Och blev genast – till åskådarnas och sin egen förtjusning – arresterade av polisen, som tog för givet att det var något djävulskap på gång. För kanske första gången i Imperiets historia fick våldsmakten själv bekräfta att ingen längre trodde på parollerna.

Får jag lov att krypa ännu längre ned bland den stora omvälvningens små bebådelser som inte gör sig i ingresser? Min favorithistoria är också från den tiden och det är samma happening-grupp i Wroclaw som gett upphov till den. De kallade sig ”Det orangea alternativet”, samlades under parollen ”Tomtar finns på riktigt” och satte i system att förvirra ordningsmakten genom fredliga upptåg. Nedan följer en inspelning från 1987. Det är kravallpolisens högkvarter som kommunicerar med insatsstyrkan.

-Vilka är de?
-Tomtar.
-Vad då för tomtar?
-Vanliga tomtar.
-Har ni blivit galna?
-Nej, det har vi inte. Det är tomtar på gatorna, vi arresterar dem.
– Hör på, har ni druckit därute?
– Nej, vi har inte druckit.
– Men ni ser tomtar på gatan?
– Ja, det är alltså studenter utklädda till tomtar.
– Jaså, studenter (med lättnad i rösten)… och vad gör de, tomtarna?
– De sjunger.
– Sjunger vad? (ny oro i rösten).
– ”Det är vi som är tomtarna”, sjunger de.
– I så fall får ni plocka in dem.

Tomtarna var tio tusen. Hör jag alldeles fel när jag läser in Imperiets förestående undergång i det andra svaret från insatsstyrkans befäl: ”Vanliga tomtar”?

Vi som på den tiden rapporterade från den ojämna kraftmätningen räknade antalet strejker i Polen och sovjetiska divisioner bortom gränsen. De flesta av oss hade varken fantasi eller gehör för tonfallen eller för tomtarnas roll i historien. Men det hade invånarna i staden Wroclaw, som efter Berlinmurens fall reste en staty över tomten på stadens paradstråk. Åk dit och se själva.
Finns det tomtar i Iran? Vad heter de? Det kan vara lika viktigt att ta reda på som uppgifterna om kärnvapenprogrammen. När en förstelnad ordning brister sker det först bland de små människorna som brukar de små orden som inte platsar i en ingress.

Maciej Zaremba

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: