Skip to content

Världen uppenbaras i detaljer

april 14, 2009

Världen uppenbaras i detaljer. Maciej Zaremba har träffat Hanna Krall, som återskapar Förintelsens människoöden

DN 961112

Hanna Kralls inblandning i mitt liv inträffade 1980. En tunn bok, 90 sidor bara, som jag inte minns hur jag fått eller varför jag började läsa. ”Hinna före Herren Gud” som den kom att heta på svenska 1982 (då hade den hunnit översättas till ett tiotal språk, men fick i Sverige få och tankspridda recensioner) var en intervju med Marek Edelman, den ende överlevande av de sex 20-åringar som ledde upproret i Warszawas getto. Krall och Edelman talade om händelser som jag, född efter kriget, drömde om på nätterna och ännu mera när jag var vaken. Men de talade i en ton som jag inte hört tidigare. De var sakliga och nästan brutalt osentimentala. Det var mänskligt åtkomligt.

Jag for till Lodz och sökte upp Edelman. Har hade stått vid Umschlagplatz och sett 400 000 människor föras bort till gaskamrarna. Jag ville veta om det fanns något som skilde dem som slogs från dem som gasades till döds. Ännu mer ville jag veta vad som skilde dem som valde livet från dem som hellre dog än förrådde. Jag var 30 år gammal. Jag tror att jag ville veta vilken kategori jag tillhörde.

Edelman ville först inte tala alls. Han tyckte mina frågor var barnsliga och själupptagna. Det han till slut svarade lät horribelt.

”Vi vet inte. I yttersta situationer väljer vi inte medvetet. In i det sista vet vi inte om vi är fega eller modiga, eller skurkar eller något annat. Kanske är det tillfälligheter som avgör. Eller gener.”

Det horribla visade sig skänka en viss lättnad: Man kunde i alla fall inte förbereda sig. Vi kom att tala i många timmar, det blev mitt livs viktigaste lektion i medkänsla och tillämpad antropologi.

Hanna Krall har sedermera skrivit sju reportageböcker – en sorts fortsättning av hennes samtal med Marek Edelman. De är alla lika återhållna, strama och till synes distanserade. (En kritiker har sagt att i jämförelse med henne framstår Hemingway som pratsjuk.) Om sitt eget krigsöde kunde hon aldrig berätta. Fragment av det finns emellertid i hennes enda roman ”Sublokatorka” (Hyresgästen) och vi vet att Krall, som var två år gammal när kriget bröt ut, överlevde det inomhus, gömd bakom spisar och i skåp.

Inte heller finns det någon psykologi i Kralls förintelseöden, bara fakta, några centrala detaljer och en kärv, närmast oavsiktlig biblisk poesi. De är omöjliga att sammanfatta eller återberätta, utan hennes speciella ton blir de bara grymma, cyniska eller skamlösa. Jag har inte mycket hopp om att få Hanna Krall att analysera sin egen berättarkonst när vi träffas under bokmässan i Göteborg. (”Att dansa på främmande bröllop”, som kom ut i våras toppar kritikerlistorna). Alltså frågar jag hur det kommer sig att människor berättar för henne vad de inte vågat säga till sina egna barn.

– De behöver det. En kvinna berättade för mig att hon var med i en grupp judar som gömde sig i ruinerna under Warszawaupproret. Tyskarna kom på vilka de var och hela den första gruppen som gick ut blev skjuten. Sedan kom hon ut. Hon hade blå ögon och ljust hår och de pekade på ett lik: ”Känner du honom?” Det var hennes pappa. Hon var tio år. Hon sade – jag känner honom inte. Och de lät henne leva. Hon berättade om sin skuld och jag skällde ut henne och sade: ”Din pappa var bara stolt över dig som var så tapper och klok och överlevde.”

– Var och en har haft sådana ohyggliga ögonblick och känner sig skyldig, men är inte skyldig. Den som inte gått förbi sin fars lik och sagt – känner inte – kan inte döma någon av dessa människor. Ingen har rätt att döma.

– Jag märker att för varje bok blir mina historier mindre bokstavliga och mer som parabler, liknelser, fast de är autentiska intill minsta detalj. I min senaste finns det en gammal dam som inte kunnat gå på många år men som reser sig från sin fåtölj i gömstället när de andra gömda dödat hennes man. Han hostade jämt och de var rädda att någon kunde höra. Hon reser sig, går ut och anger dem alla för tyskarna. Hon blir skjuten sist, som belöning får hon se sin makes mördare dödas. Jag försökte fastställa hur fåtöljen såg ut och ringde till Tel Aviv. Var den randig? Jag är narkotiskt beroende av detaljer, av föremålen, av autentiska repliker. Hela världen kommer till oss i form av detaljer. Men det gäller att den detalj man väljer kan bära upp en talande metafor.

– Ni säger att ni berättar parabler. Parabler har en sensmoral.

– Nej! Den enda moralen är att människan är i stånd till allt – det mest onda och det högst goda. Har ni hittat någon annan moral hos mig?

– Kan man beskriva allting?

– Svårast var det med Axel von dem Bussche, den tyske officer och baron som när han utanför Dubno i Ukraina sett hur man mördar judar bestämde sig för att döda Adolf Hitler. Han berättade om sitt befäl, om en ung soldat som vid östfronten dött i hans knä – och alla dessa tyskar hade ansikten och namn. Men de mördade judarna som han såg var en ansiktslös massa. Nakna människor har inte ansikten. Och jag insåg att jag inte kunde skriva denna historia, jag går inte med på att dessa människor skall passera utan ansikten. Ett under inträffade. Chefen för mitt tyska förlag kom till mig med en kopia av en minnesbok från Dubno – som hon råkade hitta i Frankfurts stadsbibliotek! Och jag kunde skriva: Det var Lajzer, skådespelare, reb Mejer, knivslipare, tokiga Hancia . . .

Hanna Kralls och Ryszard Kapuscinskis reportage har bildat skola, inte bara i Polen. Men ni undervisar också bokstavligen polska reportrar vid Gazeta Wyborcza. Vad säger ni till dem?

– Jag ber dem läsa sina stycken högt. Så att de hör var det saknas rytm. Rytmen är det absolut viktigaste när man skriver. Och fokus – att det alltid är personen det handlar om och inte sociologin. Jag vill att mina läsare skall förfäras och sörja, men också att de skall förundras och – det kanske låter cyniskt – att de skall hänföras. Över Den Store Dramaturgens fantasirikedom. Vad han kan göra med människor, vilka osannolika öden han arrangerar, vilken storhet och vilken nedrighet.

– Vad läser ni själv?

– Min främsta inspiration är mina hjältar. Jag har stulit ett memento från Kieslowski: ”Mitt yrke går ut på att inte veta.” Alltså frågar jag. Annars läser jag bara skönlitteratur: ryssar, tjecker och amerikaner. Eugene Doctorovs ”Ragtime” läser jag ständigt och kan hela stycken utantill. Jag tror att amerikanerna har lärt sig behärska formen till fulländning, men ibland har de problem med innehållet. En amerikansk litteraturkritiker har sagt litet nedlåtande att vi östeuropéer borde avundas dem, som kan skriva om kärlek och skilsmässor medan vi tvingas berätta om Förintelsen och stalinismen. Jag svarade att de borde avundas oss som kan skildra så avgörande mänskliga erfarenheter. Jag får alltid frågan ”varför släpper ni inte detta” och jag svarar ibland patetiskt: det måste nedskrivas och berättas. Det är också sant, men egentligen är det för att ämnet är så fascinerade. En klok jude har sagt att världen får smak först när man sätter till litet av en annan värld. Och i de judiska historierna är det alltid flera världar som möts.

– Hur läses ni i Tyskland?

– De översätter allt. Senaste boken, som jag anser är min bästa, ”Existensbevis” sålde i över 20 000 på två veckor. De som kommer för att träffa mig är mycket unga. Det är barnbarnen som vill veta vad farfar och morfar har gjort. Men farfar minns ingenting eller tiger. Mellangenerationen begick ett fel – de började anklaga innan de försökt förstå. Och de gamla tystnade förstås, eftersom alla är rädda för sina barn. Men jag menar att människans första plikt är att förstå. I mig finns ingen åklagare. Jag tillgriper aldrig den tonen. Hos mig uppstår bara medkänsla. Jag berättar om en bonde som först i sju månader gömde tre judar i sin lada och sedan sköt dem. Hans rädsla blev kanske för stor. Jag känner inte medlidande med honom, däremot tyckte jag väldigt synd om den 20-årige tysk som dog med huvudet i Axel von dem Bussches knä . . . Jag förebrådde mig själv för denna medkänsla och som alltid när jag inte vet om jag känner rätt ringde jag till Marek Edelman. ”Marek, sade jag, jag sörjer en ung tysk soldat, går det för sig?” ”Visst”, sade han, ”han var ju bara en ung soldat. Sov gott.”

MACIEJ ZAREMBA

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: