Skip to content

Vid rodret: Marcus Wallenberg

april 14, 2009

Vid rodret: Marcus Wallenberg

DN 01 01 09

Ulf Olsson
Att förvalta sitt pund. Marcus Wallenberg 1899-1982
Ekerlids

”Han byggde Sverige med oss”, yttrade Tage Erlander efter Marcus Wallenbergs död. Maciej Zaremba har läst en biografi om förra seklets hemlige landsfader.

I Sveriges sista enskilda grav, på Lovön med utsikt över havet, vilar den siste ordföranden i Stockholms första enskilda bank.
Ordet ”enskild” har en särskild laddning i svenskan, för att inte tala om ”den enskilde”. Den som tar begreppet i sin mun riskerar att förknippas med en privatism som inte bara värnar om sitt utan även drar sig undan det som gemensamt är.

Men om Marcus Wallenberg intar en unik plats bland det gångna seklets kapitalister så är det till stor del genom den roll han spelat som icke- enskild. Som medborgare, statstjänare, eller rent av som svensk patriot.

”Nationalist” är det ord Ulf Olsson, professor i ekonomisk historia, använder i sin biografi över Marcus Wallenberg ”Att förvalta sitt pund”. Glosan har numera fått en dyster klang, men under Olssons penna syftar det på den storsvenskhet som kännetecknade folkhemmet. Gunnar Sträng och Marcus Wallenberg förstod varandra emedan de ”båda var pragmatiker och nationalister”, skriver Olsson och citerar ur en brevväxling där statargrabben och bankirsonen bjuder över varandra i fosterländska utrop.

”Med Dina utomordentliga kvalifikationer hade landet och dess folk fått ut mera om Du varit verksam på privata företagssidan. Hjärtligaste gratulationer. Dodde.”

”Dodde” var Marcus Wallenbergs smeknamn, reserverat för familjen och närmaste medarbetarskaran. Några år tidigare när Wallenberg låg sjuk önskades han av Sträng tillbaka i ”allas vårt arbete för ´moder Sveas välgång´ ”. Bankmannens svarsbrev slutar med orden: ”Heja Moder Svea! Allas!”

När Wallenberg var ”Dodde” med Sträng, i början av 80-talet, arbetade förvisso inte alla, men väl varannan svensk industrianställd, det vill säga en halv miljon, i företag som den förre kontrollerade. (35 år tidigare var det bara 78 000 eller var tionde.) Många av dessa industrier var näringslivets flaggskepp: Eriksson, Asea, SKF, Saab-Scania, Alfa-Laval. Det är troligen unikt att en enda finansgrupp kan erövra en så stark ställning under en regering med socialism på programmet.

Men det framgår av Olssons bok att bröderna Jacob och Marcus, som redan på 40-talet övertog ledningen för banken, i motsats till fadern trivdes väl med det korporativa folkhemmet, som kväste småföretagsamhet, kontrollerade arbetskraften och svärmade för högteknologi i stora enheter. Bröderna satsade dessutom med förkärlek på strategiska produkter (starkström, flyg, kärnkraft, telefoni, lastbilar) och kunde ofta med statens hjälp erövra monopolställning eller näst intill. De företag de behärskade kunde ingen regering annat än stödja, de var ju nationella tillgångar.

Vid ett tillfälle 1957 tilltalade Marcus Wallenberg statsministern som ”chefen för den offentliga sektorn”, med en underförstådd syftning på vem som basade över den privata. Erlander lär inte tagit illa upp. ”Han byggde Sverige med oss”, skulle han yttra efter Marcus Wallenbergs bortgång 1982. Gunnar Sträng, för sin del, prisade Wallenbergs ”blågula idé om hur svenskt näringsliv skall skötas”.

En mycket stor del av Ulf Olssons bok berättar om hur denna idé omsattes i praktiken. Det är en i långa stycken fascinerande läsning, också för den som aldrig spelat Monopol. Olsson har sinne för dramatik, han växlar elegant mellan överblick och kammarspel och lyckas också förmedla en hel del av den atmosfär som hans hjälte skapade omkring sig.

I jaktklubben, där alla måste anta ett djurnamn, valde Marcus Wallenberg ”Krokodilen”, med motiveringen att ”han på dagen dåsade på en bank och på kvällen uppsökte fuktigare ställen”.

Längre bort från sanningen kunde han knappast komma. I själva verket stressades generationer av bankmän och direktörer till utmattning av hans outsläckliga informationsbehov, prestationskrav och påfund. Olsson porträtterar en man som var maktfullkomlig, pedantisk och energisk som en oscariansk generalmajor och samtidigt besatt av modern teknik, uppfinningar och annan smartness som det gällde att avlocka framtiden innan någon annan gjorde det. Ingen nöjsam blandning för dem som måste lyda hans order, men förmodligen oslagbar för uppgiften att bygga moderna industrier i auktoritär bruksmiljö. Han hade för vana att inför ett företagsbesök pumpa någon ingenjör på intrikata tekniska detaljer för att sedan, gärna inför vittnen, malträtera sina direktörer med initierade frågor. Det är bra, brukade han säga, om direktörerna går nervösa. Det är först då som de gör sitt bästa.

Sitt bästa för vem? Marcus Wallenbergs upprepade gärna faderns motto att bankens verksamhet måste vara ”landsgagnelig”. Han växte upp i en familj där raison d´état var en respekterad idé. En farbror hade varit utrikesminister, två var ambassadörer och själv hade han inte hunnit fylla fyrtio när han fick rätt att säga ”vi” och mena ”regeringen”, nämligen som chef för den svenska delegation som förhandlade med England om krigshandeln.

Kapitlen om Marcus Wallenberg som svensk diplomat under kriget hör till de intressantaste. Han far mellan London och Washington för att övertyga de allierade om att Sverige trots alla eftergifter mot Hitler bör behandlas som neutralt och förses med förnödenheter. Han är mycket framgångsrik och bestås småningom översvällande beröm av regeringen. Men var står han själv?

Wallenbergsfären hade intressen både i Tyskland och i de ockuperade områdena. Strax efter Anschluss gjorde Marcus Wallenberg senior, då i 75-årsålden, ett uttalande som andades mer än förståelse för Tredje rikets utrikespolitik. Att sönerna Jacob och Marcus fortsatte att göra lönsamma affärer med tyskarna är välbekant. Däremot kan det inte råda något tvivel om vad de ansåg om regimen. Redan 1939 skrev Jacob till sin bror att förutsättningen för fred i Europa är att ”Tyskland måste bli en rättsstat i modern mening, vilket givetvis betyder, att nuvarande regimen måste bort”. Att denna hans åsikt varit känd bland somliga tyskar framgår av fortsättningen.

I september 1943 får Marcus Wallenberg ett brev från Charles Hambro, chefen för den brittiska spion- och sabotageenheten SOE. Det avhandlar till en början ungdomsfinnarna hos en viss fröken Anis, för att sedan övergå till att be ”dear Marc” att hälsa ”the professional warriers in a neighbouring country unfriendly to mine … to take the action they contemplate.”

Hälsningen befordras, men aktionen misslyckas. Adolf Hitler överlever attentatet i juli 1944 och de sammansvurna, bland dem Carl Goerdeler, som via bröderna Wallenberg underhandlade med regeringen i London, avrättas som landsförrädare.

Den unga damens hudproblem var inte uppdiktade. Hon var dotter till Marcus Wallenberg, men bodde hos den brittiske spionchefen, gift som denne var med Wallenbergs exhustru. Episoden är belysande. De flesta politiker och diplomater som Marcus Wallenberg skulle möta under sina officiella uppdrag kände han sedan gammalt från någon bankpraktik, regatta eller tennisturnering.

När kriget var över fick Marcus Wallenberg ett vackert erkännande i London. Det heter hos Foreign Office att han använt sitt inflytande i Sverige för att gynna de allierades sak samt spelat ett avgörande roll när det gällde att obstruera svensk export av kullager till Tyskland. ”He is one of the few Swedes who never doubted of our victory even in the worst days …”

Kort därefter briserade emellertid Boschaffären. Det visade sig att bröderna Wallenberg agerat bulvanér åt den tyska koncernen som velat undvika beslag av sina fabriker utomlands. Ett tag såg det ut som om Stockholms Enskilda Bank skulle svartlistas i USA. Marcus Wallenbergs motdrag bestod i att försäkra amerikAnérna att det var den äldre brodern Jacob som hade ansvaret för den affären, medan han själv, som snart skulle överta ledningen för banken, var oskyldig. Ett scenario som Ulf Olsson finner osannolikt. Det framgår också att brodern Jacob tog mycket illa vid sig. (Den moraliska bedömningen av Boschaffären kompliceras ytterligare av det faktum att det var samme Carl Goerdeler som skulle komma att avrättas för attentatet mot Hitler, som år 1939 å Boschs vägnar tog initiativet till bulvanmanövern.)

”Makten tär på den som inte har den”, ansåg Margaret Thatcher. Det är en devis som hade passat Marcus Wallenberg. Liksom hans motparter i Kanslihuset vantrivdes han storligen i minoritetsställning och drog sig snabbt ur sammanhang där han inte kunde dominera. För rättvisans skull måste sägas att i hans fall var nog makten mest ett medel att visa vad han kunde: rekonstruera ett företag, modernisera en industri, visa sin briljans som förhandlare, diplomat, samt – inte minst – som osentimental modernist.

I sjuttioårsåldern genomdrev han – under starkt motstånd från delar av sin styrelse och familj, som han klandrade för konservatism – en fusion med Skandinaviska Banken. När han var åttio gav han en storstilad uppvisning i företagsrekonstruktion (Garphyttan) där det ingick att stressa borgenärer, skrämma direktörer och vända upp och ned på invanda rutiner.

I en fin liten essä, ”Om ungdom”, skriver Leszek Kolakowski att mognad och initiativkraft går dåligt ihop. Ju fler sidor vi uppfattar hos ett fenomen, desto osäkrare klingar våra argument och desto svårare blir det att handla. För att våga agera med kraft måste man vara ung, det vill säga enfaldig, konstaterar filosofen vemodigt, ty han är en man som tror att handla är nödvändigt.

Nej, Marcus Wallenberg blev nog aldrig gammal på riktigt. Han hade turen att äga alla de talanger som krävdes i hans ställning, eller kanske oturen att sakna sådana gåvor som kunde stå i vägen för hans framfart.

Dorothy Mackay, den första hustrun och modern till sönerna Marcus och Peter, var en sensibel och konstnärlig natur. Men redan under förlovningen avfärdar fästmannen i tämligen brutala ordalag hennes missnöje med hans alltför sakliga brev. Hon är lättvindig, heter det, hennes egna brev fyllda av osorterade intryck; ”… jag antar det skall föreställa ett försök att åstadkomma litteratur eller poesi, men är bara ett tomt skal”.

Rätt vågad recension, för att komma från en 24-åring med obefintligt intresse för den osakliga prosan. (På äldre dagar förklarade han att verkligheten var intressantare än konsten samt att man inte behöver läsa böcker om man själv skapar stoff för sådana.)

Väl i Sverige fortsätter dock den vackra skotskan att hävda att livet inte är bara är business. Hon önskar hålla en konstnärlig salong. Det blir ett bestämt nej. De skils efter tre barn och tio år. Marcus gifter kort därefter om sig, denna gång lyckligt, med en kvinna som delar hans intresse för segling, jakt och lantliga nöjen.

En av många förtjänster med Ulf Olssons bok är hans delikata teckning av Marcus Wallenbergs liv som ett öde. Ömsom grandiost, ömsom tragiskt, men i någon mening obevekligt. Hans skol- och bildningsgång var en tronföljares, styrd i detalj och övervakad av fadern. I motsats till sina egna barn, födda i en friare tid, tycktes den unge Marcus inte ens tänkt tanken att han själv kunde välja sin bana. Ulf Olsson har haft tillgång till hans privata arkiv och dagböcker och upplyser att biografin ”tillkommit med stöd av Marianne och Marcus Wallenbergs Stiftelse”. Men jag kan inte se att han skulle tagit några andra hänsyn än finkänslighetens. Den läsare som inte måste få allt serverat i eldskrift lär kontemplera över sambandet mellan Marcus Wallenbergs vana att mäta andras värde med sina speciella mått och hans sons självmord i november 1971.

Det finns människor som är så utomordentligt framgångsrika i sitt knådande av materien att de mister respekten för andra kvaliteter. Marcus Wallenberg kunde förnedra sina direktörer och sina söner inför publik och trodde rent av att det var för deras eget bästa. Eller åtminstone för företagens bästa. Deras välgång – och ibland Sveriges, mätt i långsiktig ekonomisk framgång – tycktes vara det ultimata måttet på mänsklig duglighet. I den meningen var också han en god medborgare i folkhemmet. Men han visste nog litet för mycket om den värld som var hans, och måste därför ha varit mycket ensam. Älskade han?

I Marcus Wallenbergs testamente fanns ett undantag från regeln att föra över tillgångarna på nästa generation. Jakten ”Regina”, en snabb och obekväm skönhet i alm som han seglade så länge han kunde ta sig ombord, skulle helst inte föras av någon annan. Hon skulle ”efter vederbörlig avmastning sänkas på djupt vatten utanför Stora Björn”.

Jag tror att jag förstår honom. Hon var nog den enda vars egenart han var tvungen att respektera. Och när hon inte lydde visste han säkert att det var han som inte dög.

Jacobs kyrka var fullsatt vid begravningen. Håkan Hagegård sjöng ”Ensam i bräcklig farkost”.

MACIEJ ZAREMBA

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: