Skip to content

De tystlåtna älskarnas släkte

april 15, 2009

De tystlåtna älskarnas släkte. Om varför folk som har en nia i personnumret får tunghäfta i sängen.

DN 970628

”Jag hör hur de ligger med varandra
i våningen ovanpå
jag hör inte honom
men hon låter bra”
sjöng Kjell Höglund en gång.

Varför hörs hon men inte han? Han han vara förstummad av lycka, förstås. Men jag misstänker att han kan ha ett annat och dystrare skäl: en nia bland de fyra sista siffrorna i personnumret.

Sådana individer blir lätt tystlåtna i sängen. I början försöker de sig kanske på ett och annat smekord. Men det som kommer ur dem är oäkta keligheter, uttänkta fraser som ligger fel i munnen, skaver mot själen och får tungan att smaka sandpapper. Sådant är vårt öde, som har en nia på fel ställe. Vi är de stumma älskarnas släkte. Egendomligt egentligen, eftersom talet nio anses mystiskt på ett fördelaktigt sätt: Muserna är nio till antalet och enligt pythagoréerna består människan av ett åtta noters musikackord  plus ett nionde som är gudomligt. Å andra sidan bär en hydra ofta på nio huvuden, lika många som det flyter floder i helvetet.

Jag skyndar mig att försäkra att det inte är skattemyndighetens fel. Inte vet jag varför somliga av oss fått denna nia. Kanske var det för att bespara arbetsgivarna besväret med att läsa våra meritförteckningar. Men det som förseglar våra läppar i kärlekens stund är bristerna i själva numret. Det är vad siffran står för: Född utomlands, invandrad på 60-talet.

I början tror man att det är något fel på det nya språket. Det lämpar sig nog inte för erotiskt tilltal. Hur många gånger kan man säga ”lilla”, morrar den som levt bland diminutiven där varje ting och form kunde  krympas till angenäm storlek. Varför låter allting så kantigt, varför leder själva ordet för älskog tanken till samer som spelar fotboll. Hur gör de när de spetälskar. Skall man överhuvud ägna sig åt någonting som rimmar på tulla, mulla och fulla och som börjar med det smaklösa ”kn” som i knipa, knäcka, och knussla? Och knäckebröd…

Jag vill tala om hennes rundningar. Jag söker efter metaforer. Men kan jag vara säker att päron i henns språk har det goda formrykte som de har i mitt? Och hur är det med pumpor? Lökar? Jag vill tala om hennes… Men har hon sett ett kluvet färskt fikon, så hon förstår hur jag trånar? Eller tänker hon, ve och fasa, på de skrumpna kladdigheter som hon köper till jul? Och varför ser hon så osäker ut när jag mummlar att jag har lust att bita i hennes skära åra? Åron, själens snäckor… ”Vad sade du?” ”Jag menade…” Varje förtydigande får tungan att skrumpna och lakanen att lukta desivon.

”Jag sänder ut ord-blommor till honom, men de mister doften redan i munnen, jag sänder ut ord-fjärilar, men de landar hos honom som flugor”, har jag hört en polsk-norsk dam säga, som envisades med att älska på norska.

Så går det till. Man försöker kanske med vulgariteter, de skall ju gå att konvertera till något eggande frivolt. De ljud som kommer ut har både kramp och vattkoppor. Man längtar efter att få kalla henne för allt möjligt skamligt, ty ingenting är älskligare än att rodna tillsammans… Men de runda orden mister allt kött i hans mun och ur kommer aska och vassa benknotor. Vad gör jag i denna textade film, tänker kan. Sedan blir han tyst. Och av alla verb i det nya språket är det ett som han hatar av hela sitt stumma hjärta. Det stundliga, bedrövliga, urskuldande ”jag menar…”

En olycka kommer sällan ensam. Den som är mållös i lust är också svarslös i nöd. Eländiga är kärleksgrälen med en som har nian i numret. En kärleksträta skall ju föras i halvtoner: ömma brutaliteter, smeksama hotelser och leende glåpord. Men orden vägrar att ta färg av varandra och allt som kommer ur honom är antigen eller: Elakt eller ynkligt, vädjande eller hotfullt, bedrövat  eller hånfullt. Och i motsats till de förspillda kärleksläten kommer dessa grodor att läggas på minnet, bokföras och åberopas i familjeterapin. Bättre då att tiga och behålla hedern, himla med ögonen eller dra täcket över huvudet och förbanna den timme då man inlät sig på ett språk utan nyanser och sötsura smaker. Det är väl därför, tänker han ondsint, som de är så rädda för gruff. De vet att när de en gång börjat lotsar dem deras entydigheter rakt i in bärsärkarnas blodiga natt.

Ack, ja. Om det ändå vore fel på det nya språket. Men hon som fötts in i det enfaldiga målet, kan få de klumpigaste ord att ljuda som en smekning, och de enklaste att drabba exakt där jag är sårbar som mest. Det låter alltså som om något vore möjligt. Bara så länge man inte försöker själv.

Det borde finnas ett särskilt ord för de otroheter som begås av rent språklig kättja. De inträffar när man vill veta om man verkligen blivit en till en stubbe eller bara ett offer för ett missförstånd. Dessvärre får de flesta sina misstankar bekräftade. I landsmaninnans famn (också ett ord, finns maninnor?) tycks det ogörliga åter möjligt, det mesta låter lättsamt, otvunget och äkta. Ha! Spanska (ryska, kinesiska, vad ni vill) – ett språk att älska på!

När detta inträffat kan det vara nyttigt att läsa översättarnas klagan. Alla begråter det egna språkets fattigdom, pryderi och brist på erotiska nyanser. Den franska sinnligheten  är omöjlig att överföra till polska, fastslog demonöversättaren Tadeusz Zelenski-Boy redan vid seklets början. Polskans sexuella ordförråd kunde på sin höjd duga åt ligister och gynekologer. Sedan var det stopp och man ta till omskrivningar och fåniga metaforer.

Naturligtvis hade han fel, liksom de fransmän som beklagar franskans opoetiska grammatik. Själv vet jag inget språk som bär på någon vidare erotisk rikedom. Utom mitt eget, och endast när det talas. DET bor tydligen inte i orden. DET bor i tonfallen. Med rätt intonation kan du kalla henne slinka, eller limpa eller lokomotiv, hon kommer att förstå varav ditt hjärta är fullt.

Så enkelt är det. Det är bara att hitta tonfallet. Men just detta enkla är det svåraste av allt, när det skall ske på ett språk som man inte vyssjats på. Kärlekens språk lärs nog bara en gång, i barndomens oskyldiga land, och från den exilen finns ingen återvändo. Man kan bestiga det nya språkets alla höjder, men det tycks omöjligt att dyka ned i dess omogna djup. ”Du är vacker” kan jag efter lång träning uttala på sju, kanske åtta olika sätt. Det räcker för att få en sorgsen kollega på bättre humör, och även då finns risken för genanta missförstånd. Men det förslår inte för att saliggöra den som vill höra det mest, när hon bör höra det helst. Framförallt duger det inte åt mig.

Ur detta främlingsskap finns det bara en enda utväg, lika enkel som den är brutal. Det handlar inte om att göra sig förstådd. Det handlar om klanger och vibrationer. På vilket språk som helst, bara det är mammas.

Maciej Zaremba

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: