Skip to content

Den äkta utopin

april 15, 2009

Den äkta utopin. Det polska ”Solodarnosc” fyller 25 år

DN 05 09 05

Om solidariteten ska vara trovärdig kräver den åtminstone ett
minimum av konsekvens. Det är en av de lärdomar Maciej Zaremba
tagit med sig efter en veckas firande av Solidaritets 25-årsjubileum
i Polen.

Erik Gunnar Eriksson från Trehörningsjö och Madeleine Albright från
Vita huset. Iulius Filip från lokomotivverkstäderna i Cluj och
Jean-Marie Lustiger, ärkebiskopen av Paris. Och sju hundra andra.
De möttes i Warszawa och Gdansk förra veckan för att svara på frågan
om vad Solidaritet varit och vad det borde vara. Men också för att
bli avtackade för sitt bidrag till Europas frihet: Eriksson för att
på vintern 1982 ha ställt lastbilar på torget i Örnsköldsvik och
uppmanat folket att fylla dem med mjöl, välling och dambindor för
nödställda polacker. Madeleine Albright för att ha lotsat in
Centraleuropa inom Natos säkra gränser. Iulius Filips bidrag bestod
av ett vykort.

Det lät först som om så många som femtio skulle skriva under,
berättar Filip för mig. Men när det kom till kritan stod bara hans
eget namn under texten, så alltsammans fick plats på ett vykort.
Han sände det ändå till Solidaritet i Gdansk. Det var en hälsning
från de rumänka till de polska arbetarna. Året var 1981 och för den
försändelsen dömdes Iulius Filip till åtta års fängelse. ”För
deltagande i den polska kontrarevolutionen.” Tidvis gällde sträng
rigör: i 544 dagar var han kedjad vid britsen och fick föda varannan
dag. När han kom ut efter sex år vägde han 29 kilo och kunde inte
tala. Då skulle han skriva under på att han aldrig mer ville
motarbeta socialismen. Filip svarade att för honom var fria
fackföreningar en socialistisk idé. För det fick han ytterligare
ett års straffarbete. Sedan levde han i obemärkthet. Först 20 år
efter den första domen fick man i Polen kännedom om hans öde. Och
nu stod han alltså och gjorde segertecken och mottog stående
hyllningar av presidenter och utrikesministrar. Och ju längre vi
applåderade, desto tjockare blev klumpen i halsen.

Jag hör själv hur patetiskt det låter. Men om patos är skribentens
problem är det också historikernas. Iulius Filip, som säger att ”om
man nu fått ett enda liv och inte gör mening av det, vad är det då
för mening”, han är inget historiskt problem. Det har alltid
funnits sådana undantag. Historikerns huvudbry är att den strejk
som började vid Leninvarvet i augusti 1980 i Gdansk och sedan spreds
över landet var i det närmaste lika utsiktslös som Iulius Filips
vykort. Men i motsats till nästan alla andra hopplösa revolter –
där desperationen naturligen föder våld – var den fredlig och fylld
av en besynnerlig behärskning. Somliga skulle säga – andakt. Och
den segrade.

Författare menar att den första meningen avgör vart romanen tar
vägen. Strejken i Gdansk började för en avskedad arbeterskas skull.
När det kravet uppfylldes fortsatte den för andra behövandes skull.
Först senare kom de politiska kraven: fackföreningar, yttrandefrihet
De som vistades i Polen under dessa 500 dagar och även senare,
under krigstillståndet, blir lätt mållösa när de skall beskriva
atmosfären. Dessa år framstår som en parentes i tillvaron.
Sovjetiska divisioner ruvade vid gränserna, Paris och Stockholm
fruktade det värsta, men här log taxiförarna, herre och tölp viskade
förtroligt med varandra och allting verkade möjligt.

Statsvetaren Alexander Smolar menar att polackerna dessa dagar
genomlevde en äkta utopi av etisk (i motsats till etnisk) gemenskap
av närmast evangeliska kvaliteter, en erfarenhet svåråtkomlig för
den som inte varit med. De försökte bära varandras bördor Vad han
inte nämnde var att sådant erfar man inte ostraffat. Utlänningar
förstår inte hur politiker i ett land vars ekonomi blomstrar och
vars säkerhet är den bästa sedan 1600-talet, bittert anklagar
varandra för att ha orsakat nederlaget Utlänningar ser något annat.
De frågar sig, som den kloke Ralf Dahrendorf, vad det var för ett
virus som gjorde skillnad mellan Belgrad och Gdansk, mellan
krigsförbrytaren Milosevic och fredspristagaren Walesa.

Enligt Dahrendorf bör man inte förvånas över att fascismen utövar
stark lockelse i länder där kommunismen tjänat som konserv för en
förlorad gemenskap och som efter 1989 i brådrasket skulle inordnas i
det moderna Västerlandet. Där historiska strukturer upphört att
fungera men de nya ännu inte kommit på plats, där saker måste blir
sämre innan de blir bättre och där medborgarna skall igenom
”tårarnas dal” innan demokratins löften infrias i bästa fall. Man
kan inte begära för mycket av människan. Följaktligen är Milosevic
i Dahrendorfs nyktra sociologi minst lika sannolik som Lech Walesa.
Sammetsrevolutionerna och de mogna medborgarrörelserna från Gdansk
till Kiev är avvikelsen, det som behöver förklaras. Var de bara
möjliga i den speciella tryckkokare vars grytlock hette Sovjet och
botten kristendom, eller utgör de en ny och universell politisk
kvalitet?

Det är ingen akademisk fråga. Halva mänskligheten – från Kina till
Pakistan till Algeriet – står inför de prövningar och frestelser som
moderniteten ställer i utsikt. ”Frustrationens politik”, som
Dahrendorf kallar den, som Adolf Hitler var den förste att
exploatera, råkar i dag vara klädd i islamistisk dräkt. Men om
Solidaritet lyckats utvinna etiska argument för demokratin ur
kristendomen – kunde samma sak ske inom islam?

Den frågan kunde förstås varken Ralf Dahrendorf eller någon annan
svara på. Men på dagen för Solidaritets seger den 31 augusti lade
han, i sällskap med EU-ordföranden José Manuel Barroso och en
imponerande samling statsmän från Georgien till Storbritannien,
grunden till ett nytt European Solidarity Center på varvet i Gdansk.
Det skall försöka finna en ny formel för solidaritetens förening med
friheten, vilket är en god sammanfattning av både Danmarks och
Kurdistans problem. Det skall möjligen också skriva en ny saga för
Europa (inget fel med sagor, det är de som gör framtiden till en
förlängning av det förflutna) eftersom den gamla, om att säkra den
kristna sämjan mellan Frankrike och Tyskland, börjar kännas en aning
inskränkt i såväl Ankara som Kiev. Och vi som råkade vara där fick
några ord på vägen.

Som att solidariteten, om den skall vara trovärdig, förutsätter ett
minimum av konsekvens. Man kan inte uppröras över övergreppen i
Guant namo men blunda för dem i Havanna. Eller brännmärka Havanna
men strunta i Groznyj, Minsk och Peking, trots att marknaden i Kina
är så god Solidaritet kostar alltid på, det är kanske det enda den
känns igen på.
MACIEJ ZAREMBA

Konferensen ”From Solidarnosc to Freedom” anordnades av Solidarity
center Foundation och Lech Walesa Institute. Den mynnade även ut i
en uppmaning till FN att förklara den 31 augusti som en
internationell dag av solidaritet och frihet.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: