Skip to content

Ett nej som förändrade världen

april 15, 2009

Ett nej som förändrade världen

DN 05 05 15

Denna artikel finns även på polska och på slovakiska.  Länkar: Po polsku: Historia pewnego „nie”, które zmieniło świat
Slovakiska: Nie, ktoré zmenilo svet

Om två veckor kan Frankrike sätta punkt för Europas enande. Maciej Zaremba söker tröst i en bortglömd historia om en union som aldrig blev av.

För 25 år sedan,innan jag började bry mig om mitt anseende, hade jag för vana att rota i sopcontainrar. På den tiden kunde man stöta på gustavianska möbler bland avfallet. De var gamla och därför synbarligen värdelösa. Jag hittade en hel del, bland annat ett verk i fem band. Ur dem tänker jag berätta en bortglömd episod i den europeiska integrationens historia.

Den 16 juni 1940 befinner sig general Charles de Gaulle på Hyde Park Hotel i London. Han står och rakar sig inför ett viktigt möte. Två dagar tidigare hade Paris givits upp utan strid och den franska regeringen flytt till Bordeaux. de Gaulle är utsänd av denna regering med en sista vädjan om hjälp. Kan britterna bistå med transport ifall franska trupper skall evakueras till Algeriet?

Medan de Gaulle ordnar sin toalett knackar det på hotelldörren. En viss Jean Monnet tränger sig på. Han är den franska regeringens uppköpschef i London och han har senaste nyheter. Under natten hade männen i Bordeaux förlorat återstoden av stridsviljan. Nu ber man inte längre britterna om hjälp utan om lov att ge upp. (Enligt den ömsesidiga pakten mellan Frankrike och Storbritannien får inget av länderna sluta separatfred med fienden utan den andres medgivande.) Frankrike är i upplösning, säger Monnet, ingen tror på motstånd längre. Men om Frankrike ger upp, om det bryter solidariteten med sin allierade, väntar ohyggliga konsekvenser i framtiden. Nu kan bara ett mycket djärvt steg förhindra katastrofen. Varpå Monnet lägger fram sin plan.

de Gaulle lyssnar. Han säger inte mycket. Sedan ger han sig av till Carlton Club för en lunch med Winston Churchill. Han presenterar Jean Monnets förslag. Det förefaller förryckt, men också de Gaulle tror att det är sista chansen.
Winston Churchill lyssnar och ber sedan generalen att följa med till Downing street. Medan det brittiska kabinettet sammanträder får de Gaulle vänta utanför.

I sina krigsminnen – det var dem jag hittade i sopcontainern – skriver Winston Churchill: ”Jag förklarade (för regeringen) att jag först varit emot idén, men att vi i denna kris inte fick riskera att bli beskyllda för bristande uppslagsrikedom.”

Efter ungefär två timmar kommer Churchill ut och meddelar att Hennes majestäts regering enats om att med omedelbar verkan slå ihop Storbritannien och Frankrike till en stat. Det tar en kvart att översätta dokumentet till franska och klockan 16:30 kastar sig Charles de Gaulle på telefonen.

Detta är vad den franske premiärministern Paul Reynaud fick höra den 16 juni 1940:

”I detta det mest ödesdigra ögonblicket i våra dagars historia har regeringarna i Storbritannien och republiken Frankrike enats om denna deklaration om en oupplöslig union och om sin orubbliga beslutsamhet att gemensamt försvara rättvisa och frihet i opposition mot ett system som dömer mänskligheten till ett liv som slavar eller robotar.

De båda regeringarna förklarar att Frankrike och Storbritannien inte längre skall vara två nationer utan utgöra en fransk-brittisk union.

Bildandet av unionen omfattar gemensamma organisationer för försvar, utrikespolitik och ekonomisk politik. Varje fransk medborgare skall omedelbart åtnjuta medborgarskap i Storbritannien, varje britt blir medborgare i Frankrike. Båda länderna skall gemensamt avhjälpa krigets ödeläggelse, oavsett vad den förekommer på deras territorier, och bådas resurser skall som en enhet utnyttjas för detta ändamål.

Under kriget skall det finnas ett enda krigskabinett, och Storbritanniens och Frankrikes samlade krigsmakt till lands, till sjöss och i luften skall ställas under dess ledning. Det skall fungera från vilken plats som helst som kan befinnas lämplig. De båda parlamenten skall formellt slås samman. Länderna inom det brittiska imperiet håller redan på att bilda nya arméer. Frankrike skall bibehålla sina stridskrafter till lands, till sjöss och i luften. Unionen vänder sig till Förenta staterna att stärka de allierades ekonomiska resurser och lämna en kraftig materiell hjälp till den gemensamma saken.

Unionen skall med alla krafter rikta sig mot fiendemakten, oavsett var striderna kan komma att föras.

Och på detta sätt skall vi segra.”

Paul Reynaud lyser upp medan han antecknar. Han är osäker på om han hört rätt, så de Gaulle får diktera en gång till.
Under tiden vandrar Churchill upprymd fram och tillbaka på Downing street, talar omväxlande franska och engelska och förklarar att allt åter är möjligt. de Gaulle kan bli ÖB för de allierades samlade styrkor, Paul Reynaud premiärminister i unionen.

Hitlers chanser att vinna kriget har krympt till noll. Sedan skyndar Churchill till Waterloo station i spetsen för den högst rankade brittiska delegation som någonsin avseglat till Frankrike: Labours och liberalernas partiledare, alla de tre stabscheferna och en grupp ministrar. Ett specialtåg med destination Southampton står redan framkört.

Planen är att redan nästa dag, på fransk mark, finslipa detaljerna och proklamera unionen. Klockan är ungefär sex på eftermiddagen. Det hade gått nio timmar sedan Jean Monnet knackat på dörren i Hyde Park Hotel.

Men tåget kommer aldrig i väg till Southampton. Churchills sekreterare kommer rusande med beskedet att något har hakat upp sig i Bordeaux. Numera vet vi hur orden föll. Det sades att Frankrikes suveränitet skulle äventyras av en sådan union. Marskalk Petain gav inte ett vitten för Storbritannien: att förenas med det vore att ingå äktenskap med ett lik. Andra oroades av hur det skulle gå med Frankrikes kolonier. Någon general var säker på att om tre veckor kommer Hitler att nacka England som en annan kyckling. En femte statsman ville inte veta av vad han såg som brittiskt förmyndarskap: ”Bättre att vara nazistprovins! Då vet vi åtminstone vad det innebär.”

Paul Reynaud får inte regeringen med sig. Man röstar inte ens om britternas erbjudande. Churchill skräder inte orden: ”Sällan har ett så generöst förslag rönt ett så fientligt mottagande. Konseljpresidenten läste två gånger upp dokumentet för ministerrådet. Han förordade det varmt… De upprörda ministrarna, en del berömdheter, andra nollor, men alla obeslutsamma och upprivna och öga mot öga med nederlaget, hajade till.

…förvåning och misstänksamhet dominerade de flesta…”

Denna kväll, medan Churchill återvänder till Downing street, avgår Paul Reynaud som fransk premiärminister och marskalk Petain tar över. En vecka senare kapitulerar Frankrike. Resten är välkänd historia.

Man kan inte låta bli att tänka vad som hade hänt ifall männen i Bordeaux kommit till annan slutsats. Om franska arméer, i stället för att gå i tysk fångenskap, fortsatte att slåss på de allierades sida. Adolf Hitler hade inte haft två år på sig att bygga upp sitt välde. Kanske hade Förintelsen inte ägt rum, och Berlin liksom Budapest befriats av franska och inte av sovjetiska trupper. Hade Muren byggts? Hade Japan angripit Pearl Harbour? Om inte skulle kanske USA förblivit på sin kontinent. Man kan spekulera i det oändliga. Eller förundras över hur mycket som kan avgöras av anglofobin eller bara fåfängan hos en fransk general. Men man kan också tänka att om den franska regeringen accepterade förslaget och andra världskriget tagit en annan vändning – kanske inte ens blivit ett världskrig – så hade vi inte vetat vilka olyckor som den fransk-brittiska unionen räddat världen från. Britternas erbjudande hade inte framstått som så djärvt, förutseende och ansvarsfullt.

Det är först när katastrofen har inträffat som vi förmår få syn på det som hade kunnat hindra det. Om katastrofen inte inträffar finns sällan skäl att ens notera det som i själva verket hindrade den från att inträffa.

Det kan låta som en lek med ord. Men denna övning i vad-hade-hänt utifall-att är ägnad att skänka tröst.
Historien om Churchills aktion den 16 juni 1940 handlar om vad britterna kallar ”a window of opportunity”. Vissa steg – de må vara små eller enorma som i detta fall – är bara möjliga under kort tid då det öppnas ett fönster i historien och det otänkbara blir möjligt. Det kanske hör till definitionen av en statsman att han/hon uppfattar dessa ögonblick och äger mod att sätta allt på spel.

I maj 1940 hade det inte gått att tala med britter om en union med Frankrike, tre veckor senare fanns inte Frankrike.

Somligt tyder på att ett annat ”window of opportunity” håller på att stängas igen. Jag tänker på EU-projektet. Jämförelsen må halta, detta fönster har ju varit öppet väldigt länge, någon skulle säga sedan 1989, andra kanske sedan 1951. Det har krävt andra färdigheter än Churchills tigersprång. Mest tålamod och diplomati. Men det har också tarvat statsmän, en Monnet, de Gaulle, Adenauer, Pompidou, Kohl, Gorbatjov, Giscard d’Estaing, en Tony Blair…

Ändå var det ett fönster som bara stod öppet under en begränsad tid. Det är möjligt att räkna ut vad det var gjort av:

huvudsakligen minnen av det världskrig som Churchill den gången misslyckades att förhindra. En union av Europas stater var helt orealistisk 1920 och kan bli det igen 2020. Om några år är andra världskriget ren historia.

Daniel Cohen-Bendit, barrikadkämpen från 1968, numera en av författarna till EU:s konstitution, talar om förnuftseuropéer, folk som räknat ut att Unionen är en bra lösning på Europas problem. Sådana européer kommer alltid att finnas, åtminstone så länge som det finns förnuft. De andra, känsloeuropéerna, till vilka Cohen-Bendit räknar sig själv, håller på att bli allt färre. Men det var deras erfarenheter som fyllde den europeiska unionstanken med energi och hopp. Eller med desperation. Och en sak vet vi säkert: historiska erfarenheter är inte överförbara.

Detta låter dystert för dem som drömt om Turkiet och Nordafrika i samma parlament som Finland. Det är också sorgligt att inse att det kan bli just Frankrike som om två veckor börjar sluta till historiens öppna fönster. Om fransmännen förkastar konstitutionsförslaget har vi troligen redan sett det mesta av det europeiska projektet. Men just därför är det trösterikt att erinra sig lärdomen från den 16 juni 1940. Nämligen – att om den unionen blivit av hade vi inte förstått att uppskatta den efter förtjänst.

Europeiska unionen blev emellertid av, och just därför tänker vi knappast på vilka katastrofer den kan ha räddat oss från. Vi har inte fantasi att föreställa oss dem – liksom Reynauds ministrar i juni 1940 inte kunde inse vilket öde som väntade den gången.
Jag skall inte veckla ut några skräckscenarion, bara antyda en. Med kännedom om europeisk historia är det ingen orimlig tanke att Sovjetimperiets sönderfall – i stället för en serie sammetsrevolutioner – hade kunnat övergå i ett tjugoårigt Balkankrig i triangeln Odessa, Riga och Berlin, med kanske 20 miljoner flyktingar i München, Åbo och Bordeaux.

Betydelsen av drömmen om Europa i denna del av världen – som motvikt till nationalistisk populism – kan inte överskattas.
Unionen är en enastående succé. Det syns inte så bra från Stockholm eller Paris, men desto bättre från Casablanca, Ankara och Kiev. Om någon för tjugo år sedan hade siat att ungrarna år 2005 skall bestämma över Frankrikes jordbrukspolitik – medan Ryssland inte ens får diktera Ukrainas – skulle han tas för sinnesrubbad.

Räddningen av den ukrainska demokratin kommer att räknas till EU:s stora ögonblick. Och får det de följder det ser ut att få – slutet på imperialismen inom Europa – kommer man också i Sverige om hundra år att tänka på Unionen med stor tacksamhet. Hur det än går med ”Fördraget om upprättande av en konstitution för Europa”. Att det alls blivit skrivet under vår tid – under de former det skrevs – bevisar att det otänkbara emellanåt är möjligt. Alltså tänker jag låta binda in denna röda pocketbok i halvfranskt band.

Kanske hittas den om fyrtio år i en container på St Eriksgatan av någon som skall hålla föredrag om Europas fornstora dagar. Eller så säljs det på antikvariat för dyra pengar, som den sällsynta första upplagan av trettiosju.

MACIEJ ZAREMBA

Charles de Gaulle
”Mémoires de guerre”
1966
Winston Churchill
”Andra världskriget”
1949
Knut Ståhlberg
”De Gaulle. Generalen som var Frankrike”
2004

© Maciej Zaremba. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: