Skip to content

Ett offer för rekordåren

april 15, 2009

Ett offer för rekordåren

Dagens Nyheter 27 september 1997

Barbro Lysen tvingades till abort och sterilisering när hon var havande i sjätte månaden

Av Maciej Zaremba

Ingen som i dag läser steriliseringslagarnas bokstav kan undgå att fråga
sig hur man med stöd av dessa paragrafer kunde stympa en 15-årig flicka med
motiveringen att hon för ofta synts i närheten av dansbanan.

Likväl handlar det mesta av debatten om mer abstrakta aspekter:
idéströmningar i 30-talets England, åsiktsskillnader mellan olika rasbiologer,
samt, naturligtvis, det egendomliga i att någonting som varit dolt kommer upp
i ljuset.  De absolut viktigaste frågorna – vem som tillämpade dessa lagar,
hur och i vilket syfte – lämnas i det närmaste oberörda.  Själv tror jag att
man måste gräva där man står.  Det är i den dagliga steriliseringspraktiken
som man kan finna svaret på den centrala frågan: Hur kunde en stat som trodde
sig humanast i världen samtidigt slå världsrekord i fysisk stympning av sina
egna medborgare och sedan så grundligt förtränga vad den gjort.

År 1950 var ett av rekordåren: 2 348 steriliserade, fler än under hela 30-talet och
lika många som i Danmark under 20 år.  Den 1 februari 1950 sammanträder
Medicinalstyrelsens socialpsykiatriska nämnd.  Det är den som tillstyrker
eller avslår de lokala myndigheternas ansökningar.  Denna dag gäller det bland
andra den 22-åriga Mathilde.  Underlaget består av ansökan från en
fattigvårdsnämnd samt ett läkarintyg.  Här i sammandrag: Moderlös vid 11
veckors ålder.  En tattare lär vara fader till pat.  Han förde mestadels en
ambulerande tillvaro och pat.  följde med på hans färder.  Villkorlig dom för
mordbrand och snatteri.  Har en fästman som varit på ungdomsvårdsanstalt.  Hon
är gravid.  Pat.  har visat sig vara mindre pålitlig.  Har gjort
avbetalningsaffärer som hon ej kunnat klara av, brustit ibland i redovisning
gentemot sin arbetsgivare och gjort sig skyldig till snatteri av ett par
mindre paket kaffe.  Hennes arbetsgivare förklarar henne villig och rätt
duktig vissa tider, men det är ganska ojämnt.  Några intressen eller förmåga
att taga vara på sin fritid visar hon ej, står med förkärlek och hänger vid
tivoli, skjutbana och dylikt.  Oerhört slarvig och smutsig.  Verkar viljesvag
och lättpåverkad.

Det framgår vidare att Mathilde är fullt frisk.  Nämnden har också fått
resultatet av ett intelligenstest.  Det börjar med orden: ”Blondin av
tattarextraktion” och slutar: ”Den extremt sladdriga attidyden i förening med
det tidigare asociala levnadssättet motiverar – trots intelligenskvot 73 –
sterilisering.”

Nämnden beslutar att Mathilde är efterbliven och skall steriliseras mot sin
vilja.  Beslutet är signerat av tre läkare (Karl Loberg, Gunnar Domeij, Folke
Kinnmark), en rasbiolog (Nils von Hofsten) samt en politiker.  Vad Nils von
Hofsten kan ha för skäl vet vi ganska väl.  Sju år tidigare upplyste han
riksdagen om att ”de s k tattarna i relativt stor utsträckning förete psykisk
undermålighet och .  . . kunna steriliseras utan sitt samtycke”.

Men hur tänker politikern?  Hennes namn är Inga Thorsson.  Hennes närvaro i denna
beslutsgrupp låter förstå att verksamheten är högprioriterad.  Man placerar
inte en toppkraft, dåförtiden politisk sekreterare i Socialdemokratiska
kvinnoförbundet, senare bland annat Sveriges representant i FN:s
befolkningskommission, i en betydelselös nämnd.  Men vad är det för ideologi
som ger Inga Thorsson rätt att sterilisera Mathilde?  Och varför invänder hon
inte mot etiketten ”tattare”?

Vi kan inte veta säkert.  Men i beslutsunderlaget finns en uppgift från
fattigvårdsstyrelsen om att att Mathilde kostat samhället 795 kronor i bidrag.

Vi vet att överväganden om bygglov kan ta timmar och dagar i anspråk.  Jag
har försökt räkna ut hur lång tid det tog för Inga Thorsson att komma fram
till att Mathildes barn inte var önskvärda i folkhemmet.  Med tanke på att
nämnden hade 85 liknande ärenden samma dag kunde det inte ta längre stund i
anspråk än ett besök på damrummet.  I allt väsentligt (löpande band-principen,
anonymiteten, omöjligheten att överklaga) liknade denna procedur vad som i dag
gäller hos Utlänningsnämnden.

Mathilde klarade sig emellertid.  Hon tog sin nyfödda och rymde från
lasarettet.  Kanske födde hon senare flera barn, men säkert inte på
folkhemmets hygieniska barnkliniker.  Andra kvinnor tog inga risker.  Medan
jag skriver detta blir jag uppringd av en fotograf som berättar att hon först
nu förstår varför hon själv och hennes fem syskon (det yngsta fött 1961) alla
kom till världen i familjens sovrum.  ”Mamma var livrädd för mödravården.  Hon
var mörk och vi tillhörde de lägst stående.”

År 1947 får de tre eller fyra läkare som utgör Socialpsykiatriska nämnden sällskap av
två politiker som utses direkt av regeringen.  Sammanlagt sju personer
tjänstgör fram till 1975 som demokratins röst i steriliseringsgruppen.  Under
rekordåren 1947-52 och fram till 1962 är samtliga socialdemokrater.  Därefter
förekommer också två centerpartister.  Exakt vilken roll politikerna spelar,
när de driver på och när de säger emot läkarna, det lär forskningen utvisa.
Men tillsammans undertecknar dessa sju representanter för folkvalda nära 50
000 steriliseringsbeslut.

Åtskilliga debattörer har försökt avskilja steriliseringspolitiken från
välfärdsstaten, som vore utrensningen av ”de undermåliga” ett separat projekt,
en kvarleva från äldre tiders tänkande och egentligen bekämpad av
folkhemspolitiker.  Den som tror på detta måste emellertid förklara den
egendomliga omständigheten att lagfäst sterilisering av ”undermåliga” och
”asociala” inte förekom i länder som fortsatte att behärskas av detta
ålderdomliga tänkande.  I Europa förekom steriliseringar i stor skala
praktiskt taget endast i Norden.  (Om man inte vill nämna Nazi-Tyskland, där
Hitlers steriliseringsdekret från 1933 för övrigt byggde på ett lagförslag av
Weimars socialdemokrater.  Se Paul Weindling: Health, Race and German Politics
between National Unification and Nazism 1870-1975, Cambridge 1989).

DN-artiklarna har visserligen lett till att steriliseringspraktiker avslöjats i Belgien,
Tjeckoslovakien, Österrike, Frankrike och Japan.  Med det rör sig i de flesta
fall om ljusskyggt missbruk av läkarmakten, inte beslut tagna av eniga
riksdagar.

Inte heller den ofta framförda tesen att det var välfärdsstaten som gjorde
slut på barbariet håller i ljuset av fakta.  De svenska steriliseringarna
rusar i höjden i samband med barnbidraget och samtidigt som politiker som Inga
Thorsson börjar delta i besluten.  Före barnbidragsreformen 1948
steriliserades cirka 14 000 personer, efter den 48 000.

Steriliseringspolitik modell bondeförbundet (”den svenska folkstammens
bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement”, som det står
i 1933 års program) hade i själva verket inga ideologiska utsikter att
överleva 1945.  Det enda som kan förklara varför man i Sverige och övriga
Norden kunde upprätthålla en praktik som i Tyskland visat sig vara första
steget mot Förintelsen är, som jag skrev (21/8), att ”mindervärdigheten” getts
en annan betydelse.  Den syftar efter 1945 sällan på ras eller utländsk börd,
men desto oftare på fattigdom, utanförskap, brist på delaktighet, egensinne,
improduktivitet, trots i umgänge med myndigheter, kort sagt ovilja eller
oförmåga att inordna sig i det alltmer genomdisciplinerade samhällsbygget ”där
aldrig mer någon luffare någonsin luffar” (Ekelöf).  Mindervärdigheten har
ersatts av ”undermåligheten” eller ännu hellre av ”sinnesslöheten” och
definierats i förhållande till ett radikalt och puritanskt skötsamhets- och
hälsoideal.  Det förklarar varför de sinnesslöa plötsligt blir så många.

Den annalkande välfärden ser nämligen ut att provocera fram en formlig epidemi av själslig
abnormitet.  På 20-talet räknar Sverige cirka 14 000 ”sinnesslöa” eller 0,2
procent av befolkningen.  Tjugofem år senare har deras andel stigit till
ofattbara 5,2 procent (enligt Sinnesslövårdsutredningen 1946).  Det innebär
340 000 personer.  Håll detta tal i minnet.  Året därpå, 1947, utfärdar
Medicinalstyrelsen ”Råd och anvisningar rörande tillämpning av 1941 års
steriliseringslag och abortlagen”.  På sidan 5 hoppas man att med hjälp av
steriliseringar på ett par generationer väsentligt nedbringa de ”sinesslöas”
antal:

”En förutsättning härför är, att alla eller åtminstone det stora flertalet
ej effektivt internerade sinneslöa steriliseras och att detta sker, innan de
fått några barn.  Vikten härav är så mycket mera uppenbar som de sociala
skälen äro lika starka som de eugeniska.”

Vissa anstaltsläkare har rent av ålagts en tjänsteplikt att anmäla
kandidater till sterilisering.

” Det skall här kraftigt understrykas, att det, för att steriliseringslagen
skall ha åsyftad verkan, är synnerligen angeläget, att denna föreskrift .  . .
tillämpas i största möjliga utsträckning”.

Om bara hälften av dessa 340 000 var eller kunde komma i fertil ålder
skulle det egentliga målet för steriliseringskampanjen vara sexsiffrigt.  Det
kan låta groteskt, men i en artikel 1946 kommer Alva Myrdal fram till liknande
siffror.  Hon har funnit att nära 5 procent av befolkningen och 3 procent av
dem som hunnit bilda familj aldrig kan tänkas ”hushålla”.  Dessa individer
utgör ett svårt hinder för barnbidragsreformen, ty det finns risk att de inte
använder pengarna ändamålsenligt.  Dessutom riskerar de att fortplanta sig
ytterligare.

”För de barn som redan är födda måste hjälpen nämligen till, även om stora
svårigheter kvarstår att bedöma hur det mest ändamålsenligt bör utformas.  Men
för de ännu ofödda barnen kan detta icke gälla.  . . Sterilisering måste
komma till användning.  Men steriliseringarnas antal fortsätter att vara
litet.”  (1 847 personer detta år, min anm.) Alva Myrdal drar en slutsats:

”Skulle steriliseringslagen ge otillräckligt utrymme för den engångsoffensiv
för sterilisering som måste till i samband med en bidragsreform, bör
lagstiftningen tagas upp till omprövning.”

Vilka är då ”de sinnesslöa”?

I den ovan citerade artikeln (”Kontanta barnbidrag kräver skärpt
steriliseringslag?”, Tidskrift för Barnavård och Ungdomskydd nr 2/1946)
återger Alva Myrdal fattigvårdens beskrivning av tolv familjer som enligt
hennes mening skall hindras från vidare barnalstring.  ”Flicka, 20 år.  Nervös
och gråter periodvis, skriver utmanande brev till myndigheterna .  . . Flicka,
13 år, har svårt för sig i skolan och verkar klumpig och oföretagsam .  . .
Flicka 1,5 år, rätt liten och ynklig, vården under all kritik.  Då hon föddes
fick modern mödrahjälp på omkring 400 kronor beviljat på villkor att hon lär
sterilisera sig, men hon vägrade .  . . Gosse 15 år, harmynt, obegåvad .  . .
Flickor, 14 år, tvillingar, storväxta, klumpiga och rödhåriga .  . . Pojke 3
år, ser något underlig ut .  . . Flicka 11 år, astmasjuk .  . . Modern klemar
otroligt med barnen, som aldrig är annat än sjuka.

Mera står det inte. Och mycket mera behövs inte heller för att Medicinalstyrelsen skall
bifalla bifalla fattigvårdens steriliseringsansökan, som ibland blott består av två
ord: ”Sexuellt opålitlig”.

Den epidemi av ”sinnesslöhet” som tycks drabba Sverige på 40-talet är lika
mycket en kvasipsykiatrisk som en politisk konstruktion.  Den kan inte
förklaras utanför välfärdsprojektet, eftersom det i nio fall av tio inte
handlar om en medicinsk diagnos utan om en bedömning av vederbörandes
användbarhet, avelsvärde och förhållande till strävsamhetsidealet.

Klassificeringen är för det mesta inte i egentlig mening rasistisk, men den är
lika obeveklig.  (En gång sinnesslö alltid sinnesslö.) Den dömer visserligen
inte ut etniska grupper, den dömer ut individer och deras familjer.  De
praktiska konsekvenserna är desamma: offret ställs utanför lagen och berövas
den mest elementära rättigheten.

Att ställa de mest beroende, de allra fattigaste och de ”misskötsamma”
utanför medborgarskapet kunde inte kännas helt främmande för 40-talets
politiker.  Förunderlig är folkhemsmytens och Skolöverstyrelsens makt.  De
allra flesta svenskar har fått lära sig, och det har jag också tagit för
givet, att den allmänna och lika rösträtten åtnjöts av alla myndiga sedan
1921.  Det gjorde den inte.  Det fanns ett betydelsefullt undantag.  Den som
var ”av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning”
förlorade sin rösträtt.  (Paragraf 16 Riksdagsordningen.) Således var vi fram
till för 50 år sedan inte lika i värdighet och värde.  Lika var bara de som
kunde göra rätt för sig.

Märkligt nog sammanfaller myndigheternas uppskattningar av antalet
”sinnesslöa” med antalet av samhället försörjda.  Det rör sig om flera hundra
tusen svenskar.

När fattigvårdsstrecket avskaffas 1945 finns alltså ett nytt streck redan
färdigt.  Det ligger måhända lägre, men är i gengäld långt radikalare.  Ur
fattigdom kan man höja sig, men den som en gång stämplats som ”undermålig”
eller ”sinnesslö” är utesluten för livet.  Ock så är hans efterkommande.

Människor har genom tiderna föraktats, förtryckts och dömts till grymma
straff.  Men aldrig tidigare har staten förnekat deras grundläggande rätt att
födas till världen – och definitivt inte på så triviala grunder som en
bidragsreform.

Kanske beror mina vedersakares oförmåga att inse steriliseringarnas plats i
välfärdsbygget på en alltför oskuldsfull människosyn.  Som att de som tror sig
ha de bästa avsikter också har dem.  Eller att de som plågas av åsynen av
elände verkligen bryr sig om de eländigas öde.  Men tänk om de bara vill ha
det rent och snyggt omkring sig?

Om Robert Moses, den amerikanske strukturomvandlaren av New York, har det sagts att han
älskade mänskligheten och föraktade människorna.  Det mesta tyder på att det
var krass samhällsnytta och sjuka renhetsdrömmar – och inte någon sentimental
omsorg om individen som vägledde steriliseringspolitiken ända fram till slutet
och att någon form av utpressning förekom in i det sista.

Utländska medier som refererat DN-artiklarna har förvisso ofta överdrivit
antalet tvångssteriliserade.  Gunnar Broberg och Mattias Tydén söker i sin
artikel (13/9) att snarare minimera deras antal.  Vi är säkert överens att den
moraliska bedömningen inte är avhängig av om det var tjugo, fyrtio eller
femtio tusen svenskar som med skilda medel berövats fortplantningsförmågan.
Men det finns två skäl att diskutera Brobergs och Tydéns uppskattningar.  Det
ena är historiska fakta.  Det andra är respekten för offren.

Gunnar Broberg och Mattias Tydén antar att merparten av de ”medicinska” steriliseringarna
är fullt frivilliga.  Jag tror inte att man kan dra den slutsatsen.  Efter
1949 minskar nämligen antalet rashygieniskt motiverade steriliseringar
samtidigt som de ”medicinskt” motiverade ökar med minst samma antal.

Enligt historikern Maija Runcis, som i detalj jämfört motiven i
steriliseringsbesluten, handlar denna förskjutning om ett enkelt byte av
etikett.  Innehållet i myndighetens bedömningar är densamma.  ”Undermålig”,
”obehärskad”, ”nervös”, ”efterbliven”, ”oansvarig”, ”klen”, ”imbecill” står
vid sidan om de medicinska diagnoserna.

Också de kvinnor som på 60-talet ser ut att ansöka om sterilisering som
villkor för abort får finna sig i att få sin och familjens intelligens,
avelsvärde och övriga kvaliteter bedömda.  Vem underkastar sig sådant
frivilligt?  Jag råder ingen av dem att läsa dessa akter.  (Från 1970, om en
sexbarnsmor som eventuellt själv söker sterilisering: Hållningslös.  Litet
torftig.  Primitiv.)

Man kan uttrycka det mera bestämt: Bland abortsökande väljer
Medicinalstyrelsen ut de kvinnor vars avkomma inte platsar i samhället.  De
torftiga, hållningslösa, utmanande.  De får abort på villkor att de går med på
sterilisering.  Beslutet kan inte överklagas.  De övriga, de få välbeställda
och välartade som söker abort, bedöms vara avelsdugliga och nekas operation.
Det beslutet kan man emellertid överklaga.

Barbro Lysén,  som häromdagen berättade en del av sin historia i TV, steriliserades 1946.
Enligt statistiken fullt frivilligt, hon har själv undertecknat ansökan.

Barbro är 72 år och utbildad sköterska.  När hon var 20 blev hon med barn.
”Jag var så glad, jag var så lycklig, jag tyckte hela världen log mot mig.
Jag sprang studsande till min läkare, han hette Staffan Friberg, för att
berätta min lycka .  . . Sedan kom jordskalvet.  Han rusade upp.  Han var över
mig som en demon.  Han stod upp och skrek.  Att jag inte var vatten värd.  Att
det var fruktansvärt oansvarigt av mig att sätta barn till världen.  Att det
inte fick födas idioter i Sverige.  Jag skulle genast göra abort och
steriliseras, skrek han.  Jag har aldrig i mitt liv blivit så utskälld av
någon människa.  Jag blev helt förkrossad.  Jag trodde på honom.  När jag
växte upp var läkares ord Guds ord.”

När Barbro var 16 år började hon nämligen få kramper.  Doktor Friberg
brydde sig inte om att låta undersöka saken närmare.  Han konstaterade
epilepsi och skrev ut medicin.

”Direkt från doktorn åkte jag till Karolinska.  Jag hade bara en tanke i
huvudet, att jag inte fick föda ett sjukt barn.”

Barbro ansökte om abort och fick avslag.  Villkoret för abort är
sterilisering.  Hon förstod nu att både hon och det barn hon väntade inte var
välkomna i samhället.  Efter abortavslaget försökte hon ta sitt liv.  Men i
september 1946 undertecknade hon slutligen sin egen steriliseringsansökan.

Medicinalstyrelsens föreskrift: ”Har tillstånd meddelats till abortframkallning
hos rättskapabel kvinna under villkor av sterilisering, har hon att välja
mellan antingen abortframkallning jämte sterilisering eller att avstå från
aborten.”

”Men då hade jag bara en tanke i huvudet – att inte föda ett sjukt barn.
Sen fick det kosta mig vad som helst.”

När Barbro kommer till Södra BB är hon i slutet av femte månaden.  I tre veckor väntar
hon på operation.  (Hon är förkyld och kan inte sövas.) ”Och då börjar jag
känna barnet så väl inom mig.  Och jag ångrar mig.  Jag vill ha barnet, även
om det är sjukt.  Jag föll ihop i ett hörn och började gråta.  Jag sade till
läkarna ‘Jag vill inte opereras.  Låt mig behålla mitt barn.’ De svarade: ‘Det
är omöjligt, du har skrivit på papper, det blir operation imorgon.’ De var
helt kalla.  Det var fruktansvärt.”

Läkarna, varav den ene hette Arne Kinch, ljög för Barbro Lysén.  Men lögnen
var satt i system av staten.  Ur ”Råd och anvisningar rörande tillämpning av
1941 års steriliseringslag och abortlagen” (vars första mening för övrigt
lyder: ”Sterilisering har i vissa avseenden en mycket stor samhällelig
betydelse.  Detta gäller särskilt ur arvshygienisk synpunkt.”)

”Vetskapen om att ett beslut fattats av medicinalstyrelsen synes ofta
medföra, att en tidigare ovillig person underkastar sig ingreppet.  Den
lämpligaste behandlingen av dylika patienter torde i regel vara den, att det
betraktas som tämligen självfallet, att, när medicinalstyrelsen lämnat
tillstånd till ingreppet, detta skall verkställas, ehuru en person
naturligtvis icke på direkt förfrågan får undanhållas upplysning om att
fysiskt tvång icke kommer att användas.”

Samhället måste ha varit särskilt angeläget om att slippa just Barbros
barn.  Det tvångsaborteras och Barbro steriliseras av doktor Arne Kinch i 26:e
graviditetsveckan.  På vilken grund?  Det vet man inte.  Kanske för att hennes
föräldrar var frånskilda och hon själv ogift?  När Barbro efter denna abort
för första gången undersöks på sjukhus framgår det att hon aldrig lidit av
epilepsi.

Det har också hävdats att enbart ”humanitära” motiv låg bakom sterilisering
av ”utsläpade mödrar”, samt att dessa nog själva bad om ingreppet.  Denna
optimistiska hypotes lär bli svår att bevisa.

Mellan 1935 och 1951 avlider ett hundratal kvinnor i samband med abortoperationen.  Hälften
av dem dör på grund av komplikationerna i samband med ingreppet, och de flesta
av dessa därför att de steriliserats samtidigt med aborten.  Dubbeloperationen
innebär fyra gånger högre dödsrisk än förlossning, finner läkarna, och de
försöker beveka Medicinalstyrelsen: ”I det mycket stora antal fall, där
medicinalstyrelsens socialpsykiatriska nämnd ställer sterilisering som villkor
för abort, medför detta, att kvinnan vid den kombinerade operationen löper
avsevärd större risk än om hon födde barnet.  Även om det skulle anses vara
ett samhällsintresse att kvinnan i sådana fall ej föder sitt barn, kan det ur
operativ synpunkt starkt ifrågasättas det berättigade i att uppställa ett
sådant villkor med hänsyn till den ökade risken som det kombinerade ingreppet
medför…

Lika allvarligt är problemet beträffande kvinnan som själv anhåller om och
får sterilisering i samband med legal abort vid ”svaghet”, förlitande sig på,
att den medgivande myndigheten avgör vad som är det bästa för henne.  Födde
hon i stället sitt barn, vore dödsrisken minimal, steriliserades hon sedan ett
par veckor efter förlossningen vore den risken också minimal…”

(Läkaren Erik Klintskog i Svenska Läkartidningen nr 26 1952.)

Medicinalstyrelsen ger sig inte.  Även i fortsättningen och ända fram till
1975 ställs krav på samtidig sterilisering vid abort.  Det är givetvis
brottsligt och kan även förefalla irrationellt, men är i själva verket högst
förnuftigt från avelssynpunkt.  Att utföra båda ingreppen samtidigt är att se
till att kvinnorna inte rymmer från steriliseringen.  Historikern Maija Runcis
har nämligen funnit att tjugo procent av dem som mellan 1935 och 1946 beviljas
sterilisering, däribland som abortvillkor, aldrig infinner sig till
operationen.

För att kunna diskutera denna historia i ordnade former måste man skilja på
välfärdspolitik och välfärdsstaten.  Den förra är en generell idé som syftar
till att ge alla en dräglig tillvaro och ett skyddsnät mot arbetslöshet,
sjukdom och olyckor.  En sådan politik kan organiseras på många olika sätt.

Den senare var en bestämd historisk, juridisk och mental konstruktion där
staten hade ambitionen att avvänja befolkningen från att spisa i köket, där
mänsklig mångfald stod i vägen för framsteget och där generella barnbidrag
förutsatte ”steriliseringskampanjer”.  Där hade medborgarna vidsträckta
fordringar på staten, men få rättigheter till skydd för sin autonomi.  Där
spelade också föreställningar om ”ett folk” av en särskild beskaffenhet en
framträdande roll, liksom gjorde religiös vetenskapstro och puritansk
avhållsamhetsmoral.

Det var också ett statskick där alltför mycket odelad makt samlats hos de
verkställande organen.  Själv tror jag inte att barbariet kan förklaras utan
bakgrund i den nordiska rättspositivismen, den doktrin som under 30-talet
gjorde rent hus med föreställningar om mänskliga rättigheter och reducerade
rättvisan till en teknik i tjänst hos statens vilja.  Denna ideologi lever
förvisso kvar.  Jag läser i en nyutkommen försvarsskrift för välfärdsstaten
att i en sådan

”finns i princip inte längre några gränser för hur långt de demokratiskt
fattade besluten kan sträcka sig … Majoritetsprincipen ger oss impulsen
att lägga oss i varandras liv … När t ex handikappades liv, via
skattsedeln, blir något mer än en angelägenhet mellan de berörda och
välgörenheten i det civila samhället, skapas ett demokratiskt kitt som inte
bör underskattas.”

Ja, det var väl så det gick till.  Det från mentalitetshistorisk synpunkt kanske mest tänkvärda i denna dystra historia är legeringen av socialism, modernitet och pseudovetenskap med bondesamhällets aversion mot avvikande.  I en mycket insiktsfull artikel (Expressen 30/8) skriver P O Enquist något tillspetsat, att ”steriliseringstragedin kom inte
från vänster eller höger.  Den kom inifrån och långt bakifrån, från det
svenska bondesamhället.”

Människor i de steriliseringsansökningar som Inga Thorsson tillstyrker på
50-talet beskrivs med liknande språk som det Alva Myrdal gör till sitt 1946 i
akt och mening att minska antalet bidragstagare.  Hon fäster sig vid samma
saker som dagens mobbare på skolgården: ”rödhårig, harmynt, ser underlig ut”.

Tydligen finns det två sätt att uppfatta tvångssteriliseringarna: som en
ohygglig konsekvens av en moderniserande utopi om det renstädade och
kostnadsmedvetna folkhemmet, eller som en reform där ett fruktansvärt vapen
lagts i händerna på skvallerkärringarna och andra rättänkande i socknen.  Jag
misstänker att folkhemmets gåta kan förklaras av att båda inträffade
samtidigt.

1947 utfärdar Medicinalstyrelsen föreskrifter för steriliseringslagarnas
tillämpning.  Det har stadgats i lagen att förutom läkaren skall också
”anförvanter, make eller andra” få anföra relevanta omständigheter.

”Kretsen av dem, som kunna avge intyget, har emellertid för att i görligaste
mån underlätta ansökningsförfarandet gjorts så vid som gärna är tänkbart….
denna bilaga kan undertecknas av vilken trovärdig person som helst, som över
huvud vet något om den till sterilisering föreslagne.

Maciej Zaremba

Mathildes namn är ändrat.

Tidigare artiklar har varit införda:
20, 21, 27, 28, 30/8, 3, 4, 6, 10,
11, 12, 13, 16, 24/9.

Samtliga artiklar finns att läsa på DNet:
http://www.dn.se

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: