Skip to content

Europas framtidskonvent, eller varför EU behöver en konstitution. En artikelserie i fyra delar.

april 15, 2009

Europas framtidskonvent, eller varför EU behöver en konstitution.
En artikelserie i fyra delar.
1. Konventet, vad är det? Europa börjar om från början

DN 030105

Den svenska regeringen anser att EU fungerar väl. I Bryssel är man av en annan uppfattning. Unionen är obegriplig och odemokratisk, klåfingrig i smått men kraftlös i stort. Alltså måste den reformeras i grunden. Men om Europa skall bli mer demokratiskt och genomskinligt måste det göras mer federalt, anser de flesta.

I fyra artiklar följer Maciej Zaremba Europas framtidskonvent, som sedan i våras skriver på en ny grundlag för unionen. Finns en europeisk identitet? Kan demokratin vara övernationell? Behöver Europa en utrikesminister? Och varför är nordborna de mest likgiltiga för Europas framtid?

EN BLÅSIG NOVEMBERKVÄLL står ett femtiotal tonåringar med blossande kinder, frusna blommor i händerna och blickarna fästa vid Hotel Adlons fönster. Michael Jackson är i Berlin! I huset mittemot sitter flera hundra obetydligt äldre ungdomar och förhör sina delegater till Europas framtidskonvent.

”Vad då för konvent?”, undrar bekanta i Sverige. Knappt någon känner till denna nya församling i Bryssel, än mindre vad den har för sig.

”Jag tycker att svenskar borde kräva att deras politiker berättar sanningen för dem. Att det som nu pågår i Bryssel är av största vikt för Sveriges framtid. Inte ´bara´ för Europas.” Han gör en liten paus, för att sarkasmen skall höras. Andrew Duff, brittisk ledamot av Europas framtidskonvent, säger sig ha förstått att Sverige ”är ett mycket patriotiskt (ny paus) och i många avseenden konservativt land”. Men är svenskarna verkligen ointresserade av hur de kommer att styras?

Det är sant att när konventet började arbeta i våras förklarade Göran Persson att den klubben behövde svenskarna inte bry sig om. Och så blev det. Den som vill veta vad som planeras i Bryssel får läsa Financial Times eller lyssna till lettisk radio. (I Riga ansågs saken så viktig att man satte upp ett eget skuggkonvent som i direktsändning diskuterar vad som sagts i Bryssel.)

Vem skall man tro, Andrew Duff och letterna eller Göran Persson? Jag kan ha fel, förstås. Men tills vidare vill jag påstå att det är Göran Persson som vilseleder opinionen. Han må vara i god tro, eller offer för önsketänkande. Statsministern har låtit förstå att han varken tror eller önskar att denna brokiga församling i Bryssel skall lyckas skriva ihop sig om en ny grundlag för EU. I det är han dock nästan ensam bland unionens regeringschefer.

Själv vill jag råda den medborgare som funnit att politiken är död och idéerna tagit tjänst hos snöda intressen att kurera melankolin i Bryssel. Patienten bör uppsöka rue Wiertz nr 47. Han skall inte låta sig avskräckas av den deprimerande arkitekturen. Efter en hastig säkerhetskontroll går man två trappor upp. I en stor och inrökt foajé svärmar spanska ministrar, avsuttna presidenter, svenska ombudsmän, journalister, vanligt löst folk samt en och annan lord. De står vid baren eller fylkas kring små bord över kaffe eller starkare saker. Espresson kostar en femma, man kan tränga sig fram till Giuliano Amato eller Joschka Fischer och fråga hur de tänker.

Man tror först att det råkar vara paus i förhandlingarna. Men konventet arbetar utan pauser. En hjärtlös ordning, men ganska rättvis, anser habituéerna. Om foajén är full betyder det alltså att något trist pågår i plenisalen. Kanske är det Jens-Peter Bonde från den danska Junibevægelsen som repriserar sitt utförliga Nej.

Den första dagen i EU-parlamentets stora sal blir en pina. Vad ingår i ”den tredje pelaren” som alla vill riva, varför är COSAC så viktigt? På vad sätt står IGC i vägen för demokratin? Blir det bättre med QMV? Somliga är mycket bestämda på den punkten. Vad döljer sig bakom CFSP och CER, som tydligen måste slås ihop? Man byter i hörlurarna till ett annat språk, det blir värre, förkortningarna är utbytta mot andra, tolken förväxlar Karl Popper med Harry Potter, någon kräver en omskrivning av TEC-artiklarna 4, 98 och 105, varför applåderar folk?

Ack, ja. Inte heller en familjesåpa är vid närmare eftertanke särskilt njutbar utan att man förstått vad de inblandade haft för sig i de föregående sjuttio avsnitten eller vid vilka smekord de kallar varandra. Man inhandlar ”A practical guide to the EU labyrinth” och redan andra dagen börjar kodorden fyllas med mening. De som vill välta den tredje pelaren vill ha mer folkstyre, förstår man. De som vill skriva om TEC (Romfördraget) vill ha välfärden inskriven i EU-konstitutionen. Och den stora majoritet som önskar slå ihop bokstavskombinationerna önskar ett Europa vars röst hörs vida i världen. Vem vet, kanske ända bort till Vita huset.

Man måste inte genast tro på Giuliano Amato (en av konventets viceordförande) som hävdar att här skriver vi minsann världshistoria. (Till skeptikerna sade han att inte heller 1492 förstod folk vad som var på gång.) För mig är det fullt tillräckligt att lyssna till denna församling, som jag inte trodde var möjlig i den postmoderna världen. Här sitter faktiskt 220 individer från 28 länder, alla utrustade med någon sorts demokratiskt mandat, och försöker omvandla sina drömmar, sina idéer om livets mening, sin fruktan och sina trossatser till ett politiskt dokument. Det skall tala om vad 500 miljoner människor i Europa har gemensamt, vilket ansvar de har för varandra och för planeten samt hur de vill styras. Det vill säga: i vilken mån de vill regeras som greker och i vilken som medborgare i Europa.

Det är konventets ambition: att ersätta härvan av traktat med ett förslag till en helt ny konstitution för unionen. Om de lyckas, säger optimisterna, kommer våra barnbarn att få plugga in år 2004, då Europa grundades på nytt, i det översta minnesfacket, jämte 1776 och 1789. Och om de misslyckas? Pessimisterna varnar för att årtalet i stället hamnar i den svarta serien: 1914, 1939, 1991 …

För att förstå vad de fruktar måste vi berätta hur konventet kom till. Det är inte helt fel att först nämna en före detta stenkastare från det minnesvärda året 1968. (Det var nog inte av en slump som det började just med honom. Numera finns det en tjock bok, av den tyske journalisten Jürgen Hoffmann, som söker inringa den speciella hållning – hellre än ideologi – som är den tyska vänsterns arvedel.)

Den 12 maj år 2000 stod han i talarstolen, Joschka Fischer, varken röd eller blå utan grön utrikesminister i Europas folkrikaste stat. I Humboldtuniversitetet, inte långt från gamla järnridån, framförde han sitt budskap. Antingen, sade han, fullföljer EU den ekonomiska integrationen med ett politiskt enande, eller så faller det sönder och nationalismerna återerövrar Europa. I det senare fallet, antydde Fischer med en hänvisning till Balkan, lär vi få vänja oss vid nya folkmord i våra grannländer. Och får räkna med att konflikterna småningom flyttar in hos oss.

Varför skulle unionen falla sönder? Därför att den inte kan låta bli att utvidgas österut. Att förmena de forna öststaterna och Turkiet medlemskap vore att förråda allt som EU stod för, sade Fischer. Och för Tysklands del var utvidgningen ett högsta nationellt intresse, fastslog han med det ödesmättat klingande tillägget: ”för att en gång för alla övervinna de risker och frestelser som följer på Tysklands storlek och centrala läge”.

Men priset för detta nödvändiga steg kan bli ödesdigert, fortsatte Fischer. Redan nu uppfattas EU med rätta som odemokratiskt: ”En byråkratisk konstruktion, förvaltad av ansiktslösa och själlösa eurokrater i Bryssel, i bästa fall tröttande, i sämsta fall farlig.” Med tio nya medlemmar kan det bara bli värre. Unionen kommer att förlamas av sina egna beslutsregler. Och ingen får rätt att klandra medborgarna om de då vänder den ryggen.

Att stå stilla var därför ödesdigert, att börja backa otänkbart. Alltså fanns det bara en väg: Mer Europa! När EU:s institutioner fått makt över så mycket måste medborgarna ta makten över institutionerna. Något senare, när han ville bli förstådd av fransk publik, manade han till en revolution: ”På barrikaderna! Mot l´ancien régime de Bruxelles!”

Och vad skulle träda fram när krutröken skingrats? Det skulle förvisso dröja. Men efter några decennier såg Joschka Fischer ett helt federalt Europa där makten delas mellan nationalstater och en myndig EU-regering (i stället för den svåråtkomliga kommissionen) tillsatt och kontrollerad av ett lika maktägande Europaparlament. Det skulle väljas ur de nationella parlamenten, på det att den folkliga förankringen blev tydlig. EU- regeringen skulle inte besluta över så mycket smått, men det man bestämde över skulle man göra med besked och under fullt ansvar, så att det både blev effektivt och legitimt: utrikespolitik, invandring, gemensam säkerhet, miljöskydd, brottsbekämpning och social trygghet.

Joschka Fischer sade sig vara medveten om att detta var ett stort steg, ty den medborgare som han ville bemyndiga var något nytt: till hälften grekinna, till hälften europé, medborgare i två sfärer som delvis ingick i varandra. Men när nu unionen inte kunde stå stilla måste den bestämma sig för vart den är på väg. Det var förstås inte realistiskt att alla femton eller tjugofem medlemmarna genast skulle vilja vandra den federala vägen. Men om bara några av dem, inbegripet Frankrike, ville traska före de andra, så var detta bättre än stilleståndet. Det var ju så, när allt kommer omkring, som EU en gång blev av. Och Joschka Fischer upprepade Hans-Dietrich Genschers grundregel: Ingen stat kan tvingas gå längre än den vill eller kan, men den som vill göra halt skall inte heller hindra andra från att gå vidare.

Man skulle kunna tro att en så radikal vision, som bröt mot så många tabun (den nationella suveräniteten inte minst) och dessutom kom från Tyskland, skulle tas med en axelryckning. Men inom loppet av ett år kände sig åtta regeringschefer tvungna att diskutera det dilemma Fischer ställt upp. Ja, EU var i kris, något dramatiskt måste göras. Denna insikt kulminerade egentligen under det svenska ordförandeskapet, och vore det inte för kravallerna i Göteborg hade det kanske nått ut till medborgarna. I stället blev det belgarnas uppgift att dra slutsatserna.

Den deklaration som EU:s regeringschefer sedan undertecknade i Laeken i december 2001 är ett exemplariskt dokument, det första EU-papperet jag läst som talar ett mänskligt språk. Europa har lyckas åstadkomma femtio år av fred och frihet (ett tröttsamt mantra för somliga, ett mirakel för andra), en hel del välstånd och rörelsefrihet. Det borde kunna befrämja pluralism, demokrati, rättvisa och tolerans i en globaliserad värld, ändå fungerar det så uselt. Så vad skall vi göra? Sedan följer 58 detaljerade frågor om demokrati, moral, ambitioner och möjligheter, som Europas regeringar inte har något svar på. I stället lägger de dessa samtliga europeiska tvistefrågor till allmän begrundan. Därefter tillsätter de konventet, en konstitutionell församling, med uppgift att om möjligt tänka ut ett svar.

Säg, är det inte så demokratin skall fungera? När fick läsaren 58 frågor sist utan anmodan att kryssa för rätt svar?
Det som sedan hände i Sverige borde vara föremål för nationell psykoanalys. Det höjdes varnande fingrar i medierna och förmaningar riktades till allmogen. Var inte Laekenförklaringens språk lite för yvigt för vårt sakliga kynne? Hade inte någon i Rosenbad förklarat att konventet var ”töntigt”? Det var ju regeringar, inte några seminarier, som bestämde. Och bestod inte konventet – ve och fasa – mest av män i medelåldern? (Man förstod att ifall tonåringars erfarenheter av grundlagsarbete tagits till vara hade konventet fått bättre mottagande.)

Och som om det funnits underjordiska rotsystem uppstod en samsyn mellan regeringen och våra fria medier: detta konvent var ingenting för oss. För att ingen skulle behöva tvivla på saken förklarade statministern att det där med Europas framtid tar han personligen på sig när den tiden kommer. Mest for formens skull tillsattes dock en liten grupp med en löjeväckande budget för att ”få i gång en folklig diskussion”. Jag gissar att medborgaren aldrig hört talas om ”2004-kommittén”.

Ingen skada skedd, i dess broschyr ”Sluta strunta i EU”, skriven på dagissvenska, står inte ett ord om konventet eller om Laekenförklaringen, däremot en hel del om grisars rätt att få böka fritt, om pappaledighet och andra konstitutionella ödesfrågor.

Och vi anmodas att ”berätta för honom” – stor bild på Göran Persson – vad vi tycker, så att han kan fatta de rätta besluten.
Ingvar Svensson tycker att broschyren är ”missvisande”. Det som tas upp i den må vara svenska hjärtefrågor, men de har nästan ingenting med konventets uppdrag att göra, säger han. Det är ju inte grisars framtid utan Europas som står på dagordningen. Men han är ju själv ansvarig för den skriften, som ersättare i konventet och ledamot av 2004-kommittéen? Jo, förvisso, ”men broschyren gjordes av tjänstemännen, och de frågade aldrig oss politiker”.

”Vad är det med er nordbor? Lider ni av beröringsångest? Eller är ni för fina för oss andra?” Johannes Voggenhuber från Salzburg i Österrike representerar EU-parlamentets Gröna i konventet. Hans stora kropp sjunker tungt ned i en röd EU-soffa. Han vill ha öl och cigarretter. Det skall firas! Efter stora mödor har han lyckats få ihop franska republikaner, danska och belgiska sossar, tyska kristdemokrater och kommunister bakom ett krav på välfärdsparagrafer i EU-konstitutionen. ”Vi kan inte ha ett EU som saknar socialt ansvar. Vi måste försvara oss mot den amerikanska modellen.” Men varför, vill han veta, var ingen svensk intresserad av den saken?

Menar han miljöpartiet? ”Nej, nej, med dem går det knappt att samarbeta. De är ju emot alltsammans.” Han har också varit mot EU en gång, säger han. ”Men mitt nej var inte religiöst. Sedan österrikarna sagt ja till unionen försöker jag göra den så bra som möjligt.”

Patriotismen hindrar mig från att berätta för honom att vår riksdag redan funnit svaret på de frågor som han själv och konventet brottas med. Nämligen, att dessa problem inte finns. Enligt utskottsbetänkandet 2001/02:KUU2 befinner sig inte EU i någon kris, inte heller råder något akut demokratiunderskott. ”Den svenska inställningen” i konventet, läser jag, bör därför gå ut på att bevara ”den rådande ordningen”. (Visste medborgaren det?)

Inte heller har jag lust att säga det som jag faktiskt tänker: ”Bäste herr Voggenhuber. Sverige – och kanske också Danmark – gick aldrig med i den politiska union som ni försöker vända uppochner. Vi gick med i en ekonomisk förening för att tullfritt få sälja våra muttrar till tyskarna. Det var vad vi folkomröstade om. Visst var det ett bedrägeri, inget litet sådant. Men nu är det som det är. Så räkna inte med oss när ni försöker demokratisera er union. Demokrati och rättigheter, det har vi hemma i Sverige, och några bättre eller annorlunda vill vi inte höra talas om. Det är möjligt att vår statsminister själv tror på den europeiska demokrati som ni arbetar för, men den dag han säger det öppet spricker hans parti mitt itu. Och det vore, tro mig, en mycket större katastrof än alla de krig ni varit med om. Ty allting är ju relativt, inte sant?”

Jag säger ingenting av detta, för jag vill inte låta sarkastisk. Och för att jag vet att han vet att inte heller för mig är allting relativt. Alltså frågar jag i stället om han tror att konventet kommer att lyckas. Och han svarar som många andra. Som Duff, den franske republikanen Lamassoure, den tyska postkommunisten Kaufmann, och Daniel Cohn-Bendit, Röde Danny, en annan 68:a, numera grön fransk ledamot av EU-parlamentet: ”Om vi misslyckas kastas Europa tjugo år tillbaka i tiden. Vi måste lyckas, det har alla numera förstått. Se dig omkring, här sitter Frankrikes, där Tysklands, där Turkiets och Spaniens utrikesminister. Förstår du? Det här är inte bara ett konvent längre, här pågår Europas regeringskonferens.”

Maciej Zaremba

Fakta om EUROPAS FRAMTIDSKONVENT

Konventet består av:

Ordföranden Valéry Giscard d´Estaing, viceordförandena Giuliano Amato och Jean-Luc Dehaene (Frankrikes, Italiens respektive Belgiens tidigare stats- eller regeringschefer).
16 ledamöter utsedda av EU-parlamentet (ur sju partigrupper).
30 ledamöter utsedda av nationella parlament (två från varje).
15 representanter för staternas regeringer.
2 representanter för kommissionen.

Alla ovanstående har full rösträtt.

Utan rösträtt, men med yttranderätt:
26 ledamöter utsedda av kandidatländernas parlament (två från varje: de tio som kommer med den 1 maj 2004 plus Rumänien, Bulgarien och Turkiet).
13 regeringsrepresentanter för dessa länder.

Var och en av ovanstående har en ersättare med yttranderätt i arbetsgrupper men utan rösträtt.
Dessutom deltar 13 observatörer (från den ekonomiska och sociala kommittén, Regionkommittéen och Arbetsmarknadens parter i Europa och Europeiska ombudsmannen).

De svenska delegaterna är: För regeringen Lena Hjelm-Wallén. För riksdagen: Sören Lekberg (s) och Göran Lennmarker (m).
Respektive ersättare: Sven-Olof Petersson, Kenneth Kvist, v, och Ingvar Svensson, kd. Ingen svensk valdes in från Europaparlamentet.
2. Var finns européen?

DN 030109

Vad har turkar och svenskar gemensamt som kineser saknar? Om det inte finns något europeiskt folk kan det inte finnas någon europeisk demokrati, hävdar kritikerna av EU-projektet.

Maciej Zaremba rapporterar från Europas framtidskonvent, som skriver en ny grundlag för Unionen.

”Nej”, säger William Abitbol och slår handflatan i bordet. ”Det kommer aldrig att finnas något europeiskt folk, och därför är EU-demokratin en chimär.” Han är en fransk republikan och en motsträvig ledamot av det konvent som i Bryssel försöker skriva en grundlag för EU. För Abitbol är det ett dödfött projekt. ”Folk tänker nationellt, basta. Tror ni verkligen att svenskar skulle finna sig i att bli nedröstade av spanjorer? De skulle inte säga som man gör i en demokrati: Majoriteten har segrat, vi ger oss. De skulle säga: Spanjorerna sätter sig på oss!”

Abitbol vill inte bli missförstådd. Hans definition av ”folk” är inte etnisk, säger han. Han talar om ett demos, det politiska folket. En arab kan bli en utmärkt fransman. ”Men det tar några generationer.”

De som tänker som Abitbol har bildat en motståndsgrupp inom konventet. ”SOS-demokrati” har det motigt, bara sex av de över två hundra har velat ansluta sig. ”Och vi har svårt att samarbeta med varandra”, säger Abitbol och skrattar plötsligt, som hade han just kommit på ännu ett bevis för sin tes. Gruppen är i sanning heterogen: en brittisk tory, en finsk kommunist, Dansk folkparti. Ännu bredare är paraplyorganisationen Team, som under ledning av centerpartisten Hans Lindqvist samlar euroskeptiker. Till årsmötet i våras inbjöds såväl Irlands miljövänner som tjeckiska högermän och en ultranationalist från det antisemitiska Polska familjeförbundet (LPR).

”Europa är inget land och inget folk. Därmed kan en federal Eurolandia inte heller vara en demokrati”, läser jag i en bulletin om konventet som riksdagen i Stockholm gett ut. Det är vänsterpartiets ståndpunkt, men jag gissar att den delas av fler.
Finns europén? frågar jag Danuta Hübner, Polens Europaminister och röst i konventet. Det är början av december i ett Warszawa vars politiska eliter är stadda i lätt panik. Man har trott sig leva i EU-entusiasmens land, men här vinner plötsligt två antipartier, ett till vänster och ett till höger, bägge chauvinistiska och det ena antisemitiskt, över 30 procent i lokalvalen. Med polkagrisar dinglande under hakan (slipsar i flaggans färger) hotar de med kulturens undergång, tysk invasion och fria aborter, ifall Polen går med i Europa.

”Nej”, säger Danuta Hübner trött. ”Man kan inte tala om någon europeisk identitet. Inte på länge än.” Men hon vill vända på problemet. Europas folk, säger hon, är dömda att bestämma alltmer gemensamt. Om dessa beslut skall accepteras måste gemenskapen upplevas som verklig. Alltså måste man snickra på denna identitet, säger Hübner och hänvisar till en enkät enligt vilken endast var tjugonde polack uppfattar sig som europé.

Sådana svar får man alltså om man frågar folk vad de är. (Vad hade jag själv svarat? Europé, låter inte det inbilskt?) Men vad händer om man i stället för Europa som ”folk” frågar om EU som statsbildning? Då blir svaren förbluffande: Holländare, tyskar, fransmän, italienare, polacker och till och med britter säger sig hysa varmare känslor för EU än för någon annan europeisk stat. Hur skall det förstås? Att unionen som idé väger tyngre än dess svårbegripliga institutioner, menar forskarna. Alltså finns någonting åtråvärt i detta EU, något som människor vill vara. Men vad?

Ibland kan en politisk blunder få samma verkan som en gudomlig blixt: den skiljer dunklet från ljuset. Konventet tog litet slappt det europeiska för givet, tills självaste ordföranden råkat yttra att Turkiet inte hade i unionen att göra. Det låg ju inte ens i Europa, upplyste Giscard d´Estaing. Men alla hörde vad han velat säga.

Och som hade han öppnat slussarna kom en flod av stora och små deklarationer om Europa. Joschka Fischer svarade kort att Turkiet visst hörde hit. Den franske republikanen Hubert Haenel krävde att Europas islamiska arv skulle noteras i konstitutionen. Det mest utförliga bemötandet kom från Belgiens regeringschef Guy Verhofstadt, en av arkitekterna bakom konventet. Till dem ”som drömmer om ett monokulturellt Europa, de kristna värdenas kontinent” ville han säga att Europa vilade på en judisk-kristen-islamisk grund. Turkiet var i själva verket ett ”europeiskt kärnland”, av historiska, men ännu mer av ideologiska skäl. Medan tyskar, fransmän och svenskar skar av varandras halsar för statsreligionens skull, kunde greker, bulgarer och serber förbli kristna under osmanskt styre.

Se och lär! Religiös tolerans. Genuint europeiskt! Varpå Verhofstadt påminde om de så kallade Köpenhamnskriterierna: Europa står öppet för länder som uppfyller en lång rad politiska – och något färre ekonomiska krav.

Om Mindre Asien är ett europeiskt hjärtland, var slutar då Europa? Den brittiske liberalen Andrew Duff, en av de mest aktiva och respekterade politikerna i konventet, säger att den dagen Tunisien eller Marocko uppfyller kriterierna är de välkomna för hans del. Liksom Ukraina. Sedan får man se … Andra vill se delar av Mellanöstern som ett framtida EU-land. Och när jag konfronterar Andrew Duff med Abitbols och vänsterpartiets ”demokratin är alltid nationell” rycker han på axlarna och svarar snarlikt den polska ministern: ”Om det inte finns ett europeiskt demos, är det min plikt att försöka skapa den. Annars blir vår framtid – mycket svår.”

Att skapa ett politiskt folk, låter inte det en smula … manipulativt? Kanske det, svarar federalisten, men hur blev egentligen Frankrike till? Hur många provensaler eller vendéer svarade år 1780 ”français” på frågan vilka de var? I de flesta fall, visar historien, kom den nationella identiteten först efter det att medborgaren, utrustad med lagstadgade fodringar på sin stat, blivit till. Fransmannen föddes ur citoyen, eller samtidigt med honom, men inte tvärtom. Det är också kontentan av antologin ”Reflections on European Identity”, som ställts samman på uppdrag av EU-kommissionen. Europé är inte i första hand en kulturell, utan en groende politisk identitet.

Medan jag skriver detta talar en utmattad Romano Prodi i televisionen. Man har skrivit historia, utvidgningen är ett faktum, även Turkiet är på väg in. EU är inte längre den kristna rikemansklubben. Prodi säger: ”Vem Europa gränsar till – det bestämmer européerna.” Jag vet inte vem det är riktat till, om det är ett hot eller löfte, men det låter bra.

Mänskliga rättigheter, marknad och demokrati, var det allt? Romarna ägde ett imperium och en makalös självkänsla, ändå behövde de barbarerna för att beskriva sig själva. Skulle Europa vara den första att förstå vad den är utan hjälp av Den Andre?
Nej, det hade väl varit för väl. Det är tydligt att tomrummet efter Sovjet, som varit till en sådan hjälp för att belysa vad Europa inte vill vara, börjar fyllas med någonting nytt. Åter är det lönt att lyssna till Verhofstadt, ledare för ett litet land utan nationella ambitioner, och därför en god uttolkare av tidsandan.

När han på hösten 2001 i Ottawa tolkade den amerikanska reaktionen på terrorattacken sade han att Europa, även ifall hon haft de resurser hon saknar, inte kunnat reagera lika energiskt, ens om det var Paris som bombats. Den mentala baksmällan efter två krig har inte gått över ännu. ”Vi har numera svårt att så resolut skilja gott från ont.” Är detta en svaghet? frågade Verhofstadt. Eller är det snarare vår tillgång i världspolitiken? Varpå han presenterade EU som ett alternativ till den andra världen: en ekonomisk stormakt, på sikt också politisk, men liksom av annan modell; en vars vankelmod alstrar generositet, vars historia manar till diplomati hellre än till strid, och som är medveten om att dess välstånd vilar på bräcklig grund så länge som inget görs åt fattigdomen i världen.

Det kan hända, sade han, att det är Europa som har de bästa svaren på världens problem. Och att världen behöver ett starkt Europa utrustat med ”traditionell känslighet för de fattigas och svagas sak” (men också med en armé, som ett av diplomatins många instrument). Europa var, ”en ny syntes” och, förstod man, en bättre.

Ja, Huntington har fel. I EU-konventets protokoll finns hundratals belägg för att i den mån Europa åberopar Den Andre för att definiera sig själv, så utgörs främlingen inte av någon skäggig beduin utan av den rastlöse amerikanske jobbaren, hans hjärtlösa chef, dennes illiterata hustru och deras muskulöse president. EU:s uppgift är att ”värna den europeiska modellen”, varmed menas främst arbetsmarknaden, men även kulturen (en fransk ambition) samt att skapa bättre ordning i världen. (Huntington har själv lämnat ett bidrag till denna ideologi: Enligt hans nya recept är det Europas uppgift att rädda USA från dess maktarrogans.)

Andrew Duff är säker på att hade inte 11 september inträffat, hade han inte suttit i Bryssel och plitat på Europas grundlagar. Inte minst hans egen Tony Blair hade helst velat sätta stopp för konventet. ”Men så plötsligt insåg alla att Nato inte kunde försvara Euro-pa mot terrorister. Att det behövdes förebyggande, det vill säga politiska lösningar för Europa.” Mycket riktigt, den första frågan konventet kastade sig över var den om ”gemensam säkerhet”.

Borde EU bli den andra supermakten? Det tycker nio av tio fransmän (alltså merparten av den franska vänstern), sju av tio italienare, mer än varannan polack och nästan varannan tysk. Men om man berövar frågan dess stridsspets och frågar om ”en jämbördig partner på världsarenan” får man med sig överväldigande majoritet av Europas framtidskonvent. Europas Gröna, till exempel, vill göra EU mindre beroende av Nato och talar därför varmt för ett eget försvar.

Sylvie-Yvonne Kaufmann har ett förflutet i Hoeneckers parti, numera PDS, med fyra procent av de tyska rösterna bakom sig. Det är litet i Tyskland, men en hel del i Europa, nog för att bilda regering i ett land som Sverige. Något mer pacifistiskt än tyska politiker finns knappast. (Ganska nyligen ansågs det på gränsen till återfall i preussisk militarism att skicka ett fältsjukhus till Balkan.) Och givetvis är PDS fredligast av alla.

Men Kaufmann önskar likväl ett mera federalt, demokratiskt och starkare EU ”som kan tala med en röst i världen”: i FN, i IMF, men också gentemot USA. Hon är personligen mot europeiska interventionsstyrkor, säger hon. Men jag får veta från andra att frågan står och väger inom partiet.

I Konventet representerar Kaufmann hela den europeiska vänstern som finns i EU-parlamentet. Av snygghetsskäl, berättar hon, stannar hon ibland borta från debatterna för att låta sin ersättare Esko Olavi Seppänen från Finland framföra minoritetsståndpunkten, nämligen att EU är ett hot mot demokratin som fungerar bara när den är nationell.

”Ja, den europeiska vänstern vill göra EU till en supermakt”, säger Kenneth Kvist, också han ersättare i konventet. Han har det litet ensamt, som representant för det enda vänsterparti i EU-parlamentet som helt fördömer unionen. Det blir inte lättare av att han själv funnit den ståndpunkten mogen för omprövning. ”Man säger att EU bara är ett medel att stärka kapitalismen. Frågan är om det fortfarande är sant.”

Alltså gör han sitt bästa, och tillsammans med skeptiska britter snickrar han flitigt och försiktigt på det hus som hans parti vill riva. (Han har rätt till det, konvetsmandatet är personligt.)

Om konventets ambitioner att göra Europa till en ”global player” säger han diplomatiskt: ”Man blir inte slagkraftig om alla drar åt var sitt håll. Man får välja. Antingen att gemensamt ta ett ansvar – eller att varje land får demonstrera sin egen förträfflighet.” Och kanske var det honom Andrew Duff tänkte på när han myntade sitt upprymda ”The Convention is working its magic”.

”USA lagar till det, Europa får diska” har blivit till ett talesätt bland Europas diplomater. Därmed avses förstås EU:s humanitära insatser i den amerikanska politikens kölvatten. Det är lätt att skönja både sårad självkänsla och dåligt samvete – inte minst för Balkan – bakom önskan att göra EU till världsaktör. Nu finns det nästan konsensus i Konventet om en europeisk utrikesminister, med eget UD och budget, ”så man behöver inte be privata sponsorer om hjälp för att skicka en lastbil till Bosnien”.

Är detta svaret på frågan om europeisk identitet? Universiella världen plus en dos intressen och fruktan, en aning ansvar, en portion skam samt Amerika som samlande motbild?

Adam Michnik är redaktör för Östeuropas viktigaste tidning Gazeta Wyborcza och hedersdoktor vid en rad universitet på bägge sidor Atlanten. ”En sådan idioti!” utbrister han. ”Skall vi definiera oss genom antiamerikanismen? Skillnaden mellan Europa och Amerika är mindre än den mellan Italien och Storbritannien. Så vad är det vi talar om?” Om 1900-talet lämnat något gott efter sig, säger han, så är det den europeiska integrationen, som kunde vara för någonting utan att behöva måla upp en fiende. ”Varför skall man nu plötsligt klistra ett anti på detta underverk?”

Michnik låter nästan som den brittiske skribenten Nicholas Fraser, som i Axess anmärkte att när européer projicerar skulden för sina tillkortakommanden på USA låter de nästan som antisemiter som talar om judar: USA får klä skott för materialismen, föraktet för den nationella kulturen, för pornografin, den dåliga smaken, och så penningen, penningen…

Jag letar hos Leszek Kolakowski, en av de få som sökt definiera Europa utan att åberopa Den Andre. I en märkvärdig essä ”På spaning efter barbaren” undrade han om inte Europas egenart i själva verket bestod ett slags hälsosam själslig obalans, vars rötter står att söka i den västliga kristendomens oförmåga att en gång för alla besvara frågan var ondskan kommer ifrån.

Kolakowskis europé protesterar när någon hävdar att människan är ond, och hon spanar in nödutgången när det påstås att hon tvärtom är god. Han både dyrkar och exploaterar naturen, och har dåligt samvete för bådadera. Hon tror inte på helvetet, men beter sig som om det fanns, hon misstror heliga befallningar, men vill inte avskriva heligheten som sådan.

Han läser sina uppenbarade skrifter, finner att de motsäger sig själva och verkar egendomligt tillfreds med det. Hon känner sig överlägsen andra kulturer, med studerar dem lidelsefullt på jakt efter något hon saknar hos sig själv. (Antropologin, som är att se sig själv med andras ögon, är för Kolakowski är det enda genuint europeiska påfundet.)

Den ideala europén är vankelmodig, oförmögen att en gång för alla välja mellan tro och vetande, ande och bokstav, kropp och själ. Och därför är hon den mest självkritiska av alla varelser, och följaktligen mest kreativa och kanske mest beundransvärda. Ty för ett sådant vankelmod krävs en sällsynt talang: förmågan att uthärda i ambivalens.

”Sålunda är det bara i en anda av misstro mot sig själv som Europa kan bevara sin självkänsla och rätten att kalla sig universiell.”

Maciej Zaremba

3. Vem ska bestämma? Demokrati som Europas klister

DN 03 01 11

Det finns inte många övertygade federalister i EU-konventet, med desto fler pragmatiker som börjat tänka federalt, skriver Maciej Zaremba. En union med 25 medlemmar behöver ett starkare demokratiskt klister, menar de. Det betyder: mindre makt åt toppmötena, mera åt EU-institutioner och de folkvalda i Stockholm och Bryssel.

ÄPPELODLINGARNA runt Berlin finns inte mer. Frukten levde inte upp till EU-normen. Över detta är berlinarna givetvis rasande, säger Helmut Scholz. Han kan anföra fler exempel på tosiga förordningar från Bryssel. Ändå vill han ha mer EU, inte mindre. Det vill säga – ett mera handlingskraftigt och något försvagat EU. Nej, hans önskningar är inte alls motsägelsefulla, säger han.

Hur ett äpple ska smaka kan man i Brandenburg bestämma själv. Men när kriminella rör sig fritt inom Europa måste också åklagarna göra det. Det skall inte ta fem år att få en misstänkt utlämnad till ett annat land. Det är bra med euro och gemensam marknad, men om ett portugisiskt bolag skall bygga i Berlin, skall det betala tysk skatt och helst tyska löner. Alltså tycker Helmut Scholz att nationalstaterna borde ge upp mer av sin prestige. Det behövs en EU-rättvisa, en asylpolitik och kanske även skattelagar. Det är orimligt att en enskild stat skall kunna hindra reformer som resten av Europa behöver.

Medan vi samtalar får ”prestige” en ny och elak klang. Det stiger upp giftig olja ur tankern med detta namn utanför Spaniens kust. Sådana enkelskroviga båtar får sedan ett decennium inte nalkas amerikanska vatten. I Europa är de välkomna. Frankrike och Spanien har nämligen ännu inte kunnat enas om var EU:s sjösäkerhetsmyndighet skall ligga, och i en så viktig prestigefråga ger de nuvarande fördragen varje land vetorätt.

Federalism? Scholz menar att Europa är dömt till federalism. Den är liksom en demokratiskt tvingande följd av globaliseringen och den gemensamma marknaden, säger han. Han är alltså beredd att lämna ifrån sig ännu mera av sin tyska medborgarrätt till Bryssel, men på villkoret att han får mera att säga till om där borta. Just han, Helmut från Brandenburg, inte bara hans regering.

Det betyder: majoritetsbeslut och mera makt åt Europaparlamentet.

Vi sitter vid Rosa Luxemburg-platz i forna Östberlin, i samma hus där Tysklands kommunistparti flyttat in år 1926. Helmut Scholz, en gång i tiden varit Honeckers diplomat i Peking, är numera utrikesansvarig i det postkommunistiska PDS. Det är ett litet men sällsamt parti, som väcker större tilltro i Bryssel än i Hamburg. Där fick man 1 procent, men i Bryssel valdes Scholz kollega att representera hela den europeiska vänstern i konventet. Kanske är det logiskt. Scholz parti är det enda som genomlevt samtliga europeiska katastrofer: att vara tysk 1914 och 1939 och sedan på fel sida om muren.

Det som är vänster i Tyskland är centrum i Europa. Postkommunisten Helmut Scholz är i själva verket representativ för en majoritet i konventet som redan åstadkommit en skiss till ett mera federalt Europa. Detta trots att man i konventet inte hittar många ”federalister”, som av pur övertygelse vill sy ihop Europa till en superstat, men desto flera pragmatiker som börjar tänka i federala banor. Som Danuta Hübner, polsk EU-minister. ”Polen är ett stort land”, säger hon, ”och man kan tycka att vi skulle ha allt att vinna på att bevara ett EU som ett samarbete mellan stater. Men en utvidgad union behöver ett demokratiskt klister, annars kommer medborgarna att vända det ryggen. Klistret – det är starka EU-institutioner, som medborgarna upplever som sina. Därför föredrar vi gemenskapsmetoden.”

En annan ledamot säger det rakare: ”Jag är inte federalist därför att jag vill, utan därför att jag måste.” Och han liknar Europa vid en kvinna med famnen så full av åtaganden att hon kommer att dratta på näsan, om hon inte tar ett stort kliv framåt.
Hur har det kunnat bli på detta viset? frågar en vän av balans. Hur hade det kunnat bli annorlunda? frestas man svara. Att EU framstår som ogenomskådligt och odemokratiskt är helt naturligt med tanke på hur det kom till.

Föreställ er att Sverige, i stället för genom Vasas krigshandlingar, kommit till som en fredlig pakt mellan hövdingarna av Uppland, Skåne, Närke och de andra landskapen. Först träffades de i en grotta och tog bort tullarna mellan sina länder. Och de införde gemensamma sädesmått, på det att ingen handlare blev lurad. Sedan tillsatte de en överfogde i Stockholm (som de döpte till ”kommission”) att se till att det blev verkställt. (Varför just Stockholm? knotade närkingarna.) Snart började fogden sända direktiv till Örebro och Mora: ”Nu har vi gemensamt bestämt att laga alla broar i Sveriges land samt att haren inte får jagas i juli.” Det har vi inte alls, ropade närkingarna och vilken dum idé! Fogden svarade att han bara gjorde som hövdingarna sagt. Hur de resonerat, det visste han inte, ty det var en hemlig och ljudisolerad grotta. Men sin hövding har väl ändå närkingarna valt själva? Förresten, sade fogden, ni kan fråga riksdagen i Stockholm.

Den där fisförnäma riksdagen, där de kallade sig ”svenskar”, brydde sig närkingarna inte om, ty den var mest för syns skull. Det hade deras hövding uttalat många gånger. Men nu visste de inte vem som fridlyst deras harar och vem de skall ställa till svars. Var det tinget i Örebro, hövdingarådet i grottan eller den där riksdagen i Stockholm? Kanske var det Kommissionen som tog sig friheter?

Somliga hövdingar fann denna förvirring av godo. När folket knotade kunde de alltid peka mot Stockholm. Fast de narrades, det var ju i grottan, som de viktigaste besluten blev till. I stor enighet. Ty ingen hövding ville vara sämre än en ann, så när de var oense fattade de inga beslut. Inte ens då alla ropade på krafttag, som när det uppdagades att all lönnspriten utgick från Uppland, där lagarna var liberala och bylingen mottaglig. Men se, det gick inte, ty upplänningars lag var urgammal, dundrade deras hövding, själva grunden för den nationella identiteten. Och han hade vetorätt.

Det räcker nu, muttrades det i stugorna i det rike som de oförsiktiga redan kallat Sverige. Antingen får vi litet klarhet i maktens vägar och något att säga till om här, eller så upplöser vi Sverige och styr oss som förut, i Närke.

Där har vi, lätt karikerat, de problem som konventet väntas råda bot på. De kan säkert beskrivas på annat sätt. (Men tro aldrig på dem som säger sig ha en opartisk syn på dessa frågor.)

När Konventet tillsattes var det många som såg fram emot ännu ett krakel. Det hade tagit de femton länderna lika många år att enas om en teknisk definition av ”sylt”. Nu satt tjugoåtta nationaliteter där, och de skulle skriva grundlag.

Men till allas förvåning visade sig konventet inte hågat för onödiga trätor. Många menar att det var tack vare ordföranden, Valery Giscard d´Estaing. Han föreslog att i ett halvår skulle man bara klaga på Unionen och hålla inne med mothugg och mirakelmedicin. Så blev det, och under denna gigantiska terapisession på elva språk lär det ha vuxit fram en ny kemi i församlingen. När ”lyssnarfasen” var över blev alla ivriga att komma med något konstruktivt.

När nu sex månader återstår till deadline skymtar redan konturerna av en genomgripande reform av Unionen. Konventets uppgift var endast att ”undersöka de tänkbara lösningarna”. Men den som tillsätter ett konvent måste veta att en sådan lätt överskrider sitt uppdrag. Så var det 1787 i Philadelphia och så gick det 1792 i Paris. Om det är något som 90 procent av ledamöterna är eniga om, så är det att med stor majoritet lägga fram ett helgjutet och välförankrat förslag, som det skall bli svårt för regeringscheferna att säga nej till.

Ungefär i november förra året insåg de mer historiemedvetna regeringarna hur det var fatt och de skickade sina utrikesministrar till konventet. (Säg, är det inte vackert? Man föser ihop oförenliga viljor i ett rum i hopp om att de skall visa hur oenigheten ser ut, och så börjar de samarbeta i stället. Ibland undrar jag om det inte är så det historiska framsteget går till.)

I den Union av folk och stater som börjar framträda i Bryssel har makten och ansvaret förskjutits från toppmöten till de övernationella myndigheter-na (Kommissionen och EU-domstolen) samt till de folkvalda i Europaparlamentet, men också till riksdagen, cortes, sejmen och house of commons. På det sättet hoppas konventisterna att göra EU-politiken tydligare, mer slagkraftig och legitim.

I dag stiftas EU-lag av regeringschefer eller ministrar i slutna rum och godkänns i bästa fall av EU-parlamentet. I många frågor (gemensam säkerhet, rättsfrågor, asylpolitik och så vidare) bestämmer regeringarna ensamma. Konventet föreslår en radikal nyordning: lag skall stiftas offentligen och EU-parlamentet får medbestämma i nästan alla ärenden. Vill man förenkla kan man säga att regeringscheferna får utgöra en Europas andra kammare.

Det mest europeiska, förstår man av konventet, är Kommissionen. Den har ersatt det nationella synsättet med omsorg om det helas bästa. Kommissionen är ett slags regering, med ensamrätt att väcka lagförslag, den är också väktare och verkställare av lag. Men den tillsätts i dag under diplomatiskt tisseltassel (och får ofta sina förslag sänkta av kravet på enighet bland regeringscheferna). Det vill Konventet ändra på: denna process borde i stället vara öppen och politisk. Kommissionens ordförande bör väljas och avsättas av Eu-parlamentet. Eller, mer radikalt (och mindre sannolikt): Låt kandidaterna till jobbet som Kommissionens ordförande presentera sina program för Europa: vilken asylpolitik, hur mycket jordbrukssubventioner, vilken utrikespolitik. Låt dem bedriva valkampanj. Låt EU-parlamentet rösta fram denna ordförande, och låt sedan henne/honom – i samförstånd med regeringscheferna – plocka ihop sina kommissionärer. Det är inte givet att de behöver vara lika många som medlemsstaterna. Några av de 25 lär bli utan. Men, tillägger man, ingenstans i världen kvävs det att regeringen skall representera alla områden i ett land.

När EU utvidgas till 25 stater måste det ge upp kravet på enhällighet också i de stora frågorna. Annars förlamas det. En kvalificerad dubbel majoritet (till exempel 80 procent av Europas befolkning och åtta av tio stater) borde vara nog för att fatta de flesta beslut med bibehållen legitimitet. (I en sådan ordning kan nämligen unionens stora stater inte rösta ned de små).

Man åberopar exempel: Ett land stoppade EU:s försök till investeringsbojkott av Burma och Sudan, och vi fick inte ens veta vilket, eftersom utrikespolitiken hör till den mellanstatliga, diplomatiskt diskreta sfären. Med konventets förslag skulle Frankrike (som det gällde den gången) dels tvingas spela med öppna kort, dels – trots sin storlek – solidariskt inordna sig i ledet. Det är endast när ett land kan förete ett vitalt nationellt intresse (oljekällor i Sudan räknas inte dit) eller när det kommer till väpnade aktioner som det skulle krävas enhällighet. Alternativt kunde vissa länder (man tänker på de neutrala) få ställa sig utanför både beslutet och aktionen (constructive abstention kallas det).

Det är, som synes, starka inslag av majoritetsstyre som föreslås, låt vara med mycket kvalificerade majoriteter. Men som ett motdrag tänker sig konventet att de nationella parlamenten skulle kunna stoppa ett EU-beslut som de finner onödigt överstatligt. Om tre av tio nationella parlament finner att ett visst problem löses bättre lokalt kan de hindra både Europarådet och Kommissionen samt, i olösliga fall, dra dessa organ inför EU-domstolen.

Allt detta och mycket annat nytt skulle sammanfattas i ett enkelt konstitutionellt fördrag, begripligt för vem som helst, är tanken. Skissen finns redan, den inleds med en högtidlig förklaring av vad ett enat Europa, ”En union av medborgare och stater”, är bra för och vilka värden det omhuldar. Därefter kommer EU-medborgarnas rättigheter, rättsligt bindande och somliga mer långtgående än dem vi åtnjuter i Sverige (som förbud mot genetisk diskriminering, mot kloning av människor, mot rashygien samt mot all kommers med delar av människokroppen). I konstitutionen skall också framgå att Europa i förhållande till omvärlden talar med en röst, att det har ett globalt ansvar och en egen styrka som kan agera oberoende av Nato (en tvistig fråga), samt även en bestämd socialpolitik.

Den sista frågan hör till de mest omstridda, en av de få där man kan tala om ett ”höger” och ”vänster” i konventet. Först i december började diskussionen om vad som skall stå i avsnittet om socialpolitik. Arbetsgruppens ordförande, greken Georges Katiforis, har dock hört talas om välfärdsstaten som ”Europas vackraste blomma”.

En stor majoritet av Konventet tycks anse att dessa reformer utgör ett demokratiskt framsteg. Maktdelningen blir mer genomskådlig, ansvaret lättare att utkräva och de folkvalda får mer att säga till om. Man börjar rent av skymta den europeiske medborgaren. Men det finns andra som hävdar att ju mer makt denne europé får, desto värre för demokratin. De flesta av dem kommer från ytterlighetspartier eller från nordliga länder. Om detta handlar den sista artikeln om Europas framtidskonvent.

Maciej Zaremba

4. Folk eller medborgare: Vad har Sverige i Europa att göra?

DN 03 01 14

Regeringen spelar ett farligt spel i Europafrågan, skriver Maciej Zaremba. Man låtsas som att det regnar, men snart kan vi tvingas välja om Sverige skall vara kvar i en mer federal och folkstyrd union eller kanske lämna Europa.

DEN EUROPEISKA VÄNSTERN vill utrusta EU-medborgaren med civila rättigheter. Det svenska vänsterpartiet säger nej till detta. Europafacket (ETUC) vill ge européerna en lagstadgad strejkrätt. Det tycker svenska LO är en tvivelaktig idé. EU:s socialdemokrater vill ha sociala garantier i unionens nya grundlag. ”Icke önskvärt”, svarar svenska sossar. För demokratins skull borde kommissionens ordförande vara folkvald, menar konventet. Det är en odemokratisk idé, svarar svenska delegater.

Det är inte att undra på att europeiska socialister skakar på huvudet åt sina nordiska bröder. De är inte till att känna igen. Samma värden som de omhuldar hemma – från parlamentarism till mänskliga rättigheter – motarbetar de när det kommer till Bryssel.

Varför går vänsterpartiet emot mänskliga rättigheter? Camilla Sköld Jansson på partikansliet förklarar att sådant skulle göra unionen mer legitim, och det är inte önskvärt: ”Konstitutioner med medborgerliga rättigheter, det har man i förbundsstater.” Ett rakt svar, men ändå obegripligt för en portugisisk arbetare. Med vad rätt skall ett parti i Norden, som inte ens vill vara med i unionen, förmena honom anställningsskydd?

Sören Lekberg, ledamot av konventet, förklarar varför LO är tveksamt till strejkrätten. De europeiska facken är betydligt svagare än de nordiska. Av det skälet är de varma anhängare av överstatlig lagstiftning som garanterar deras rättigheter. ”Men vi i Sverige föredrar förhandlingar.” Och småningom framgår det att strejkrätten (art. 28 under rubriken ”solidaritet” i EU-stadgan) går längre än den svenska. Det kan måhända ställa till vissa problem i Norden, men väger de verkligen tyngre än de andras rättsvinster?

Det verkar så. LO avstod från att stödja EU-fackets resolution till konventet, ”det var för överstatlig”. Men varför, frågar en vän av öppenhet, har man inte berättat om detta intressanta ställningstagande för sina medlemmar?

Att tänka på sitt är inte alltid vackert, men det är legitimt. Solidariteten är ingen plikt, utan ett frivilligt åtagande. Under ett stort seminarium på ABF-huset i lördags talade knappt någon s-politiker om EU-integrationen från hemlösa balters eller häktade sloveners perspektiv. Allting handlade om huruvida den eller den reformen var bra för Sverige. Även detta perspektiv måste man respektera.

Man kan tycka att den svenska demokratin fungerar utmärkt och bara kan bli sämre av samröre med mer korrumperade system. Eller fråga sig varför svenskar skall betala för den grekiska förvaltningens inkompetens. Man kan tycka att för Sveriges del kostar EU-medlemskapet mer än det smakar. Och på sätt och visst är det sant, särskilt för den som skattar den nationella suveräniteten mycket högt. Det är folk i illa fungerande stater som haft mest glädje av integrationen. Man kan också, som Lena Hjelm-Wallén, vittna om ett mentalt främlingskap i ett Europa besatt av krigsminnen och där domstolar har högre anseende än den politiska klassen. Man måste få lov att tycka att Sverige inte hör hemma i Europa utan snarare i Norden (eller kanske någonstans halvvägs till Den Nya Världen). Allt detta är respektabla motiv så länge som de framförs för vad de är, nämligen en önskan att dra fördel av den gemensamma marknaden, men helst undgå den politiska integrationen.

Det är först när dessa realskäl förkläs till ädla principer som det politiska språket korrumperas. Jag kan förstå att vår regering inte vill framstå som osolidarisk. Men är det nödvändigt att hävda att det vore odemokratiskt med mera makt åt de folkvalda, att mänskliga rättigheter gör allting så komplicerat, att beslut fattade bakom lyckta dörrar är mera demokratiska än de som fattas av ett parlament?

”Vi i Sverige….”, säger Lena Hjelm-Wallén i konventet, ”kan inte acceptera…” ”Vi i Sverige”? Jag hade kunnat svälja ”Sverige kan inte”, som är den diplomatiska signalen för en regerings ståndpunkt. Joschka Fischer säger oftast ”enligt min åsikt”, fast han är utrikesminister. Ibland säger han ”för Tysklands del”, men aldrig ”Wir in Deutchland”. Det finns ju tyskar i samma rum, som inte tycker som han.

Hjelm-Walléns sällsamma ordval är ingen lapsus. I själva verket uttrycker det regeringens föreställning om hur demokratin i EU bör fungera. Något tillspetsat menar man att i Bryssel skall svenskar inte tala som enskilda medborgare utan som ett folk. ”Vi i Sverige”, meddelar vår åsikt genom en ministers mun. Det är innebörden i den ”mellanstatlighet” (demokratin genom ministermöten) som regeringen så idogt försvarar mot konventets önskan att förankra besluten i EU-parlamentet.

Man kan förvisso ha legitima skäl för att inte vilja vara med i EU, något mindre legitima för att inte vilja demokratisera det, när man trots allt kommit med. Men man komprometterar folkstyresidén när man hävdar att det blir mest demokratiskt när varje folk talar med en röst, i stället för flera. Budskapet är inte så litet elitistiskt och auktoritärt: Persson kan åstadkomma demokrati samman med Chirac, men det kan aldrig Svenssons med Duponts. Jag vågar påstå att den linje regeringen valt att driva, med dess kvalmiga bismak av Volksgemeinschaft, redan solkat Sveriges anseende i gemenskapen.

Som tur är förefaller ideologin omstridd också inom partiet. Jan Andersson har svårt att finna sig i den, särskilt efter det att Lena Hjelm-Wallén i ABF-huset ställt saken på sin spets: ”All makt utgår från nationalstaten.” Ja, så sade hon faktiskt. Jag förstår Andersson, under den läran är hans harvande i Europaparlamentet meningslöst eller rent av illegitimt. Han valdes ju inte dit av staten utan av medborgarna.

Emellertid är det föga troligt att ministerdemokratin av Hjelm-Walléns modell överlever år 2004. Den är demokratiskt ohållbar och politiskt farlig, hävdar s-gruppen i Europaparlamentet. Ministermöten, skriver Richard Corbett från Labour, tenderar att förvandla konflikter mellan särintressen till krakel mellan nationer. Om franska rovfiskare råkar i luven på spanska dito, betyder det att Frankrike har problem med Spanien? Det blir lätt så, inte minst genom mediernas försorg, som gärna behandlar dessa möten i termer av gladiatorstrider, menar Corbett. (”Heja, nu har vår Chirac kopplat greppet på Aznar!”) Men samma problem blir mindre nationellt laddat om det avhandlas under parlamentarisk öppenhet. En minister representerar i sämsta fall bara en minoritetsregering i huvudstaden, i parlamentet sitter hans opposition, folk från obygden, liksom torskens vänner.

”Vi kan inte i vårt århundrade ha en lagstiftning utan parlament”, säger Göran Lennmarker (m), riksdagens man i konventet. Liksom Corbett vill han avskaffa den rent mellanstatliga beslutsmodellen. Av kvalitets- och rättssäkerhetsskäl, inte minst. Ministermöten genererar ofta urusla beslut och gör det nästan omöjligt att utkräva ansvar, säger han. Kan jag säga vem som är skyldig till att Abdirisak Aden och två andra svenskar i strid mot grundlagen fick sina bankkonton spärrade? En bra fråga. Det verkar faktiskt vara ”vi i Sverige”, som är skyldiga, genom vår enda mun, Lena Hjelm-Wallén, som fattade det beslutet i ministerrådet. Varken riksdagen eller konstitutionsutskottet vill vidkännas något ansvar. Lennmarker är emellertid säker på att aktstycket aldrig skulle passera i EU-parlamentet, om det haft någon talan, vill säga.

Vi lär få höra mycket om motsättningen mellan det mellanstatliga och det överstatliga (det gemensamma, säger konventet) under våren. Konflikten kommer säkert att fokuseras på frågan om EU:s ansikte utåt. Skall det vara en folkvald ordförande i Kommissionen, som de flesta i konventet tycks önska, eller en diskret framkompromissad premiärministerkollega, vilket ”vi i Sverige” pläderar för? (Visste vi det, i Sverige?)

”Mepparna, de är nästan ett parti för sig”, säger Ingvar Svensson. Mupparna? ”Nej, MEP, member of European parliament.” Svensson är kd-riksdagsman och ersättare i konventet. Mepparna håller ihop, får jag veta.”De tror att det är de som representerar folket.” Lena Hjelm-Wallén klagar över samma fenomen: ”Mepparna applåderar varandra, men de låter bli när vi talar.” ”Vi” står denna gång inte för Sverige utan för de nationella delegaterna i konventet, såväl svenskar som bulgarer. Intressant, eftersom dessa meppar, som i Svenssons och Hjelm-Walléns ögon framstår som ett folk för sig, representerar tolv nationaliteter och hela skalan från brittisk tory till finsk kommunist.

De som anser att mepparna inte kan avhjälpa Europas demokratiska underskott har ett tungt argument. Valdeltagandet i EU-valet ligger nu under 40 procent. I Liverpool röstade flera medborgare i mobbningsprogrammet ”Big Brother” än i EU-valet.

Och det gjorde de rätt i, invänder statsvetarna, ty en teveröst gjorde skillnad. Men vad förändras av min röst till ett parlament som saknar inflytande över hälften av EU:s budget (jordbruk) och de flesta andra tunga beslut? Vad skall den medborgare göra som vill förhindra att EU återigen stiftar slarvlagar om misstänkta terroristers bankkonton? Hon har ingen aning, ty hennes riksdagspartier, de som utgör detta ”vi i Sverige”, har nogsamt undvikit att diskutera EU-politiken eller något annat utrikes i valrörelsen.

Det enda sättet att öka röstetalet till ett parlament är att låta det agera som ett parlament, menar majoriteten i konventet: tillsätta den verkställande makten, vara med att stifta lag, granska och avsätta de folkvalda. Den som klagar över demokratiunderskottet, men inte vill ge ”mepparna” mer att säga till om, han hycklar. Vad skall man svara på detta?
Barnen i Djurgårdskolan är besvikna. Någon har varit på deras skolgård och tagit bort lianen som de brukade klänga i. Det var EU som tyckte att lianen var farlig, förklarade fröken. Barnen blev så upprörda att de skrev klagobrev till kommissionen. Men i verkligheten var det inte Bryssel, utan som vanligt någon lokal trygghetspsykopat som varit i farten. Inte heller var det sant att alla fiskebåtar måste medföra kondomer och hårnät (?), vilket stått i dansk press, eller att EU förbjudit pälsklädda att åka buss (tar för mycket plats) som finska medier larmat om.

Man lär samla på sådana skrönor i Bryssel, kanske som bevis för att sagotraditionen lever stark och obruten i Norden. Men saken är intressantare än så. Lägg märke till vad som förenar dessa historier.

Den tyske professorn Julian Nida-Rümelin, tidigare ansvarig för kultur och medier i Schröders regering, tror att EU-projektet lider av den mest mänskliga av alla förvillelser, nämligen vår fallenhet för analogier. Människor utgår ifrån att unionen är en statsliknande organism, och deras enda erfarenhet av sådant är av deras egen nationalstat. Man minns dock hur den blev till: oftast genom påtvingad likriktning, förföljelse av religiösa minoriteter, marginalisering av periferin och ett riksspråk rest på dialekternas massgrav. Och man projicerar dessa minnen på EU…

Jag är svag för den hypotesen. Tänk om svensk EU-skepsis inte så mycket är en rädsla för den union som faktiskt växer fram, vilken man inte vet så mycket om, utan för unionen som en avbild av Sverige men där svenskar intar samernas plats: en liten minoritet med ett konstigt språk och avvikande seder. De skall integreras, nej för bövlen, assimileras! Vi tolererar dem, men är de våra jämlikar? Nåja …

I ett sådant storsamhälle vill man förstås inte bo. Det är bara det att den svenska projektionen (liksom den spanska, för att inte tala om den irländska, där EU framstår som ett större England) är just en projektion. Det politiska Europa uppstod tvärtom ur motstånd mot idén om att tillhörigheten är en etnisk historia, argumenterar Rümelin. Europeisk medborgare blir man inte genom att upphöra att vara något annat, vilket krävdes en gång för att man skall bli fransman eller svensk. ”Medborgarskap i Europa förutsätter inte gemensamma livsformer, existentiella värden eller gemensam historia.”

Kanske är det en generationsfråga? I juli i fjol sammanträdde ett ”ungdomskonvent” i Bryssel, sammankallat efter ungefär samma principer som det vuxna (28 nationaliteter, höger och vänster om vartannat). Det klagade mycket över bristen på tid samt över att inte tas på vederbörligt allvar. Därefter producerade det, med stor majoritet, ett rungande och entydigt federalt manifesto för Europa, som om det där med ”nationell suveränitet” inte bekymrade tjugoåringarna särskilt mycket. ”Vi är den första generationen som lever i ett odelat Europa, utan järnridån … vi vill ha ett tolerant, öppet och integrerat Europa.” (Det svenska vänsterpartiet avböjde att sända delegater.)

Om en vecka går EU-konventet in en avgörande fas. Nu skall det nya fördraget skrivas. Det lär inte tillfredsställa dem som vill ha EU som ett mellanstatligt samarbete och det kommer att vara välförankrat. Till och med vänsterpartiets Kenneth Kvist, som finner konventets ambitioner alldeles för federala, erkänner dess demokratiska tyngd: ”Här sitter ju faktiskt representanter för Europas alla riksdagsmajoriteter.”

Den svenska regeringens linje tycks gå ut på att inte tala klarspråk om vad som förbereds i Bryssel. Eller skall man tolka nationalretoriken som en förhoppning om att alltsammans rinner ut i sanden? Jag vet inte, men jag finner taktiken oansvarig. Förutom att korrumpera det politiska språket riskerar det att försätta Sverige i en mycket obehaglig situation. Det kan ju inträffa att konventets reformförslag gillas av de allra flesta medlemsstater. Det är inte sannolikt att man i det läget låter det blockeras av en eller två randstater som redan tidigare demonstrerat ointresse för saken.

En sådan reaktion vore inte ”odemokratisk”. För många politiker i Tyskland, Frankrike eller Polen är europeisk integration inte ett intressant experiment (eller ett försök att mopsa upp sig mot USA) utan en kapplöpning mot tiden, som de fruktar bär nya Balkankrig i sitt sköte. De kommer att vilja gå vidare. Och vilket alternativ återstår för de skeptiska?

Det är ingen tillfällighet att konventets utkast under artikel 46 förutsätter ”Utträde ur unionen”. Det har hittills varit möjligt att förhandla sig till undantag från ett och annat, men en helgjuten konstitution medger knappast förbehåll, säger Johannes Voggenhuber, grön ledamot av Konventet. ”Säger man nej till det nya fördraget, säger man nej till Europa.” And-ra talar om ”övergångsregler” eller ett andra klassens medlemskap utan politiskt inflytande. Under februari kommer frågan upp till debatt.
Instinkten säger mig att svenskar inte kommer säga nej till Europa. Men ett ”ja” frampressat mellan tänderna av medborgare som känner sig tagna på sängen kommer att förgifta atmosfären för ett par årtionden framöver.

I september skall svenskar rösta om euron. Vi kommer att matas med kurvor och diagram över det förträffliga eller förkastliga med detta penningslag. Mycket snart kan det visa sig att denna debatt var bortkastad tid, ty redan året därpå måste vi svara på frågan om vi vill tillhöra det utvidgade Europa – med eller utan euron – men på nya villkor. Vore det inte hederligare mot de skeptiska att ta den debatten med en gång?

Maciej Zaremba

Källor och litteratur:

Alla åberopade dokument, liksom inlägg, kan sökas på elva språk från konventets webbsida: http://www.european-convention.eu.int
Läs även månadstidningen Europa-Posten, beställs gratis via http://www.eukomm.se
Riksdagens sajt om EU:s framtid är mager och illa uppdaterad. Återfinns på http://www.eu2004.se

Den bästa svenska ingången till konventet finns på http://www.const.sns.se/europa/

Günter Hoffmann
Abschiede, Anfänge
Kunstmann
EU-skvadern. Om den europeiska unionens konstitutionella framtid.
Red. Nils Karlsson och Joakim Nergelius
CUP
Från Fischer till Giscard
Red. Olof Pettersson
SNS förlag
Reflections on European Identity
Red. Thomas Jansen
European Comission, Working paper
Leszek Kolakowski
Modernity on Endless Trial
The University of Chicago Press
Europafackets resolution till konventet finns på http://www.etuc. org/en/ Stadgan över rättigheter: http:// db.consilium.eu.int/df/docs/sv/ CharteSV.  Stadgan kan endast åberopas mot överstatliga beslut tagna av EU eller i EU:s namn.

Våra rättigheter som medborgare i nationalstater skyddas i stället av Europakonventionen.

Reportaget ovan gav upphov till polemik. Den femte och sista artikeln är därför replik på inlägg, som av upphovsrättsliga skäl inte kan publiceras här. För att ta del av denna text, var god kontakta PressText, Mail: fakta@prb.se . Tel: 08 – 738 38 60. Fax: 08 – 656 88

I detta fall: genmäle från Erland Olausson, 18 januari 2003.

5. Replik: Erkänn motstridiga intressen. Låt medlemmarna veta vad Europafacket vill

DN 03 01 18

Jag tycker inte att Erland Olausson lyckas förklara vad det är som Europafacket vill men LO söker förhindra. Artikel 28 i EU:s Stadga om de grundläggande rättigheterna lyder:

”Arbetstagare och arbetsgivare, eller deras respektive organisationer, har i enlighet med gemenskapsrätten samt nationell lagstiftning och praxis rätt att förhandla och ingå kollektivavtal på lämpliga nivåer och att i händelse av intressekonflikter tillgripa kollektiva åtgärder för att försvara sina intressen, inbegripet strejk.”

Det är artikelns första ord som ställt till bekymmer för LO. Stadgan ger också individer förhandlings- och strejkrätt, inte bara organisationer. Det är lätt att förstå varför Europafacket (ETUC, på svenska EFS) är så mån om att få den juridiskt bindande. På många håll i det utvidgade Europa är facket svagt, obefintligt eller korrumperat efter att i decennier ha tjänat en enpartistat.
Det är inte heller förvånande att samma skrivning mött motstånd inom LO. En strejk som är ”vild” enligt LO och svensk rätt (tänk på den stora gruvstrejken 1969-70, till exempel) är kanske inte lika ”vild” om EU-domstolen skall tillämpa artikel 28. Det kunde också tänkas att skrivningen gör det olagligt för en fackförening att ingå en pakt med arbetsgivarna i syfte att utestänga an annan fackförening från förhandlingsrätten. Alla arbetstagare ges här rätt att ingå kollektivavtal, något som LO sökt hindra i Sverige (fråga syndikalisterna eller Hamnarbetareförbundet).

Följaktligen kunde man läsa i LO-tidningen i mars 1999: ”LO säger nej till EU-garanti för fackliga rättigheter.” Det var faktiskt Erland Olausson själv som intervjuades under den rubriken och det var uttryckligen strejkrätten som gällde. (Har han blivit missförstådd också den gången?) Olausson deklarerade att LO visst vill ”värna de fackliga rättigheterna, men främst på nationell nivå”. Numera säger sig LO vara till freds med artikel 28, men söker i stället förhindra att hela stadgan där den ingår (inklusive förbud mot diskriminering av handikappade och homosexuella, skydd mot uppsägning utan saklig grund) skall ges en juridiskt bindande status inom EU. ”I det skick som stadgan är nu vill inte vi att den kommer in i fördraget” (LO-tidningen 6/10 -00)
Visst är det ett särintresse det gäller. LO:s förstås, i någon mening kanske Sveriges. EU:s utvidgade strejkrätt kan tänkas äventyra den nordiska förhandlingsmodellen. Man kan förstå oron, arbetsfreden har bevisligen varit produktiv. Det är först när Erland Olausson påstår att det är för de europeiska arbetarnas skull som han motsätter sig dessa regler (”Det skulle inte leda till en förstärkning för några arbetstagare i Europa.”) som det börjar vända sig i magen på en vän av fackliga rättigheter.

Han borde haft mod att säga som det är: av över 70 organisationer i 34 länder är det bara de svenska, norska, danska och isländska (dock ej finska) som stretar emot Europafackets krav på rättigheter i EU:s nya grundlag. De kan ha sina historiska skäl. Men varför påstå att turkarna, esterna, britterna och alla de andra inte begriper vad som är bra för dem? Det är först när man öppet medgett att här finns stridiga intressen, att det brittiska TUC behöver EU mer än LO-ledningen gör, som en uppriktig debatt kan börja och solidariteten kanske får en chans.

Enligt Bo Rönngren på LO avstod man från att stödja Europafackets resolution eftersom det innehöll synpunkter på hur EU bör styras, vilket man saknar mandat att uttala sig om. Däri har han förstås rätt. Mandatet kommer från medlemmarna.

Jag är inte medlem och det är inte min sak att ha synpunkter på LO:s ståndpunkter. Men medlemmarna har åtminstone rätt att veta vad som beslutas i deras namn. Den som har LO-tidningen som enda husorgan vet nog knappt att konventet existerar (två notiser under ett år), säkert inte vad Europafacket vill med det, och definitivt inte hur LO-ledningen agerat i dessa sammanhang. (Vilket inte hindrat ledningen från att agera.) Inte ens LO-tidningens chefredaktör Martin Lindblom känner till hur LO röstat i Bryssel, berättade han under ett möte i Stockholm i lördags.

”Inom Europa finns olika fackliga traditioner”, inskärper LO:s chefjurist. Där har han onekligen en poäng.

Maciej Zaremba

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: