Skip to content

Förlåtelse som spel och mirakel

april 15, 2009

Förlåtelse som spel och mirakel
DN 000816

Påven gör det. Tony Blair likaså. Gör bot för illgärningar de inte begått. Maciej Zaremba har följt en fransk debatt om förlåtelsens mening.

Under de senaste månaderna har man kunnat höra statsöverhuvuden uttala meningar som inte hörts från regenter alltsedan medeltiden. Boris Jeltsin bad på nyårsnatten om tillgift för Sovjetunionens brott och sin egen oförmåga att vrida historien rätt.

Japans regeringschef bad koreaner och kineser om förlåtelse för krigstidens grymheter. Kort dessförinnan beklagade Tony Blair att Storbitannien lät en miljon irländare svälta ihjäl åren 1845-49. Häromveckan bad det bosnienkroatiska nationalistpartiet HDZ-BiH om förlåtelse för övergrepp mot bosniaker. Och i Sverige har regeringen nyligen bett samer och offren för tvångssteriliseringarna om tillgift, medan Svenska kyrkan beklagade vad den förbrutit mot zigenare och de resande. I mars noterade världen Johannes Paulus II ånger över handlingar utsträckta över två millennier: från korstågen, via antisemitismen, till Pauli efterträdares kvinnosyn. Det var den mest storartade botgöringsakten, men så är också den romerska kyrkan världens äldsta levande syndare.

På Irland välkomnades Tony Blairs erkännande av imperiets skuld. Men i Londons skandaltidningar fick han ovett: ”Nästa steg blir väl att fransmännen ber om ursäkt för Napoleons härjningar och Mongoliet för Djingis khans. Löjligt!” Och i Expressen undbad sig författaren P O Enquist att i skuldfrågor bli företrädd av Göran Persson (som även beklagat baltutlämningen samt det faktum att svenskar enrollerats i SS). Enligt Enquist kan det inte finnas något kollektivt historiskt ansvar, bara ett individuellt.

I denna fråga är jag av en annan mening. Den som uttalar ett historiskt ”vi”, må han sedan heta Fredrik Böök eller P O Enquist och yvas över Karl XII, Tage Erlander eller över ATP, måste i logikens namn göra sig delaktig i det historiska ”vi”-et som frambringade dessa storheter, det vill säga även deras skuggsidor. Den som påstår sig vara en individ utan annat ansvar än för sig själv avhänder sig rätten att säga ”vi” om Sverige. Men har han minsta fordran på detta kollektiv, om bara att det inte skall låta honom svälta på gamla dagar, får han ta på sig ansvaret för att förvalta dess historia som den är – högt och lågt om vartannat. Det betyder inte att man bär någon skuld till vad Karl XII eller Tage Erlander förbrutit, men väl ett större ansvar än tyskar eller ryssar för att efterkommande skall dra rätt slutsatser av just detta arv. Tänker man så tillskriver man inte dagens tyska femtioåringar någon skuld till Förintelsen, däremot ett särskilt ansvar att hantera dess minne.

Följaktligen tycker jag inte att det var någon löjlig gest av Willy Brandt att knäböja i Warszawas getto, av Tony Blair att tala om britters historiska skuld, eller, för den delen, av ärkebiskopen att å kyrkans vägnar be de resande om ursäkt (även om man kan tycka att ”förlåtelse” hade låtit riktigare i munnen på en teolog).

Dessvärre låter sig P O Enquist invändning inte avfärdas med detta. Han tycks ju ha en poäng när han antyder att det vilar något lättköpt över ställföreträdande botgöring. Och vem är för övrigt adressaten? Kan efterlevande förlåta i offrens ställe?

Den franske filosofen Jacques Derrida har i en lång intervju i Le Monde des Débats ställt sig en liknande fråga. Till en början välkomnar han botgöringsvågen som ett stort historiskt framsteg. När en suverän stat ber om förlåtelse, skriver Derrida, medger staten att det finns en högre moral än statens, vilket redan är en ”historisk mutation”. Vidgår man dessutom att man gjort sig skyldig till ”brott mot mänskligheten” har man därmed accepterat den judeokristna idén om människans helighet. I den meningen, menar Derrida, framstår vågen av statliga förlåtelseböner som en global omvändelse till kristendomen, som tycks framskrida utan kyrkornas medverkan. Det är ett scenario som Derrida tycks välkomna. Men med starka reservationer.
Vad är det för slags förlåtelse som en stat ber om? Och framför allt – varför? Av plötslig insikt och moraliskt tvång? Det är uppenbart, menar Derrida, att de flesta botgöringsakterna har ett praktiskt syfte. Det gäller att normalisera relationerna till gårdagens offer, att återställa balansen, få slut på fientligheterna och öppna för dialog. Han citerar Hannah Arendt, som hävdade att förlåtelsen hade samma mening som straffet: att sätta punkt för någonting som annars kunnat pågå i det oändliga. Just därför fanns det brott som enligt Arendt inte kunde förlåtas, av samma skäl som de inte kunde bestraffas. Ty vad vore den lämpliga påföljden för Förintelsen?

Det är här som Derrida är av en annan mening. För honom är förlåtelse någonting heltigenom rent och oegennyttigt, en akt som inte ingår i någon som helst symmetri, transaktion eller helande process. Den enda förlåtelse värd namnet blir, paradoxalt nog, att förlåta det oförlåtliga. Var gång förlåtelsen har ett mål – det må vara hur ädelt och andligt som helst, var gång det syftar till att återställa freden, återskapa minnet eller möjliggöra en sorgeprocess – förlorar det sin renhet, hävdar filosofen. ”Förlåtelsen bör förbli något exceptionellt och enastående, som försöker sig på det omöjliga, som ett avbrott i historien.” En vanvettig akt således, la folie de l´impossible, omöjlig, men inte utesluten. ”Eftersom jag inte kan förstå vad det betyder när någon som fått sina barn gasade säger jag förlåter eller jag förlåter inte – bör vi respektera denna erfarenhet som i princip oåtkomlig.”

Av samma skäl anser Derrida att den rena förlåtelsen inte är ett svar på syndarens ånger. Den som ångrar sig är för övrigt redan en annan än den som begått brottet. Och naturligtvis kan inte stater förlåta, de kan bara döma.

Det är inte alldeles enkelt att följa med i Derridas tankegång, men jag tror mig ha förstått hans motiv: att bärga förlåtelsens villkorslösa och transcendenta karaktär. Derridas förlåtelse är nog en sällsynt akt i vilken människan bekräftar sitt släktskap med Gud. Ett mirakel?

Derridas koncept bemöttes strax i Le Monde av en annan fransk storhet, filosofen och sociologen Edgar Morin. Vid det läget kunde man undra om inte denna debatt, förd på ett helt sekulärt språk, egentligen var ett samtal om den okände Gudens natur. Ty även för Morin är förlåtelsen asymmetrisk och ovillkorlig, men inte alls någon dårskap (folie) utan tvärtom det högsta förnuftet. Nämligen en konsekvens av försöken att förstå brottslingens motiv. ”Förlåt dem, ty de vet icke vad de gör.”

En sådan förlåtelse har karaktären av spel, närmare bestämt av ”etisk vadslagan”, där insatsen består i den ovillkorliga absolutionen och den eventuella vinsten i helandet av syndaren. (Sonja och Raskolnikov” i Dostojevskijs ”Brott och straff” anförs som exempel.) Förlåtelsen således inte som belöning utan som en osjälvisk anmodan till omvändelse. Att det finns en funktionell förhoppning i det vadet gör inte förlåtelsen mindre ren, försäkrar Morin, som i motsats till Derrida inte kan tänka sig etiska begrepp utan sammanhang i sociala relationer. Och som om han haft Lars Norén i tankarna, påpekar Morin att det finns något ohyggligt i alla försök att förstå brottslingen, eftersom relationen till denne blir helt asymmetrisk. För det mesta försöker inte nidingen att förstå sig själv, allra minst begriper han att han blir förstådd.

Det är intressant att notera att Morin lägger en ny kategori till brott som inte kan förlåtas. Det är de som begås av moderna byråkratier, där rutinen, specialiseringen och den instrumentella rationaliteten upphävt själva idén om personligt ansvar.

Debatten lär fortsätta. Själv kan jag inte låta bli att lägga till två meningar, varav den ena tycks stödja Morin. ”Det goda kan inte bekämpa det onda, ty det känner det icke”, säger en av Leszek Kolakowskis märkliga präster i det ovärderliga ”Samtal med Djävulen”. Den andra är en oroväckande misstanke ur folkdjupet: ”Förlåtelse är den högsta hämnd.”

Maciej Zaremba

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: