Skip to content

Hur Amerika förlorade erotiken

april 15, 2009

Hur Amerika förlorade erotiken
DN 961118

                FÖR EN MÅNAD sedan visste inte Jonathan Prevette vad ordet ”sex” betyder. Jag tror inte att han vet så noga nu heller, annat att det är någonting ohyggligt som småpojkar bär inom sig och som vuxna är mycket rädda för. Jonathan Prevette är den sjuårige amerikan från Nord-Carolina som blivit riksberömd sedan han under en lektion pussat en flicka och därefter tryckt sin kind mot hennes. Prevette blev därefter avstängd från skolfesten som bestraffning för ”sexuella trakasserier”. Att flickan sagt att hon önskat att bli pussad av Prevette lämnades utan avseende.

En vecka senare inträffade samma sak i New York. Denna gång blev den sexårige förövaren De’Andre Dearinge avstängd i en vecka och världsberömd (DN 4/10). Under den efterföljande debatten, som för en vecka ställde presidentkampanjen i skuggan, var det många som menade att skolorna löpt amok, men inte så få skribenter tog lärarna i försvar. De har ju inte fått tillräckligt detaljerade instruktioner om vad sextrakasserier går ut på. Nog var det fel att behandla förstaklassarna i samma kategori som liderliga direktörer, resonerade New York Times, men visst var deras beteende oacceptabelt!

Själv fäste jag mig mest vid den lag som skolmyndigheterna åberopat: ”Titel IX” i skollagen förbjuder könsdiskriminering inom skolväsendet. Jonathan Prevettes och De’Andre Dearinges brott bestod ytterst i att de vid pussandet vägleddes av föremålens kön (diskriminering). Det är oklart om lagen varit tillämplig ifall de valt att i stället pussa pojkar.

En vecka senare bevittnar jag San Franciscos (och världens) allra första Lesbian and Gay Dance Festival. I öppningsstycket eldar dansarna upp stjärnbaneret i protest mot de ”heterosexuellt-chauvinistiska” äktenskapslagarna. (Det är numera tillåtet att bränna fanan offentligt så länge sotet inte diskriminerar rökallergiker.) Jag inser att festivalen är lika mycket en ideologisk som en estetisk manifestation. Män dansar uteslutande med män och kvinnor med kvinnor. I ett långt och bitvis mycket njutbart stycke, ”The Evolution of Drama”, av Mercy Sidbury & Wild Goose Chase analyserar tre kvinnliga dansare människans könshistoria.

I BEGYNNELSEN var hon sinnlig men könlös och därför lycklig. Sedan uppstod mannen. Han började dominera de andra varelserna som därmed utvecklades till vad vi uppfattar som kvinnor. På detta vis, antyder koreografin, kom svartsjukan, våldet och andra olyckor in i världen.

I sista akten vänds emellertid mannens destruktiva karaktär mot honom själv. De könsbundna lidelserna gör honom förvirrad och svag och han avvisas slutgiltigt av den åter avkönade kvinnnan. Människan, (hon?) – är åter fri. Stormande applåder.

Jag vankar ut till bilen. Det är mörkt och det händer igen: handen som sökt växelspaken hamnar i askkoppen. Det där med könet måste vara väldigt traumatiskt, tänker jag. Liksom östkustens puritaner tycks det sexuella avantgardet i San Francisco drömma om befrielse från könet som sådant. I Greenwich Village, där jag bott i en månad, är utopin nästan genomförd. Alla ser likadana ut: jeans och korta jackor, kortklippta och med små borstiga mustascher i släta, barnsliga ansikten. Kvinnorna har något längre hår och ingen mustasch förstås, men också de ser ut som män. ”Lika varandra som folket i Sovjet”, säger min värdinna, ”men här är det frivilligt.”

INGEN NEUROS är helt utan grund. Om könet väcker så traumatiska känslor på denna sida Atlanten måste det ha hänt något med könet sedan det flyttade hit. Några kvarter från dansteatern ställde San Francisco Museum of Modern Art ut fotografier från den tid då väst koloniserades.

”Crossing the Frontier” som jag nyss sett där var en omtumlande upplevelse. 1800-talsfotograferna har velat föreviga människans heroiska betvingande av vildmarken: kolossala järnvägsbroar, dammar och gruvhål. Men åskådarens blick uppslukas i stället av bakgrunden: den delvis skövlade men ofantliga, fientliga och bortvända naturen. År 1893, läser jag, formulerade historikern Frederic Jackson Turner i ”The Frontier in American History”, sin berömda tes om Amerika: Det var vad naturen gjorde med kulturen. Vildmarken som nötte ned européns seder, tänkesätt och estetik och gjorde honom fri.

Om det är sant att mannens förehavanden med kvinnan i någon mån återspeglar hans förehavande med naturen kunde man tänka sig att den långsamma koloniseringen av Europa kunde inbegripa en och annan åtbörd av uppvaktning. Men koloniseringen av Amerika måste varit en ren våldtäkt. Det är vad de bruna fotografierna i ”Crossing the Frontier” berättar.
Så gick det till, filosoferar jag, när erotiken – den mångbottnade leken med motsatser – frättes bort av den nya världen. Kvar blev en sexualitet oskiljaktig från det skamliga minnet av överträdelse, våldtäkt och skövling. Ingenstans upplevs heller konflikten mellan människa och natur smärtsammare än här: arkitekturen försöker inte ens att smälta in i landskapet. Den står ut, trotsig och på samma gång skuldmedveten. Det är storartat, och ganska obehagligt. Det är definitivt ingen lek.

När den unge Prevette för någon vecka sedan visat sig under en tävling i Lexington fick han skyddas från vuxna kvinnor som ropade ”Kyss mig! Kyss mig” läser jag i Newsweek. I samma nummer meddelas att skolmyndigheterna i Millis, Massachusetts, förbjudit småbarnen att hålla varandra i handen.

MACIEJ ZAREMBA

Annonser
No comments yet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: